Mooormoooor och trumpeter
Var precis ute för att handla lite ("tur", hm ... man är rökare, annars skulle jag förmodligen inte gå utanför dörren ...) och plötsligt hör jag - mitt i centrum - barnaröster som ropade moooormoooor allt vad de orkade. DET var mina underbara, gosiga, världsbästa barnbarn! De stod, tillsammans med deras mor och jycken RoddyTheDog och väntade på bussen hem.
Det är tydligen höstlov från skolorna den här veckan. Elvisstackaren är dock inte helt kry. Han hostar och snorar men har i alla fall ingen feber, så lite frisk luft skadar ju ändå inte.
Sonen min kommer hem till mig idag. "Mammaveckan" började redan i lördags egentligen, men han har varit på en skrivarkurs sedan i fredags, så därför blir det lite sent nu. Kursen anordnades av "UngOchDum". Bra att han engagerar sig, tycker jag! :-)
Har vaknat säkert minst tio gånger inatt och varje gång hört meningen "Men ta livet av dig då, om det är så jobbigt." för mitt inre. Kan inte riktigt smälta den. :-/ Oavsett hur lite allvar det kan ha legat bakom orden, så kan jag inte riktigt smälta den ...
Håller nog på att röka ihjäl mig, om inte annat, känns det som. Känner mig hyperastmatisk. Blir helt slut så fort jag rör mig det minsta (kan ju även bero på att jag numera har en kroppshydda likt en michellingubbes) och hostar periodvis som en tok (vilket lungläkaren nyligen dock menade kommer från mitt magmunsbråck - vilket även det ger mer besvär av de relativt nya, många extrakilona ...). Att sluta röka, när jag just gått upp MASSOR i vikt av medicinerna, känns ju sådär lockande. jaja ... orkar inte ens tänka på det för ögonblicket. Blir bara mer deppig och röker då ännu mer av bara farten. :-(
Har de senaste dagarna tänkt väldigt mycket på min far. Han dog huxflux -98, 65 år gammal. Han blev aldrig obducerad (hans fru ville inte det) så vi vet egentligen inte vad han dog av, men det finns väl bara tvärstopp i hjärta eller hjärna att välja på. Det är nu inte hans död jag tänkt på i första hand, utan hans musicerande mest. Han spelade ju trumpet och jag satt ofta, ofta bredvid honom när han repeterade hemma i vardagsrummet och jag älskade det. Trots att jag var tvungen att vara tyst som en mus och sitta prick stilla. Det var inga problem, njöt till fullo. Så trumpetmusik torde nog vara den första form av musik jag alls kom i kontakt med.
När jag var tonåring var pappa med på en skivinspelning med Helsingfors brandkårsorkester. (Han var brandman, rökdykare och senare brandchef just där.) Jag hade den skivan (en vinyl såklart), men jag fick alla mina gamla vinylskivor stulna från källarförrådet för många år sedan och då även den skivan. Skrev nu hur som helst ett mail (på finska, inte lätt, hahaha) till den brandkårskåren och frågade om det möjligen gick att få tag i skivan igen och de har nu svarat att jadå, de kunde sända den till mig omgående. :-) Gud så kul! Tyvärr har jag ju inte grammofon kvar, men någon jag känner borde väl ha en, så jag kan spela över den till CD, hoppas jag?! :-)
Pappa spelade vidare i storband, i militärens orkester och var en av Kekkonens två högtidstrumpetare dessutom. Med andra ord - han var jävligt bra på sitt instrument och tacka fan för det, när han var utbildad vid finska akademiska musikhögskolan minsann. ;-) Har förövrigt en kusin (döpt efter pappas andranamn Juhani) som även han är väldigt duktig på trumpet. Under pappas begravning kom denna kusin in i kapellet, spelandes solo på trumpeten. Herregud så jag tjöt! Det var så mycket pappa det kunde bli i den ceremonin!
Det är tydligen höstlov från skolorna den här veckan. Elvisstackaren är dock inte helt kry. Han hostar och snorar men har i alla fall ingen feber, så lite frisk luft skadar ju ändå inte.
Sonen min kommer hem till mig idag. "Mammaveckan" började redan i lördags egentligen, men han har varit på en skrivarkurs sedan i fredags, så därför blir det lite sent nu. Kursen anordnades av "UngOchDum". Bra att han engagerar sig, tycker jag! :-)
Har vaknat säkert minst tio gånger inatt och varje gång hört meningen "Men ta livet av dig då, om det är så jobbigt." för mitt inre. Kan inte riktigt smälta den. :-/ Oavsett hur lite allvar det kan ha legat bakom orden, så kan jag inte riktigt smälta den ...
Håller nog på att röka ihjäl mig, om inte annat, känns det som. Känner mig hyperastmatisk. Blir helt slut så fort jag rör mig det minsta (kan ju även bero på att jag numera har en kroppshydda likt en michellingubbes) och hostar periodvis som en tok (vilket lungläkaren nyligen dock menade kommer från mitt magmunsbråck - vilket även det ger mer besvär av de relativt nya, många extrakilona ...). Att sluta röka, när jag just gått upp MASSOR i vikt av medicinerna, känns ju sådär lockande. jaja ... orkar inte ens tänka på det för ögonblicket. Blir bara mer deppig och röker då ännu mer av bara farten. :-(
Har de senaste dagarna tänkt väldigt mycket på min far. Han dog huxflux -98, 65 år gammal. Han blev aldrig obducerad (hans fru ville inte det) så vi vet egentligen inte vad han dog av, men det finns väl bara tvärstopp i hjärta eller hjärna att välja på. Det är nu inte hans död jag tänkt på i första hand, utan hans musicerande mest. Han spelade ju trumpet och jag satt ofta, ofta bredvid honom när han repeterade hemma i vardagsrummet och jag älskade det. Trots att jag var tvungen att vara tyst som en mus och sitta prick stilla. Det var inga problem, njöt till fullo. Så trumpetmusik torde nog vara den första form av musik jag alls kom i kontakt med.
När jag var tonåring var pappa med på en skivinspelning med Helsingfors brandkårsorkester. (Han var brandman, rökdykare och senare brandchef just där.) Jag hade den skivan (en vinyl såklart), men jag fick alla mina gamla vinylskivor stulna från källarförrådet för många år sedan och då även den skivan. Skrev nu hur som helst ett mail (på finska, inte lätt, hahaha) till den brandkårskåren och frågade om det möjligen gick att få tag i skivan igen och de har nu svarat att jadå, de kunde sända den till mig omgående. :-) Gud så kul! Tyvärr har jag ju inte grammofon kvar, men någon jag känner borde väl ha en, så jag kan spela över den till CD, hoppas jag?! :-)
Pappa spelade vidare i storband, i militärens orkester och var en av Kekkonens två högtidstrumpetare dessutom. Med andra ord - han var jävligt bra på sitt instrument och tacka fan för det, när han var utbildad vid finska akademiska musikhögskolan minsann. ;-) Har förövrigt en kusin (döpt efter pappas andranamn Juhani) som även han är väldigt duktig på trumpet. Under pappas begravning kom denna kusin in i kapellet, spelandes solo på trumpeten. Herregud så jag tjöt! Det var så mycket pappa det kunde bli i den ceremonin!
Arbetsledare
Kan inte sova så jag kan ju lika gärna skriva lite till här.
Har många gånger förundrats över att så många av mina kvinnliga vänner och bekanta tycks fungera som någon slags arbetsledare för sina män. De manar på, tjatar om ditt och datt och snudd på ger order om vad som ska göras och när. De släpar sina män på diverse aktiviteter som man VET att männen inte alls är intresserade av och bokar deras lediga tider med renoveringar, släktträffar, aktions/loppis/biobesök, etc etc och männen verkar dessutom godta det översitteri-beteendet i det allra flesta fall!?! :-o
Eftersom jag till naturen är en bestämd person, så antar de flesta att jag förmodligen är något av en hustyrann också, vilket är helt fel. Har aldrig varit sådan mot mina partners! Jag vill och kan inte vara så! Visst kan jag ta upp saker som jag önskar skulle bli gjorda eller platser jag skulle vilja besöka, men får jag ingen respons frivilligt så fortsätter jag INTE att älta det utan låter det vara/alternativt gör det jag vill ensam istället.
Jag i min allra kvinnligaste look ;-), då jag helrenoverade min lägenhet.
JAG skulle känna mig som en mamma åt min karl om jag började tala om för honom vad han ska/bör göra och den känslan skulle helt och hållet förgöra min känsla av att vi är älskande likar. Samma sak med olater partnern eventuellt har. Är det något som verkligen stör mig så tar jag såklart upp det, men vill han inte ändra på något hos sig själv så ställer jag heller inga fler krav på det, och/eller någon form av ultimatum. Då försöker jag hantera det ändå och kan jag inte det så får jag helt enkelt ge upp relationen. Jag skulle inte vilja ändå att någon "offrade" sig för min skull, om det inte kändes direkt rätt att göra så. Aldrig!
Jag har haft ganska många relationer i mitt liv. Kanske får jag det inte att hålla i långa loppet just för att jag är såhär ovillig att försöka styra männen jag levt med? En mening jag förr eller senare i så gott som samtliga relationer fått höra är "Det känns inte som att du behöver mig." Kanske är jag FÖR egensinnig? FÖR mån om att behålla någon slags värdig respektfullhet kring den andras önskan/vilja? FÖR stolt för att vilja känna mig som en tjatig mamma? Jag vet inte, men jag undrar ibland om det kan vara så. Behöver män en arbetsledare hemma? Kanske VILL de till och med ha det och känner sig viktiga om partnern planerar deras tid åt dem?
Har många gånger förundrats över att så många av mina kvinnliga vänner och bekanta tycks fungera som någon slags arbetsledare för sina män. De manar på, tjatar om ditt och datt och snudd på ger order om vad som ska göras och när. De släpar sina män på diverse aktiviteter som man VET att männen inte alls är intresserade av och bokar deras lediga tider med renoveringar, släktträffar, aktions/loppis/biobesök, etc etc och männen verkar dessutom godta det översitteri-beteendet i det allra flesta fall!?! :-o
Eftersom jag till naturen är en bestämd person, så antar de flesta att jag förmodligen är något av en hustyrann också, vilket är helt fel. Har aldrig varit sådan mot mina partners! Jag vill och kan inte vara så! Visst kan jag ta upp saker som jag önskar skulle bli gjorda eller platser jag skulle vilja besöka, men får jag ingen respons frivilligt så fortsätter jag INTE att älta det utan låter det vara/alternativt gör det jag vill ensam istället.
Jag i min allra kvinnligaste look ;-), då jag helrenoverade min lägenhet.
JAG skulle känna mig som en mamma åt min karl om jag började tala om för honom vad han ska/bör göra och den känslan skulle helt och hållet förgöra min känsla av att vi är älskande likar. Samma sak med olater partnern eventuellt har. Är det något som verkligen stör mig så tar jag såklart upp det, men vill han inte ändra på något hos sig själv så ställer jag heller inga fler krav på det, och/eller någon form av ultimatum. Då försöker jag hantera det ändå och kan jag inte det så får jag helt enkelt ge upp relationen. Jag skulle inte vilja ändå att någon "offrade" sig för min skull, om det inte kändes direkt rätt att göra så. Aldrig!
Jag har haft ganska många relationer i mitt liv. Kanske får jag det inte att hålla i långa loppet just för att jag är såhär ovillig att försöka styra männen jag levt med? En mening jag förr eller senare i så gott som samtliga relationer fått höra är "Det känns inte som att du behöver mig." Kanske är jag FÖR egensinnig? FÖR mån om att behålla någon slags värdig respektfullhet kring den andras önskan/vilja? FÖR stolt för att vilja känna mig som en tjatig mamma? Jag vet inte, men jag undrar ibland om det kan vara så. Behöver män en arbetsledare hemma? Kanske VILL de till och med ha det och känner sig viktiga om partnern planerar deras tid åt dem?
Uppeppande ... inte! ...
Pratade idag med en person om mitt mående, efter att personen ifråga beklagat sig över att denne led så fruktansvärt av det. Och det förstår jag absolut att man gör, om man av någon anledning tvingas ta del av mig när jag är som värst, (som mest inåtvänd och fylld av skräck och uppgivenhet), men ändå ... Tycker att det ändå var lite väl magstarkt av personen att komma med tipset: "Men ta livet av dig då, om det är så jobbigt." ... :-/ Ibland förundras jag mer än vanligt över den brist på inlevelseförmåga/empati som alltför många ändå tycks gå runt med. Skrämmande rent utav. Godnatt!
Depp
Är hur låg som helst. Mår SKIT till kropp och själ, känner mig uppgiven och trött på allt som FAN!
Var och tränade igår, efter ett par veckors uppehåll pga. hjärnhinneinflammationen och herregud vad jobbigt det var! :-o Visserligen ÄR ju hjärnhinneinflammation en rätt orkdämpande åkomma, men ändå ... tyckte inte jag var så medtagen förrän jag började anstränga kroppen på allvar. Var fullständigt slut efteråt och helt skakig resten av kvällen.
Meningen är att jag ska åka med särbon ut till hans Ornö nu om drygt en halvtimme. Har inte bestämt mig ännu ens för om jag verkligen vill/orkar det idag?!? Vet hur jag är i sociala sammanhang - skärper mig något grönjävligt för att verka så pigg som möjligt och det får jag betala för i efterhand. Det tar jävligt mycket energi att hålla undan ångest (och därmed ignorera psykosomatiska symptom som invaderat ens hjärna) inför andra. Jävligt mycket energi! ...
Jaja ... får väl resa mig härifrån till att börja med, om jag alls ska hinna med ut. Lägger avslutningsvis en låt jag gillar här. Upptäckte den under förra söndagens True talentfinal. Paulina körde den i duett med ... äh, minns inte vad han heter nu. Ha en bra fortsatt helg, gott folk!
Uppdaterat --> Blev inget Ornö för mig idag, men det var inget eget beslut. Någon annan tog det åt mig. :-/ Skit också! Det värsta med min fasad utåt, den sammanhållna, lugna och ångestfria, är att jag inte blir tagen på allvar när jag förklarar hur jag känner det inuti. Folk får det liksom inte att stämma ihop med hur jag verkar och ser ut. Och har man då inga kunskaper i hur det psykologiskt kan fungera så att man - av olika orsaker - kan ha byggt upp en pansarrustning kring sig, (för sin överlevnad ursprungligen), så tror man helt enkelt att jag överdriver och VISST orkar/klarar/kan när jag påstår motsatsen. Enerverande! Samtidigt som jag kan tycka att i alla fall vissa personer ska förmå tro mig på mitt ord och inte pressa mig mer än jag klarar av ... :-(
Var och tränade igår, efter ett par veckors uppehåll pga. hjärnhinneinflammationen och herregud vad jobbigt det var! :-o Visserligen ÄR ju hjärnhinneinflammation en rätt orkdämpande åkomma, men ändå ... tyckte inte jag var så medtagen förrän jag började anstränga kroppen på allvar. Var fullständigt slut efteråt och helt skakig resten av kvällen.
Meningen är att jag ska åka med särbon ut till hans Ornö nu om drygt en halvtimme. Har inte bestämt mig ännu ens för om jag verkligen vill/orkar det idag?!? Vet hur jag är i sociala sammanhang - skärper mig något grönjävligt för att verka så pigg som möjligt och det får jag betala för i efterhand. Det tar jävligt mycket energi att hålla undan ångest (och därmed ignorera psykosomatiska symptom som invaderat ens hjärna) inför andra. Jävligt mycket energi! ...
Jaja ... får väl resa mig härifrån till att börja med, om jag alls ska hinna med ut. Lägger avslutningsvis en låt jag gillar här. Upptäckte den under förra söndagens True talentfinal. Paulina körde den i duett med ... äh, minns inte vad han heter nu. Ha en bra fortsatt helg, gott folk!
Uppdaterat --> Blev inget Ornö för mig idag, men det var inget eget beslut. Någon annan tog det åt mig. :-/ Skit också! Det värsta med min fasad utåt, den sammanhållna, lugna och ångestfria, är att jag inte blir tagen på allvar när jag förklarar hur jag känner det inuti. Folk får det liksom inte att stämma ihop med hur jag verkar och ser ut. Och har man då inga kunskaper i hur det psykologiskt kan fungera så att man - av olika orsaker - kan ha byggt upp en pansarrustning kring sig, (för sin överlevnad ursprungligen), så tror man helt enkelt att jag överdriver och VISST orkar/klarar/kan när jag påstår motsatsen. Enerverande! Samtidigt som jag kan tycka att i alla fall vissa personer ska förmå tro mig på mitt ord och inte pressa mig mer än jag klarar av ... :-(
Jaa! ...
Dagen idag
Klev alltså upp 05 imorse, som planerat. Började morgonen med att asgarva åt knäppa rättegångstexter jag hittade hos systerdottern Saija. Mina luftrör är så känsliga bara att jag inte klarar av att skratta utan att få jordens hostattacker. (Jaaa, jag SKA sluta röka! Snart!) ;-) Syrran Tita åkte med mig och särbon in till Stockholm, eftersom hennes arbetsplats ligger nära SÖS och det passade med hennes arbetstider. Väl inne på SÖS gjordes ännu ett vilo-Ekg på mig och sen fick jag träffa hjärtspecialisten.
De hade tydligen registrerat åtta stycken extraslag på dygnsregistreringen, men som jag sa, upplevde jag inte själv att jag hade några det dygnet, så de "riktiga" blev ändå inte registrerade. Hon menade ändå på att den form av extraslag jag har är ofarliga, om än obehagliga. Det är, enligt henne, normalt att ha upp till 1000 stycken sådana per dygn, utan att man egentligen ens försöker behandla dem medicinskt. Och OM man behandlar dem så är det just med den betablockerare jag redan äter sedan 20 år tillbaka, nämligen Seloken. Precis som en annan hjärtläkare sagt till mig tidigare, så kan jag laborera lite med doseringen av den, de dagar jag har mer/mindre hjärtklappning/extraslag. Det gör jag också, sedan förra läkaren sa åt mig just det.
Eftersom vi dock börjat se ett ärftligt mönster av kärlkransproblem i släkten (på pappas sida) så ville hon också kalla tillbaka mig för ett arbets-Ekg. För att försäkra sig om att hjärtat/venerna klarar av fysisk påfrestning. Och det är ju bra att de är noga, även om det stressar mig en del att behöva åka tillbaka ännu en sväng dit. Min paniska sida gillar inte läkarbesök, eller sjukhus överhuvudtaget. Alla former av sjukvård triggar panikångesten faktiskt. Och nu är jag ju under nedtrappning av en antidepressiv sort (för att få testa en annan som förhoppningsvis inte ger så enorm viktuppgång som den här gett ...), vilket gör triggern än mer lättantändlig. :-/
Har sovit middag i flera omgångar under dagen. Har känt mig helt jävla slut! Mens fick jag idag också, vilket jag inte haft nu på nästan tre månader. Hade nästan hoppats på att den aldrig mer skulle återvända, men sådan tur hade man inte. ;-) Imorgon bitti ska jag iväg och ta lite prover, på fastande mage, så det blir inget nattsudderi idag heller. Stackars, stackars mig. haha
En positiv mening innan jag avslutar för idag ... Fick besök av grannarna Per och Gunilla i eftermiddags. Med sig hade de en uuunderbar bukett (eller mer en buske faktiskt) blommor. Gulligt av dem! Tack! :-)
De hade tydligen registrerat åtta stycken extraslag på dygnsregistreringen, men som jag sa, upplevde jag inte själv att jag hade några det dygnet, så de "riktiga" blev ändå inte registrerade. Hon menade ändå på att den form av extraslag jag har är ofarliga, om än obehagliga. Det är, enligt henne, normalt att ha upp till 1000 stycken sådana per dygn, utan att man egentligen ens försöker behandla dem medicinskt. Och OM man behandlar dem så är det just med den betablockerare jag redan äter sedan 20 år tillbaka, nämligen Seloken. Precis som en annan hjärtläkare sagt till mig tidigare, så kan jag laborera lite med doseringen av den, de dagar jag har mer/mindre hjärtklappning/extraslag. Det gör jag också, sedan förra läkaren sa åt mig just det.
Eftersom vi dock börjat se ett ärftligt mönster av kärlkransproblem i släkten (på pappas sida) så ville hon också kalla tillbaka mig för ett arbets-Ekg. För att försäkra sig om att hjärtat/venerna klarar av fysisk påfrestning. Och det är ju bra att de är noga, även om det stressar mig en del att behöva åka tillbaka ännu en sväng dit. Min paniska sida gillar inte läkarbesök, eller sjukhus överhuvudtaget. Alla former av sjukvård triggar panikångesten faktiskt. Och nu är jag ju under nedtrappning av en antidepressiv sort (för att få testa en annan som förhoppningsvis inte ger så enorm viktuppgång som den här gett ...), vilket gör triggern än mer lättantändlig. :-/
Har sovit middag i flera omgångar under dagen. Har känt mig helt jävla slut! Mens fick jag idag också, vilket jag inte haft nu på nästan tre månader. Hade nästan hoppats på att den aldrig mer skulle återvända, men sådan tur hade man inte. ;-) Imorgon bitti ska jag iväg och ta lite prover, på fastande mage, så det blir inget nattsudderi idag heller. Stackars, stackars mig. haha
En positiv mening innan jag avslutar för idag ... Fick besök av grannarna Per och Gunilla i eftermiddags. Med sig hade de en uuunderbar bukett (eller mer en buske faktiskt) blommor. Gulligt av dem! Tack! :-)
Min födelsedag minsann!
Så har då min 47:de födelsedag snart passerat. Har blivit firad från det jag vaknade till kvällningen. :-)
När jag kom ut i köket imorse, satt särbon och dottern min (och hundarna såklart) där med frukosten färdig, inslagna paket och sjöng för mig. Mys!
Några timmar senare kom även sonen och barnbarnen för att fira mig. Gullingar! :-)
Fick en väska, (som ser mycket coolare ut på riktigt - som en miniatyrportfölj), jag önskat mig och blommor av särbon. Och ett "pingel"-halsband jag också önskat mig, av dottern med barn. :-)
"Pingelhalsbandet" lite mer i fokus. (Dottern ville som ni ser dock INTE vara med på bild ;-)) Halsbandet är tänkt att bäras av gravida, för att barnet i magen sen ska känna igen det pinglandet ljudet, när det fötts. Men vad fan ... mina tarmar kanske också gillar pingelljud?!? ;-)
Mormors älskade Elvisunge! Han hade tillverkat en egen present åt mig ->
Nämligen en maskmagnet till kylskåpet! Gullig va?!! :-) Tyckte den passade att hålla upp kortet jag fick från mamsen min häromdagen. De matchar varandra! hehe
Mormors älskade Isoldeunge! Även hon hade tillverkat egen present åt mig! ->
Nämligen ett armband - det färgglada längst till vänster! Fint va?!! :-)
Rosorna jag fick, av särbon och av sonen min. Fick även en stor påse snask av sonen, hm ... ajajaj ... ;-)
Efter att barn och barnbarn gått hem igen, blev jag bjuden på middag på restaurang av darlingen. Mums!
Efter middagen och väl hemma, så kom storasyster Tita och gratulerade mig också. Gulligt! :-) Och utöver det har jag fått ooootaliga grattishälsningar via FB (fantastiskt kontaktforum ändå! ;-)) och en del mail. Är hur nöjd som helst med dagen som gått! Tack alla! :-)
Nu blir det avtvättning så att jag kan sova bums efter True Blood. Ska nämligen upp 05 imorgon, för att åka ännu ett varv till SÖS. Då för att träffa en hjärtläkare, som ska ge mig svaren på testerna man gjorde förra veckan. Godnatt gott folk!
När jag kom ut i köket imorse, satt särbon och dottern min (och hundarna såklart) där med frukosten färdig, inslagna paket och sjöng för mig. Mys!
Några timmar senare kom även sonen och barnbarnen för att fira mig. Gullingar! :-)
Fick en väska, (som ser mycket coolare ut på riktigt - som en miniatyrportfölj), jag önskat mig och blommor av särbon. Och ett "pingel"-halsband jag också önskat mig, av dottern med barn. :-)
"Pingelhalsbandet" lite mer i fokus. (Dottern ville som ni ser dock INTE vara med på bild ;-)) Halsbandet är tänkt att bäras av gravida, för att barnet i magen sen ska känna igen det pinglandet ljudet, när det fötts. Men vad fan ... mina tarmar kanske också gillar pingelljud?!? ;-)
Mormors älskade Elvisunge! Han hade tillverkat en egen present åt mig ->
Nämligen en maskmagnet till kylskåpet! Gullig va?!! :-) Tyckte den passade att hålla upp kortet jag fick från mamsen min häromdagen. De matchar varandra! hehe
Mormors älskade Isoldeunge! Även hon hade tillverkat egen present åt mig! ->
Nämligen ett armband - det färgglada längst till vänster! Fint va?!! :-)
Rosorna jag fick, av särbon och av sonen min. Fick även en stor påse snask av sonen, hm ... ajajaj ... ;-)
Efter att barn och barnbarn gått hem igen, blev jag bjuden på middag på restaurang av darlingen. Mums!
Efter middagen och väl hemma, så kom storasyster Tita och gratulerade mig också. Gulligt! :-) Och utöver det har jag fått ooootaliga grattishälsningar via FB (fantastiskt kontaktforum ändå! ;-)) och en del mail. Är hur nöjd som helst med dagen som gått! Tack alla! :-)
Nu blir det avtvättning så att jag kan sova bums efter True Blood. Ska nämligen upp 05 imorgon, för att åka ännu ett varv till SÖS. Då för att träffa en hjärtläkare, som ska ge mig svaren på testerna man gjorde förra veckan. Godnatt gott folk!
Städ och speldag
Idag har jag växlat mellan att storstäda och spela Bubble Witch/Mystery Manor (via FB). Har så förbannat ont i kroppen så jag klarar inte att städa särskilt länge i taget. Överallt gör det ont faktiskt! Från fötterna till skallen, men kanske ändå mest i rygg/bröstryggpartiet. Jag orkar väl inte bära upp min egen tyngd längre? Eller så är det något annat fel. Ont gör det hur som helst och det är störande. :-(
Kunde ju kanske ha skitit i att städa då, men jag fyller ju år imorgon och risken (förlåt, chansen menar jag såklart :-o ;-)) är väl överhängande att i alla fall de närmast sörjande kommer och grattar mig, som de brukar. Vill ju inte då att det ska rulla hundhår överallt och se ut som det bohemhem det är, när/om de kommer. Nog för att de är vana - men ändå.
Även idag har jag fått "riktig" post på brevlådan, nämligen detta.
Kunde direkt, utifrån kuvert"klottret", se vem det var ifrån. :-)
Nämligen från exsvägerskan och brorsonen min. Ingen annan är så fläng som hon. haha (Fast på ett BRA sätt! ;-))
Tack snälla Sanna och Markus, för att ni kom ihåg mig! Kram! :-)
Jo, har ju klippt sonen min också. Är både smickrad och förundrad över att han fortsätter vilja att jag ska klippa honom. Och det trots att han nu snart är färdig frisör själv och praktiserar på salong tre dagar i veckan. Han skulle alltså ha all möjlighet i världen att be någon av frisörerna där att hjälpa honom. Gulligt och som sagt - smickrande att han litar på mina färdigheter så pass. Nog för att jag jobbat som frisör i många år men ändå ...
Mest hade jag nog räknat med att båda mina barn, då de kom upp i tonåren, skulle insistera på att få gå till någon annan frisör än mig, men det skedde aldrig. :-o Tänkte att de ville vara lite mer hippa än att låta mamma klippa liksom, hehe. Men jag får väl bara vara glad åt att de litat på mig. :-)
Numera är det dock sonen som fixar håret på dottern. Jag friserar ytterst sällan nuförtiden. Av flera orsaker, men mest för att kroppen/händerna inte orkar med arbetsställningen. Ens en liten stund.
En bild av när jag arbetar på min forna salong. Det här är 80-tal.
Och såhär såg jag ut framifrån på den tiden. ;-) Det här fotot togs som PR-bild inför öppnandet av salongen.
Mer då, innan jag stänger ned här ... Jooo, ni såg väl goa Milo på kanal5 idag, i programmet Outsiders? Om inte, går det bra att se programmet under programnamns-länken. Avsnittet handlar om fobier av olika slag.
Tycker att hon är otroligt modig, Milo. Både rent personligt, men också inför allt och alla. Jag skulle nog inte våga vara med i ett liknande program och så öppet blotta mina fobiska sidor. Tror jag.
Milo och jag, när hon var på besök/fest hos mig 2005.
Nej, lite mer spelande nu då och sen i säng. Är helt ensam hemma igen förresten (kors i taket!) men längtar som FAN efter särbon just nu. Han kommer imorgon igen, så jag får stå ut tills dess bara.
Grynig, dålig bild på mig och särbon, när vi precis hade träffats, i augusti -08. Tror vi hade känt varann en vecka eller så här. :-)
Ojdå vad klockan gick snabbt. Ser nu att jag ju fyller år IDAG, hipp hurra för mig! haha ;-) Godnatt!
Kunde ju kanske ha skitit i att städa då, men jag fyller ju år imorgon och risken (förlåt, chansen menar jag såklart :-o ;-)) är väl överhängande att i alla fall de närmast sörjande kommer och grattar mig, som de brukar. Vill ju inte då att det ska rulla hundhår överallt och se ut som det bohemhem det är, när/om de kommer. Nog för att de är vana - men ändå.
Även idag har jag fått "riktig" post på brevlådan, nämligen detta.
Kunde direkt, utifrån kuvert"klottret", se vem det var ifrån. :-)
Nämligen från exsvägerskan och brorsonen min. Ingen annan är så fläng som hon. haha (Fast på ett BRA sätt! ;-))
Tack snälla Sanna och Markus, för att ni kom ihåg mig! Kram! :-)
Jo, har ju klippt sonen min också. Är både smickrad och förundrad över att han fortsätter vilja att jag ska klippa honom. Och det trots att han nu snart är färdig frisör själv och praktiserar på salong tre dagar i veckan. Han skulle alltså ha all möjlighet i världen att be någon av frisörerna där att hjälpa honom. Gulligt och som sagt - smickrande att han litar på mina färdigheter så pass. Nog för att jag jobbat som frisör i många år men ändå ...
Mest hade jag nog räknat med att båda mina barn, då de kom upp i tonåren, skulle insistera på att få gå till någon annan frisör än mig, men det skedde aldrig. :-o Tänkte att de ville vara lite mer hippa än att låta mamma klippa liksom, hehe. Men jag får väl bara vara glad åt att de litat på mig. :-)
Numera är det dock sonen som fixar håret på dottern. Jag friserar ytterst sällan nuförtiden. Av flera orsaker, men mest för att kroppen/händerna inte orkar med arbetsställningen. Ens en liten stund.
En bild av när jag arbetar på min forna salong. Det här är 80-tal.
Och såhär såg jag ut framifrån på den tiden. ;-) Det här fotot togs som PR-bild inför öppnandet av salongen.
Mer då, innan jag stänger ned här ... Jooo, ni såg väl goa Milo på kanal5 idag, i programmet Outsiders? Om inte, går det bra att se programmet under programnamns-länken. Avsnittet handlar om fobier av olika slag.
Tycker att hon är otroligt modig, Milo. Både rent personligt, men också inför allt och alla. Jag skulle nog inte våga vara med i ett liknande program och så öppet blotta mina fobiska sidor. Tror jag.
Milo och jag, när hon var på besök/fest hos mig 2005.
Nej, lite mer spelande nu då och sen i säng. Är helt ensam hemma igen förresten (kors i taket!) men längtar som FAN efter särbon just nu. Han kommer imorgon igen, så jag får stå ut tills dess bara.
Grynig, dålig bild på mig och särbon, när vi precis hade träffats, i augusti -08. Tror vi hade känt varann en vecka eller så här. :-)
Ojdå vad klockan gick snabbt. Ser nu att jag ju fyller år IDAG, hipp hurra för mig! haha ;-) Godnatt!
De finska rötterna
Jag föddes i Helsingfors, Finland, den 26 oktober 1964. Mina första nästan sju år bodde jag på Igelkottsvägen (Siilitie)13 S, i ett område som heter Hertonäs (Herttoniemi).
Ovan. Min syster Tita, jag och min bror Tomas.
Herttoniemi är ett helt finsktalande område och mitt modersmål från start var alltså finska. Kunde dock även svenska eftersom min mor är finlandssvensk (från Hangö, där hon återigen bor). Jag gick på finskt lekis och så här lät Pippi Långstrump, så som jag lärde mig den. (Ps. Flickan som sjunger här bryter på svenska. Antar att ickefinnar inte hör det, men det låter rätt lustigt.)
Mamma var på den tiden undersköterska och arbetade på akuten i Helsingfors. Pappa min var brandman, rökdykare och senare kårchef. Pappa var även musiker, trumpet var hans huvudinstrument. Han var utbildad på finska akademiska musikhögskolan och medlem i försvarets musikkår. Älskade att lyssna på honom när han spelade. Både repetitionerna och de spelningar han hade. Utöver musikkåren var han också med i ett storband. I mitt minne av honom finns musiken med i allra högsta grad.
Ovan. Mina föräldrar Iris och Pertti -> th. Papi när han spelar trumpet.
En annan sång jag minns från barndomen i Helsingfors.
När jag var knappt sju år gammal skilde sig mina föräldrar och jag flyttade tillsammans med mamma, syster och bror till Sverige, Nynäshamn. Hade dock regelbunden kontakt med min far tills hans död (-98) och har tillbringat alla somrar under uppväxten hos/med mormor och morfar i Hangö, Finland. Så rötterna har fått sitt.
Ovan. Jag som tvååring på Plagen i Hangö. Th. mormor och morfar. (Båda tyvärr döda idag.)
Trots att jag bott större delen av mitt liv i Sverige är jag i hjärtat för alltid finne! Får OFTA nostalgitrippar (likt den här nu i bloggen ;-)) och tänker tillbaka på mina finska rötter. Språket behärskar jag tyvärr inte längre till fullo, men jag förstår det mesta och kan göra mig förstådd i alla fall.
Ovan. Min bror, jag och papi, under ett besök i Helsingfors, efter att jag och syskonen flyttat med mamma till Sverige.
Jag försöker åka till Finland åtminstone varje sommar. Mor min har ju som sagt flyttat "hem" igen och jag har även morbröder i Hangö, samt en halvsyster (pappas barn) och kusiner i Helsingfors. De sistnämnda har jag ingen direkt kontakt med (förutom en av kusinerna som jag har som FB-vän), men ändå - jag vet ju att de finns där. Har även en halvsyster i Sverige, Paula (också pappas barn), som jag känner mig väldigt besläktad med, trots at vi inte vuxit upp ihop och som jag har regelbunden kontakt med via nätet.
Avslutar den här nostalgitrippen med Egotrippi. Ett finskt, modernare band som jag gillar. Låten handlar om att "gilla läget", att försöka hålla kvar den man är i alla lägen.
Ovan. Min syster Tita, jag och min bror Tomas.
Herttoniemi är ett helt finsktalande område och mitt modersmål från start var alltså finska. Kunde dock även svenska eftersom min mor är finlandssvensk (från Hangö, där hon återigen bor). Jag gick på finskt lekis och så här lät Pippi Långstrump, så som jag lärde mig den. (Ps. Flickan som sjunger här bryter på svenska. Antar att ickefinnar inte hör det, men det låter rätt lustigt.)
Mamma var på den tiden undersköterska och arbetade på akuten i Helsingfors. Pappa min var brandman, rökdykare och senare kårchef. Pappa var även musiker, trumpet var hans huvudinstrument. Han var utbildad på finska akademiska musikhögskolan och medlem i försvarets musikkår. Älskade att lyssna på honom när han spelade. Både repetitionerna och de spelningar han hade. Utöver musikkåren var han också med i ett storband. I mitt minne av honom finns musiken med i allra högsta grad.
Ovan. Mina föräldrar Iris och Pertti -> th. Papi när han spelar trumpet.
En annan sång jag minns från barndomen i Helsingfors.
När jag var knappt sju år gammal skilde sig mina föräldrar och jag flyttade tillsammans med mamma, syster och bror till Sverige, Nynäshamn. Hade dock regelbunden kontakt med min far tills hans död (-98) och har tillbringat alla somrar under uppväxten hos/med mormor och morfar i Hangö, Finland. Så rötterna har fått sitt.
Ovan. Jag som tvååring på Plagen i Hangö. Th. mormor och morfar. (Båda tyvärr döda idag.)
Trots att jag bott större delen av mitt liv i Sverige är jag i hjärtat för alltid finne! Får OFTA nostalgitrippar (likt den här nu i bloggen ;-)) och tänker tillbaka på mina finska rötter. Språket behärskar jag tyvärr inte längre till fullo, men jag förstår det mesta och kan göra mig förstådd i alla fall.
Ovan. Min bror, jag och papi, under ett besök i Helsingfors, efter att jag och syskonen flyttat med mamma till Sverige.
Jag försöker åka till Finland åtminstone varje sommar. Mor min har ju som sagt flyttat "hem" igen och jag har även morbröder i Hangö, samt en halvsyster (pappas barn) och kusiner i Helsingfors. De sistnämnda har jag ingen direkt kontakt med (förutom en av kusinerna som jag har som FB-vän), men ändå - jag vet ju att de finns där. Har även en halvsyster i Sverige, Paula (också pappas barn), som jag känner mig väldigt besläktad med, trots at vi inte vuxit upp ihop och som jag har regelbunden kontakt med via nätet.
Avslutar den här nostalgitrippen med Egotrippi. Ett finskt, modernare band som jag gillar. Låten handlar om att "gilla läget", att försöka hålla kvar den man är i alla lägen.
Monday
Fick idag i brevlådan en för tidig födelsedagspresent av mamsen min. Hon bor ju i Finland, så därför blir det en del brevväxling mellan oss - i brist på "live"-möten. Hon (och hennes karl) var ju hit för inte så länge sedan och jag fick faktiskt redan då för tidiga presenter (skjorta och tights), men tydligen ville hon ge mig även detta.
Tack mamma! :-)
Utöver det har jag inte gjort ett smack senaste dygnet. Sonen stack igår eftermiddags till sin far för en "pappavecka" och dottern och dotterdottern, som varit här under helgen, stack till sitt. Särbon åkte till sitt Ornö och tog hunden med sig. Bara jag kvar hemma alltså, under ett helt dygn och det var verkligen välbehövligt! Har STORT behov av ensamtid, nämligen!
Som underhållning åt mig själv roade jag mig bland annat med att fota mig själv, sittandes på muggen, hahaha. Korten är tagna med Androiden så kvalitén är ju som den är, men det gör inget, tycker jag.
Vad roar ni andra er med på toaletten? ;-)
Nu kom precis särbon hem och vi har beställt varsin pizza. Är så jävla knubbig ändå så skit samma, känns det som. MEN ... jag äter faktiskt extremt nyttigt den mesta av tiden! Knubbigheten beror inte på fel/för mycket matintag, utan på de förbenade antidepressiva medicinerna jag äter igen sen en tid tillbaka. Håller som bäst på att trappa ut dem igen, för att försöka med en annan sort, som kanske och förhoppningsvis INTE ger sådan viktökning!?!
Tack mamma! :-)
Utöver det har jag inte gjort ett smack senaste dygnet. Sonen stack igår eftermiddags till sin far för en "pappavecka" och dottern och dotterdottern, som varit här under helgen, stack till sitt. Särbon åkte till sitt Ornö och tog hunden med sig. Bara jag kvar hemma alltså, under ett helt dygn och det var verkligen välbehövligt! Har STORT behov av ensamtid, nämligen!
Som underhållning åt mig själv roade jag mig bland annat med att fota mig själv, sittandes på muggen, hahaha. Korten är tagna med Androiden så kvalitén är ju som den är, men det gör inget, tycker jag.
Vad roar ni andra er med på toaletten? ;-)
Nu kom precis särbon hem och vi har beställt varsin pizza. Är så jävla knubbig ändå så skit samma, känns det som. MEN ... jag äter faktiskt extremt nyttigt den mesta av tiden! Knubbigheten beror inte på fel/för mycket matintag, utan på de förbenade antidepressiva medicinerna jag äter igen sen en tid tillbaka. Håller som bäst på att trappa ut dem igen, för att försöka med en annan sort, som kanske och förhoppningsvis INTE ger sådan viktökning!?!
Nattsudderitankar
Hittade den här AB-artikeln, med rubriken: "Glad och positiv? Kul för dig. Men du kan ha fel på hjärnan." ikväll och Gud så tröstande att äntligen få höra (läsa) att det kanske rent av är en defekt på hjärnan som gör att vissa är sådär äckligt positiva alltsom oftast. (Medan andra av oss verkar befinna oss i ständig, hopplös melankoli, haha)
Vet nu inte om det ska gå att tro på vad artikeln säger, men det gör inget - kändes ändå gott en liten stund. ;-)
Mer spännande som hänt ikväll då ... Jo, upptäckte att jag helt missat att Lena Ph gift sig med Per Holknekt och det skedde tydligen dessutom för över ett år sedan. :-o Ja, så går det när man vägrar läsa skvallertidningar. Men ändå ... tycker ju att jag borde fått höra det någonstans ändå på något sätt. Inte för att det är viktigt såklart, haha, men herregud - Lena är ju ändå en världsstjärna ... i Sverige i alla fall. ;-)
2007 var jag och såg showen som hon och Orup satte ihop. Egenligen var jag noll intresserad av just Lenas musik, men jag är ett gammalt Orupfan och därför fick jag ju stå ut med att även hon var på scen. Hon ÄR ju dock jävligt musikalisk (och rätt rolig också, när hon sätter den sidan till).
Det slår mig nu att Lenas make Per faktiskt är lite lik Orup. Även om jag naturligtvis tycker att Orup är hundra gånger snyggare. ;-) Var som sagt ett stort fan av honom när han precis slog igenom - alltså någongång under 80-talet. Minns som igår den första videon jag såg av honom på TV. "Är du redo?". Blev blixtförälskad!! haha. Den förälskelsen höll starkt i sig under hans två fösta plattor och jag var och såg honom live ett antal gånger.
Var på den tiden tillsammans med en man som - hör och häpna - var väldigt lik just Orup. ;-) Så lik att min dotter (då 4-5 år gammal) var helt säker på att det var hennes bonusfar hon såg på TV och inte någon främmande gubbe vid namn Orup. :-)
Vet inte om det går att se likheterna såhär på stillbild, men hur som helst var han lik Orup. Var - han är dessvärre död sedan ett antal år tillbaka. Ganska läskigt faktiskt ... av de mer seriösa förhållanden jag haft så har mer än hälften av killarna/männen nu dött. :-o Närmare bestämt fyra stycken. Inte medan jag var tillsammans med dem, men ändå. Den första blev ihjälhuggen med kniv, nästa hoppade framför tunnelbanan, den tredje dog i cancer (dotterns far) och han här ovanför dog av en överdos heroin. Hemskt! :-/
Och med de orden säger jag Godnatt!
Söndagsbabbel
Sitter och äter frukost (ja jag vet att det är lite väääl sent att göra det nu, hehe) och hör från rummen bredvid dottern min som pratar med sin egen dotter och sonen min som sjunger och spelar gitarr. Strösurfar runt bland de bloggare jag följer någotlunda regelbundet - en av dem är Lady Dahmer.
Lady Dahmer skriver mycket och bland annat om genus, feminism och normer.
Första gången jag besökte hennes sida slog det mig att MYCKET av det hon tar upp är sådant jag själv skrivit om mångt och mycket genom åren. Numera verkar jag ha tappat "stridslusten" (tyvärr), men jag har varit väldigt engagerad som yngre. De som läste min dagbok på nätet, under de dryga år jag skrev dagligen, skulle nog känna igen mycket av Lady Dahmers ord/åsikter från mina egna. Vissa ämnen skrev jag även lite mer ingående om och lade ut på min "Tankar"-sida. En del av texterna ligger kvar där än. Den här t.ex.
I övrigt känner jag mig rätt ... frusterad idag. Kan nog bero på lite olika saker. Dels det faktum att jag har STORT behov av att få vara ensam ibland, men ytterst sällan får möjlighet till det. Det är så gott som alltid någon hemma, utöver mig själv och även om den/de personerna inte direkt kräver min uppmärksamhet, så känner jag mig emellanåt störd över ljud och rörelser omkring mig. Speciellt om det är meningen ATT jag borde vara ensam just då och den dagen. När jag räknat med det, så att säga.
Dels är jag ju inte frisk, vilket såklart blir ett irritationsmoment i sig. Dels har jag nog stök på hormonerna, mer än vanligt. Har inte haft mens på flera månader och det är ju bevis nog för att det inte är hormonell balans i min kropp längre. Och jag är ju i den åldern (blir 47 om några dagar) att det är helt naturligt med hormonstök såklart, men det gör ju inte saken lättare att hantera ändå. Var och tog horomonprover för ett tag sedan och ska få svar den 7 november på hur långt in i klimakteriet jag kommit. Det kan man tydligen mäta. Ska bli spännande att få höra/veta mer exakt.
Ja, sen är det en hel del annat jag stör mig på, men det har jag ingen lust att ta här och nu. I vilket fall som helst så förstår jag varför jag känner mig extra stingslig, men att förstå det är ju inte samma sak som att det med lätthet går att acceptera och hantera, tyvärr. Känns i alla fall som att allt och alla sliter och drar i mig som FAN och allt jag vill är att bara få lugn och ro och slippa förklara och försvara mig jämt och ständigt. Är TRÖTT på det! :-/
Återkommer kanske senare under dagen, när jag lugnat ned mig lite. OM jag nu gör det. ;-)
Lady Dahmer skriver mycket och bland annat om genus, feminism och normer.
Första gången jag besökte hennes sida slog det mig att MYCKET av det hon tar upp är sådant jag själv skrivit om mångt och mycket genom åren. Numera verkar jag ha tappat "stridslusten" (tyvärr), men jag har varit väldigt engagerad som yngre. De som läste min dagbok på nätet, under de dryga år jag skrev dagligen, skulle nog känna igen mycket av Lady Dahmers ord/åsikter från mina egna. Vissa ämnen skrev jag även lite mer ingående om och lade ut på min "Tankar"-sida. En del av texterna ligger kvar där än. Den här t.ex.
I övrigt känner jag mig rätt ... frusterad idag. Kan nog bero på lite olika saker. Dels det faktum att jag har STORT behov av att få vara ensam ibland, men ytterst sällan får möjlighet till det. Det är så gott som alltid någon hemma, utöver mig själv och även om den/de personerna inte direkt kräver min uppmärksamhet, så känner jag mig emellanåt störd över ljud och rörelser omkring mig. Speciellt om det är meningen ATT jag borde vara ensam just då och den dagen. När jag räknat med det, så att säga.
Dels är jag ju inte frisk, vilket såklart blir ett irritationsmoment i sig. Dels har jag nog stök på hormonerna, mer än vanligt. Har inte haft mens på flera månader och det är ju bevis nog för att det inte är hormonell balans i min kropp längre. Och jag är ju i den åldern (blir 47 om några dagar) att det är helt naturligt med hormonstök såklart, men det gör ju inte saken lättare att hantera ändå. Var och tog horomonprover för ett tag sedan och ska få svar den 7 november på hur långt in i klimakteriet jag kommit. Det kan man tydligen mäta. Ska bli spännande att få höra/veta mer exakt.
Ja, sen är det en hel del annat jag stör mig på, men det har jag ingen lust att ta här och nu. I vilket fall som helst så förstår jag varför jag känner mig extra stingslig, men att förstå det är ju inte samma sak som att det med lätthet går att acceptera och hantera, tyvärr. Känns i alla fall som att allt och alla sliter och drar i mig som FAN och allt jag vill är att bara få lugn och ro och slippa förklara och försvara mig jämt och ständigt. Är TRÖTT på det! :-/
Återkommer kanske senare under dagen, när jag lugnat ned mig lite. OM jag nu gör det. ;-)
Ännu en dag mot sitt slut
Var ju även idag in till SÖS. Fick dygns-Ekg-apparaten bortplockad och ett ultraljud av hjärtat utfördes också. Som sagt, inte förrän nästa torsdag får jag svar på vad testerna visat. Joo, naturligtvis har hjärtat både rusat som fan och gjort otaliga extraskutt EFTER att apparaten plockats bort. Begriiiiper inte hur det kan bli såååå?!? :-/
Efter undersökningarna fick jag (och särbon som var gullig och följde med mig till sjukhuset, både igår och idag) ett infall och syskonlängtan och vi åkte därför till min brors fastighetsförvaltningsfirma (där även min syster Tita arbetar) och hälsade på dem en sväng. Mysigt!
Passade på att få oss tre syskon fotade ihop. Den blonda med numera klotrunt ansikte är alltså jag. :-o ;-)
Jag är förövrigt yngst i syskonskaran.
Väl hemma igen åkte särbon och jag och handlade. Dottern och yngsta barnbarnet hade varit hundvakter medan vi var borta, så dem bjöd vi på hemmagjord potatismos och ungskorv som tack. ;-)
Kvällen tillbringade vi sen alla, plus sonen som då kommit hem från sitt arbeta på salongen, i TV-soffan, tittandes på Idol. Tycker att Linni skulle fått åka hem, men Emil var mitt nästa "hem-åkar-val" så det var väl ok ändå. Molly var som vanligt bäst!
Och nu har jag pluggat flera timmar och lämnat in veckans uppgift, som jag skulle. Återstår bara en omgång Bubble Witch och sen isäng. Natti!
Efter undersökningarna fick jag (och särbon som var gullig och följde med mig till sjukhuset, både igår och idag) ett infall och syskonlängtan och vi åkte därför till min brors fastighetsförvaltningsfirma (där även min syster Tita arbetar) och hälsade på dem en sväng. Mysigt!
Passade på att få oss tre syskon fotade ihop. Den blonda med numera klotrunt ansikte är alltså jag. :-o ;-)
Jag är förövrigt yngst i syskonskaran.
Väl hemma igen åkte särbon och jag och handlade. Dottern och yngsta barnbarnet hade varit hundvakter medan vi var borta, så dem bjöd vi på hemmagjord potatismos och ungskorv som tack. ;-)
Kvällen tillbringade vi sen alla, plus sonen som då kommit hem från sitt arbeta på salongen, i TV-soffan, tittandes på Idol. Tycker att Linni skulle fått åka hem, men Emil var mitt nästa "hem-åkar-val" så det var väl ok ändå. Molly var som vanligt bäst!
Och nu har jag pluggat flera timmar och lämnat in veckans uppgift, som jag skulle. Återstår bara en omgång Bubble Witch och sen isäng. Natti!
Testpilotönskan
Tänkte genom Smartson försöka bli testpilot för HYPE by MOOD. Det handlar om en serie hårstylingprodukter och är det något jag kan så är det just hår. Har ju jobbat som frisör under många år och tycker mig ju därför vara lite av en expert även på stylingprodukter, såklart. Jobbar ju inte aktivt som frisör längre och därmed blir ju också produkter även utanför salongssfären lite mer intressant. ;-)
De här två nedanstående produkterna är jag mest nyfiken på. Det första för att jag vill se hur pass mycket mer jag skulle kunna framhäva lockarna i mitt hår.
Att hitta ett vax (främst till korta frisyrer!) som inte är för hårt/fett och för svårt att sen tvätta ur, är inte lätt. Därför skulle jag vilja prova om det här skulle kunna vara en produkt som innefattar mina kriterier för ett bra stylingvax.
Vill du också veta mer om HYPE by MOOD - kika då på detta videoklipp!
De här två nedanstående produkterna är jag mest nyfiken på. Det första för att jag vill se hur pass mycket mer jag skulle kunna framhäva lockarna i mitt hår.
Att hitta ett vax (främst till korta frisyrer!) som inte är för hårt/fett och för svårt att sen tvätta ur, är inte lätt. Därför skulle jag vilja prova om det här skulle kunna vara en produkt som innefattar mina kriterier för ett bra stylingvax.
Vill du också veta mer om HYPE by MOOD - kika då på detta videoklipp!
Godmorgon
Jahapp, dags att åka till SÖS igen då, för att plocka bort dygnsregistreringsapparaten och få ett ultraljud av hjärtat utfört. Och nix, inte ett endaste litet skutt ens, har hjärtat gjort under detta dygn!?! :-o Helt sanslöst, eftersom det i normala fall, som sagt, kan göra extraslag upp till fyra gånger per minut! Och OM de ändå säger sig ha registrerat extraslag, när jag väl får träffa läkaren nästa vecka, så är det ändå inte av samma art som de jag brukar ha, eftersom jag inte märkt av några nu. Skit ! :-(
Sovit som en påse nötter har jag gjort också. Hur jag än legat så har någon av Ekg-plopparna skavt mot kroppen. Alla sladdar hänger ju fast i rätt stor och tung dosa också, vilken jag fått se till att inte lägga mig på. Har legat ovanligt mycket på rygg, pga apparaturen, men så kan jag absolut inte sova. Får APont i ryggen då, nämligen. Stackars mig. :-o ;-)
Och stackars karlar, haha:
Skriver kanske mer under senare dagen.
Sovit som en påse nötter har jag gjort också. Hur jag än legat så har någon av Ekg-plopparna skavt mot kroppen. Alla sladdar hänger ju fast i rätt stor och tung dosa också, vilken jag fått se till att inte lägga mig på. Har legat ovanligt mycket på rygg, pga apparaturen, men så kan jag absolut inte sova. Får APont i ryggen då, nämligen. Stackars mig. :-o ;-)
Och stackars karlar, haha:
Skriver kanske mer under senare dagen.
Kuligt inför natten
Nä, fortfarande inte ett endaste extraslag. :-o Typiskt! :-/ Jaja ... Ska lägga mig strax, men tänkte först lägga in ett insändarklipp jag hittade i min sons blogg nyss.
Obs. Har inte checkat om alla källor till Moseboken stämmer, men texten är ju ändå lite underhållande. ;-)
Obs. Har inte checkat om alla källor till Moseboken stämmer, men texten är ju ändå lite underhållande. ;-)
Dagens sjukjournal
Sitter och försöker plugga lite (Psykologi B), riggad med en dygnsregistrerande Ekg-apparat. Första halvan av denna dag gick ju åt till läkarebesök på SÖS. (Tack och lov är det nu motorväg hela vägen mellan Nynäs och Stockholm!) Först till hjärtmottagningen för att bli långtidsregistrerings-riggad och direkt efter till infektionsmottagningen för återbesök efter hjärnhinneinflammationen. Gick oväntat smidigt. Inga förseningar och inget strul. :-)
Hos infektionsläkaren gjordes bl.a en neurologisk undersökning, för att se om någon funktion blivit påverkad, men allt såg bra ut. ÄR ju mer ljus/ljudkänslig än vanligt och har lätt skall/nackvärk, men det är inget jag direkt lider av just nu. Fick även den kur utskriven, som man får ta vid hjärnhinneinflammationer av min sort, så att jag - OM jag skulle få samma symptom igen någon gång - snabbt kan sätta in behandlingen på mig själv. Men måste då ändå, enligt läkaren, åka in och få ett prov taget på ryggmärgsvätskan, eftersom man såklart inte kan VETA med säkerhet att det inte är någon annan form av hjärnhinneinflammation det är frågan om, som kräver någon annan form av behandling. Att jag ändå ska starta självmedicinering beror på att kuren verkar bättre ju tidigare den tas, så varje timme har betydelse, sa hon. Nu senast låg jag ju hemma flera dagar med hjärnhinnesymptom innan jag faktiskt gav mig iväg till akuten. Så fick jag INTE göra igen, fick jag lova henne. :-o ;-)
Den ömmande, svullna knölen jag berättade om häromdagen, som jag har på halsen, den visade jag upp för infektionsläkaren också, men hon trodde inte att den hade med hjärnhinnen att göra. Det var en svullen lymfa sa hon och kan orsakas av något så "enkelt" som ett sår i öra eller näsa, eller en lätt inflammation i tandkött/tänder. Hon trodde att den skulle försvinna av sig självt inom några veckor.
Hjärtprovet så ... anledningen till att jag gör registreringen är att man på "min" vårdcentral fick med ett extraslag de inte registrerat på mina Ekg förut och därför ville kolla upp det. Vissa dagar har jag runt fyra extraslag per MINUT, andra dagar kanske bara fyra på en hel dag. Idag - sedan apparaten blev påkopplad - har jag inte känt av några extraslag ALLS?! :-o Hm ... Inte bra! Eller ja, det är ju skönt att slippa förstås, men vad är det för vits att utredas om problemet inte uppstår under utredningen?! ... :-/
Tyvärr är jag så jävla trött av hjärnhinneinflammationen att jag sovit bort halva eftermiddagen. Har sovit middag flera timmar om dagen ända sedan jag blev sjuk. Hade ju planerat att "utsätta" mig för lite ansträngning idag, för att trigga extraslagen lite, men nää, orkade inte helt enkelt. Och de brukar dessutom normalt dyka upp oavsett om jag är stilla eller anstränger mig. Men inte just idag då, som sagt.
Ska ha apparaten på till imorgon vid 12-tiden. Sen in till hjärtmottagningen för att lämna den och även för att få ett ultraljud gjort på hjärtat. Inte förrän nästa torsdag kommer jag att få träffa själva hjärtläkaren, som då ska ge mig svaren på vad undersökningarna visat.
Slut på journalen för denna gång. ;-)
Hos infektionsläkaren gjordes bl.a en neurologisk undersökning, för att se om någon funktion blivit påverkad, men allt såg bra ut. ÄR ju mer ljus/ljudkänslig än vanligt och har lätt skall/nackvärk, men det är inget jag direkt lider av just nu. Fick även den kur utskriven, som man får ta vid hjärnhinneinflammationer av min sort, så att jag - OM jag skulle få samma symptom igen någon gång - snabbt kan sätta in behandlingen på mig själv. Men måste då ändå, enligt läkaren, åka in och få ett prov taget på ryggmärgsvätskan, eftersom man såklart inte kan VETA med säkerhet att det inte är någon annan form av hjärnhinneinflammation det är frågan om, som kräver någon annan form av behandling. Att jag ändå ska starta självmedicinering beror på att kuren verkar bättre ju tidigare den tas, så varje timme har betydelse, sa hon. Nu senast låg jag ju hemma flera dagar med hjärnhinnesymptom innan jag faktiskt gav mig iväg till akuten. Så fick jag INTE göra igen, fick jag lova henne. :-o ;-)
Den ömmande, svullna knölen jag berättade om häromdagen, som jag har på halsen, den visade jag upp för infektionsläkaren också, men hon trodde inte att den hade med hjärnhinnen att göra. Det var en svullen lymfa sa hon och kan orsakas av något så "enkelt" som ett sår i öra eller näsa, eller en lätt inflammation i tandkött/tänder. Hon trodde att den skulle försvinna av sig självt inom några veckor.
Hjärtprovet så ... anledningen till att jag gör registreringen är att man på "min" vårdcentral fick med ett extraslag de inte registrerat på mina Ekg förut och därför ville kolla upp det. Vissa dagar har jag runt fyra extraslag per MINUT, andra dagar kanske bara fyra på en hel dag. Idag - sedan apparaten blev påkopplad - har jag inte känt av några extraslag ALLS?! :-o Hm ... Inte bra! Eller ja, det är ju skönt att slippa förstås, men vad är det för vits att utredas om problemet inte uppstår under utredningen?! ... :-/
Tyvärr är jag så jävla trött av hjärnhinneinflammationen att jag sovit bort halva eftermiddagen. Har sovit middag flera timmar om dagen ända sedan jag blev sjuk. Hade ju planerat att "utsätta" mig för lite ansträngning idag, för att trigga extraslagen lite, men nää, orkade inte helt enkelt. Och de brukar dessutom normalt dyka upp oavsett om jag är stilla eller anstränger mig. Men inte just idag då, som sagt.
Ska ha apparaten på till imorgon vid 12-tiden. Sen in till hjärtmottagningen för att lämna den och även för att få ett ultraljud gjort på hjärtat. Inte förrän nästa torsdag kommer jag att få träffa själva hjärtläkaren, som då ska ge mig svaren på vad undersökningarna visat.
Slut på journalen för denna gång. ;-)
Dagen som gått
Har ju haft sjukt ont i höger axel/nacke/övre delen av ryggen/skallen senaste dagarna, men kände mig liiiite bättre imorse när jag klev upp. Gick därför till salongen sonen min går sin treårspraktik på, tre dagar i veckan och fick där hårfärgen uppfräschad av honom. Tack för det, älskade barn! :-)
Ovan före, nedan efter uppfräschning av hårfärg. Som ni ser på före-bilden, är jag råttfärgad med skarpa inslag av grått, numera. Hugaligen! :-o ;-) Tur det går att fejka bort, hehe.
Snabbt hem och slängde på ett par maskiner tvätt efter det och sen gav jag mig iväg till min onsdagsterapi. När jag inte är sjuk så tränar jag alltid precis innan, men det orkar jag inte ännu. Kommer att hoppa över även fredagsträningen, men från nästa vecka hoppas jag att kunna återuppta den igen. Fick hur som helst lite massage av terapeuten idag, vilket var väldigt behövligt. Tack.
Imorgon blir det ett par timmar på SÖS (Södersjukhuset, Stockholm). Först ska jag till hjärtmottagningen och få en dygnsregistreringsapparat påkopplad och direkt därefter ska jag träffa infektionsläkaren, angående hjärnhinneinflammationen. Och sen blir det en sväng dit imorgon igen, för att ta bort ekg-apparaten och även då göra ultraljud av hjärtat. Svaren på testerna får jag inte förrän torsdag nästa vecka, då jag ska få träffa hjärtläkaren.
Känner mig smått stressad över de här proverna, måste jag erkänna, men det är väl lika bra att få dem överstökade och jag får ju ändå vara tacksam över att mina symptom blir tagna på allvar.
Lite Bubble Witch (ett spel via FB) och sen isäng. Godnatt!
Ovan före, nedan efter uppfräschning av hårfärg. Som ni ser på före-bilden, är jag råttfärgad med skarpa inslag av grått, numera. Hugaligen! :-o ;-) Tur det går att fejka bort, hehe.
Snabbt hem och slängde på ett par maskiner tvätt efter det och sen gav jag mig iväg till min onsdagsterapi. När jag inte är sjuk så tränar jag alltid precis innan, men det orkar jag inte ännu. Kommer att hoppa över även fredagsträningen, men från nästa vecka hoppas jag att kunna återuppta den igen. Fick hur som helst lite massage av terapeuten idag, vilket var väldigt behövligt. Tack.
Imorgon blir det ett par timmar på SÖS (Södersjukhuset, Stockholm). Först ska jag till hjärtmottagningen och få en dygnsregistreringsapparat påkopplad och direkt därefter ska jag träffa infektionsläkaren, angående hjärnhinneinflammationen. Och sen blir det en sväng dit imorgon igen, för att ta bort ekg-apparaten och även då göra ultraljud av hjärtat. Svaren på testerna får jag inte förrän torsdag nästa vecka, då jag ska få träffa hjärtläkaren.
Känner mig smått stressad över de här proverna, måste jag erkänna, men det är väl lika bra att få dem överstökade och jag får ju ändå vara tacksam över att mina symptom blir tagna på allvar.
Lite Bubble Witch (ett spel via FB) och sen isäng. Godnatt!
Positivitetsövning ;-)
Tänkte jag skulle kontra förra inlägget med en positivitetschock innan jag lägger mig. ;-)
Lite PLUS ska raddas upp!
1) Har två underbara, friska barn (nu vuxna), vilka jag älskar över allt annat!
2) Och till det har jag även två barnbarn som förgyller tillvaron!
3) Jag har förmåga att kreera - i form av musik, grafik, dikt, text, handarbete! (Även om det går lite trögare när jag mår sämre).
4) Jag besitter stort empatiskt sinne!
5) Jag har tak över huvudet och får mat varje dag!
6) Jag har en mansfigur som jag kan gosa med! (Och med honom två bonusbarn.)
7) Särbon har en hund som jag får ta del av!
8) Jag är rak och ärlig, människor i min närhet litar på mig!
9) Jag är en engagerad person som gör mitt yttersta om/då jag åtar mig något.
10) Är rätt snabbtänkt! (oftast ;-))
Godnatt!
Lite PLUS ska raddas upp!
1) Har två underbara, friska barn (nu vuxna), vilka jag älskar över allt annat!
2) Och till det har jag även två barnbarn som förgyller tillvaron!
3) Jag har förmåga att kreera - i form av musik, grafik, dikt, text, handarbete! (Även om det går lite trögare när jag mår sämre).
4) Jag besitter stort empatiskt sinne!
5) Jag har tak över huvudet och får mat varje dag!
6) Jag har en mansfigur som jag kan gosa med! (Och med honom två bonusbarn.)
7) Särbon har en hund som jag får ta del av!
8) Jag är rak och ärlig, människor i min närhet litar på mig!
9) Jag är en engagerad person som gör mitt yttersta om/då jag åtar mig något.
10) Är rätt snabbtänkt! (oftast ;-))
Godnatt!
Jäkla krämpor ...
Som om inte hjärnhinneinflammation och ständigt hög ångestnivå (med tillhörande diverse symptom - mentala som fysiska) vore nog ... Nejdå, till det har jag nu också fått någon form av ryggskott/nackspärr i övre delen av bröstryggen och axeln/nacken. Främst på höger sida. Kan knappt röra mig utan att det smärtar som FAN och låser sig. :-( Det här infann sig hux flux under natten till idag. Varför?!? Har inte gjort ett smack som borde framkalla skiten! :-o
Och sedan en knapp vecka tillbaka har jag även en väldigt ömmande knuta på vänster sida av halsen. Strax bredvid adamsäpplet, ungefär där man känner pulsen som bäst. Det sistnämnda ska jag ta upp med infektionsläkaren jag har återbesök till på torsdag, tänkte jag.
Ska även påbörja en ny hjärtutredning på torsdag. Inte för att jag vill det, utan för att de på vårdcentralen råkade fånga ett extraslag de aldrig sett förut, på mitt senaste vilo-ekg. Ska in till hjärtmottagningen på SÖS två dagar nu i veckan och en dag nästa vecka, så får vi väl se vad de kommer fram till. Inget nytt, hoppas jag!
Nej, går inget bra att sitta och skriva här, med det skumma ryggskottet, eller vad det nu är. Beger mig till soffan istället och fortsätter oja mig där, inför särbon, hehe. ;-)
Och sedan en knapp vecka tillbaka har jag även en väldigt ömmande knuta på vänster sida av halsen. Strax bredvid adamsäpplet, ungefär där man känner pulsen som bäst. Det sistnämnda ska jag ta upp med infektionsläkaren jag har återbesök till på torsdag, tänkte jag.
Ska även påbörja en ny hjärtutredning på torsdag. Inte för att jag vill det, utan för att de på vårdcentralen råkade fånga ett extraslag de aldrig sett förut, på mitt senaste vilo-ekg. Ska in till hjärtmottagningen på SÖS två dagar nu i veckan och en dag nästa vecka, så får vi väl se vad de kommer fram till. Inget nytt, hoppas jag!
Nej, går inget bra att sitta och skriva här, med det skumma ryggskottet, eller vad det nu är. Beger mig till soffan istället och fortsätter oja mig där, inför särbon, hehe. ;-)
True talent
Kvällens program så ... Personligen skulle jag vilja att Tommys fotomodellsnygga musikal/körsångerska åkte ut, före alla de andra. Gillar INTE den typen av röster alls! Den säger mig ingenting, berör inte ett uns ens, tvärtom, blir bara irriterad, uttråkad och känner lite andnöd när jag lyssnar på henne. Vissa röster har den effekten på mig, att jag får astmakänningar. Jo, det är sant! När det finns något sådant där kvävt i rösten, när det låter instängt och lite vääääsande liksom. Om nu någon förstod den beskrivingen, hehe.
Robert, som åkte ut idag, har lite väl svårt att inte glida ur ton, men jag föredrog ändå hans röst framför Emelies. Och Sofia, som jag normalt tycker är bäst, kändes också lite för "surt" glidande på tonerna just idag. Gillar Sara också, men inte låten hon tvingades sjunga ikväll. Dimitri Keiski tycker jag var kvällens bästa! Dimitris finska blod och vemodet hans röst/musik utstrålar tilltalar MITT finska blod! :-) Här är en av hans egna låtar - London:
Hittade en annan låt av/med honom på YouTube också:
Han ser ju inte helt fel ut heller, om man nu ska vara lite ytlig. ;-) Han har en form av manlighet man inte så ofta ser hos/känner från svenska män (men OFTA hos/från finska!) Konstigt nog har jag inte - mer än en väldigt kort period som tonåring - dejtat någon finsk man. Konstigt därför att jag just tilltalas av män som utstrålar manlighet.
Robert, som åkte ut idag, har lite väl svårt att inte glida ur ton, men jag föredrog ändå hans röst framför Emelies. Och Sofia, som jag normalt tycker är bäst, kändes också lite för "surt" glidande på tonerna just idag. Gillar Sara också, men inte låten hon tvingades sjunga ikväll. Dimitri Keiski tycker jag var kvällens bästa! Dimitris finska blod och vemodet hans röst/musik utstrålar tilltalar MITT finska blod! :-) Här är en av hans egna låtar - London:
Hittade en annan låt av/med honom på YouTube också:
Han ser ju inte helt fel ut heller, om man nu ska vara lite ytlig. ;-) Han har en form av manlighet man inte så ofta ser hos/känner från svenska män (men OFTA hos/från finska!) Konstigt nog har jag inte - mer än en väldigt kort period som tonåring - dejtat någon finsk man. Konstigt därför att jag just tilltalas av män som utstrålar manlighet.
Underbara Elvis
Två finfina bilder min son tog på Elvisungen (mitt äldsta barnbarn) idag, när han var på besök.
Nu blir det strax True talent - återkommer kanske efter det.
Nu blir det strax True talent - återkommer kanske efter det.
Musiknostalgi del 1
Har haft en musik-nostalgi-tripp senaste veckan. Tänkte dela med mig lite av vad jag lyssnat på genom åren.
Startar med den skiva som var den första jag verkligen hajjade till över och LYSSNADE på ordentligt - om och om och om igen. Nämligen Magnus Ugglas platta "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt". Minns det som igår ... var tretton år gammal och gick på Humlans ungdomsgård, då en av ledarna satte på den då helt sprillans nya plattan och jag fullständigt äääälskade den! Här är en av de låtar som var min absoluta favorit:
En annan favorit från den plattan var denna:
Även efterkommande plattor gillades av mig. När jag var runt sexton gick jag och en tjejkompis runt på stan med en gigantisk bergsprängare med Uggla på högsta volym. Man kunde verkligen relatera till texterna, minns jag. Lite svårare idag dock, hehe. (tack och lov ;-))
Fortsättning på nostalgi-musik-trippen kommer en annan dag. ;-)
Startar med den skiva som var den första jag verkligen hajjade till över och LYSSNADE på ordentligt - om och om och om igen. Nämligen Magnus Ugglas platta "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt". Minns det som igår ... var tretton år gammal och gick på Humlans ungdomsgård, då en av ledarna satte på den då helt sprillans nya plattan och jag fullständigt äääälskade den! Här är en av de låtar som var min absoluta favorit:
En annan favorit från den plattan var denna:
Även efterkommande plattor gillades av mig. När jag var runt sexton gick jag och en tjejkompis runt på stan med en gigantisk bergsprängare med Uggla på högsta volym. Man kunde verkligen relatera till texterna, minns jag. Lite svårare idag dock, hehe. (tack och lov ;-))
Fortsättning på nostalgi-musik-trippen kommer en annan dag. ;-)
Kinamat
Förutom en massa krämpor så har den här dagen varit mestadels trivsam. Jag och särbon har varit helt ensamma (kors i taket, hahaha ;-)) och då bland annat passat på att sticka till byns enda Kinarestaurang och svullat god mat. Vi gör det någon gång per månad, vilket ju är både mysigt och smaskens.
Resten av kvällen har vi bara myst i soffan. Strökikat lite på TV:n och bara haft det skönt. :-)
Särbon min, så som han oftast ser ut - blåstället på. ;-)
Imorgon ska särbon iväg till sitt Ornö, sonen min kommer hem för en "mammavecka" och jag tänkte även bjuda hem dottern min och äldsta barnbarnet på middag. (Yngsta barnbarnet är hos sin far i helgen.) Förhoppningsvis blir även lördagen mysig, med andra ord. :-)
Natti, suss gott!
Resten av kvällen har vi bara myst i soffan. Strökikat lite på TV:n och bara haft det skönt. :-)
Särbon min, så som han oftast ser ut - blåstället på. ;-)
Imorgon ska särbon iväg till sitt Ornö, sonen min kommer hem för en "mammavecka" och jag tänkte även bjuda hem dottern min och äldsta barnbarnet på middag. (Yngsta barnbarnet är hos sin far i helgen.) Förhoppningsvis blir även lördagen mysig, med andra ord. :-)
Natti, suss gott!
När kommer plattan?
Längtar redan till när kanontalangfulla Molly Pettersson Hammar släpper sin första platta! Helt klart en röst jag gärna lyssnar till! Är dock inte så förtjust i "Satan i gatan" (och/eller den som framför den i original), så jag lägger in Mollys bidrag från förra veckan här istället. Imponerande ung tjej - helt klart!
Tycker rätt person åkte ur Idol ikväll. Nästa vecka ser jag gärna att Linni försvinner. Om jag så ska rangordna mina topp tre så ligger såklart Molly som min etta - Olle som tvåa och någon av Amandorna som trea. Vad tycker ni?
Tycker rätt person åkte ur Idol ikväll. Nästa vecka ser jag gärna att Linni försvinner. Om jag så ska rangordna mina topp tre så ligger såklart Molly som min etta - Olle som tvåa och någon av Amandorna som trea. Vad tycker ni?
Negativ pessimist
Ja, precis som en sådan känner jag mig och är nog tyvärr överhuvudtaget alltför allvarligt lagd för mitt eget bästa. Även i mina "bästa" stunder, menar jag. Har lätt för att falla in i melankoli och se tillvaron som hopplös. Men ändå har jag alltid kämpat på och försökt streta mig framåt. I alla fall tills för några år sedan, då ångesten tog över så brutalt att jag tappade även kämparglöden.
Tittade igår kväll på sista avsnittet av "En andra chans" och får såklart dåligt samvete över hur jävla otacksam jag ändå är, som inte bara kan vara glad och ångestfri, när jag ju åtminstone kan gå och andas för egen maskin. Det dåliga samvetet gör knappast gott för en sådan som mig, tvärtom blir jag ännu mer ångestfylld av det och än mer uppgiven. Såklart. :-/
Vet inte om jag någonsin varit mer lättsam. Generellt menar jag, för visst kan ju även jag vara "tjohoppsan" nu och då (om än jävligt sällan). Kan inte minnas mig själv som annat än allvarlig i alla fall. Har ju hela livet fått höra att jag skrattar/ler för lite/sällan. Hade jag känt att saker och ting var så roliga ATT jag velat skratta och le så hade jag väl gjort det, men uppenbarligen tycker jag inte det?!? Har känt mig som 104 år från födseln faktiskt. Aldrig sådär barnsligt spontan och lekande fånig, utan alltid grunnande och just allvarlig.
Jag som 2-3-åring.
Vet inte om mitt allvarliga sinne har att göra med bristen på anknytning till "omsorgsperson"
som baby/barn?!? Ska man tro på den psykologiska Anknytningsteorin så är det ju inte helt omöjligt. Har ju tänkt skriva mer om psykologiska aspekter - rent generellt, men även ur personlig synvinkel - här i bloggen, men jag har inte riktigt ork till det just nu, känner jag. Det får bli en annan dag helt enkelt.
Har idag i alla fall städat och fått hjälp med en del av det av dottern min. Tack för det! Och även av särbon, som tvättar sängkläder som bäst. Ska snart iväg till min fredagsterapi (KPT-Kognitiv psykoterapi), men den efterföljande fysträningen hoppar jag över idag. Känner mig inte tillräckligt pigg från hjärnhinneinflammationen ännu, för att ge mig i kast med sådana ansträngningar.
Trevlig fredag gott folk!
Tittade igår kväll på sista avsnittet av "En andra chans" och får såklart dåligt samvete över hur jävla otacksam jag ändå är, som inte bara kan vara glad och ångestfri, när jag ju åtminstone kan gå och andas för egen maskin. Det dåliga samvetet gör knappast gott för en sådan som mig, tvärtom blir jag ännu mer ångestfylld av det och än mer uppgiven. Såklart. :-/
Vet inte om jag någonsin varit mer lättsam. Generellt menar jag, för visst kan ju även jag vara "tjohoppsan" nu och då (om än jävligt sällan). Kan inte minnas mig själv som annat än allvarlig i alla fall. Har ju hela livet fått höra att jag skrattar/ler för lite/sällan. Hade jag känt att saker och ting var så roliga ATT jag velat skratta och le så hade jag väl gjort det, men uppenbarligen tycker jag inte det?!? Har känt mig som 104 år från födseln faktiskt. Aldrig sådär barnsligt spontan och lekande fånig, utan alltid grunnande och just allvarlig.
Jag som 2-3-åring.
Vet inte om mitt allvarliga sinne har att göra med bristen på anknytning till "omsorgsperson"
som baby/barn?!? Ska man tro på den psykologiska Anknytningsteorin så är det ju inte helt omöjligt. Har ju tänkt skriva mer om psykologiska aspekter - rent generellt, men även ur personlig synvinkel - här i bloggen, men jag har inte riktigt ork till det just nu, känner jag. Det får bli en annan dag helt enkelt.
Har idag i alla fall städat och fått hjälp med en del av det av dottern min. Tack för det! Och även av särbon, som tvättar sängkläder som bäst. Ska snart iväg till min fredagsterapi (KPT-Kognitiv psykoterapi), men den efterföljande fysträningen hoppar jag över idag. Känner mig inte tillräckligt pigg från hjärnhinneinflammationen ännu, för att ge mig i kast med sådana ansträngningar.
Trevlig fredag gott folk!
Rosa bandet
Det kanske inte är så mycket, men jag köper i alla fall varje år minst ett Rosa Band. Ni gör väl det ni också?!
Låg
Känner mig allmänt oinspirerad och låg. :-/ Hade tänkt städa (det behövs verkligen), gå på promenad i solen, göra något överhuvudtaget men ... näe, allt känns bara blä och trist. Trist är förresten en underdrift - allt känns just nu omöjligt och hopplöst, rent ut sagt. :-( Orkar inte kämpa jämt och ständigt för att kunna ha en tillvaro som känns någotsånär hanterbar. Nix. Går och lägger mig, tror jag.
Men innan dess ska jag lägga in två fina foton på min son, som är tagna med hans systemkamera. Nog ser man stor skillnad på bildkvalité beroende på kamera!
Fina foton på min fina son! :-)
Kanske återkommer senare här idag, ifall inspirationen infinner sig.
Men innan dess ska jag lägga in två fina foton på min son, som är tagna med hans systemkamera. Nog ser man stor skillnad på bildkvalité beroende på kamera!
Fina foton på min fina son! :-)
Kanske återkommer senare här idag, ifall inspirationen infinner sig.
Uppfostran
Läste idag hos Lady Dahmer om barnuppfostran.
Hur regelfast bör man som förälder vara egentligen?
Jag har själv vuxit upp med "fri uppfostran" (det var modernt på den tiden ...) och tycker inte det var någon bra metod alls. Förutom att man som barn/ungdom omöjligt kan ta ansvar för sin egen fostran, så kände jag det personligen som att ingen egentligen var intresserad av mig och/eller vad jag gjorde och när.
För mig - med mina egna (nu vuxna) barn - har det varit extremt viktigt ATT ha tydliga gränser/regler och att vara konsekvent - i sådant jag ansett varit viktigt. Är helt övertygad om att varje barn mår bra av det. Att försöka kommunicera sig fram till vilka dessa gränserna är, med en 3-4-åring (och ännu yngre barn) är inte rimligt. Det är för mig att lägga tyngd på barnens axlar som de omöjligt kan bära upp. De vet inte vad som är bäst och inte - förhoppningsvis vet föräldern det bättre.
Jag med mina barn i olika åldrar.
Jag ser det som ett stort problem att föräldrar inte har dessa regler/gränser för sina barn. Att inte ge barnen den trygghet det ger att slippa ta ansvar för sin egen fostran och känna ett tydligt ledarskap från föräldern, tror jag är förödande för barnets utveckling.
Nu pratar jag såklart inte om skitsaker, som slängda strumpor på golvet, kladdiga lekar där det är ok att man kladdar, etc. utan om grundläggande "rätt/fel"-aspekter och/eller beslutsfattande. Barn ska inte behöva vara med och ta beslut gällande deras fostran. Det är inte kompromissbart, i mitt tycke.
Däremot har jag dagligen pratat väldigt mycket med mina barn. Om allt mellan himmel och jord och framför allt om hur de tänker/känner/tycker i stort och smått. Varit intresserad av dem som individer, helt enkelt.
Mina idag vuxna barn.
Vi har ärligt talat inte haft dessa "normalkonflikter" under mina barns uppväxt. Det har inte varit en massa tjafs vid matbordet, de har inte fått hysteriska utbrott i affärer för att de velat ha saker, de har inte slagits, retats eller på andra vis varit otrevliga mot sina medmänniskor. Vi har sluppit enormt mycket av sådant jag ser dagligen hos andra familjer - "vardagsslitage". Och det tror, eller vet jag, berott på just det att jag haft tydliga regler/gränser och varit konsekvent.
Lady Dahmer skriver bl.a att hon avskyr ordet auktoritär. Jag är nog precis sådan, auktoritär, till hela mitt väsen. Tror mig veta att jag är sådan just för att jag fått klara mig själv så pass mycket. Klara mig själv då det kommit till mitt varande, menar jag. Mina intressen, mitt tänkande, tyckande, kännande. Känner inte att jag kunnat förlita mig på andra i egentlig mening och/eller att någon (vuxen) varit intresserad av mig som individ. Tvärtom, har alltid haft väldigt svårt ATT lita på människor. Teorier kring hur det kommer sig, tänker jag ta i ett eget inlägg så småningom dock. Det ingår i anknytningsteorin, vilket jag även precis studerat i Psykologi B-kursen.
Jag på lydnadskurs med forna jycken Tilly. Bilden får symbolisera ordet "auktoritär". ;-)
Skulle kunna skriva hur mycket som helst gällande barnuppfostran, men jag ger mig här för den här gången.
Hur som helst tror jag att det viktigaste för varje unge är att bli sedd och hörd och få känna sig viktig och delaktig. OCH att få tydliga regler att förhålla sig till under uppväxten. Det betyder inte att man personlighets-styr dem och inte låter barnen utvecklas utifrån dem själva. Lyhördhet men ledarskap med fast hand - det anser jag är att ta ansvar som förälder.
Alkohol
Har man, som mig, vuxit upp med en "Flodhäst i vardagsrummet" och sedan ivrigt fortsatt söka sig till missbrukare som äldre (av gammal vana och pga. igenkänningsfaktorn, antar jag ...) så känns dessa ord extremt relevanta och sanna! Tyvärr.
Mentalt uttråkad
Nämen nej, jag är nog inte gjord för umgänge med andra människor. Det är ju ingen ny insikt precis, den blir bara lite mer aktualiserad mellan varven. Vet att jag låter skitdryg när jag säger detta men ... det är ytterst få människor som har något jag mentalt tilltalas av. :-o Blir UTTRÅKAD i andras sällskap, helt enkelt. Jag vill INTE prata om väder, vind, matlagning, TV-program, kläder, inredning, skvaller och annat blahablaha när jag väl får för mig att vistas i samma rum som andra mänskliga varelser. NEJ - vill INTE! ...
Jag vill prata om hur man känner, tänker, tycker om stort och smått. Jag vill höra om livserfarenheter och gärna med tillhörande självanalyser kring dess konsekvenser/tillskott. Jag vill diskutera personligt! Finns det verkligen inga andra som finner det intressant?
Visst får jag till viss del den lusten i mig tillfredsställd genom studier, diverse diskussionsforum och liknande, men jag skulle ju önska att även kunna få det rent privat, öga mot öga. Känna mental närhet till människor jag faktiskt ser och kan ta på (om jag skulle vilja det). Har letat hela livet efter likar på det området, men hittat otroligt få. Aptrist!
Kommer ju låta ännu mer dryg nu men ... redan som tonåring slog det mig att "Herregud, jag är omgiven av ytliga, mentalt outvecklade idioter, som inte bryr sig om något annat än ren jävla dynga". Tyvärr känner jag till stor del så än idag. Kanske till och med mer, eftersom man väl kan förvänta sig lite mer av medelålders människor, än jag kunde av mina jämnåriga som ung.
Jag behöver mental stimulans!! Och det NU helst!
Jag vill prata om hur man känner, tänker, tycker om stort och smått. Jag vill höra om livserfarenheter och gärna med tillhörande självanalyser kring dess konsekvenser/tillskott. Jag vill diskutera personligt! Finns det verkligen inga andra som finner det intressant?
Visst får jag till viss del den lusten i mig tillfredsställd genom studier, diverse diskussionsforum och liknande, men jag skulle ju önska att även kunna få det rent privat, öga mot öga. Känna mental närhet till människor jag faktiskt ser och kan ta på (om jag skulle vilja det). Har letat hela livet efter likar på det området, men hittat otroligt få. Aptrist!
Kommer ju låta ännu mer dryg nu men ... redan som tonåring slog det mig att "Herregud, jag är omgiven av ytliga, mentalt outvecklade idioter, som inte bryr sig om något annat än ren jävla dynga". Tyvärr känner jag till stor del så än idag. Kanske till och med mer, eftersom man väl kan förvänta sig lite mer av medelålders människor, än jag kunde av mina jämnåriga som ung.
Jag behöver mental stimulans!! Och det NU helst!
Helt slut ...
Mår skitmysko idag. Värre än vanligt alltså. Huvudvärken och trycket i skallen, av hjärnhinneinflammationen, har släppt rätt mycket, men i övrigt är jag skitskum. Ser apdåligt t.ex. Det gör jag ju annars också och har haft glasögon sedan jag var blott 12 år gammal, men det här är på ett annat vis. Känner mig vidare övermättad på luft i lungorna. Sådär som man kan bli om man hyperventlilerat mycket och under lång tid, men det har jag inte ens nu. :-O Känner mig svag, sjuk och på gränsen till panik.
Finns ju lite olika tänkbara orsaker till detta. Dels ÄR jag ju faktiskt sjuk i hjärnhinneinflammation och sist jag hade det - maj-09 - så uppstod en rad konstiga symptom, neurologiska främst, som höll i sig under ett helt år! Dels har jag ju sedan snart en månad legat på en tredjedel mindre i dos med de antidepressiva (för att byta sort så småningom och därigenom förhoppningsvis kunna tappa lite av alla de kilon medicinen gett mig extra ...) och sist men inte minst har jag senaste dygnet kapat bort 14 av de 19 piller jag knaprat senaste veckan. Desa 14 hörde samman med inflammationen och den kuren är nu alltså över - för den här gången ...
Jobbigt hur som helst att känna sig så här. Har liksom ingen energi till mer skitmående nu. Vill bara ha LUGN OCH RO till kropp och själ!!
Jo, kom på ett till tänkbart skäl till att jag känner mig mer mysko just idag. Det faktum att jag igår faktiskt använde energi som FAN till att vara social. Först på barnbarnets kalas och sen med särbons släkt på Ornö. För även om jag tycker det är mysigt att umgås med dessa människor, så TAR det ändå energi. Jag är dessutom den sorten som försöker "verka pigg" och gör därmed en massa som jag egentligen inte orkar och ja ... det har ju sitt pris sen när jag kan slappna av igen. Jaja ... lägger in lite färska foton här, som avslutning på inlägget.
Först från Elvis kalas igår, söndag.
Blev inga bra foton, men här är mina barnbarn Elvis och Isolde i alla fall.
Efter kalaset åkte vi mot Dalarö, för övernattning på Ornö.
Darlingen min, tillika Ornöbo.
Från färjan mellan Dalarö och Ornö kan man se detta - Dalarö Skans. Där har jag haft en spelning förövrigt (mitten av 90-talet) och jag sa då att om jag någon gång ska gifta om mig, så ska det vara där. Underbart ställe!
Och så slutligen en överexponerad jag.
Finns ju lite olika tänkbara orsaker till detta. Dels ÄR jag ju faktiskt sjuk i hjärnhinneinflammation och sist jag hade det - maj-09 - så uppstod en rad konstiga symptom, neurologiska främst, som höll i sig under ett helt år! Dels har jag ju sedan snart en månad legat på en tredjedel mindre i dos med de antidepressiva (för att byta sort så småningom och därigenom förhoppningsvis kunna tappa lite av alla de kilon medicinen gett mig extra ...) och sist men inte minst har jag senaste dygnet kapat bort 14 av de 19 piller jag knaprat senaste veckan. Desa 14 hörde samman med inflammationen och den kuren är nu alltså över - för den här gången ...
Jobbigt hur som helst att känna sig så här. Har liksom ingen energi till mer skitmående nu. Vill bara ha LUGN OCH RO till kropp och själ!!
Jo, kom på ett till tänkbart skäl till att jag känner mig mer mysko just idag. Det faktum att jag igår faktiskt använde energi som FAN till att vara social. Först på barnbarnets kalas och sen med särbons släkt på Ornö. För även om jag tycker det är mysigt att umgås med dessa människor, så TAR det ändå energi. Jag är dessutom den sorten som försöker "verka pigg" och gör därmed en massa som jag egentligen inte orkar och ja ... det har ju sitt pris sen när jag kan slappna av igen. Jaja ... lägger in lite färska foton här, som avslutning på inlägget.
Först från Elvis kalas igår, söndag.
Blev inga bra foton, men här är mina barnbarn Elvis och Isolde i alla fall.
Efter kalaset åkte vi mot Dalarö, för övernattning på Ornö.
Darlingen min, tillika Ornöbo.
Från färjan mellan Dalarö och Ornö kan man se detta - Dalarö Skans. Där har jag haft en spelning förövrigt (mitten av 90-talet) och jag sa då att om jag någon gång ska gifta om mig, så ska det vara där. Underbart ställe!
Och så slutligen en överexponerad jag.
Tigande
Blir så frustrerad och trött av/på människor som inte förmår uttrycka känslor/tankar. Nu menar jag folk som man inte kan eller vill välja bort, för i annat fall HADE jag valt bort dem pga. just detta. Det tar fruktansvärt mycket energi från mig att försöka gissa mig till vad andra känner/tänker/tycker och vill. Och ännu mer tar det av den instängdhet och ensamhet jag känner då jag själv uttrycker dessa saker och då blir betraktad som en bråkmakare. FAN!
Har alltid hävdat det och står fast vid det ännu, att jag är extremt okomplicerad och inte tvärtom, som många velat hävda genom årens gång!! Jag har inga som helst problem med att uttrycka mig och/eller att VÅGA uttrycka mig. Jag är hur ärlig och rak som helst - utan att kasta ur mig plumpa elakheter för den skull. Känner mig själv utan och innan dessutom, så det finns inget någon skulle kunna säga till mig, om mig, som skulle göra mig vare sig förvånad eller stum. Om det de säger stämmer alltså. Många som inte känner mig mer än lätt på ytan, upplever mig ju oftast som kärv, hård, kall och jävligt bestämd. Känner man mig så vet man att det mest bara är ett skal och att jag under skalet är alldeles för empatisk för mitt eget bästa, till och med. (Menar att det är ganska lätt för människor som betyder något för mig att "köra" med mig. Tyvärr ... :-/)
Hur som helst - varför varför varför är folk så rädda för att prata om sådant som berör dem personligen? Vad är det som är så farligt? Vad kan hända? Allt blir ju så otroligt mycket mer besvärligt om man ska gå runt och sticka huvudet i sanden och låtsas som det regnar! Det är ju inte precis som så att problemen försvinner av strutsbeteenden - tvärtom - de blir ännu större och exploderar till slut ut i något som kanske inte då längre är hanter och reparerbart. :-/
Har alltid hävdat det och står fast vid det ännu, att jag är extremt okomplicerad och inte tvärtom, som många velat hävda genom årens gång!! Jag har inga som helst problem med att uttrycka mig och/eller att VÅGA uttrycka mig. Jag är hur ärlig och rak som helst - utan att kasta ur mig plumpa elakheter för den skull. Känner mig själv utan och innan dessutom, så det finns inget någon skulle kunna säga till mig, om mig, som skulle göra mig vare sig förvånad eller stum. Om det de säger stämmer alltså. Många som inte känner mig mer än lätt på ytan, upplever mig ju oftast som kärv, hård, kall och jävligt bestämd. Känner man mig så vet man att det mest bara är ett skal och att jag under skalet är alldeles för empatisk för mitt eget bästa, till och med. (Menar att det är ganska lätt för människor som betyder något för mig att "köra" med mig. Tyvärr ... :-/)
Hur som helst - varför varför varför är folk så rädda för att prata om sådant som berör dem personligen? Vad är det som är så farligt? Vad kan hända? Allt blir ju så otroligt mycket mer besvärligt om man ska gå runt och sticka huvudet i sanden och låtsas som det regnar! Det är ju inte precis som så att problemen försvinner av strutsbeteenden - tvärtom - de blir ännu större och exploderar till slut ut i något som kanske inte då längre är hanter och reparerbart. :-/
Med lugg igen då
Någon som vill göra en Tette-voodoo-docka? I så fall har jag lite hår åt er här, att besvärja med.
;-) hahaha
04.45 imorse fick jag ett ryck och klippte av mig luggen. Senast jag hade lugg var -07. Började sen att spara ut den och lovade mig själv att aldrig ha lugg igen. Men vad fan ... man kan väl ändra sig! ;-)
Men innan jag visar hur jag ser ut nu med lugg, så ska jag lägga in lite foton som jag "tvingade" särbon att ta på mig med nya androiden. Måste ju testa den. Håll i er!
Gryniga blir de, i skumt ljust och inomhus i alla fall, men det gör inget, tycker jag.
Och nu kommer den värsta -- > ;-)
Ok, efter den egoboosten kommer så en bild på mig i nyklippt lugg. :-)
Nå vad säger ni - lugg eller inte lugg? Ja nu är det ju lite svårt att göra åt att luggen är kort men ... ska jag spara ut den igen, tycker ni? Känns jävligt märkligt att ha lugg igen efter såhär lång tid. Är inte van längre vid att känna hår i pannan och går alltså och föser undan det hela tiden. Eftersom jag gått upp så mycket i vikt känner jag mig ännu rundare i ansiktet MED lugg, men samtidigt ... vad gör det? Egentligen? Jag är väl lika mycket jag och värd som knubbsäl?!! Jo, det tänker jag bestämma mig för att jag är! ;-)
Idag har dottern och jag varit iväg på shoppingtur. Främst för att inhandla presenter åt Elvisungen, som ska ha sitt åttaårskalas imorgon. Lillpluttan Isolde var med särbon under tiden. Hon avgudar honom! Det första hon alltid frågar när hon kommer är: "Var är Johan". Elvis är mycket mer mormorgris än Isolde, den saken är klar.
Skruttfian Isolde. <3
Här kan ni se själva hur Isolde alltid tyr sig till Johan när hon kommer. Gosan.
Får hon välja så sitter hon gärna i Johans knä mest hela tiden. Och/eller på hans axlar. Och/eller hänger på honom som en liten apa. Måste ju berätta om första gången de träffades. Det var i augusti -08, jag hade då känt Johan i ett halvt dygn och på den tiden var Isolde ganska avvaktande i sitt bemötande av andra människor - och då särskilt folk hon inte kände. Men inte med Johan - så fort han kom innanför dörren kastade hon sig i hans famn och gav honom en stor, spontan puss mitt på munnen. :-o Blev helt chockerad! Men även väldigt rörd. Tänkte att det nog var något väldigt speciellt med honom, när till och med Isolde direkt gillade honom. Han fick pluspoäng där, helt klart, hehe. ;-)
Vidare idag har jag skjutsat sonen till sin far, för en "pappavecka" och nu har jag satt igång två maskiner tvätt och ska värma lite mat åt mig, tänkte jag. För att ha hjärnhinneinflammation känner jag mig rätt pigg nu faktiskt. :-)
Trevlig fortsättning på lördagen, gott folk!
;-) hahaha
04.45 imorse fick jag ett ryck och klippte av mig luggen. Senast jag hade lugg var -07. Började sen att spara ut den och lovade mig själv att aldrig ha lugg igen. Men vad fan ... man kan väl ändra sig! ;-)
Men innan jag visar hur jag ser ut nu med lugg, så ska jag lägga in lite foton som jag "tvingade" särbon att ta på mig med nya androiden. Måste ju testa den. Håll i er!
Gryniga blir de, i skumt ljust och inomhus i alla fall, men det gör inget, tycker jag.
Och nu kommer den värsta -- > ;-)
Ok, efter den egoboosten kommer så en bild på mig i nyklippt lugg. :-)
Nå vad säger ni - lugg eller inte lugg? Ja nu är det ju lite svårt att göra åt att luggen är kort men ... ska jag spara ut den igen, tycker ni? Känns jävligt märkligt att ha lugg igen efter såhär lång tid. Är inte van längre vid att känna hår i pannan och går alltså och föser undan det hela tiden. Eftersom jag gått upp så mycket i vikt känner jag mig ännu rundare i ansiktet MED lugg, men samtidigt ... vad gör det? Egentligen? Jag är väl lika mycket jag och värd som knubbsäl?!! Jo, det tänker jag bestämma mig för att jag är! ;-)
Idag har dottern och jag varit iväg på shoppingtur. Främst för att inhandla presenter åt Elvisungen, som ska ha sitt åttaårskalas imorgon. Lillpluttan Isolde var med särbon under tiden. Hon avgudar honom! Det första hon alltid frågar när hon kommer är: "Var är Johan". Elvis är mycket mer mormorgris än Isolde, den saken är klar.
Skruttfian Isolde. <3
Här kan ni se själva hur Isolde alltid tyr sig till Johan när hon kommer. Gosan.
Får hon välja så sitter hon gärna i Johans knä mest hela tiden. Och/eller på hans axlar. Och/eller hänger på honom som en liten apa. Måste ju berätta om första gången de träffades. Det var i augusti -08, jag hade då känt Johan i ett halvt dygn och på den tiden var Isolde ganska avvaktande i sitt bemötande av andra människor - och då särskilt folk hon inte kände. Men inte med Johan - så fort han kom innanför dörren kastade hon sig i hans famn och gav honom en stor, spontan puss mitt på munnen. :-o Blev helt chockerad! Men även väldigt rörd. Tänkte att det nog var något väldigt speciellt med honom, när till och med Isolde direkt gillade honom. Han fick pluspoäng där, helt klart, hehe. ;-)
Vidare idag har jag skjutsat sonen till sin far, för en "pappavecka" och nu har jag satt igång två maskiner tvätt och ska värma lite mat åt mig, tänkte jag. För att ha hjärnhinneinflammation känner jag mig rätt pigg nu faktiskt. :-)
Trevlig fortsättning på lördagen, gott folk!
Konverteringproblem
Blir så jävla trött på tekniska göranden! Antagligen för att jag inte ÄR särdeles teknisk, eller vad tror ni?!? ;-) Hur som helst - testade att spela in Jace Everetts låt Bad Things med mobilen tidigare ikväll och det funkade väl sisådär. Ljudet blir ju hejsanhoppsan, men men ... Hur som helst - filen var stor som ett hus och jag har ägnat HELA KVÄLLEN och halva natten åt att hitta ett filkonverteringsprogram som faktiskt funkar. Har provat säkert tio stycken, men alla lyckades hacka ihop filen så det blev olyssningsbart. :-O
Till slut hittade jag dock en som funkade i alla fall någotsånär. Bildkvalitén är nog mest usel för att rummet är mörkt och ljudet ... låter som jag står instängd i en konservburk ungefär, hahaha. Tänker ändå lägga ut den här, så jag får någon lön för konverteringsmödan! Håll till godo ;-) och godnatt!
Till slut hittade jag dock en som funkade i alla fall någotsånär. Bildkvalitén är nog mest usel för att rummet är mörkt och ljudet ... låter som jag står instängd i en konservburk ungefär, hahaha. Tänker ändå lägga ut den här, så jag får någon lön för konverteringsmödan! Håll till godo ;-) och godnatt!
Solo
Är för ovanlighetens skull helt ensam hemma ikväll. Särbon och hunden är på Ornö, dottern och barnbarnen - som ganska ofta är hos oss - är hos sig och sonen min är hos en kompis. Hade jag inte haft sådan förbannad skallvärk (och illamående och halsbränna av alla mediciner jag pular i mig just nu - 19 stycken per dygn!! :-o - så hade jag passat på att sjunga/spela för mig själv en stund. Det är så sällan jag kan göra något alls, utan att på endera vis bli avbruten mitt i allt, i vanliga fall.
Alltså ... 19 piller om dagen. :-o Blev lite chockad själv, nu när jag räknade efter. Inte undra på att magen protesterar. Och då är ändå två av pillren just magmedicin, som jag alltid äter. Normalt äter jag fem tabletter om dagen. Två mot magen alltså, två antidepressiva och en betablockerare mot hjärtklappning. Den sistnämnda har jag brukat i snart 20 års tid. Antidepressiva av olika slag och till och från, liksaså. Och magmedicinen sedan -07, efter att man under en gastroskopiundersökning konstaterade att jag har ett gigantiskt magmunsbråck, som irriterar mina luftrör enormt.
De övriga 14 pillrena äter jag alltså för att jag har hjärnhinneinflammation och ska så göra under 10 dagar, minst.
Men eftersom jag inte orkar spela/sjunga själv, så får jag ju lov att lyssna på musik istället. Tänker lägga in tre av mina favoritlåtar här nedan. Kanske ni också gillar dem?! :-)
Bad Things (ledmotivet till True Blood förövrigt) av/med Jace Everett. Den här har jag tagit ut på gitarr och spelar/sjunger den ofta hemma själv. Ska försöka mobilinspela den med mig någon dag, så får ni höra den i Tette-version också. ;-)
Rollin´in the deep med Adele. Så jävla bra röst! Hon är ju dessutom ett exempel på att mulligt mycket väl kan vara vackert. ;-)
Don´t stop med Jonny Lang. Gillar i princip ALLT han gjort/gör! Så jävla begåvad sångare/gitarrist/låtskrivare att det inte är klokt åt det!
Nej, nu sprängs snart skallen, bäst jag tar lite piller och försöker sova. :-/
Alltså ... 19 piller om dagen. :-o Blev lite chockad själv, nu när jag räknade efter. Inte undra på att magen protesterar. Och då är ändå två av pillren just magmedicin, som jag alltid äter. Normalt äter jag fem tabletter om dagen. Två mot magen alltså, två antidepressiva och en betablockerare mot hjärtklappning. Den sistnämnda har jag brukat i snart 20 års tid. Antidepressiva av olika slag och till och från, liksaså. Och magmedicinen sedan -07, efter att man under en gastroskopiundersökning konstaterade att jag har ett gigantiskt magmunsbråck, som irriterar mina luftrör enormt.
De övriga 14 pillrena äter jag alltså för att jag har hjärnhinneinflammation och ska så göra under 10 dagar, minst.
Men eftersom jag inte orkar spela/sjunga själv, så får jag ju lov att lyssna på musik istället. Tänker lägga in tre av mina favoritlåtar här nedan. Kanske ni också gillar dem?! :-)
Bad Things (ledmotivet till True Blood förövrigt) av/med Jace Everett. Den här har jag tagit ut på gitarr och spelar/sjunger den ofta hemma själv. Ska försöka mobilinspela den med mig någon dag, så får ni höra den i Tette-version också. ;-)
Rollin´in the deep med Adele. Så jävla bra röst! Hon är ju dessutom ett exempel på att mulligt mycket väl kan vara vackert. ;-)
Don´t stop med Jonny Lang. Gillar i princip ALLT han gjort/gör! Så jävla begåvad sångare/gitarrist/låtskrivare att det inte är klokt åt det!
Nej, nu sprängs snart skallen, bäst jag tar lite piller och försöker sova. :-/
Mediciner
Ok, blir lite seriöst inatt ändå, när allt kommer omkring.
Jag har ju medicinerat med antidepressiva från och till sedan -92. Detta för att slippa ha panikattacker (vilka gör mig både isolerad, skräckslagen och handikappad som fan!) var och varannan dag. Har provat uppåt tio sorter vid det här laget och de som fungerat bäst hittills har varit Zoloft. Åt dem under tre-fyra långa omgångar, men eftersom jag gick upp så mycket i vikt av dem (ca.25 kilo, kilon som är totalt OMÖJLIGA att gå ned så länge medicinen kvarstår), så kände jag till slut (2006) att jag inte ville ta dem mer.
Hade då haft en ca. fyra år lång period av Zoloftbrukande. Mådde relativt bra, fungerade relativt bra (så länge jag inte blev kraftigt pressad i alla fall) och tänkte att vad fan ... Jag kanske blivit så pass "frisk" nu så att jag inte behöver medicinen längre. Trappade ut dem och fungerade hyfsat första halvåret medicinfri. Gick dessutom helt av mig själv ned alla kilon jag lagt på mig under de fyra åren. Asskönt! Men ...
Det relativt goda mående höll alltså bara i sig drygt ett halvår. Sedan blev jag plötsligt vrål"sjuk" igen. Kunde inte svälja - inte ens den egna saliven. Blev undersökt på alla möjliga (apvidriga!) vis och det enda egentliga fel man kunde hitta var ett stort magmunsbråck. Det kunde vara en delorsak till mina problem, men långt ifrån helt. Fick en magmedicin som jag intar varje dag ännu, men kunde ändå bara äta några skedar sparrrissoppa per dag under månader.
Jag -07 med slang från näsan till magmunnen, under en dygnsregistrering av magsyror. URK!
Fick även andra psykosomatiska besvär. Min redan förhöjda puls blev ännu mer hysterisk. (Har jag skrivit att jag sedan 20 år tillbaka medicinerar även mot hjärtklappning - med Betablockerare?) Dessutom började hjärtat slå små käcka extraslag flera gånger per minut och jag kastades iväg till hjärtspecialist, som konstaterade att jag var hjärtfrisk men hade ett extremt adrenalinpåslag, vilket fick hjärtat att bete sig som det gjorde.
Vidare symptom med enorm kraft var (är till dels ännu) andnöd, andfåddhet, konstant ångest/oro, panikattacker i tid och otid, svaghetskänslor, yrsel, svimfärdighetskänslor, ännu mer andnöd, stickningar i hela kroppen, värk överallt, etc etc etc. Sökte mig återigen till psykiatrin och fick påbörja en KBT-behandling.
Den hjälpte inte ett smack. Blev bara sjukare och sjukare och till råga på allt fick jag hjärnhinneinflammation våren -09, vilket knappast förbättrade ångesten. Bytte KBT:n mot KPT och efter mycket om och men kapitulerade jag och gick med på att börja medicinera igen.
Jag idag - i betydligt rultigare skepnad, som ni ser.
Eftersom jag gått upp så mycket i vikt av tidigare mediciner, ville man nu pröva andra sorter på mig. Så jag har nu, sedan knappt ett år tillbaka, testat först Fontex och nu Cymbalta. Fontexen hjälpte inte ett dugg, tvärtom, blev ännu värre av dem. (även efter upptrappningstiden alltså!) och nuvarande Cymbalta har tagit bort den värsta udden av panikattackerna, men allt annat återstår, PLUS att jag gått upp 32 kilo!! :-O SUCK!! Hade ju lika gärna då kunnat kasta mig in i Zoloften direkt istället. Den hjälpte ju åtminstone, så jag fick någon lön för mödan av att kånka runt på massa ofrivilliga extrakilon. :-/
Nu är läget som så, att läkaren menar att jag gått upp för mycket för att det ska anses vara ok. Det är rent av fysiskt farligt att vara så här pass knubbig, enligt honom, så nu är jag i full gång med att trappa ut skiten igen och ska få testa ytterligare en annan sort. För den som levt med svår ångest och upplevt in/utsättning av antidepressiv, så vet man att det är VIDRIGT! Man mår i regel sju resor värre under dessa perioder och mår man redan på gränsen till vad man orkar med så är det rent outhärdligt att behöva bli sämre, om så "bara" för ett par månader! Men vad fan ska jag göra då?!? Har ju inte så mycket val. :-(
En sak är säker - utan medicin fungerar jag inte alls! Visst, håller mig då normalviktig, men har å andra sidan ingen som helst livsliknande tillvaro, utan är då helt dränkt av fullständig och konstant FASA. Så kan man INTE leva! Så medicin MÅSTE jag ha, uppenbarligen!
Den jag nu ska få börja sätta in (när Cymbaltan är färdignedtrappad) är en variant som heter T Voxra. Känner ingen som brukar den, så jag har ingen som helst bild av hur det kommer fungera. Men FÖRHOPPNINGSVIS fungerar den bra på mig och låter mig få slippa en del av de 32 kilona jag fått extra av Cymbaltan! Återkommer kring saken, när jag vet mer.
Jag har ju medicinerat med antidepressiva från och till sedan -92. Detta för att slippa ha panikattacker (vilka gör mig både isolerad, skräckslagen och handikappad som fan!) var och varannan dag. Har provat uppåt tio sorter vid det här laget och de som fungerat bäst hittills har varit Zoloft. Åt dem under tre-fyra långa omgångar, men eftersom jag gick upp så mycket i vikt av dem (ca.25 kilo, kilon som är totalt OMÖJLIGA att gå ned så länge medicinen kvarstår), så kände jag till slut (2006) att jag inte ville ta dem mer.
Hade då haft en ca. fyra år lång period av Zoloftbrukande. Mådde relativt bra, fungerade relativt bra (så länge jag inte blev kraftigt pressad i alla fall) och tänkte att vad fan ... Jag kanske blivit så pass "frisk" nu så att jag inte behöver medicinen längre. Trappade ut dem och fungerade hyfsat första halvåret medicinfri. Gick dessutom helt av mig själv ned alla kilon jag lagt på mig under de fyra åren. Asskönt! Men ...
Det relativt goda mående höll alltså bara i sig drygt ett halvår. Sedan blev jag plötsligt vrål"sjuk" igen. Kunde inte svälja - inte ens den egna saliven. Blev undersökt på alla möjliga (apvidriga!) vis och det enda egentliga fel man kunde hitta var ett stort magmunsbråck. Det kunde vara en delorsak till mina problem, men långt ifrån helt. Fick en magmedicin som jag intar varje dag ännu, men kunde ändå bara äta några skedar sparrrissoppa per dag under månader.
Jag -07 med slang från näsan till magmunnen, under en dygnsregistrering av magsyror. URK!
Fick även andra psykosomatiska besvär. Min redan förhöjda puls blev ännu mer hysterisk. (Har jag skrivit att jag sedan 20 år tillbaka medicinerar även mot hjärtklappning - med Betablockerare?) Dessutom började hjärtat slå små käcka extraslag flera gånger per minut och jag kastades iväg till hjärtspecialist, som konstaterade att jag var hjärtfrisk men hade ett extremt adrenalinpåslag, vilket fick hjärtat att bete sig som det gjorde.
Vidare symptom med enorm kraft var (är till dels ännu) andnöd, andfåddhet, konstant ångest/oro, panikattacker i tid och otid, svaghetskänslor, yrsel, svimfärdighetskänslor, ännu mer andnöd, stickningar i hela kroppen, värk överallt, etc etc etc. Sökte mig återigen till psykiatrin och fick påbörja en KBT-behandling.
Den hjälpte inte ett smack. Blev bara sjukare och sjukare och till råga på allt fick jag hjärnhinneinflammation våren -09, vilket knappast förbättrade ångesten. Bytte KBT:n mot KPT och efter mycket om och men kapitulerade jag och gick med på att börja medicinera igen.
Jag idag - i betydligt rultigare skepnad, som ni ser.
Eftersom jag gått upp så mycket i vikt av tidigare mediciner, ville man nu pröva andra sorter på mig. Så jag har nu, sedan knappt ett år tillbaka, testat först Fontex och nu Cymbalta. Fontexen hjälpte inte ett dugg, tvärtom, blev ännu värre av dem. (även efter upptrappningstiden alltså!) och nuvarande Cymbalta har tagit bort den värsta udden av panikattackerna, men allt annat återstår, PLUS att jag gått upp 32 kilo!! :-O SUCK!! Hade ju lika gärna då kunnat kasta mig in i Zoloften direkt istället. Den hjälpte ju åtminstone, så jag fick någon lön för mödan av att kånka runt på massa ofrivilliga extrakilon. :-/
Nu är läget som så, att läkaren menar att jag gått upp för mycket för att det ska anses vara ok. Det är rent av fysiskt farligt att vara så här pass knubbig, enligt honom, så nu är jag i full gång med att trappa ut skiten igen och ska få testa ytterligare en annan sort. För den som levt med svår ångest och upplevt in/utsättning av antidepressiv, så vet man att det är VIDRIGT! Man mår i regel sju resor värre under dessa perioder och mår man redan på gränsen till vad man orkar med så är det rent outhärdligt att behöva bli sämre, om så "bara" för ett par månader! Men vad fan ska jag göra då?!? Har ju inte så mycket val. :-(
En sak är säker - utan medicin fungerar jag inte alls! Visst, håller mig då normalviktig, men har å andra sidan ingen som helst livsliknande tillvaro, utan är då helt dränkt av fullständig och konstant FASA. Så kan man INTE leva! Så medicin MÅSTE jag ha, uppenbarligen!
Den jag nu ska få börja sätta in (när Cymbaltan är färdignedtrappad) är en variant som heter T Voxra. Känner ingen som brukar den, så jag har ingen som helst bild av hur det kommer fungera. Men FÖRHOPPNINGSVIS fungerar den bra på mig och låter mig få slippa en del av de 32 kilona jag fått extra av Cymbaltan! Återkommer kring saken, när jag vet mer.
Hipp Hurra!!!!
Idag fyller mitt uuuunderbara barnbarn Elvis åtta år!! Jag hade den stora äran att få vara med under hans förlossning (TACK älskade dotter), vilket var en upplevelse som var enormt häftig! Jag har också alltid stått honom otroligt nära. Elvis är min allra goaste, mest älskvärda lillprins! Älskar honom så att det gör rent ont ibland.
Här är Elvis precis nyfödd och jag håller honom i famnen.
Till vä. min dotter på BB <--> Till hö. Elvis nyfödd = Lika som bär!
Urgoa Elvis - det är ett år mellan dessa två bilder ovan.
Elvis och jag pussas, här är han två år gammal.
Vacker bild på min dotter med sin förstfödde.
Ett kort jag gjorde imorse och lade in på min FB-sida.
Elvis bor hos sin far den här veckan, så jag kan tyvärr inte gratta honom nu, men på söndag kommer han till sin mor igen och DÅ ska han ha kalas. :-)
Här är Elvis precis nyfödd och jag håller honom i famnen.
Till vä. min dotter på BB <--> Till hö. Elvis nyfödd = Lika som bär!
Urgoa Elvis - det är ett år mellan dessa två bilder ovan.
Elvis och jag pussas, här är han två år gammal.
Vacker bild på min dotter med sin förstfödde.
Ett kort jag gjorde imorse och lade in på min FB-sida.
Elvis bor hos sin far den här veckan, så jag kan tyvärr inte gratta honom nu, men på söndag kommer han till sin mor igen och DÅ ska han ha kalas. :-)
Lata fetton
En bild har florerat på FB idag, har själv också delat den och det inte bara för att jag tycker att även mulligare kroppar ska få synas utan att skämmas för, utan även för att det var en kul, tänkvärd tillhörande text till bilden. Tänker inte lägga ut hela den långa texten här, men den gick ut på ett omnämnande av en reklamaffisch utanför ett gym. En affisch som visade upp en smal, slimmad kvinnorkropp och texten: "Vill du vara som en sjöjungfru eller som en val till sommaren". Man antogs då såklart absolut inte vilja vara valen, (trots att valar är kärleksfulla, sociala, sexuellt aktiva, sjungande varelser, som verkar leva gott och sjöjungfrun ju inte ens finns i verkligheten :-O), för stor är ju tydligen samma sak som ful? I alla fall om man är kvinna?!?
Är den här kvinnan ovan verkligen ful, bara för att hon är mullig i formen? Jag tycker absolut inte det! Dock ... tog inte många minuter efter att jag delat den, innan det dök in en kommentar om "lata fetton". :-O Och med det också kommentarer om hur ohälsosamt det var att ha dessa "extrakilon". Är det verkligen det - ohälsosamt? Jag har i alla fall fått lära mig, genom läkare, att det ohälsosamma beror helt på VAR på kroppen fettet sitter och hur hårt packat det är. Ju lösare hull, desto mindre hälsofarligt.
Till och med jag själv, som vill tro att jag ändå är ganska bra på att genomskåda och stå emot medias hjärntvätt om hur vi ska se ut och hur vi bör leva, blir ju påverkad. När man DAGLIGEN matas med bilder/texter om bantning, träning, mathållning överhuvudtaget, utseende, ideal så tror man ju lätt att det inte går att vara lycklig om man inte ÄR smal, ser ung ut, är vacker och framgångsrik - vilket såklart inte är sant. De kriterierna är inte ens en garanti för att man ska känna sig ett smack lyckligare än innan. Inte mer en kortare stunder i alla fall.
Här finns en sida där man kan se "vanligt folks" kroppar på bild. Bilder de själva skickat in. Kroppar i alla former och storlekar. <Kroppsbild>
Och trots att jag som sagt tycker att utseendefixeringen är SKIT och det stereotypa idealet är ännu mer SKIT, så ber jag snudd på om ursäkt inför allt och alla, över att jag senaste året gått upp massor i vikt, av medicinerna jag äter. Varför känner jag så?? :-o Jag är väl jag oavsett vad jag väger?!! Verkar inte så. Man tappar helt klart en smula värde och respekt som mullig - den saken är tyvärr både sorglig och klar. Man anses nog lite korkad om man inte begriiiiper att man liksom inte kan gå runt och vara mullig hur som helst. :-O ...
Det som gör mig mest ledsen OCH förbannad är att folk har så otroligt lätt att fördöma. På alla möjliga plan, men nu håller jag mig till vikt en stund. Det finns ju otaliga andra skäl än lättja och frosseri som kan få en människa fetare. Och även om det ÄR frossa och lättja som skapat övervikten, så finns det ju otaliga skäl till varför man överäter och/eller inte rör på sig tillräckligt. Fysiska, psykiska, psyosomatiska orsaker t.ex. Sen finns det ju faktiskt människor som inte bryr sig om extrakilona egenligen, som kanske till och med skulle trivas med dem, om det inte vore för att andra så starkt föraktar mulligheten och klassar alla som inte är smala och vältränade (och snygga och unga ...) som losers. Sjukt är vad det är!
Är den här kvinnan ovan verkligen ful, bara för att hon är mullig i formen? Jag tycker absolut inte det! Dock ... tog inte många minuter efter att jag delat den, innan det dök in en kommentar om "lata fetton". :-O Och med det också kommentarer om hur ohälsosamt det var att ha dessa "extrakilon". Är det verkligen det - ohälsosamt? Jag har i alla fall fått lära mig, genom läkare, att det ohälsosamma beror helt på VAR på kroppen fettet sitter och hur hårt packat det är. Ju lösare hull, desto mindre hälsofarligt.
Till och med jag själv, som vill tro att jag ändå är ganska bra på att genomskåda och stå emot medias hjärntvätt om hur vi ska se ut och hur vi bör leva, blir ju påverkad. När man DAGLIGEN matas med bilder/texter om bantning, träning, mathållning överhuvudtaget, utseende, ideal så tror man ju lätt att det inte går att vara lycklig om man inte ÄR smal, ser ung ut, är vacker och framgångsrik - vilket såklart inte är sant. De kriterierna är inte ens en garanti för att man ska känna sig ett smack lyckligare än innan. Inte mer en kortare stunder i alla fall.
Här finns en sida där man kan se "vanligt folks" kroppar på bild. Bilder de själva skickat in. Kroppar i alla former och storlekar. <Kroppsbild>
Och trots att jag som sagt tycker att utseendefixeringen är SKIT och det stereotypa idealet är ännu mer SKIT, så ber jag snudd på om ursäkt inför allt och alla, över att jag senaste året gått upp massor i vikt, av medicinerna jag äter. Varför känner jag så?? :-o Jag är väl jag oavsett vad jag väger?!! Verkar inte så. Man tappar helt klart en smula värde och respekt som mullig - den saken är tyvärr både sorglig och klar. Man anses nog lite korkad om man inte begriiiiper att man liksom inte kan gå runt och vara mullig hur som helst. :-O ...
Det som gör mig mest ledsen OCH förbannad är att folk har så otroligt lätt att fördöma. På alla möjliga plan, men nu håller jag mig till vikt en stund. Det finns ju otaliga andra skäl än lättja och frosseri som kan få en människa fetare. Och även om det ÄR frossa och lättja som skapat övervikten, så finns det ju otaliga skäl till varför man överäter och/eller inte rör på sig tillräckligt. Fysiska, psykiska, psyosomatiska orsaker t.ex. Sen finns det ju faktiskt människor som inte bryr sig om extrakilona egenligen, som kanske till och med skulle trivas med dem, om det inte vore för att andra så starkt föraktar mulligheten och klassar alla som inte är smala och vältränade (och snygga och unga ...) som losers. Sjukt är vad det är!
Nämen alltså ...
Skrev ju dagbok på nätet (som det hette innan bloggandet invaderade nätet) i dryga 11 års tid - med start våren -97 - och tröttnade sedan plötsligt och hade ett tvåårigt uppehåll (då jag i och för sig då och då skrev "hemligt", för en liten skara människor) men ändå ... känns inte kul att bara EN (och det min egen syster) kommenterat något inlägg jag hittills gjort, när jag nu tagit mig samman och börjat skriva igen. :-( Trist! Undrar ju lite över om någon överhuvudtaget läser? Jaja ... vad är väl en kommentar, jämfört med att få sitta och mysa med skallvärken från Hell? :-O ;-)
Godnatt!
Godnatt!
Gyn och klimakteriet
Trots att jag absolut inte känner mig i skick till att göra ett smack, mer än sitta i sängen och oja mig över skallvärken/trycket, så hasade jag mig imorse iväg till gynekologen. Har väntat på tiden där i evigheter och hade ingen som helst lust att behöva vänta lika länge till, nämligen.
Testar nya mobilkameran. Och se så pigg jag ser ut med hjärnhinneinflammation och allt ...
Hur som helst - vad de gjorde (bland annat) var att ta hormonprover på mig, för att se hur långt in i klimakteriet jag kommit och det pga att jag har en massa symptom sedan ett år tillbaka (plus oregelbunden mens) och man ska alltså ta reda på om dessa symptom har med just klimakteriet att göra. Om fyra veckor får jag svaret.
För min del får gärna mensen försvinna för gott och det helst NU. Finns ju ingen som helst anledning att ha den skiten mer, när man ändå inte ska ha fler barn! Fick min första mens när jag var blott tio år gammal, så jag tycker jag kan det där nu. Under snart 37 års tid har jag alltså blödit - regelbundet som en klocka (förutom sista året då) - varje månad. Kommer inte sakna det, kan jag säga direkt! ;-)
Nej, tillbaka till sängläge nu. Orkar inte sitta långa stunder, eftersom det trycker så förbannat i skallen då. Tyvärr får jag istället ont i hela kroppen av att ligga ned långa stunder, men men.
Avslutar med några färska foton.
Min goa son, häromdagen, när han var barn och hundvakt åt sin storasyster.
Dessa två var det han passade, sonen ->
Mitt älskade barnbarn Elvis och dotterns jycke RoddyTheDog.
RoddyTheDog i närbild.
Och avslutningsvis min övervakare. Eller nja ... darling heter det kanske?! ;-)
Testar nya mobilkameran. Och se så pigg jag ser ut med hjärnhinneinflammation och allt ...
Hur som helst - vad de gjorde (bland annat) var att ta hormonprover på mig, för att se hur långt in i klimakteriet jag kommit och det pga att jag har en massa symptom sedan ett år tillbaka (plus oregelbunden mens) och man ska alltså ta reda på om dessa symptom har med just klimakteriet att göra. Om fyra veckor får jag svaret.
För min del får gärna mensen försvinna för gott och det helst NU. Finns ju ingen som helst anledning att ha den skiten mer, när man ändå inte ska ha fler barn! Fick min första mens när jag var blott tio år gammal, så jag tycker jag kan det där nu. Under snart 37 års tid har jag alltså blödit - regelbundet som en klocka (förutom sista året då) - varje månad. Kommer inte sakna det, kan jag säga direkt! ;-)
Nej, tillbaka till sängläge nu. Orkar inte sitta långa stunder, eftersom det trycker så förbannat i skallen då. Tyvärr får jag istället ont i hela kroppen av att ligga ned långa stunder, men men.
Avslutar med några färska foton.
Min goa son, häromdagen, när han var barn och hundvakt åt sin storasyster.
Dessa två var det han passade, sonen ->
Mitt älskade barnbarn Elvis och dotterns jycke RoddyTheDog.
RoddyTheDog i närbild.
Och avslutningsvis min övervakare. Eller nja ... darling heter det kanske?! ;-)
Skallvärk från Hell
Fan, kan inte smälta det osannolika i att jag drabbats av hjärnhinneinflammation IGEN - bara 1½ år efter förra gången?!? Att jag skulle vara en av de där 0,1 % som återfår det, är ju sjukt oturligt. :-( Men, men ... bara att gilla läget och hoppas på en snabbare återhämtning än sist. (Tog ett år innan jag var helt återställd från alla symtom då...)
Den typ av skallvärk man får av åkomman liknar inte på något vis "vanlig" huvudvärk. Den här sitter mer baktill, ned mot nacken och ryggradens övre del. Och trycket i skallen ska vi inte tala om. Varje gång jag byter läge så pressar det i huvudet så man tror det ska explodera, rent utav. :-o Nacken känns som en smal pinne som ska balansera och hålla upp en blyboll (huvudet alltså). Jävligt obehagligt.
Får se om jag får alla neurologiska symptom jag fick sist också. Dvs. hörsel/syn/smakförändringar, problem med motoriken, värk i hela kroppen - precis under hudytan, balansrubbningar, svaghetskänslor, etc etc. Blev otroligt deppig igår kväll, då jag var dum nog att igen Googla på sjukdomen. Hittade en artikel som berättade att om man haft återkommande hjärnhinneinflammationer (av den typ jag har) så kunde man senare i livet få inflammationen i själva hjärnan, vilket är dödligt. :-O Kul läsning ... :-( Jaja ... nog om det nu.
Har av särbon fått en ny mobil - en android! Tack, tack! :-) Har inte bytt mobil sedan urminnes tider, så det var dags. Har suttit och pulat med den en hel del idag. Något måste jag ju göra för att inte ledas ihjäl, när jag är så robotaktigt stillasittande som just nu. Har bl.a laddat hem massa kul appar som jag får undersöka vidare när jag piggnat till lite.
Avslutar den här roliga uppdateringen med att lägga in en bild jag tog med androiden, på mitt gosiga yngsta barnbarn, som var på besök idag. (Nej, den här formen av hjärnhinneinflammation smittar inte!)
Godnatt, nu ska jag försöka sova, trots värk och elände.
Den typ av skallvärk man får av åkomman liknar inte på något vis "vanlig" huvudvärk. Den här sitter mer baktill, ned mot nacken och ryggradens övre del. Och trycket i skallen ska vi inte tala om. Varje gång jag byter läge så pressar det i huvudet så man tror det ska explodera, rent utav. :-o Nacken känns som en smal pinne som ska balansera och hålla upp en blyboll (huvudet alltså). Jävligt obehagligt.
Får se om jag får alla neurologiska symptom jag fick sist också. Dvs. hörsel/syn/smakförändringar, problem med motoriken, värk i hela kroppen - precis under hudytan, balansrubbningar, svaghetskänslor, etc etc. Blev otroligt deppig igår kväll, då jag var dum nog att igen Googla på sjukdomen. Hittade en artikel som berättade att om man haft återkommande hjärnhinneinflammationer (av den typ jag har) så kunde man senare i livet få inflammationen i själva hjärnan, vilket är dödligt. :-O Kul läsning ... :-( Jaja ... nog om det nu.
Har av särbon fått en ny mobil - en android! Tack, tack! :-) Har inte bytt mobil sedan urminnes tider, så det var dags. Har suttit och pulat med den en hel del idag. Något måste jag ju göra för att inte ledas ihjäl, när jag är så robotaktigt stillasittande som just nu. Har bl.a laddat hem massa kul appar som jag får undersöka vidare när jag piggnat till lite.
Avslutar den här roliga uppdateringen med att lägga in en bild jag tog med androiden, på mitt gosiga yngsta barnbarn, som var på besök idag. (Nej, den här formen av hjärnhinneinflammation smittar inte!)
Godnatt, nu ska jag försöka sova, trots värk och elände.
Ajajaj ...
Fick i maj -09 hjärnhinneinflammation (av virus). Hade efter det huvudvärk i säkert ett halvår och en massa andra mystiska symptom (motoriska/neurologiska) under ett halvår till, med andra ord ... tog ett år ungefär att bli återhämtad från skiten.
Endast 1-3 % av befolkningen får den här typen av hjärnhinneinflammation. Och endast 0,1 % återfår sjukdomen. Jag är unik - har nämligen precis kommit hem från sjukhuset, efter att ha haft huvud/nackvärken från HELL under några dagar, och fått samma diagnos igen - hjärnhinneinflammation. Kul, kul. :-(
Såhär pigg såg jag ut maj-09, när jag precis fått hjärnhinneinflammation.
För att få fram diagnosen krävs en jävla massa blodprover och ett ryggmärgsprov. Det har de alltså tagit på mig igen, igår. Jag skulle egentligen ha blivit inlagd några dagar, men jag hade ingen lust med det, utan åkte hem istället. De gör ju ingenting på sjukhuset som jag inte kan göra hemma nu ändå - medicinera alltså. Och hemma får jag ändå sova när jag vill, får lugn och ro, vilket jag inte fick när jag förra svängen lades in på infektionsavdelningen under några dygn. Herregud, går ju inte att sova överhuvudtaget på ett sjukhus. Konstant en massa konstiga ljud, pipanden, andra patienter som härjar runt, etc. Hemskt!
Tyvärr kommer ju nu också min fysiska träning bli lidande X antal veckor framöver. Skit också! Jag hoppas VERKLIGEN att det inte tar ett år den här gången också, att återhämta sig! Jävla skit alltså, att behöva få sjukdomen igen. Och så tätt inpå förra omgången dessutom. :-( Jaja ... inte mycket att göra åt, det är som det är, tyvärr.
Hoppas ni andra mår bättre i alla fall!
Endast 1-3 % av befolkningen får den här typen av hjärnhinneinflammation. Och endast 0,1 % återfår sjukdomen. Jag är unik - har nämligen precis kommit hem från sjukhuset, efter att ha haft huvud/nackvärken från HELL under några dagar, och fått samma diagnos igen - hjärnhinneinflammation. Kul, kul. :-(
Såhär pigg såg jag ut maj-09, när jag precis fått hjärnhinneinflammation.
För att få fram diagnosen krävs en jävla massa blodprover och ett ryggmärgsprov. Det har de alltså tagit på mig igen, igår. Jag skulle egentligen ha blivit inlagd några dagar, men jag hade ingen lust med det, utan åkte hem istället. De gör ju ingenting på sjukhuset som jag inte kan göra hemma nu ändå - medicinera alltså. Och hemma får jag ändå sova när jag vill, får lugn och ro, vilket jag inte fick när jag förra svängen lades in på infektionsavdelningen under några dygn. Herregud, går ju inte att sova överhuvudtaget på ett sjukhus. Konstant en massa konstiga ljud, pipanden, andra patienter som härjar runt, etc. Hemskt!
Tyvärr kommer ju nu också min fysiska träning bli lidande X antal veckor framöver. Skit också! Jag hoppas VERKLIGEN att det inte tar ett år den här gången också, att återhämta sig! Jävla skit alltså, att behöva få sjukdomen igen. Och så tätt inpå förra omgången dessutom. :-( Jaja ... inte mycket att göra åt, det är som det är, tyvärr.
Hoppas ni andra mår bättre i alla fall!
