Nämen då tar vi väl nya tag då ...
Några timmars ro
Tror dock jag ska lägga mig och sova en stund, för det sviiiider så förbannat i ögonen att jag inte orkar vara vaken ändå. Svullnaden har lagt sig betydligt i alla fall, sedan jag började med kortisondropparna/salvan. Skönt!
Sonen blev ordentligt firad på sin 20-årsdag igår!
Först på morgonen med sång, bakelse och presenter på sängen. Och mot kvällningen var vi till hans far och åt paj, tårta och kakor och drack champagne med släkten och delar av sonens vänkrets. Och ännu mer presentöppning. Tror att han var mycket nöjd med sin dag! :-) Bl.a fick han en jäkla massa pengar och en sprillans ny laptop.
Imorgon ska särbon och jag vara barnvakt till yngsta barnbarnet, så vårt nyårsfirande blir lugnt, med andra ord. Ingen av oss har lust/ork att festa ändå, så det blir bara skönt! :-) Vi ska i alla fall se till att äta gott, mysa och även göra det lite extrafestligt för Isoldepluttan.
Men NU ska jag njuta vidare av den tillfälliga tystnaden/ensamheten här hemma. Aaahhhh. ;-)
Älskade sonen fyller 20 år!!
Söndagen den 29 december 1991, klockan 08.53, födde jag ett gossebarn på 52cm och 3850 gram. Detta skedde på Huddinge BB och förlossningen tog bara en timme och femtio minuter från första värken, tills han var ute. FamiljeBB hade precis införskaffats på sjukhuset, så jag, sonen, barnafadern och även min då åttaåriga (så när som på en vecka) dotter sov över på BB tillsammans, i ett sk. familjerum. Rena lyxen! :-)
Sonen som baby, i sin fars famn.
Då min dotter var av den sorten som baby som aldrig vaknade om nätterna, fick jag en smärre chock när sonen däremot vaknade VARJE natt och ville ammas. :-o Ett och ett halvt år tog det innan han sov en hel natt igenom. Och visst tärde det en del på energin att aldrig få sova några längre stunder i ett svep, men i förhållande till all glädje det lilla gossebarnet spred omkring sig, så gjorde det ingenting alls. :-)
Här är sonen bara ett halvår gammal och iklädd en alldeles för stor skinnpaj. Fotad av min forne frisörskollega A. Hugosson.
Sonen visade sig snabbt vara intresserad av musik (både jag och hans far är musikanter) och började redan som femåring spela fiol. Då hade han redan tjatat om att få just en fiol, under flera års tid. Han hade dock stora problem med hörseln tills han var just fem år och därför var det svårt för honom att kunna ägna sig åt musik mer på allvar tidigare. Skadorna gick dock att operera (vilket gjordes i två omgångar med fem års mellanrum) som tur var. Som blott åttaåring spelade han offentligt för första gången. På skolavslutningen i tvåan, inför en fullsatt skolgård (från klass 0-9, plus föräldrar och lärare). Modig som tusan! :-)
Sonen som femåring, med sin älskade fiol. Han spelade detta instrument i fyra-fem års tid, innan han övergick till gitarr istället.
Utöver musicerandet var sonen intresserad av scouterna. Han var väldigt aktiv där från det han började ettan, tills han började sjuan och egentligen hade han inte ens tröttnat då, utan slutade för att vi flyttade till Sundbyberg en period och han hade ingen lust att byta scoutkår. Han var sista åren sjöscout, vilket föll sig naturligt, eftersom vi haft båt under hela hans uppväxt och tillbringat mycket tid med familjen ute i skärgården.
Zacharias är född med ett sinne för "rätt och fel". Han har enormt stor empatisk förmåga och har alltid intresserat sig för orättvisor av alla de slag. Periodvis har han visat politiskt intresse (inte för samma parti som jag sympatiserar med :-o ;-)) och det skulle inte förvåna mig om han som äldre faktiskt blir mer politiskt aktiv. Vi får se hur det utvecklas?!
Jag och sonen när han är 13 år. Här är vi ungefär jämnlånga, numera är han nästan 20 cm längre än mig. :-o
Jag har alltid stått sonen väldigt nära och alltid känt mig avslappnad i hans närvaro. Han är - tycker jag - enkel att ha att göra med. Han känns trygg i sig själv och låter människor vara som de är. Vi sitter (och har alltid gjort så) ofta och har långa diskussioner om allt mellan himmel och jord. Upplever det som att jag känner honom otroligt bra.
Han började som sagt att spela gitarr, efter ett antal år med fiolspelande och han spelar än idag. Både gitarr och en del piano. Han sjunger även och skriver låtar dessutom. Han har varit med mig och gästspelat/sjungit ett otal gånger, sedan han var blott 14 år gammal. Och han har även gästsjungit med sin fars band.
Bilden är tagen då sonen gästsjunger med sin fars och bonusmors band, sommaren -11.
Yrkesmässigt har Zacharias haft lite svårt att komma fram till vad han vill "bli". Från start ville han bli fotograferande journalist och började därför på ett Mediaprogram efter nian. Efter ett år tröttnade han dock och ville istället ägna sig mer helhjärtat åt musiken, så han började på Estetprogrammet med musikintriktning, men då han kände att det programmet inte var helt så seriöst som han hade hoppats på, avbröt han även de studierna efter ett år där.
Jag vet sen inte riktigt hur det gick till, men plötsligt hade han kommit fram till att han ville bli frisör. (Som mig alltså!) och han har nu bara en termin (av sex) kvar av sin frisörsutbildning. Då jag själv alltid älskat mitt jobb som frisör så förutsätter jag att även sonen kommer att trivas i den branschen. :-) Om han sen blir kvar just som frisör så länge, vet jag inte om jag tror. Han är nog egentligen mer inne på att så småningom jobba som någon form av stylist och då är ju frisörsyrket väldigt bra att ha i grunden.
Tycker egentligen inte att det är relevant, men eftersom jag antar att många automatiskt undrar över hans läggning, med det yrkesvalet, så kan jag förtälja att han är öppet bisexuell och jag är så lycklig över att han är just öppen med det och inte gör som många andra i hans kläder, försöker anpassa sig efter några "normalnormer" och därmed förneka sig själv!
Idag som sagt, fyller min lilla babypojke 20 år! Barn/tonåren är förbi och vuxenlivet väntar. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och hoppas att allt han vill och tar sig för ska uppfyllas och lyckas. Det är han så väl värd!! :-) GRATTIS ÄLSKADE UNGE!!
Besök av barnbarnet Isolde
Isolde i full färd med att öppna julklappar och hon ÄR verkligen tacksam för allt hon får. Härligt! :-)
En kockerskeutstyrsel från min mor med karl från Finland, visas här upp.
Utöver det har särbon och jag varit ute på stan en sväng. Trots att jag fortfarande ser trasig som fan ut på ögonen (och runt dem) och trots att jag fanimig har ont ÖVERALLT - från fötterna till skallen och har en massa andra diverse krämpor som gör att jag inte alls känner mig i skick till något centrumrännande men ... var tvungen att utföra en del ärenden och det just idag, så det fanns liksom inga alternativ. Nåja, nu är det klart och utfört i alla fall, vilket känns bra. :-)
Ögonakuten
Ingen julmat har vi ätit idag, tack och lov. Nix, lasagne stod på menyn istället. Just nu sitter mina "barn" och äter snask i stora lass och maratonkollar på DVD-filmer. Särbon sitter i rummet bredvid och tittar på en dokumentär om skeppet Vasa. Och själv sitter jag i ett tredje rum och datoriserar. Inte lätt dock, för jag ser nästan ingenting och det sviiiider som faaaaan i ögonen, så jag får liksom sitta och kniiiipa ihop dem för att stå ut. Jobbigt, men men, det ska väl som sagt gå över snart, med medikamenten?!
Avslutar med en enkät jag fyllt i - äääälskar enkäter av alla de slag! :-)
Frågor – Jultema
(Hittat hos Jerry)
1. Slå in paket med julklappspapper eller ge presentpåsar?
Med julklappspapper, snöre och etikett. Såklart! :-)
2. Riktig gran eller plastgran?
Om jag har gran så är det en riktig sådan.
3. Ängel eller stjärna i toppen?
Inget av det - jag har en spira!
4. Favoritornament, tema eller färg?
Inget av det heller (numera, "förr" hade jag nog lite mer färgteman kanske). Jag har diverse samlade älsklingspynt som jag dekorerar med. Där ingår även ett par pynt som mina barn gjorde som små.
5. När kläs granen?
Kvällen innan julafton, tillsammans med barn (och barnbarn, om de är med).
6. När åker granen ut?
När den ska ut, dvs. på Tjugondag Knut. (13 januari, min mors födelsedag.)
7. Favoritjulklappen du fått som barn?
Minns bara två, så de måste ju varit favoriter då, antar jag. Den ena var ett mikroskop som jag använde flitigt och den andra en elorgel, också flitigt använt.
8. Vem är det svårast att köpa julklapp till?
"Barn" i övre tonåren. De vill oftast bara ha pengar/presentkort, vilket ju är trist som fan.
9. Vem är det lättast att köpa julklapp till?
Barnbarnen - de blir glada för allt. :-)
10. Julkort i pappersformat eller elektroniska?
Har inte skickat vare sig det ena eller det andra i år. :-o "Förr" skickade jag runt 30 pappersjulkort varje år och jag tycker ju faktiskt själv att det är kul att få sådana, så jag ska nog återinföra den traditionen till nästa jul - om jag kommer ihåg.
Vänta förresten, skickade ju visst två pappersjulkort i år - ett till mor med karl och det andra till mina fd. svärföräldrar (som alltid skickar fina julkort till mig).
11. Värsta julklapp du någonsin fått?
Värsta?? Tror inte jag fått något jag upplevt så negativt faktiskt. Nix!
12. Bästa julfilmen?
Inte en susning. Tittar inte så mycket på film.
13. När börjar du köpa julklappar?
Inte förrän december månad oftast.
14. Har du någonsin skänkt eller sålt en julklapp vidare?
Aldrig.
15. Julens favoritmat?
Lax i alla möjliga former, Jansson och skinka.
16. Julsångsfavorit?
Alla julsånger med Carola. Hon gör dem underbart bra!
17. Stanna hemma eller åka iväg på julen?
Helst stanna hemma, numera. "Förr" firade vi alltid hos mamma och min styvfar, innan han dog.
18. Kan du namnen på tomtens alla renar?
Inte andra än Rudolf.
19. Kan du namnen på de sju dvärgarna?
Toker, Kloker, Blyger, Prosit, Glader, Butter och Trötter. Det var sju det va?! Japp, kunde dem.
20. När på julafton ska julklapparna öppnas?
När barnen var små och om barnbarnen är med numera, så såg/ser julaftonschemat ut som följer:
* Julmat vid 13-tiden.
* Kalles jul (med tillhörande kaffe/godis) 15.00.
* Julklappsöppning direkt efter Kalle.
* Mer julmat mot kvällningen.
Så har vi gjort för att barnen inte ska behöva vänta så länge på klapparna och också orka leka med dem, innan det är läggdags.
Är det bara vuxna med så börjar julen med Kalle, sen maten, sen klapparna.
21. Vad med julen irriterar dig mest?
Kalle Ankas jul - fyyyy vad trist! Har ju sett skiten till leda för länge länge sedan! Men egentligen irriterar det mig inte så mycket, eftersom jag bara helt sonika ger tusan i att titta med de andra. ;-)
22. Hänger du upp mistel?
Nix.
23. När upptäckte du att jultomten inte finns?
När min syster plötsligt fick agera julgubbe (i Finland finns ingen tomte - bara julbock och julgubbe och julgubben är INTE rödklädd, utan klädd i päls) och då var jag väl sex år kanske. Jularna innan hade min ena morbror varit julgubbe och en mycket mer trovärdig sådana alltså. ;-)
24. Vad är det viktigaste med julhelgen för dig?
Mänsklig och pyntad värme och närhet.
25. Vad önskade du dig i julklapp i år?
En ryggduschborste i trä, men jag fick ingen, hahaha. (fick dock annat fint istället ;-))
Annandag jul
Har ingen större lust att skriva egentligen, men några rader ska jag ändå plita ned.
Julaftons dag och eftermiddag/tidig kväll tillbringade dottern och jag ensamma, som sagt. Vi åt och babblade och hade det lugnt och fint. Mot kvällningen kom sen sonen från sin far och särbon från sin släkt och det blev nog rätt sent innan vi kom isäng, fyllda med mat och godis.
Julbord, dukat för bara mig och dottern min. Observera de små tallriksljushållarna. Både fina och praktiska, när man inte gillar stark takbelysning. ;-)
Har fortsatt haft båda mina barn och särbon (och två hundar) omkring mig och det skulle ju vara supermysigt ... om jag inte var så eländes eländig hela jävla tiden. Imorgon bitti ska jag bege mig till ögonakuten i Stockholm, för tyvärr har de inte förbättrats ett smack under de här dagarna, tvärtom! Ser FÖRJÄVLIG ut! Helt igensvullen, rödlila, det kliar, svider, värker, känns som glaskross varje gång jag blinkar och det rinner en ständig flod av vätska ur ögonen. :-( Måste med andra ord nog ha någon form av mediciner/salvor för att få bukt med skiten, då det inte verkar ha för avsikt att självläka.
Ena ankeln har svullnat upp också - sådär bara, hux flux. :-o Hade så en gång för typ fem år sedan, när jag helrenoverade lägenheten helt ensam och stod på en stege och målade sisådär en 16 timmar i sträck. DÅ var det ju förståeligt att belastningen visade sig på något vis, men nu?!? Har ju inte gjort något som sagt. Mysko! jaja ...
Och sen har jag ju även ont i skallen/nacken, har kvar brainzaps från medicinutsättningen (och en rad andra symptom som jag kopplar till det också), osv, osv. Känns som det inte är många punkter på/i min kropp som INTE gör ont och/eller beter sig konstigt just nu. Så jävla frustrerande! :-( VILL VARA FRISK, glad och pigg!! Är urbota TRÖTT på att alltid vara sjuk och deppig! Blää! :-(
Jaja ... slutar nu för idag, innan hela inlägget besudlas med negativitet ... igen! ... ;-) Gör det med tre gamla julbilder. Den första på min mor och mig. Kan väl kanske ha varit i 10-årsåldern här?.
Mamma och jag tittar på TV i vår fina, gröna, moderna 70-talssoffa. ;-)
Dottern min, som typ fyra-fem-åring, bredvid vår dåvarande gran. Syns det på hennes vita luggdelsslingor att hennes mamma var (är) frisör? ;-)
Liten, förväntansfull son, med vår dåvarande grantomte i famnen - väntandes på den "riktiga" tomtens ankomst. :-) Han var nog också fyra-fem år gammal här, tror jag.
TysonTette och en massa pyntfoton
Och jodå det blev det, tills inatt vill säga. Plötsligt började ögonen värka som FAN, kändes som jag hade fullt av glassplitter i dem och tårarna forsade ohejdat, utan att jag grät alltså. :-o Hela natten har det gjort ont och runnit ur dem och när jag vaknade imorse fick jag för det första knappt upp ögonen - de var helt igenvarade - och utöver det såg högerögat ut som jag skulle åkt på en smocka. Svullen och rödlila. HAHAHA
Kan förtälja att det ser MYCKET värre ut på riktigt, än hur det blev på foto!! Och som ni även ser har massor av mina egna fransar slitits av, när sonen och jag med gemensamma krafter, skulle ta bort skiten idag!
Ja, kan inte annat än skratta åt eländet för det ÄR ju som jag säger - försöker jag göra något, minsta lilla, för att jag ska må lite bättre, så nog fan blir allt värre genast!?!? HOW COME liksom?? :-O
Ringde till sonen direkt när jag klev upp - i ren paniiik. Han var snäll och kom farandes med removermedel som vi sen höll på och joxade med hur länge som helst, för det var INTE lika lätt att få bort dem som att sätta dit dem, kan jag lova. Och JISSES vad ont det gjorde och sveeeed något förbannat!
Det gör det förövrigt fortfarande! Ser ingenting, det forsar vätska ur ögonen, speciellt det högra och är som sagt svullen som FAN! Tur att jag redan hade avsagt mig att fira julen med särbons släkt, för såhär skulle jag då inte gå iväg någonstans överhuvudtaget! haha
I alla fall ... Dotter min och särbon (som blev hemma längre än planerat) var på eftermiddagen iväg och handlade hem massa mat, så nu är den saken löst. :-) Hela eftermiddagen/kvällen har vi sen tillsammans fixat skinkan och pyntat och gjort mysigt. Lägger in en hög foton här på delar av pyntet. Tyvärr i rätt usel bildkvalité, eftersom min kamera inte går att ladda längre och jag alltså måste använda androiden.
Snapsglasens julpynt har kommit fram. Tomtarna går alltså att ta av igen.
Ett sådant här änglaspel hade vi redan när jag var barn - älskar det!
Ena vardagsrumsfönstret.
Andra fönstersidan och jaaaadå, jag veeeet att den lilla vita grensaken är ful, men bättre än ingenting alls, haha. Förresten ser den MYCKET finare ut på riktigt - så det så! ;-)
För att bara handla klappar till barnen, har vi rätt många klappar som väntar ändå. ;-) Största delen av dem är alltså till mina barnbarn, som inte kommer och öppnar dem förrän efter nyår. Tills dess får de fungera som prydnader såhär. :-)
Närbild på en "vitgrens"-dekoration.
Närbild på en annan "vitgrens"-dekoration.
En liten tomte som min son fick av min dotters far en gång för länge sedan.
En hög suddiga tomtar (och nallar) på hallskåpet.
En annan halltomte.
Här är tomtarna särbon och dottern. Skinkan är i ugnen och särbon passar på den. ;-)
Bakom särbon i köket finns detta.
Det finns en massa mer tomtar utställda, och ljusdekorationer av diverse slag, men det får räcka med bilder nu.
Ja, det var allt för idag - NU ska vi testa skinkan på en varsin smörgås. Senaste tio åren, minst, har jag köpt färdiga skinkor, bara att griljera. Men när särbon och dottern min nu handlade, kom de hem med en ickefärdig en. :-O Vi har alltså gjort den från grunden detta år och det blev bra som fan! (Tjuvsmakade redan lite på änden nyss nämligen.) Så om jag inte känner mig för slö nästa jul, så blir det nog likadant då! ;-)
Gott Folk - från Oss alla, till Er alla - GOD JUL!!
Uppmuntringsförsök
(Klippet finns bara tillgängligt till den 15 januari 2012.)
Och så lite grrrr igen då ...
Har varken ork, lust eller tid för en ännu mer uppstressad kropp än jag redan har! (Arenalinnivån skjuter upp i topp i dessa lägen - med diverse kroppsliga fenomen som följd - och är snudd på omöjlig att få ned sen igen) Och jag börjar på allvar tro att jag förklarar och talar för helt döva öron för ... det tycks inte göra någon som helst skillnad, det jag säger. Allt ändå bara upprepar sig - om och om igen. Jag hoppas att det är bristande förmåga till förståelse som ligger bakom varje lugnkrossande och inte ren och skär elakhet. Jag får lov att bestämma mig för det, annars står jag inte ut alls ...
Har alltså inte orkat handla som jag skulle och imorgon har jag ingen bil att frakta varorna med, så jag veti fan hur jag ska få hem någon julmat (eller mat överhuvudtaget) nu. Och ärligt talat skiter jag i vilket faktiskt, men det är ju meningen att dottern min ska vara här på julafton och hon kanske vill ha någon form av julmat förstås ... Som sagt, FAN OCKSÅ att det aldrig ska gå att få lite lugn och ro! :-( Kunde jag så skulle jag lägga mig under täcket och inte kliva upp igen. Men jag har en liten "fröken" i mitt bakhuvud som inte tillåter mig det, även om hennes stränga stämma hörs mindre och mindre för var år som går.
Men God Dan före Dan före Doppare Dan hörni! :-o ;-)
En snabbis bara
På vägen hem stötte jag på en för mig ganska ny bekantskap. En härlig kvinna vid namn Evalena. Träffade henne en gång i somras, på en uteservering - annars har vi bara haft nätkontakt. Hon är nyinflyttad till "min" stad, från Norrland och jag hoppas jag framöver kommer att känna mig så pass pigg och "ljus" att jag kan börja umgås med henne. Tror att vi skulle kunna ha bra utbyte av varann, nämligen. :-)
Väl hemma igen hade detta fina kort ramlat ned i brevlådan - från min kära syster Paula.
Tack tack och KRAM!
Guuud så söt lite tomtegubbe i asken. :-) Får mig att tänka på när jag var barn och trodde att det satt sådana här små gubbar INUTI radioapparaten och pratade/sjöng/spelade. Försökte se dem genom högtalarspringorna, hahaha.
Klappjakten är över
Planen för dagarna framöver är:
Onsdag - Till sonens salong för lite uppfräschning och direkt efteråt till sista träffen för året hos min kombinerade träningscoach/massör/akupunktör. KPT:n (Kognitiv Psykoterapi) ska jag till dagen innan nyår, innan allt vad terapier heter får ta ett jullov.
Torsdag - Städa, städa, städa och tvätta. Och eventuellt handla all mat, OM jag/vi inte gör det på fredag förmiddag, vi får se hur det blir. EVENTUELLT firar vi lite småjul med barnbarnen under tidiga kvällen, beroende på hur jullovsplanerna ser ut med deras fäder.
Fredag - Eventuellt storhandla, som sagt. Ta fram tomtar och min lilla vita granersättare. Tänker inte ha gran i år nämligen, eftersom det inte kommer att vara några barn med hos oss på julafton. Känns bara onödigt då att släpa in en gran. Fixa skinkan, ha uppesittarmys med skinkmacka och annat gott. :-)
Såhär fin gran hade vi julen -08. Egenhändigt nedhuggen av särbon, på hans egen mark. :-)
Lördag, Julafton - Särbon ska iväg till hans släkt, sonen är hos sin far och barnbarnen hos sina fäder i år så ... blir som förrförra året - bara dottern och jag hemma. Särbon min kommer mot kvällen och det gör eventuellt även sonen. "Normalt" när det är "pappajul" så åker sonen iväg till sin faders rotland, Danmark, men i år blir de hemma och därför kan alltså sonen dela upp julaftonen på oss båda, om han vill.
Husets stortomte!
Ja, så ser min resterande vecka ut. Blir nog bra!
Sen väntar "bara" sonens 20-årsdag, nyår, dotterns 28-årsdag, syrrans födelsedag och mammas födelsedag - allt innan tjugondedag Knut. Pust! :-o ;-)
Natti!
Ensamtid en liten stund
Jag har aldrig varit ett flockdjur, utan kunnat vara för mig själv utan att lida ett smack av det.
Hur som helst har jag nu haft folk (och hundar) omkring mig konstant senaste tiden och känner att jag är helt jävla energidränerad. Jag älskar mina barn, barnbarn, särbon och hundarna, men jag orkar bara inte hela tiden ha någon som pockar på min uppmärksamhet. Därför pustar jag nu ut en stund, när jag fått en eftermiddag/kväll helt för mig själv - mol allena!
Har bland annat suttit och lyssnat/tittat på Musikhjälpen "Alla flickor har rätt att gå i skolan" . Och gråtit. Skriver ju ibland att jag är så "jävla blödig" och det ÄR jag. Men jag har inte alltid varit sådan, tvärtom, grät inte en tår mellan åren jag var typ fyra tills jag var närmare 30! (Förutom av glädje när jag födde mina barn!) Jag var som förstenad på tårfronten, kunde inte gråta, hur mycket jag än ville. Det gick inte. :-o Och sen när jag väl släppte på den spärren (vilket skedde under en lång, intensiv terapiperiod) så gråter jag åt "ingenting" istället. Gråter faktiskt så gott som varje dag åt allt från reklaminslag till sorgen över min tärande ångest.
Satte på TV:n ikväll och kom då in i programmet "Copycatsingers". Rätt kul program, om man bortser från att programledaren är så jobbigt flamsig att jag får ett smärre nervsammanbrott av att titta på henne och på 3:ans sinnessjukt många reklamavbrott. Just idag var det extra kul att se för ... helt oväntat var det en Tommy Nilsson-"kopia" med idag, som jag faktiskt är bekant med.
Nämligen mannen som står på huk framför mig, längst fram till höger, från ovanstående tidningsurklipp (Kenta). Bilden här är tagen angående något som hette "TrubadurRallyt", som jag ingick i under hösten -08. Vi var ett gäng lokala musikanter/trubadurer som under tre spelkvällar körde 20 minutersset (x3) var, i rullande system. Skitkul! Och som ni ser på bilden så var det ett stort underskott av kvinnliga musiker. Jag och en massa killar/karlar. :-o ;-)
Vi är ett gäng kvinnliga sångerskor i kommunen, men vi är bara ett par-tre stycken som även spelar instrument. Och mig veterligen är det bara jag som dessutom skriver egna låtar.
It´s a man´s man´s world, med andra ord ...
Nej, nu har jag skallvärk igen och ska bara titta på finalen av "Allt för Sverige" via svt-play, innan jag kryper till sängs.
Tjej/killsnack - vecka 50
Namn
1. Finns det något namn som “förföljer” dig, vilket och vem heter det?
Nej faktiskt inte, men om jag måste försöka hitta det namn som figurerat flest gånger i min omgivning (sedan tonåren i alla fall) så är det Johan. En hel rad vänner/musikervänner har hetat så genom åren och min nuvarande särbo heter också så.
Min särbo Johan.
2. Vad heter de affärscenter som finns i din stad? Såna där med många affärer i.
Hahaha, Jag bor i Nynäshamn, upplysningsvis! ;-)
Men ok, vi hade en gång i tiden ett litet mini-innecentrum som hette "Gallerian", vilken numera är borttagen igen. Nynäshamns köpcentrumkärna består av två gator med diverse butiker, kort och gott.
Numera finns faktiskt även ett lite större köpcenter (Sjötelegrafens) på uppbyggnad, precis vid infarten till Nynäshamn. Vi nynäshamnare är nog lite sega dock, för de gånger jag besökt stället har det varit extremt glest med kunder där. Men jag och dottern min ska faktiskt dit imorgon, för lite julhandel.
3. Vad har du haft för smeknamn genom åren, vad kommer det från & vad kallas du nu?
Tette har jag kallats sedan jag var baby och det är vad jag kallas än idag. Jag lystrar knappt till mitt riktiga namn, Annette. Tette var alltså något jag själv började kalla mig, eftersom jag inte kunde säga Annette. I Finland, där jag föddes och bodde som liten, uttalar man även E:et på slutet av namnet - därav min baby-förtkortning Tette.
Utöver det har jag bara haft tillfälliga smeknamn som kommit och gått.
T.ex Knysan, som min mor kallade mig då jag var riktigt liten, eftersom jag tydligen "knyste" varje gång jag vände mig om då jag sov. (Använder ibland Knysan som användarnamn på diverse ställen nätledes.)
"Kalle Mero" (en liten svart tecknad fågel i ett äggskal) kallades jag i skolan en kort period - genom mitt efternamn Merio då såklart.
Tingeling har jag också kallats någon kort period i skolan (minns inte ens varför, hehe) och resten av smeknamnen, vilka jag inte tänker räkna upp, är sådana jag fått av pojkvänner genom åren.
Men som sagt - Tette är vad jag alltid kallats och det namn jag själv fortfarande använder mig av.
4. Ett tjejnamn och ett killnamn som du tycker om?
Mina barns namn Zabina och Zacharias har jag ju valt själv, så de namnen gillar jag naturligtvis. Tycker även om namnet Vera (vilket min mormor hette och mitt yngsta barnbarn heter i andranamn efter henne) och Jack är jag förtjust i också (vilket min son heter i andranamn).
5. Vad hette/heter din blogg/hemsida och varför just så? Alt. om du måste skaffa en, vilket namn skulle du välja då?
Idag heter den bara mitt namn, dvs. "Tette Merio", men från start (-97) hette den "Tette DeHex" och det för att jag sedan unga år kallats häxa av andra och det även syftar till min "översinnliga" ådra. Kändes med åren dock lite ... barnsligt med DeHex, så det fick ersättas av mitt efternamn helt enkelt.
Har även två andra hemsidor, vars namn syftar till sidornas innehåll:
"MadeForYou" (uppdaterar den väldigt sällan dock ...), som är en sida med inriktning på skapande av hemsidor, grafik, texter. Det finns en undersida till MadeForYou också, som delar ut gratisgrafik och jag har även en butik med samman namn i Second Life.
"NärSjälenGråter" heter den andra och handlar om ångest i olika former, men främst "min" form av den.
Äldre Tjej/killsnacksinlägg!
Lugna gatan
Exakt för stunden känns det som att jag inte kommer skriva någongång alls här mer, men den känslan går väl förmodligen, kanske över igen, så jag får försöka behärska min lust att stänga ned skiten helt.
Är man dramatisk och känslostyrd så ÄR man, hehe ... Fördelen med att bli äldre är ju dock att det är lättare att känna igen mönster av reaktionsbeteenden och därmed lättare att inte vara så implusiv som i yngre år. ;-D
Några gryniga androidtagna bilder från igår lägger jag in här också.
Särbon är den som står för matlagningen. Här avsmakas kalopsen han just tillreder.
Nu har han även dukat och tänt ljusen över bordet och ropar åt oss andra att komma och äta.
Lyx! :-)
Mormors plutta, hungrig som en varg (det är hon alltid, hehe). Nej, det är inte potatismos till kalopsen, utan Isoldegumman som krossat sina potäter bara. ;-)
En sista bild för idag, på sonen min - (som just är på väg till sin far för en "pappavecka"). Fotot har han tagit själv, då han i torsdags medverkade vid en hårvisning på "sin" frisörskola.
Ha en fortsatt trevlig helg, gott folk!
Något att se fram emot
Jaaaa, ett av mina favoritprogram "Stjärnorna på slottet" startar igen på juldagen! Kul! :-) Älskar det programmet! Det känns "naket", ärligt och innehåller precis sådan form av diskussioner som jag gillar! Närgångna, med andra ord. ;-)
Säsongens medverkande är dessa intressanta figurer!
Christer Lindarw, Louise Hoffsten, Johan Rabaeus, Kim Anderzon och Johan Rheborg
Överdos av negativitet (läses på egen risk ...)
Nåja, samlade ändå ihop med såpass att jag kunde göra klart den sista inlämningsuppgiften till Psykologi B-kursen (vilket tog flera timmar). Dammsög sedan av hemmet. Jycken Lilla My har varit här några dagar och hårat något grönjävligt. Såg ut som en svart ryamatta över hela golven. Men mest störde det min andning, att det var så mycket hundhår överallt. Den ÄR redan ansträngd, av stillasittande och tokbolmande.
Efter det gick jag in i duschen, med planen att sen bege mig till onsdagsträningen (som jag inte gått på senaste månaden drygt, eftersom jag varit för sjuk för det), med efterföljande terapiträff men ... Plötsligt bara sa det stopp i själ och kropp. Kunde knappt förmå mig att torka av duschvattnet, än mindre klä på mig. :-o
Illustration lånad av David Olgarsson.
Drabbades av sådant enormt självförakt att jag knappt kunde andas. Förakt över allt som är jag! Har ju fanimig känt mig till besvär så långt tillbaka i tiden jag överhuvudtaget kan minnas och jag ÄR ju det, kom jag brutalt på ... konstant till besvär. För i stort sett alla! I alla fall alla som behöver ha med mig att göra på ett närmare plan.
Nu är jag - förutom bakgrundsbitter, konstant ångestfylld och negativ pga det - även fet som fan och ful som stryk. Förbannar mig själv för att jag lät mig övertalas till att prova antidepressiv medicin igen. Hade jag stått på mig så hade jag åtminstone inte nu vägt 40 kilo mer än för bara drygt ett år sedan! Jag hade dessutom sluppit få alla jävla utsättningssymptom jag nu genomlider och som inte verkar vilja släppa taget om mig! ALLT har blivit sämre och värre för jag var så "klen" att jag trodde på dem som menade att jag skulle återfå ett liv, om jag bara kapitulerade och började medicinera igen. FAN också!
Förutom att jag känner mig otymplig som en boll och inte har ett enda plagg som inte stramar så att blodet stockar sig, så innebär en så här stor viktökning så snabbt även att OM jag nu skulle gå ned skiten igen så är kroppens yta ändå för alltid totalförstörd av de kilon den tvingats släpa runt på plötsligt. Jag har faktiskt haft en relativt god relation till min kropps yta tidigare. Vissa delar har jag till och med tyckt riktigt mycket om. Allt det är ett minne blott och jag avskyr hela mig, helt enkelt.
Föraktar även mig själv för att ytan alls har betydelse för mig. Jag som så ofta klagar på den ytfixering som råder och starkt ogillar att fler och fler människor tar till drastiska metoder för att "fixa till" sina lekamen. Vill verkligen inte bry mig så mycket, men det är svårt att värja sig även för en medelålders kärring som mig. Ytnojan tränger sig på, vare sig jag vill eller inte.
Jag bestämde mig alltså för att skita i träning och terapi. Kunde bara inte förmå mig att gå dit. Skulle så koppla ihop datorn igen (hade "städat" även den nämligen) men fick inte skärmen/grafikkortet att fungera. :-o Fick snudd på panik och ägnade säkert en timme åt datorpulande, innan jag till slut - TACK OCH LOV - lyckades mickla ihop allt så att det fungerade igen. Var fysiskt helt slut efteråt. Har alltså inte ens energi till något så fysiskt enkelt som det, utan att känna mig som jag sprungit maraton. Hemskt!! :-o
Känner mig även jävligt bitter på människor som uttalar sig typ: "det är bara att tänka positivt, det gör jag när jag känner mig deppig och det funkar så bra såååå". Eeehhh - det finns kanske en gradskillnad på "deppig" och "deppig", till att börja med. Eller är det verkligen någon som tror att man skulle gå runt ett helt liv med vrålångest om det fanns en valmöjlighet?? Det finns fanimig inte något jag inte provat för att må bättre (eller nja, hypnos möjligen)!
Jag har verkligen inte suttit och rullat tummar och väntat på att ett under ska ske, som får min ångest - och framför allt då den psykosomatiska delen av ångesten, det som satt sig i det autonoma systemet, det som gör att min kropp tror att den måste vara i FULL BEREDSKAP för fara dygnet runt - att bli lite lättare att bära! Jag har testat det mesta - både genom psyk och på eget bevåg! Jag har även under många år provat att sticka huvudet i sanden och "låtsas" att jag mår bra och det fungerade väl någotsånär när jag var yngre och ännu inte lika märkt av ångestårens påslag på kroppen.
Jag har inte testat droger, alkohol och lugnande medel dock. Av den enkla anledningen att jag avskyr allt som får mig att känna mig "lullig" i skallen. Får bara ännu mer ångest av den kontrollöshet det skapar, nämligen.
Sex har jag testat att missbruka däremot. Och förälskelse. Fungerade faktiskt rätt bra! Problemet var ju bara att jag trampade ned andra på kuppen, eftersom jag var så ivrig i att få dämpa ångesten att jag inte kunde vara trogen. Så kom inte och kasta några "positivt tänkande"-fnöskler på mig, tack! Jag känner mig redan oduglig som det är! ... :-/
Allvarligt ... det är fan helt sjukt åt det hur uppgiven och "down" jag känner mig. Orkar, kan och vill ingenting. INGENTING! Inifrån och ut är jag bara ett vrak, en spillra, ett otympligt monster som inte ens har vett att hålla käften, låtsas som det regnar och bespara andra mitt trasiga väsen och negativa sinne.
Förresten finns det ju vetenskapliga studier i genetik som säger att man ärver förmågan att känna lycka (och då alltså även motsatsen). Den säger att positiva, lyckliga människor inte alls har sig själva, sina beteenden, sitt tänkande att tacka för det, utan sina gener. Kanske är det så, vad vet jag. Jag VET hur som helst att jag verkligen, verkligen kämpat hela mitt liv med att inte låta mig ätas upp av faktiska händelser (som slagit benen av mig) och/eller låta ångesten ta så stor plats. Men jag lyckas inte, tvärtom, det har bara blivit värre med åren.
Kul små filmsnuttar
Gjorde precis en ny liten "film" på mig och mina "barn". Av någon anledning gick det inte att få en inbäddad kod till den (!?? :-o) så jag får helt sonika lägga en länk till "filmen" istället då.
Lönlöst ...
Vissa människor har en jävla förmåga att i alla lägen frånta sig själva allt ansvar. De vrider runt saker och ting så att det i slutänden är DEM det är synd om. DE är orättvist behandlade! DE gör minsann alltid så gott de kan och med andras väl i åtanke! DE är offer för missförstånd! Och det trots att det med glasklar koppling är DE som åsamkar oreda!?! :-o Och vad gör jag då ... jooo, jag sätter igång och försöker hitta ursäkter ÅT dem! ÅT deras brist på empati och självinsikt!?! :-O Ja herregud - vet inte om det är jag eller de som är mest patetiska ... :-/
JAG BEHÖVER LUGN OCH RO!!
JAG BEHÖVER KÄNNA TILLIT!!
JAG BEHÖVER BLI ACCEPTERAD OCH RESPEKTERAD!! (och slippa förklara och försvara mig jämt!!)
Det är allt jag begär!
Lucia
Mormors lillplutta - igår när hon kom från sin far och åt middag hos mig.
Meningen var att jag idag skulle följa med dottern till yngsta barnbarnets luciafirande på dagis. Isolde, som mormors lillstumpa heter, skulle vara pepparkaksgumma och det ville jag ju inte missa såklart. Men nu blev det ändå så - är för arg, ledsen och allmänt bläig för att orka visa mig utanför dörren ens och att då försöka vara glad och social - näe, går inte tyvärr. :-(
Isället har jag via webTv tittat/lyssnat på luciafirandet och därtill lägger jag här in lite lucianostalgi.
Dottern min som två-årig, glad tärna.
-92 är denna bild tagen. Dottern som lucia, mitt extrabarn P (hon var nästan alltid hos oss, hela uppväxten igenom) som tärna och sonen som motvillig, sur tomtenisse - tvångsställd med tjejerna. Spana in hans ilskna knutna nävar, hehe.
Här är sonen under ett dagisluciafirande då han var fyra-fem år gammal och istället äääälskade tomtar. Speciellt sitt tomteskägg (löshår jag hade på salongen och som jag sydde fast i hans tomteluva). Faktum är att han gick med detta skägg ett år i sträck, efter den här luciadagen. ÄVEN under sommaren alltså!
Sonen samma jul - med sitt älskade skägg, hahaha.
Här ser ni då alltså sonen med "tomteskägget" även på sommaren. :-o ;-)
Dålig bild, men jag måste ändå visa den. Detta är delar av kommunens eget luciatåg -02. Tärnan i mitten är dottern min. :-)
Själv var jag skolans lucia i årskurs tre. Absolut inte för att jag ville - har aldrig haft lucia och/eller prinsessdrömmar - utan för att jag blev röstad till det av övriga elever. Kan ju ha berott på att jag hade midjelångt blont hår (som lucior "skulle" ha på den tiden ...). Har foton från det någonstans, men jag hittar dem inte nu, så det får vara. Istället ska jag bjuda på en "fejkbild" av mig som lucia, gjord för några år sedan i photoshop. ;-)
Hoppas ni andra har en gladare lucia än den jag känner i år!
Tjuvarnas jul
Årets heter alltså "Tjuvarnas jul", om någon missat det.
Den handlar om tjuvligan klappsnapparna. Det hörs ju på namnet vad den ligan främst riktar in sig på. ;-) En av tjuvarna får plötsligt vårdnaden om en dotter han inte visste att han hade och genom det bestämmer han sig så småningom för att bli hederlig.
Den här kalendern (liksom många andra som gått) är full av pedagogiska "etik och moral"-fostrande inslag. Tjuvligan har tex en hederskod som lyder att de bara får stjäla från sådana som är rikare än de själva. Men på de flesta plan är det dottern i serien som är den som står för det största förnuftet, vilket hon med sitt lillgamla resonerande och agerande, "undervisar" de andra i.
Hon känns väl sisådär trovärdig som ett verkligt barn av idag ;-), men förhoppningsvis hajar en och annan TV-tittande unge till och kan se på skolan, överflöd av prylar, vikten av att ha någon att älska, med lite nya ögon?! :-)
Årets julkalender känns även ur genusperspektiv pedagogisk och modern. Ledaren över ligan OCH direktören för varuhuset ligan har som huvudmål är kvinnor. Den klokaste och klurigaste av dem alla i serien är ju den lilla flickan och hon bor alltså med sin ensamstående far.
Ur estetiskt perspektiv tycker jag att serien är snyggt gjord och innehåller det mesta en julkalender bör innehålla, enligt mig. Dvs. mänsklig värme, spänning, julstämning och hoppfullhet. Och jag räknar med att den även kommer ha ett lyckligt slut, som alla bra sagor. :-)
Är det fler vuxna (utan barn bredvid sig) som tittar på julkalendern, eller är jag ensam om det? hehe
Förbannad och besviken
"Ett land som inte kan ta hand om sina svaga är ett land som det är synd om. En regering som gör det till affärsidé är otäck."
/Fredrik Virtanen
Läs hela hans tänkvärda, viktiga artikel och begrunda, kära högervänner.
Pepparkaksbak på tredje advent
Mormors gullegris är redo för pepparkaksbakning.
Djup koncentration råder. Det blir blandat formgjorda kakor och sådana gjorda på fri hand.
Mina älskade ungar! De har bakat pepparkakor ihop varje år vid juletid. Hoppas de aldrig slutar med det!
En plåt nygräddad och klar för glacering.
Och här har vi så en del av det färdiga resultatet. Vackert, eller hur?!! :-) Trevlig tredje advent!
Tjej/killsnack - vecka 49
(Tjej/killsnack är en nätgrupp (administrerad av Milo Lilja). Varje vecka läggs nya frågor/svar in.)
Barnfoton/Pedofiler
1. På vissa förskolor/dagis råder fotoförbud på barnens luciatåg och skolavslutningar. Undantaget är att man får ta bild på sina egna barn men inte där andras barn är med. Åsikt?
Har inte längre själv dagis/skolbarn så jag var tvungen att fråga dottern (som ju har barn som är 5 och 8 år gamla) vad det är för regler hos dem, men här är det tydligen fortfarande tillåtet.
Vad har jag för åsikter om saken? ... Hm, rent spontant tycker jag det är fånigt! Får man med andras barn på bilderna och vill publicera dem, får man väl helt enkelt sudda ut anletsdragen på de andra.
2. Ett argument för förbudet är att bilder av det slaget läggs upp på Facebook och liknande. Har du lagt upp bilder på andras barn på FB eller liknande?
Lägger ofta upp bilder på mina barnbarn, med min dotters godkännande såklart. Andras barn brukar jag inte lägga ut utan att fråga och/eller utan att sudda ut dem först.
3. Hur skulle du reagera om förbudet infördes på ditt barns dagis/förskola?
Se fråga 1.
4. Hur reagerar du när du ser bilder på småbarn?
Hur reagerar jag? Reagerar inte annorlunda än om jag ser bilder av vuxna människor. Beror väl lite på vilken typ av bilder det handlar om förstås, men jag har faktiskt inte, vare sig på FB eller i andra sidor jag besöker, sett bilder på barn som jag skulle reagera negativt på.
Däremot reagerar jag starkt när jag ser vissa av min sons tjejkompisars utlagda foton (de är i övre tonåren nu, men det var likadant redan när de var i yngre tonåren). De poserar ofta väldigt utmanande på ett jävligt obehagligt vis. Ser framför mig vilken guldgruva det måste vara för sjuka män(niskor)s hjärnor. Så DET skrämmer mig!
5. Har rädslan för pedofiler etc gått för långt?
Både ja och nej. Ja när det gäller helt vanliga jävla familjebilder. Man kan inte anpassa allt efter eventuella sinnesrubbade människors sjukligheter. Då ska man inte kunna släppa ut sina ungar/ungdomar IRL någonsin heller, för jag tror ändå att risken för att de ska råka illa ut är större där! ...
Nej när det gäller sidor där vuxna ("normala" sådana") inte finns med (alla typer av "communitis" för barn/ungdomar) och har lite koll på vilken typ av bilder ungarna/ungdomarna lägger upp. Tycker överhuvudtaget inte att minderåriga ska ha tillåtelse av föräldrarna att surfa runt hur fan de vill. Ser det inte som ett ökat pedofiliproblem i första hand alltså, utan som ett bristande föräldraansvar! Det gäller ju också att man har god kontakt med sina barn, pratar ofta och mycket med dem om ALLT - inkluderat pedofili såklart!
Äldre Tjej/killsnacksinlägg!
Lätt lördagsbabbel
I bilen efter arbets-ekg:n.
Alltså ... mina glasögon ... de ser mer än lovligt sneda och vinda ut, ser jag såhär på foto, hehe. Är närsynt som den värsta bofink (har även brytningsfel) och har därför haft glasögon sedan 12 års ålder. Använder dem dock i princip bara när jag tittar på TV och kör bil. Resten av tiden går jag runt halvblind. :-o ;-) Fördelen med att vara närsynt är att man tydligen fördröjer det "vanliga" åldersbetingade synfelet. Ser ännu utmärkt på nära håll, med andra ord. Trots att jag blir 50 om blott tre år. Särbon ser inte att läsa alls utan läsglasögonen (det har han inte gjort på flera år) och han är ändå tre år yngre än mig.
Nåväl ... efter storhandlandet stack särbon och jycken tillbaka till Ornö och istället fick jag kvälls/nattgäster i form av dottern och äldsta barnbarnet. Jag var ju med när han föddes och har därför (? antar att det är därför i alla fall?) ett särskilt nära extraband till honom.
Barnbarnet Elvis är ett stort Robinfan och därför satt vi i soffan, till Idol och höll tummarna för att Robin skulle vinna. Pojkstackaren höll på att somna innan röstningsdelen började, men han höll sig tappert vaken. Tyvärr vann ju inte Robin, men VI vann ju några extratimmars gosande i alla fall. :-)
Elvis är just nu med sin mor till optikern. Han har på sistone klagat en hel del över att han ser dubbelt när han ska läsa och dessutom får han lätt ont i huvudet. Risken är väl stor att han ärvt framför allt brytningsfelet jag har - och som båda mina barn tyvärr ärvt av mig. Vi får väl se vad de kommer fram till.
Uppdaterat i efterhand:
Jodå, barnbarnet hade samma synfel som oss andra - närsynt och brytningsfel. Han verkar dock glad över att få glasögon och det är ju bra. :-) Och förhoppningsvis slipper han då också huvudvärken.
Senare i eftermiddag kommer sonen min hem också, för en "mammavecka". Herregud förresten ... ungen - min minsting, babypojken - blir 20 år om bara 20 dagar! :-o Tiden flyyyyger fram!
Ha en skön lördag, gott folk!
Snabbisrapport bara
De konstaterade dock igen att jag har högt blodtryck, men inte heller denna läkare verkade ha någon tanke på att kanske klura lite mer på den saken. Han bad mig istället att ta det med min läkare på vårdcentralen hemma!? :-o "Han kommer med all säkerhet säga att jag ska ta det med min hjärtläkare istället", svarade jag då, men fick ingen reaktion på den ironin så ... då får jag väl gå runt med för högt blodtryck tills jag stupar då, tydligen? Tycker att det är jävligt märkligt att man inte ska kunna få ordentliga svar/behandlingar av läkare numera. Eller det kanske man aldrig kunnat? Förutom hjärnhinneinflammation och magmunsbråck har jag ju faktiskt "bara" haft psykosomatiskt orsakade krämpor, så jag har nog kanske inte någon korrekt bild över om det är skillnad på läkarkårens engagemang i patienterna nu mot "förr".
Att min kondition inte var helt på topp är jag ju inte ett dugg förvånad över. Trodde den skulle vara sämre än den faktiskt var, till och med! Dels för att jag ju släpar runt på närmare 40 kilo mer nu senaste året, genom medicinhelvetet (får se om jag går ned något nu när jag slutat med den, än märker jag inget i alla fall - tyvärr) och dels för att jag ju genom måendet, både psykiska och fysiska, blivit rätt orörlig/stillasittande. Det är ju tur i alla fall att jag sista året tränat mina två gånger per vecka - annars hade jag väl haft NOLL kondis nu. :-o
Nog för idag - Nu ska jag, dotter och äldsta barnbarnet Elvis kolla på Idolfinalen och käka snask. :-)
Senaste dygnet och botox
Var ju med särbon till hans Ornö igår och över natten. Här väntar vi på färjan mellan Dalarö/Ornö och som vanligt blir särbon sugen på korv. Han gillar inte ens korv normalt, men dessa kokta med bröd slinker ned titt som tätt när man är på "färd" med honom. ;-)
Väl ute och på plats umgicks vi en del med "svärmor" och "svåger". Åt middag ihop och klippte "svärmor", vilket behövdes. Mot sena eftermiddagen blev jag plötsligt tvärslut, fick ont i huvud och nacke som FAN igen och fröööös som en hund. Så vi traskade ned till särbons lilla hus och där somnade jag huttrandes under fyra-fem filtar. :-o
Vaknade lagom till "Bonde söker fru", virade in mig i en filt och satte mig med särbon och tittade på alla kära bönder från säsongen. Tittade sedan även på "Kalla fakta" och "Kvällsöppet" (sista halvan av programmet) som båda hade botox i "skönhetssyfte" som ämne. Alltså ... jag är så extremt blödig (i mitt tycke -> normalempatisk!) så jag klarade knappt av att se skiten. Djurförsök på de stackars mössen - otaliga möss som plågas till döds - för att människan är så äckligt jävla fåfäng. Jag SPYR!! Vad är det för feeeel på folk??
Hela "skönhetsindustrin" är så äcklig att jag spyr, rent utav. Har skrivit om det MÅNGA gånger "förr", i min forna "Dagbok på nätet" och känner väl tyvärr att jag med åren tappat lite (mycket) av upprors/reaktionsenergin, men gårdagens program väckte verkligen upp känslan igen till max. Så stackars särbon fick såklart diskutera ämnet med mig sen, när programmen var slut, men min upprördhet ännu brann invärtes.
NEJ, jag tycker inte att det är bra att det blivit så "enkelt" och lättillgängligt med diverse skönhetsingrepp - från botoxsprutor till regelrätta kirurgiska operationer! NEJ, det gör inte människor mindre komplexfyllda och lyckligare - TVÄRTOM!! - det manar till fler komplex och en omöjlighet att kunna acceptera levnadsslitage! DET är vad det gör! VARFÖR ska det anses som fult/fel att kroppen blir märkt med liv och ålder?
Och den totalt löjeväckande meningen "Jag gör det för min egen skull ..." ... den är ju rent befängd! Inte fan skulle man bry sig ett skit om övervikt, hängbröst, små bröst, rynkor, etc etc om det inte vore för att man bedömer sig själv utifrån andras ögon/tycken!?!! Bosätt dig på en öde/glesbebygd och kom sen och påstå att du där inte står ut med att vara mullig och ha hängbröst. Löjligt att inte ens ha självinsikt nog att förstå ATT man såklart känner sig ful/fel pga. påtryckning utifrån! Skärpning!!
Och träffar du mig så vad du än gör - berätta inte ifall du botoxat dig (om jag inte ser det ändå) för jag tycker verkligen att det är höjden av löja! Och ännu mer med tanke på alla stackars djur som ska behöva plågas ihjäl för att du inte klarar av lite rynkor/tunna läppar! Lär dig leva med att kroppen åldras och förändras! Gnäll om du vill men för tusan ... ta lite kontroll över hur långt fåfängan får gå, please!
Den här operations/injektions/omöjliga idealkarusellen är heller inte helt en fråga för var och en, även om de flesta vill hävda det, utan förgrenar sig till många fler, ju fler som hoppar på karusellen. Jag skiter i och för sig i om Karin på Konsum opererar om hela sig, men det stannar ju inte där. Allt vi gör påverkar ju andra på ett eller annat vis! OM vi inte då bor isolderade för oss själva och inte har ett smack med någon annan att göra, men då skulle man som sagt inte ha något behov av dessa förändringar ...
FENOMENET "ytfixerad idealjakt/komplexskräck" är något som pågår i samhället. Vi blir itutade överallt ifrån hur vi bör se ut/vara. MAN BLIR PÅVERKAD!! Till och med en sån argbigga som jag blir det! Det är ju oundvikligt! MEN ... vi kan ändå inte sitta och lura i oss själva (och alla andra) att "var och en gör som den vill" och "jag gör det för min egen skull", utan man måste begripa att karusellbiljetten blir jävligt dyr, normsättningvis! Man måste inse att man genom egna korrigeringar bidrar till att påverka andra. Det onaturligt frammejslade blir så vanligt att det till slut blir själva den naturliga normen! Det är väl inte så svårt att förstå ändå?!?
Och skulle någon nu få för sig att det på minsta sätt ens skulle gå att jämföra dessa skönhetsingrepp med hårfärgning och smink (naturligtvis icke djurtestat) så skrattar jag personen rakt upp i ansiktet åt den taskiga kopplingsförmågan! Sådär ja - nu ska jag vara tyst en stund. ;-)
Eller förresten - bäst att jag tillägger (även om jag inte tycker att det borde behövas, eftersom det är en självklarhet, men gapandet brukar ändå dyka upp i en sådan här diskussion ...) att det naturligvis är en ofantlig skillnad om man gör ett ingrepp för att man vill återställa något efter sjukdom/svår skada!!
Sovande Lilla My.
Tillbaka till Ornöstugan ... Särbon och jycken sov som små grisar hela natten - själv låg jag klarvaken med värkande kropp och vände och vred på mig. Sov inte ett smack! :-o
Idag är vi tillbaka i "stan" och jag har bland annat varit och träffat en för mig ny psykläkare. Intressant samtal måste jag säga. Mer än så orkar jag inte gå in på saken just nu.
Efter besöket gick jag till sonens frisörs-praktikplats och fick där av honom min hårbottenfärg ifylld. Välbehövligt!
Särbon och jag har sen kastat i oss varsin pizza (evigheter sen sist, så jag var vrålsugen på det!) och nu ska jag snart försöka sova för natten, tänkte jag, för imorgon ska jag utsättas för ett arbets-ekg på hjärtmottagningen på Södersjukhuset. Det ska ju tydligen bli snökaos inatt dock ... :-o Hoppas det väntar till på lördag, så vi kan åka till SÖS utan trafikproblem. Godnatt!
Ett dygns öboende stundar
Ornöbilden ovan hittad på Haninges hemsida.
Finlands självständighetsdag
"Efter bolsjevikernas statkupp under ledning av V.I. Lenin i Ryssland i november 1917, började en fullständig självständighet för Finland verka allt troligare. Riksdagen godkände Finlands självständighetsförklaring den 6 december 1917. Den ryska bolsjevikregeringen erkände Finlands självständighet i slutet av december och i början av 1918 erkände även Tyskland, Frankrike och Sverige Finlands självständighet."
"Den 6 december kan 440 000 personer i Sverige ha anledning att fira Finlands självständighetsdag. Så många i Sverige är antingen födda i Finland, har minst en förälder född i Finland, eller har finskt medborgarskap."
Saxat från statistiska centralbyrån
Ingalunda betydde ett självständigt Finland att lugn och ro därefter skulle råda i landet. Flertalet krig följde, vilket kan läsas om HÄR för den som är nyfiken. Har nog med krigsinlägg (av mer mentalt slag dock) i min blogg som det är. :-o ;-) Vill ändå tillägga att min egen morfar deltog i finska vinterkriget och min mor upplevde detta krig som barn. Eftersom de bodde i Hangö (finska udden och en viktigaste hamnstad) kom kriget väldigt tätt inpå dem. Och min far blev skickad till Sverige som krigsbarn. Inte heller en lätt situation, såklart. Krigshärjanden ligger alltså nära i historiken, för oss finskfödda.
Min morfar, Erik Bäckman, under finska vinterkriget.
Idag har jag alltså, liksom många andra finnar, tänt finska självständighetsljus och med vördnad tänkt på mitt forna fosterland och allt vad hon gått igenom! Onnea Suomi (Grattis Finland), på din dag!
Avslutar detta seriösa inlägg med ett litet Sisuklipp. ;-)
Mina manliga förebilder
Tänker dock inte gå in djupare på den saken här och nu, utan istället bara bitterljuvt minnas dem en stund extra. Har av båda två alltid känt mig älskad, vilket inte är en lätt uppgift för mig att göra i övrigt. Tyvärr är de ju båda döda idag, men minnena finns ju kvar.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Min far, Pertti Merio. Född 1933, död 1998.
Pappa var brandman, senare brandchef, men det han verkligen brann för var musiken. Han spelade främst trumpet och kornett, men kunde även hantera piano och gitarr. Han var utbildad på finska akademiska musikhögskolan. Den "vanliga" skolan gick han inom det militära och även därifrån fick han musikalisk utbildning och spelade med i militärens orkester.
Pappa fick sitt första barn, Annelie, som blott 16-åring (med en betydligt äldre kvinna). Han var knappt 32 när han blev morfar första gången. :-o Jag vet inte hur länge han var gift med Annelies mor (de fick dispens att gifta sig, eftersom han var minderårig), men inte så många år senare gifte han om sig och fick ännu en dotter, Paula.
Mamma och pappa, innan jag var född.
1957 träffade han så mor min och tillsammans fick de tre barn, varav jag är den yngsta. Mamma var gift med honom under 12 års tid, tills hon tog oss barn med sig och flyttade till Sverige.
Min syster Tita, jag och min bror Tomas 1965.
Pappa ansökte faktiskt om vårdnaden över mig, men dök aldrig sen upp i Helsingfors tingsrätt, när förhandlingarna skulle påbörjas. Förmodligen pga att han insåg att han inte skulle ha en chans, både med tanke på hans arbetstider och hans ökända humör/alkoholberoende. Har ju undrat lite ibland över hur min tillvaro, mitt liv, skulle sett ut om han faktiskt fått vårdnaden om mig och jag bott kvar i Finland med honom. Tror dock att det var bra att det inte blev så.
Pappa och jag hade kontakt, främst genom brevväxling, fram till hans plötsliga död -98. Han är utan tvekan den person i mitt liv som gjort starkast intryck på mig. Som präglat mig mest. Såväl positivt som negativt. Vi var/är väldigt lika på många sätt. Och även han bar på den inre "trasighet", skörhet som jag innehar. Han upplevde även liknande saker som de jag upplevt så jag kan ändå inte urskilja hur mycket av våra likheter som beror på arv och miljö. Hur som helst älskade jag honom högt och det gör jag ännu!
------------------------------------------------------------------------------------------------------
------------------------------------------------------------------------------------------------------
1971 kom jag till Sverige. Mamma och mina helsyskon hade flyttat över tidigare, för att installera sig och skaffa bohag, innan jag kom. Började skolan, första klass, ganska omgående och inte långt senare träffade mamma min styvfar Lennart (som kom att fungera som en far för mig från jag var sju år tills han dog, då jag var 36).
Min styvfar Lennart Carlsson. Född 1929, död 2000.
Lennart var snickare/timmerman, vars största intresse var fotboll. Han spelade i AIK på elitnivå (centerback) åren 1947-59 och var även uttagen till Svenska Landslaget en säsong. Lennart är en av de AIK-spelare genom alla tider som spelat flest matcher för laget!
AIK laguppställning 1950
Övre raden-från vänster:
Bertil Bäckwall, Lennart Pettersson, Börje Leander, Bror Mellberg, Ivan Bodin, Gösta "Pröjsarn" Nilsson
Nedre raden- från vänster:
Göte Almqvist, *Lennart Carlsson (Styvfar!)*, Åke Sandberg, Olle Claesson, Lennart "Nacka" Skoglund
Ovanstående lagfoto, med samtligas autografer, har jag i min privata ägo.
Jag, mamma och Lennarts biologiska son Paul.
Lennart var en tystlåten person som inte var lätt att komma nära, men han var samtidigt trygg och pålitlig och jag betvivlade aldrig att han verkligen älskade mig, som sitt eget barn. Det sa han också ganska ofta.
Jag fick en halvlillebror på köpet också. Lennarts biologiska son kom att stå mig nära, då han även flyttade hem till oss när han var barn. Då vi var (är) nästan jämngamla (Paul är knappt två år yngre) umgicks vi väldigt tätt under uppväxten.
Lennart var även en väldigt omtänksam och aktiv morfar till mina barn. Han (tillsammans med mamma, men även på egen hand) ägnade mycket tid åt dem. Tog med dem på fisketurer, lärde dem snickra och bara fanns där för dem, kort och gott. Precis som för mig. Vi saknar honom mycket, barnen och jag!
------------------------------------------------------------------------------------------------------
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Utöver dessa två män så har även min morfar varit en viktig mansförebild i mitt liv. Jag tillbringade varje sommar (och även andra tider på året) under hela uppväxten i Hangö, Finland, hos mormor och honom.
Även min storebror Tomas har ju såklart betytt en del som mansförebild. Dock flyttade han hemifrån när jag bara var tio år gammal, så han var tyvärr inte så involverad i, närvarande, under min uppväxt.
Men det får jag avhandla en annan dag. :-)
Känslomässigt "störd" ?!? ...
Jag inser att jag inte är lätt att leva med. Absolut! Å andra sidan tycker jag ju själv att jag är så pass rak, ärlig, öppen och oförställd i mitt sätt att vara att det inte borde vara så svårt. Egentligen. Och faktum är ju att samma egenskaper hos mig som gjort att männen ifråga fastnat för mig ... samma egenskaper är det sen som driver relationen till sitt fördärv. Men främst är det nog den obegripliga mixen hos mig av enorm styrka/intensitet och den grundskadat sköra bit i mig som ser till att jag lever med kronisk ångest - vilken yttrar sig på lite olika sätt - som inte går att hantera för andra.
Det går liksom inte ihop i "folks" försök att få en bild av mig. Att jag å ena sidan ÄR så viljestark, har så mycket åsikter, har lätt för att prata för mig, inte verkar vika undan om jag tycker något är fel, vågar ställa mig på scener och sjunga/spela etc ... och å andra sidan får återkommande, vanvettiga panikattacker (som periodvis varit så svåra att jag behövt läkarvård), inte orkar med umgänge, vissa dagar inte ens klarar att gå från rum till rum utan att tro att jag ska dö på kuppen, har konstanta psykosomatiska problem, är extremt känslig för stämningar, lider av snudd på obefinlig tilltro till människor, etc. Den mixen blir helt enkelt för svår att förstå för de allra flesta. Och skapar konflikter och känslomässiga berg-å-dalbanor. För mig och för dem jag har en kärleksrelation till. Tyvärr.
Jag med vänner som alltid är lojala och aldrig gör mig besviken.
Jag har nog extremt höga lojalitetsförväntningar på dem jag tar till mig. Förmodligen för höga för någon att kunna leva upp till. Men jag ÄR också extremt lojal mot dem jag älskar! Vidare har jag ett enormt behov av att vara ifred. Jag har inget stort behov alls av en social samvaro. Oavsett hur jag mår för tillfället menar jag. Att jag ändå varit rätt rejält social genom livet beror ju på att jag haft hobbyn och ett yrke som automatiskt fört med sig kontakt med andra människor. Och likadant genom barnen då de var små - genom deras vänner, skolan, föräldraföreningar jag var aktiv i, osv. blev jag ju socialt involverad.
Att jag sedan oftast lyckats träffa män som inte heller är helt ... känslostabila ... gör ju inte saken lättare precis, hahaha. ;-) Dramatiskt är väl det bästa ord jag kan komma på för att beskriva hur en relation med mig förmodligen ter sig. Och är man då inte rotstabil själv så blir det ju svårt att härda ut, såklart. :-/
Jag och min forna jycke Tilly, i en skog någonstans.
Jag har ofta tänkt på det ... om det hade hängt på mig hade jag förmodligen aldrig haft vare sig vänner, kärleksrelationer eller barn. :-O Jag har inte varit aktivt drivande till några relationer what so ever som jag haft genom livet. Aldrig. Jag hade förmodligen suttit på någon stubbe i skogen, eller på en klippa vid havet, med en gitarr i famnen, katter och hundar omkring mig och inte träffat en endaste människa någonsin, hehe. Ja, det är ju rätt tragiskt att tänka på, men komiskt samtidigt - därför garvar jag. ;-)
Igen - djur har jag däremot alltid haft ett okomplicerat förhållande till. De förstår mig - och jag dem.
Tankar kring om det är såhär jag är, har ju också figurerat i skallen. Jag menar ... om det är mitt personlighetsdrag bara, eller om jag varit på annat vis om jag inte haft den bakgrund jag haft, från tidig barndom? Det lär jag ju aldrig få svar på, men tanken kommer ibland ändå. ÄR jag såhär svårmodig och snudd på människofientlig eller har jag blivit sådan?
Jag har förresten återupptagit den självbiografiska bok jag började skriva på för snart 20 år sedan. "Från tystnad till tystnad", är arbetsnamnet. Anledningen till att jag slutade skriva på den då för länge sedan, var att jag kände mig så extremt hämmad av den hänsyn jag tyckte mig vara tvungen att ta till människor som berördes (om än indirekt) av händelserna jag skrev om. Känner ju så till dels även idag, men en smula mindre i alla fall. Och jag har kommit fram till att det är på tiden att JAG tar hänsyn till mig själv på allvar också! Jag skriver alltså på den som en gåva från mig själv - till mig själv! Och jag hoppas att jag slutför den denna gång!
Tjej/killsnack - vecka 48
(Tjej/killsnack är en nätgrupp (administrerad av Milo Lilja). Varje vecka läggs nya frågor/svar in.)
Tandläkaren
1. När var du hos tandläkaren sist, och vad gjorde du där?
För egen del har jag inte varit till tandläkaren på väääääldigt länge. Minns inte ens när det var senaste, då förstår ni själva. Däremot har jag varit med särbon till tandläkaren några gånger senaste året. Som stöd.
2. Hur ofta går du till tandläkaren?
Eehhh, se föregående svar. .-o ;-)
3. Har du lagat många hål?
Ja, har nog lagat så gott som alla "tuggtänder". Hade otroligt dåliga tänder som ungdom. För att inte tala om mjölktänderna ... Innan jag alls fick några tänder var jag flertalet gånger så pass sjuk att jag tvingades ta flytande penicillin. På den tiden var de tydligen fulla med socker och då jag som sagt inte hade några gaddar tänkte inte mor min på att hon skulle skölja av mitt tandkött efter varje medicindos så ... när mjölktänderna växte ut var en stor del av dem genomrutttna. :-O Minns fortfarande hur det kändes att dra tungan över dem. Som överpoppade, brända popcorn typ.
Jag som femårig brundnäbb, leendes med stängd mun.
Har nog mentala men från den tiden ännu faktiskt. Jag blev ofta som barn tillsagd att INTE le med öppen mun (eftersom mitt annars älvliknande utseende som barn då snabbt förvandlades till ett bergatrolls, hahaha), så jag log alltid med stängd mun och det gör jag oftast än idag. OM jag överhuvudtaget ler ...
7-8 år här och naturligtvis ... leendes med stängd mun.
De förbenade tänderna ville sen inte heller lossna som normala mjölktänder. De satt som sten, rötterna var extremt starka. När jag gick i fjärde klass och tänderna fortfarande inte ville bli lösa ens, fick jag först äta någon skum kur som skulle luckra upp tandköttet och sen drogs de helt sonika ut av tandläkaren. Minns att han sa till mor min, som var med, att han genom röntgenplåtarna inte kunde bedöma hur tänderna under skulle bli att se ut. Han trodde att det var 50% risk att de också var ruttna. MEN ... de var de inte - hipp hurra! :-) ;-)
Såhär snygga, vita tänder hade jag i 30-årsåldern.
Fram tills jag var i övre tonåren hade jag alltså otaliga hål. Sen genom ett trollslag, efter att jag fått mitt första barn (som knappt 19-åring) behövde jag inte tandvård förrän jag var närmare 30. Gick varje år däremellan på kontroller, så jag vet att tänderna var ok då! Och det hålet är det enda jag haft sedan tonåren.
Har inte problem med tänderna idag, det är väl också därför jag prioriterar bort tandvården, tyvärr. Däremot har tre gamla plomber börjat rasa ut, så jag ÄR nog i stor nöd av ett (eller fler förmodligen) tandläkarbesök inom kort! INNAN de förlorade plomberna sätter spår i tandhålorna de lämnar efter sig.
Tycker det är rent SKIT att inte tandvård har samma försäkringsgaranti som den övriga vården! Helt galet! :-/
Numera tyvärr mer nikotinfärgade. .-o ;-)
4. Går du till en privat tandläkare eller till folktandvården?
Har inte varit till folktandvården sedan jag slutade grundskolan så ... privat alltså.
5. Har du fått dina visdomständer, haft problem med dem?
Jag tror att jag fått alla fyra, men är lite osäker. Kan vara tre också. Nej, har inte haft några problem med dem, annat än att det till och från gjorde lite ont då de växte ut. Har inga svårigheter med att nå in till dem med tandborsten och enligt de tandläkare jag träffat är det just därför folk brukar få problem. Inte pga att visdomständerna skulle vara av sämre kvalité, vilket man ofta hör folk säga/tro.
Äldre Tjej/killsnacksinlägg!
Fri tolkning ...
Avbokningar
Var även tvungen att IGEN avboka mina träningstider den här veckan, men var till sjukgymnasten i onsdags i alla fall och fick av henne massage av skuldror/nacke. Det resulterade i ÄNNU mer värk och ÄNNU mer stelhet, hahaha. Ja, kan inte annat än skratta åt eländet för ... hur jag än försöker hjälpa mig själv att må bättre, så slutar det i än mer krämpor än innan. Komiskt!
Har pluggat som en tok senaste dygnen i alla fall. Kursen i Psykologi B går mot sitt slut och det har varit både intressant och satt igång en massa ny-gamla tankar hos mig. I allt från startavsnittet "anknytning" (barndomen) till det sista nu, "Psykisk hälsa och ohälsa". ÄR ju psykologiskt självlärdsutbildad dock, har jag märkt. Har man gått i så mycket terapi under så många år som jag gjort, så blir man ju mer eller mindre det, vare sig man vill eller inte. Men ändå känns det lärorikt att "tvingas" loda lite i kunskaperna igen. Lärorikt för det egna jaget, om inte annat. Måste förresten se om jag hittar någon ny kurs att söka till vårterminen. Gillar att plugga! :-)
Kvällen ska väl tillbringas framför TV:n och Idol. Inte för att jag bryr mig särdeles om vem av de tre kvarvarande som går vidare/vinner - MIN självklara favorit Molly åkte ju otroligt nog ut förra veckan ... - men har jag nu följt säsongen ända hit, så kan jag ju lika gärna se den till slutet. Dvs. två program till.
Utöver det får jag förmodligen besök ikväll också. Misstänker att det besöket kan medföra känslomässigt kaos, (lika bra att ta allt när jag ändå är som ett vrak förövrigt, hahaha), men det går inte att undvika i längden ändå, så det är väl lika bra att det sker så fort som möjligt. Vad resultatet av det kaoset blir får vi väl se. Orkar inte tänka/känna efter så noga faktiskt. Det får bli vad det blir helt enkelt.
Ha en trevlig helg, gott folk!
