Första rökfria veckan ...
har nu passerat och ja ... vet inte vad jag ska säga och tycka om den, mer än att det inte varit så svårt att sluta som jag inbillat mig att det skulle vara, men att jag tyvärr ännu inte sett röken av någon positiv effekt av icke-rökandet heller. :-O :-(
Det jag har märkt av so far är att jag:
Sover inte!!
Det går inte att sova. Så fort jag håller på att somna så tvärvaknar jag igen av att jag slutar andas och måste kippa efter luft. SKITLÄSKIGT! Och i samband med detta har jag också jordens hjärtklappning - fort och hårt slår det, nätterna igenom!
Händer/fötter/ansikte är uppsvullet, vätskigt!
Känner mig även bedövad på huden - överallt på kroppen alltså, inklusive inuti munnen. Svullnaden gör även att det trycker, spänner och domnar bort, främst då i händer/armar/fötter/ben. Obehagligt och gör mig otymplig, klumpig i rörelserna.
Muskelspänningar!!
Fortsatt är jag som en fjääääder i musklerna - speciellt magen, som är som i ett konstant kramptillstånd. Men även övriga muskler är spända som fan! Verkar inte möjligt att slappna av - inte ens när jag sover alltså. :-/
Aptitlöshet!!
Och då menar jag på ALLT!! Smak/doft är som bortblåst - känner ingen smak/doft överhuvudtaget och därmed smakar alltså ingenting någonting!! :-O Har NOLL aptit, tvärtom känner jag mig som jag vore lite magsjuk konstant.
Kass mage!!
Hade räknat med att bli hård i magen av att sluta röka - hade INTE räknat med totala motsatsen, som blev och är!?! :-o Hur länge sitter det i månne? ...
Lustlös!!
Deppig var jag ju redan innan jag slutade röka, så det kanske bara är en förgrening på det nu? I vilket fall som helst så har jag NOLL energi, NOLL lust, NOLL motivation till något som helst. Som tur är ... även NOLL lust att röka! ;-)
Gråter mycket, vilket jag också gjorde innan rökstoppet, så det är nog ingen större skillnad egentligen?!? Känner mig svag, sjuk, darrig, skör ... slut! :-(
Skulle vilja ha fysisk närhet - kravlös, lugnande sådan! Men har tyvärr inte tillgång till någon sådan för tillfället.
Jaja ... trevlig lördagkväll, gott folk!
Förresten - försöker medverka till att göra pyskiskt dåligt mående lite mindre laddat. T.ex genom att ha bloggen kopplad hit! -->
Det jag har märkt av so far är att jag:
Sover inte!!
Det går inte att sova. Så fort jag håller på att somna så tvärvaknar jag igen av att jag slutar andas och måste kippa efter luft. SKITLÄSKIGT! Och i samband med detta har jag också jordens hjärtklappning - fort och hårt slår det, nätterna igenom!
Händer/fötter/ansikte är uppsvullet, vätskigt!
Känner mig även bedövad på huden - överallt på kroppen alltså, inklusive inuti munnen. Svullnaden gör även att det trycker, spänner och domnar bort, främst då i händer/armar/fötter/ben. Obehagligt och gör mig otymplig, klumpig i rörelserna.
Muskelspänningar!!
Fortsatt är jag som en fjääääder i musklerna - speciellt magen, som är som i ett konstant kramptillstånd. Men även övriga muskler är spända som fan! Verkar inte möjligt att slappna av - inte ens när jag sover alltså. :-/
Aptitlöshet!!
Och då menar jag på ALLT!! Smak/doft är som bortblåst - känner ingen smak/doft överhuvudtaget och därmed smakar alltså ingenting någonting!! :-O Har NOLL aptit, tvärtom känner jag mig som jag vore lite magsjuk konstant.
Kass mage!!
Hade räknat med att bli hård i magen av att sluta röka - hade INTE räknat med totala motsatsen, som blev och är!?! :-o Hur länge sitter det i månne? ...
Lustlös!!
Deppig var jag ju redan innan jag slutade röka, så det kanske bara är en förgrening på det nu? I vilket fall som helst så har jag NOLL energi, NOLL lust, NOLL motivation till något som helst. Som tur är ... även NOLL lust att röka! ;-)
Gråter mycket, vilket jag också gjorde innan rökstoppet, så det är nog ingen större skillnad egentligen?!? Känner mig svag, sjuk, darrig, skör ... slut! :-(
Skulle vilja ha fysisk närhet - kravlös, lugnande sådan! Men har tyvärr inte tillgång till någon sådan för tillfället.
Jaja ... trevlig lördagkväll, gott folk!
Förresten - försöker medverka till att göra pyskiskt dåligt mående lite mindre laddat. T.ex genom att ha bloggen kopplad hit! -->
Utmattad
*
Det behövs inte så mycket extra för att jag ska bli totalt utmattad - inifrån och ut. Eller nja ... egentligen utstår jag så gott som dagligen mer stress (inifrån) än de flesta andra, även om det inte syns och märks utanpå, men ändå ... kommer det något litet extra - vare sig det är av negativ eller positiv art - så får jag sen betala det genom total energilöshet, förstärkta fysiska/psykosomatiska symptom och ångest. Så är det bara, tydligen.
Efter kalaset hos syster igår (vilket normalt skulle varit bara positiv!) var jag som överkörd av en ångvält och jag har inte återhämtat mig ännu. Bara att vistas i ett rum fullt av människor som pratar är mer än jag klarar av numera. :-o Blir helt hyperstressad, känner mig som i ett vaccum, som inlindad i bomull, utanför själva livet på något mystiskt vis. Någon som förstår den beskrivningen? :-o ;-) Och kroppen beter sig ännu skummare än vanligt när jag får minsta stresspåslag. Domnar av, känner mig som jag skulle vara förfrusen i alla leder, blir superstel och får värk överallt i princip. Hjärtat bultar konstant vrålsnabbt, jag blir andfådd och skakig.
Men mest obehagligt är det ändå med den overklighetskänsla och fysiska matthet som uppstår. Orkar knappt andas i de stunderna. KAN knappt andas ens och visserligen röker jag ju som en borstbindare men det gör jag ju varje dag och jag har inte lika svårt att andas varje dag! Förövrigt var det ju inte alls länge sedan jag genomgick en grundlig spirometriundersökning (en sådan där gigantisk, som tar över en timme att uföra!) så därför VET jag ju (än så länge i alla fall ...) att jag inte lider av KOL eller har några andra andningssjukdomar. Förutsätter därför att det mesta av andnöden ändå måste vara psykiskt betingad?!
Det är hur som helst såååå jääääävla tröööööstlööööst att vara ett sådant här vrak och inte orka ett skit. Speciellt när jag ju VILL göra en massa och orka en massa!! Det är alltså inte ett depressivt, apatiskt tillstånd jag befinner mig i, utan saknar bara fysisk ork och förmåga. :-(
Skulle ha börjat träna igen den här veckan, men min "coach" har varit hemma och wabbat, så det blev inställt. Men på tisdag har jag en ny tid och DÅ hoppas jag det blir av, så jag kommer igång lite igen. Och på fredag börjar min "vanliga" (KPT) terapi igen, efter helguppehållen. Ska nog be om lite mer mindfulnessövningar där. Känns verkligen som att jag måste lära mig att få ned min ständigt höga adrenalinnivå på något jävla vis! Känner ju, såhär ett par månader efter avslutat intag av de senaste antidepressiva (Cymbalta) att stressnivån blir högre och högre igen och det autonoma systemet kutar iväg på högvarv som aldrig förr.
Helt klart hjälper den typen av mediciner min kropp att lugna ned sig, men ... tyvärr blir jag ju för fet av dem. Till och med för fet rent medicinskt sett alltså, inte enbart ur mitt eget tycke. Än har jag förresten inte gått ned ett gram ens, av de nästan 40 kilo jag lagt på mig under året med medicinen. Får se OM jag gör det eller om jag får förbli såhär nu. :-/ Jaja ... orkar inte bekymra mig om det just nu faktiskt. Och om inte 40 kilos snabb viktuppgång (när man inte ens är direkt smal från start) ens känns som ens huvudbekymmer ... då fattar ni själva va?!? hahaha ;-)
Det behövs inte så mycket extra för att jag ska bli totalt utmattad - inifrån och ut. Eller nja ... egentligen utstår jag så gott som dagligen mer stress (inifrån) än de flesta andra, även om det inte syns och märks utanpå, men ändå ... kommer det något litet extra - vare sig det är av negativ eller positiv art - så får jag sen betala det genom total energilöshet, förstärkta fysiska/psykosomatiska symptom och ångest. Så är det bara, tydligen.
Efter kalaset hos syster igår (vilket normalt skulle varit bara positiv!) var jag som överkörd av en ångvält och jag har inte återhämtat mig ännu. Bara att vistas i ett rum fullt av människor som pratar är mer än jag klarar av numera. :-o Blir helt hyperstressad, känner mig som i ett vaccum, som inlindad i bomull, utanför själva livet på något mystiskt vis. Någon som förstår den beskrivningen? :-o ;-) Och kroppen beter sig ännu skummare än vanligt när jag får minsta stresspåslag. Domnar av, känner mig som jag skulle vara förfrusen i alla leder, blir superstel och får värk överallt i princip. Hjärtat bultar konstant vrålsnabbt, jag blir andfådd och skakig.
Men mest obehagligt är det ändå med den overklighetskänsla och fysiska matthet som uppstår. Orkar knappt andas i de stunderna. KAN knappt andas ens och visserligen röker jag ju som en borstbindare men det gör jag ju varje dag och jag har inte lika svårt att andas varje dag! Förövrigt var det ju inte alls länge sedan jag genomgick en grundlig spirometriundersökning (en sådan där gigantisk, som tar över en timme att uföra!) så därför VET jag ju (än så länge i alla fall ...) att jag inte lider av KOL eller har några andra andningssjukdomar. Förutsätter därför att det mesta av andnöden ändå måste vara psykiskt betingad?!
Det är hur som helst såååå jääääävla tröööööstlööööst att vara ett sådant här vrak och inte orka ett skit. Speciellt när jag ju VILL göra en massa och orka en massa!! Det är alltså inte ett depressivt, apatiskt tillstånd jag befinner mig i, utan saknar bara fysisk ork och förmåga. :-(
Skulle ha börjat träna igen den här veckan, men min "coach" har varit hemma och wabbat, så det blev inställt. Men på tisdag har jag en ny tid och DÅ hoppas jag det blir av, så jag kommer igång lite igen. Och på fredag börjar min "vanliga" (KPT) terapi igen, efter helguppehållen. Ska nog be om lite mer mindfulnessövningar där. Känns verkligen som att jag måste lära mig att få ned min ständigt höga adrenalinnivå på något jävla vis! Känner ju, såhär ett par månader efter avslutat intag av de senaste antidepressiva (Cymbalta) att stressnivån blir högre och högre igen och det autonoma systemet kutar iväg på högvarv som aldrig förr.
Helt klart hjälper den typen av mediciner min kropp att lugna ned sig, men ... tyvärr blir jag ju för fet av dem. Till och med för fet rent medicinskt sett alltså, inte enbart ur mitt eget tycke. Än har jag förresten inte gått ned ett gram ens, av de nästan 40 kilo jag lagt på mig under året med medicinen. Får se OM jag gör det eller om jag får förbli såhär nu. :-/ Jaja ... orkar inte bekymra mig om det just nu faktiskt. Och om inte 40 kilos snabb viktuppgång (när man inte ens är direkt smal från start) ens känns som ens huvudbekymmer ... då fattar ni själva va?!? hahaha ;-)
HSP
"So what exactly IS an HSP?
HSPs are people whose brains and central nervous systems are "wired" in such a way that they are more acutely aware of, and attuned to, themselves, other people, and their environment."
(Dr. Elaine Aron) Läs mer -->
(Tack Roger för länken i gästboken, som i sin tur förde mig till länken ovan.)
Har ju redan diagnoserna "Panikångest", "GAD" och "Depression" (förr även posttraumatisk panikångestsyndrom, men det där post:et har försvunnit med årens gång), men om jag får ställa ytterligare diagnos på mig själv, så vill jag nog lägga till HSP.
Skriver nog mer om detta i ett senare inlägg - om jag orkar och vill.
PS. Ni har väl inte missat min vädjan om hjälp i föregående inlägg?!? ;-)
Överdos av negativitet (läses på egen risk ...)
Vaknade idag med jordens jävla hjärtklappning. Fick börja med att trycka i mig en extrasmula betablockerare för att överhuvudtaget kunna sitta upp. :-o
Nåja, samlade ändå ihop med såpass att jag kunde göra klart den sista inlämningsuppgiften till Psykologi B-kursen (vilket tog flera timmar). Dammsög sedan av hemmet. Jycken Lilla My har varit här några dagar och hårat något grönjävligt. Såg ut som en svart ryamatta över hela golven. Men mest störde det min andning, att det var så mycket hundhår överallt. Den ÄR redan ansträngd, av stillasittande och tokbolmande.
Efter det gick jag in i duschen, med planen att sen bege mig till onsdagsträningen (som jag inte gått på senaste månaden drygt, eftersom jag varit för sjuk för det), med efterföljande terapiträff men ... Plötsligt bara sa det stopp i själ och kropp. Kunde knappt förmå mig att torka av duschvattnet, än mindre klä på mig. :-o
Illustration lånad av David Olgarsson.
Drabbades av sådant enormt självförakt att jag knappt kunde andas. Förakt över allt som är jag! Har ju fanimig känt mig till besvär så långt tillbaka i tiden jag överhuvudtaget kan minnas och jag ÄR ju det, kom jag brutalt på ... konstant till besvär. För i stort sett alla! I alla fall alla som behöver ha med mig att göra på ett närmare plan.
Nu är jag - förutom bakgrundsbitter, konstant ångestfylld och negativ pga det - även fet som fan och ful som stryk. Förbannar mig själv för att jag lät mig övertalas till att prova antidepressiv medicin igen. Hade jag stått på mig så hade jag åtminstone inte nu vägt 40 kilo mer än för bara drygt ett år sedan! Jag hade dessutom sluppit få alla jävla utsättningssymptom jag nu genomlider och som inte verkar vilja släppa taget om mig! ALLT har blivit sämre och värre för jag var så "klen" att jag trodde på dem som menade att jag skulle återfå ett liv, om jag bara kapitulerade och började medicinera igen. FAN också!
Förutom att jag känner mig otymplig som en boll och inte har ett enda plagg som inte stramar så att blodet stockar sig, så innebär en så här stor viktökning så snabbt även att OM jag nu skulle gå ned skiten igen så är kroppens yta ändå för alltid totalförstörd av de kilon den tvingats släpa runt på plötsligt. Jag har faktiskt haft en relativt god relation till min kropps yta tidigare. Vissa delar har jag till och med tyckt riktigt mycket om. Allt det är ett minne blott och jag avskyr hela mig, helt enkelt.
Föraktar även mig själv för att ytan alls har betydelse för mig. Jag som så ofta klagar på den ytfixering som råder och starkt ogillar att fler och fler människor tar till drastiska metoder för att "fixa till" sina lekamen. Vill verkligen inte bry mig så mycket, men det är svårt att värja sig även för en medelålders kärring som mig. Ytnojan tränger sig på, vare sig jag vill eller inte.
Jag bestämde mig alltså för att skita i träning och terapi. Kunde bara inte förmå mig att gå dit. Skulle så koppla ihop datorn igen (hade "städat" även den nämligen) men fick inte skärmen/grafikkortet att fungera. :-o Fick snudd på panik och ägnade säkert en timme åt datorpulande, innan jag till slut - TACK OCH LOV - lyckades mickla ihop allt så att det fungerade igen. Var fysiskt helt slut efteråt. Har alltså inte ens energi till något så fysiskt enkelt som det, utan att känna mig som jag sprungit maraton. Hemskt!! :-o
Känner mig även jävligt bitter på människor som uttalar sig typ: "det är bara att tänka positivt, det gör jag när jag känner mig deppig och det funkar så bra såååå". Eeehhh - det finns kanske en gradskillnad på "deppig" och "deppig", till att börja med. Eller är det verkligen någon som tror att man skulle gå runt ett helt liv med vrålångest om det fanns en valmöjlighet?? Det finns fanimig inte något jag inte provat för att må bättre (eller nja, hypnos möjligen)!
Jag har verkligen inte suttit och rullat tummar och väntat på att ett under ska ske, som får min ångest - och framför allt då den psykosomatiska delen av ångesten, det som satt sig i det autonoma systemet, det som gör att min kropp tror att den måste vara i FULL BEREDSKAP för fara dygnet runt - att bli lite lättare att bära! Jag har testat det mesta - både genom psyk och på eget bevåg! Jag har även under många år provat att sticka huvudet i sanden och "låtsas" att jag mår bra och det fungerade väl någotsånär när jag var yngre och ännu inte lika märkt av ångestårens påslag på kroppen.
Jag har inte testat droger, alkohol och lugnande medel dock. Av den enkla anledningen att jag avskyr allt som får mig att känna mig "lullig" i skallen. Får bara ännu mer ångest av den kontrollöshet det skapar, nämligen.
Sex har jag testat att missbruka däremot. Och förälskelse. Fungerade faktiskt rätt bra! Problemet var ju bara att jag trampade ned andra på kuppen, eftersom jag var så ivrig i att få dämpa ångesten att jag inte kunde vara trogen. Så kom inte och kasta några "positivt tänkande"-fnöskler på mig, tack! Jag känner mig redan oduglig som det är! ... :-/
Allvarligt ... det är fan helt sjukt åt det hur uppgiven och "down" jag känner mig. Orkar, kan och vill ingenting. INGENTING! Inifrån och ut är jag bara ett vrak, en spillra, ett otympligt monster som inte ens har vett att hålla käften, låtsas som det regnar och bespara andra mitt trasiga väsen och negativa sinne.
Förresten finns det ju vetenskapliga studier i genetik som säger att man ärver förmågan att känna lycka (och då alltså även motsatsen). Den säger att positiva, lyckliga människor inte alls har sig själva, sina beteenden, sitt tänkande att tacka för det, utan sina gener. Kanske är det så, vad vet jag. Jag VET hur som helst att jag verkligen, verkligen kämpat hela mitt liv med att inte låta mig ätas upp av faktiska händelser (som slagit benen av mig) och/eller låta ångesten ta så stor plats. Men jag lyckas inte, tvärtom, det har bara blivit värre med åren.
Nåja, samlade ändå ihop med såpass att jag kunde göra klart den sista inlämningsuppgiften till Psykologi B-kursen (vilket tog flera timmar). Dammsög sedan av hemmet. Jycken Lilla My har varit här några dagar och hårat något grönjävligt. Såg ut som en svart ryamatta över hela golven. Men mest störde det min andning, att det var så mycket hundhår överallt. Den ÄR redan ansträngd, av stillasittande och tokbolmande.
Efter det gick jag in i duschen, med planen att sen bege mig till onsdagsträningen (som jag inte gått på senaste månaden drygt, eftersom jag varit för sjuk för det), med efterföljande terapiträff men ... Plötsligt bara sa det stopp i själ och kropp. Kunde knappt förmå mig att torka av duschvattnet, än mindre klä på mig. :-o
Illustration lånad av David Olgarsson.
Drabbades av sådant enormt självförakt att jag knappt kunde andas. Förakt över allt som är jag! Har ju fanimig känt mig till besvär så långt tillbaka i tiden jag överhuvudtaget kan minnas och jag ÄR ju det, kom jag brutalt på ... konstant till besvär. För i stort sett alla! I alla fall alla som behöver ha med mig att göra på ett närmare plan.
Nu är jag - förutom bakgrundsbitter, konstant ångestfylld och negativ pga det - även fet som fan och ful som stryk. Förbannar mig själv för att jag lät mig övertalas till att prova antidepressiv medicin igen. Hade jag stått på mig så hade jag åtminstone inte nu vägt 40 kilo mer än för bara drygt ett år sedan! Jag hade dessutom sluppit få alla jävla utsättningssymptom jag nu genomlider och som inte verkar vilja släppa taget om mig! ALLT har blivit sämre och värre för jag var så "klen" att jag trodde på dem som menade att jag skulle återfå ett liv, om jag bara kapitulerade och började medicinera igen. FAN också!
Förutom att jag känner mig otymplig som en boll och inte har ett enda plagg som inte stramar så att blodet stockar sig, så innebär en så här stor viktökning så snabbt även att OM jag nu skulle gå ned skiten igen så är kroppens yta ändå för alltid totalförstörd av de kilon den tvingats släpa runt på plötsligt. Jag har faktiskt haft en relativt god relation till min kropps yta tidigare. Vissa delar har jag till och med tyckt riktigt mycket om. Allt det är ett minne blott och jag avskyr hela mig, helt enkelt.
Föraktar även mig själv för att ytan alls har betydelse för mig. Jag som så ofta klagar på den ytfixering som råder och starkt ogillar att fler och fler människor tar till drastiska metoder för att "fixa till" sina lekamen. Vill verkligen inte bry mig så mycket, men det är svårt att värja sig även för en medelålders kärring som mig. Ytnojan tränger sig på, vare sig jag vill eller inte.
Jag bestämde mig alltså för att skita i träning och terapi. Kunde bara inte förmå mig att gå dit. Skulle så koppla ihop datorn igen (hade "städat" även den nämligen) men fick inte skärmen/grafikkortet att fungera. :-o Fick snudd på panik och ägnade säkert en timme åt datorpulande, innan jag till slut - TACK OCH LOV - lyckades mickla ihop allt så att det fungerade igen. Var fysiskt helt slut efteråt. Har alltså inte ens energi till något så fysiskt enkelt som det, utan att känna mig som jag sprungit maraton. Hemskt!! :-o
Känner mig även jävligt bitter på människor som uttalar sig typ: "det är bara att tänka positivt, det gör jag när jag känner mig deppig och det funkar så bra såååå". Eeehhh - det finns kanske en gradskillnad på "deppig" och "deppig", till att börja med. Eller är det verkligen någon som tror att man skulle gå runt ett helt liv med vrålångest om det fanns en valmöjlighet?? Det finns fanimig inte något jag inte provat för att må bättre (eller nja, hypnos möjligen)!
Jag har verkligen inte suttit och rullat tummar och väntat på att ett under ska ske, som får min ångest - och framför allt då den psykosomatiska delen av ångesten, det som satt sig i det autonoma systemet, det som gör att min kropp tror att den måste vara i FULL BEREDSKAP för fara dygnet runt - att bli lite lättare att bära! Jag har testat det mesta - både genom psyk och på eget bevåg! Jag har även under många år provat att sticka huvudet i sanden och "låtsas" att jag mår bra och det fungerade väl någotsånär när jag var yngre och ännu inte lika märkt av ångestårens påslag på kroppen.
Jag har inte testat droger, alkohol och lugnande medel dock. Av den enkla anledningen att jag avskyr allt som får mig att känna mig "lullig" i skallen. Får bara ännu mer ångest av den kontrollöshet det skapar, nämligen.
Sex har jag testat att missbruka däremot. Och förälskelse. Fungerade faktiskt rätt bra! Problemet var ju bara att jag trampade ned andra på kuppen, eftersom jag var så ivrig i att få dämpa ångesten att jag inte kunde vara trogen. Så kom inte och kasta några "positivt tänkande"-fnöskler på mig, tack! Jag känner mig redan oduglig som det är! ... :-/
Allvarligt ... det är fan helt sjukt åt det hur uppgiven och "down" jag känner mig. Orkar, kan och vill ingenting. INGENTING! Inifrån och ut är jag bara ett vrak, en spillra, ett otympligt monster som inte ens har vett att hålla käften, låtsas som det regnar och bespara andra mitt trasiga väsen och negativa sinne.
Förresten finns det ju vetenskapliga studier i genetik som säger att man ärver förmågan att känna lycka (och då alltså även motsatsen). Den säger att positiva, lyckliga människor inte alls har sig själva, sina beteenden, sitt tänkande att tacka för det, utan sina gener. Kanske är det så, vad vet jag. Jag VET hur som helst att jag verkligen, verkligen kämpat hela mitt liv med att inte låta mig ätas upp av faktiska händelser (som slagit benen av mig) och/eller låta ångesten ta så stor plats. Men jag lyckas inte, tvärtom, det har bara blivit värre med åren.
Allt går kanske inte att "hela"
Vet inte om det beror på att jag slutat ta antidepressiva, eller att jag mår apskit och är sjuk, eller på att allt i och omkring mig känns mer eller mindre som ett kaos där jag inte hittar någon väg framåt, utan bara summerar det som varit, eller att jag pluggat Psykologi B hela hösten och därmed kommit i kontakt med känslorna igen, men ....
Jag känner plötsligt ett enormt behov av att få berätta, få uttrycka mitt innersta kring delar av min barndom/bakgrund - delar som är högst påtagliga hos mig än idag - genom den aldrig sinande ångest jag bär omkring på. Delar som till största del stått som mall för hur jag agerat i specifika situationer under mitt liv. Ageranden som varit destruktiva, både för mig själv och andra.
Men jag tycker inte att jag kan - eller att jag får rättare sagt. Eftersom det skulle innebära ett utlämnande av även andra personer. Så jag låter blir. Möjligen skriver jag om det för mig själv bara. För att få det ur mig, även om ingen "tar emot" orden? Och visst kan och har jag berättat för de terapeuter jag mött genom åren, men det är ändå inte riktigt samma sak. Inom de väggarna förblir ändå min berättelse en slags kompakt och plågsam tystnad, som jag måste behålla och skydda omvärlden från.
Samtidigt känner jag mig ännu mer ensam och undanskuffad av det faktum att jag håller tillbaka mina egna behov och känslor till förmån för andra. Jag låter tystnaden bara fortgå och går därmed indirekt med på att min historia och plågorna av den, inte är viktiga. Att jag inte är värd någon lättnad. Men jag gör det för att slippa spä på min redan höga känsla av att vara otacksam och bara vara till besvär. Helt enkelt.
Inbillar mig nu och då att jag är "färdigbearbetad". Försöker intala mig själv det i alla fall. Men jag blir nog aldrig det, när allt kommer omkring. Vissa sår läker aldrig - hur mycket man än vill och försöker ... Jag bara "stänger ned" känslorna emellanåt. De psykosomatiska plågorna stänger dock aldrig ned sig - kroppen lurar man inte så lätt. :-/ Och faktum är att bara tanken på det som i grunden plågar mig, får hjärtat att börja hoppa oregelbundet, hårt och snabbt och skallen att svindla. Kroppen minns allt som det vore igår.
Herre Gud
Men Herre Gud
Jag var ju där
Jag vet ju vad som hände
Förnedringen
Jag ännu bär
Av händerna som brände
Men vore det
blott bara händer
Då kanske jag stod ut
Ty minnena
till kroppen sänder
Plågor utan slut
/Tette Merio -93
För att mätta mitt behov en liten, liten smula, försöker jag nu, via hemsidor, radio/tv-program, ta del av andras berättelser i ämnet. För att på så vis känna mig lite mindre ensam. Och få bort lite av känslan av att jag är en otacksam gnällspik som nog överdriver kring mitt mående. För att få se att även andra byggts upp med ett hårt skal, med en känsla av urbota ensamhet, med extremt låg tillit till andra människor. Det tröstar mig en smula att få förstå att jag inte är ensam på den punkten i alla fall.
Har tidigare genom åren gjort tvärtom - hållit mig borta från den typen av sidor/program/berättelser. Har mått ännu sämre av att ta del av dem. Har därför inte orkat. Men som sagt - nu känner jag plötsligt ett stort behov av att återuppta självmedvetandeheten kring den biten av mitt liv. Det som var/blivit/är jag. Känner också plötsligt att det är rent av viktigt för mig att inte stänga ned för att jag inte orkar. Viktigt för mina möjligheter att kunna se framåt och inte sitta fast i mina plågor mer än nödvändigt.
Mer kring brain zaps ...
Nämen allvarligt ... helt SJUKT hur man kan få så kraftiga utsättningssymptom - trots långsamt nedtrappande - av Cymbaltan. Och då framför allt med dessa förbannade brain zaps som gör mig gaaaalen snart! :-(
Det är olidligt när jag är hemma och inomhus, men försöker jag mig dessutom på att gå ut (är man rökare måste man ju till tobaksaffären nu och då ... hm) så blir det ju sju resor värre. Eller rättare sagt - det KÄNNS i alla fall sju resor värre. Förmodligen för att man med mer synintryck rör ögonen mer och "stötarna" är i direkt koppling till just ögonrörelserna.
Är fortfarande helt förundrad, förbryllad och förbannad faktiskt, över att vårdpersonal inte har bättre kunskap om det här helt sjukt vidriga tillståndet man kan hamna i, då man slutar med antidepressiv medicin!?! Hur fan kan det komma sig att den enda vägen att få adekvat information, är via diverse forum och/eller privata bloggar?!? VARFÖR står det inte klart och tydligt med i läkemedelsinformationen? VARFÖR har inte läkare/psykiatriskt kunnig personal mer kunskap om fenomenent?? :-o
Hade jag vetat att man kunde bli såhär sjuk av att sätta ut Cymbalta hade jag ALDRIG stoppat i mig skiten från start!! Andra symptom jag just nu genomlider är extrema gråtattacker!! Och då menar jag EXTREMA!! Trycket i huvudet förresten, som vårdpersonal trott haft med ännu en hjärnhinneinflammation att göra ... nä, jag tror det också beror på utsättningen. Sedan är det möjligen så att min skalle är extrakänslig för just värk och tryck, i och med de återkommande inflammationerna? ...
Som nog märks är jag ARG, rent av bitter på både läkarkåren och läkemedelsindustrin, för att man alls häver ut dylika piller! Jävla skit! Som jag skrev i ett tidigare inlägg - man är en antidepressiv-medicin-försökskanin! Helt klart! :-(
Efter att med stor möda och besvär tagit mig fram och tillbaka till tobaksaffären och haft så mycket brain zaps på den lilla promenaden att jag trodde jag skulle exlodera av elektrisk aktivitet i hjärna och kropp, så satte jag mig återigen och googlade. Ville någonstans se om någon nämnde hur länge man kan tänkas ha det såhär och ... HJÄLP vilken negativ info jag fann om den saken. :-o Visserligen om ett annat SSRI-preparat, men symptomet är ju detsamma och även jag kände ju av dessa zaps i miniformat när jag slutade med Zoloft för ett antal år sedan. Ja, ni kan ju läsa själva! Det ÄR med andra ord ett välkänt fenomen och likförbannat känner inte läkarna (eller annat förväntat vårdkunnigt folk) till det mer än de gör?!? HOW COME?? :-o
Så jävla tröstlöst det känns just nu!! Får avboka ALLT i livet för tillfället (vad jag hoppas är för tillfället i alla fall ...). Allt från terapier, träning, umgänge, etc. Kan inte ens ta mig till tvättstugan, utan sitter mest framför datorn, eftersom det känns liiiiite mer uthärdligt om jag fixerar blicken på ett litet område. Och till det känner jag mig allmänt sjuk, har mjölksyra överallt (av ingenting), svettas och fryser om vartannat, mår illa, känner mig fumlig i motoriken, osv. Listan kan göras hur lång som helst.
Och som om det inte vore nog så är jag så jävla besviken på vissa personer att hälften vore nog. Och känner mig därmed också så urbota superensam. Verkligen på djupet ensam! Har i och för sig känt mig ensam hela livet, (oavsett om jag haft massa folk omkring mig eller inte), men nu känns det mer påtagligt än vanligt. Förmodligen för att jag inte kan "kollra" bort tanken lika lätt som vanligt, när jag ju är så isolerad i mig själv som jag är. jaja ...
Det är olidligt när jag är hemma och inomhus, men försöker jag mig dessutom på att gå ut (är man rökare måste man ju till tobaksaffären nu och då ... hm) så blir det ju sju resor värre. Eller rättare sagt - det KÄNNS i alla fall sju resor värre. Förmodligen för att man med mer synintryck rör ögonen mer och "stötarna" är i direkt koppling till just ögonrörelserna.
Är fortfarande helt förundrad, förbryllad och förbannad faktiskt, över att vårdpersonal inte har bättre kunskap om det här helt sjukt vidriga tillståndet man kan hamna i, då man slutar med antidepressiv medicin!?! Hur fan kan det komma sig att den enda vägen att få adekvat information, är via diverse forum och/eller privata bloggar?!? VARFÖR står det inte klart och tydligt med i läkemedelsinformationen? VARFÖR har inte läkare/psykiatriskt kunnig personal mer kunskap om fenomenent?? :-o
Hade jag vetat att man kunde bli såhär sjuk av att sätta ut Cymbalta hade jag ALDRIG stoppat i mig skiten från start!! Andra symptom jag just nu genomlider är extrema gråtattacker!! Och då menar jag EXTREMA!! Trycket i huvudet förresten, som vårdpersonal trott haft med ännu en hjärnhinneinflammation att göra ... nä, jag tror det också beror på utsättningen. Sedan är det möjligen så att min skalle är extrakänslig för just värk och tryck, i och med de återkommande inflammationerna? ...
Som nog märks är jag ARG, rent av bitter på både läkarkåren och läkemedelsindustrin, för att man alls häver ut dylika piller! Jävla skit! Som jag skrev i ett tidigare inlägg - man är en antidepressiv-medicin-försökskanin! Helt klart! :-(
Efter att med stor möda och besvär tagit mig fram och tillbaka till tobaksaffären och haft så mycket brain zaps på den lilla promenaden att jag trodde jag skulle exlodera av elektrisk aktivitet i hjärna och kropp, så satte jag mig återigen och googlade. Ville någonstans se om någon nämnde hur länge man kan tänkas ha det såhär och ... HJÄLP vilken negativ info jag fann om den saken. :-o Visserligen om ett annat SSRI-preparat, men symptomet är ju detsamma och även jag kände ju av dessa zaps i miniformat när jag slutade med Zoloft för ett antal år sedan. Ja, ni kan ju läsa själva! Det ÄR med andra ord ett välkänt fenomen och likförbannat känner inte läkarna (eller annat förväntat vårdkunnigt folk) till det mer än de gör?!? HOW COME?? :-o
Så jävla tröstlöst det känns just nu!! Får avboka ALLT i livet för tillfället (vad jag hoppas är för tillfället i alla fall ...). Allt från terapier, träning, umgänge, etc. Kan inte ens ta mig till tvättstugan, utan sitter mest framför datorn, eftersom det känns liiiiite mer uthärdligt om jag fixerar blicken på ett litet område. Och till det känner jag mig allmänt sjuk, har mjölksyra överallt (av ingenting), svettas och fryser om vartannat, mår illa, känner mig fumlig i motoriken, osv. Listan kan göras hur lång som helst.
Och som om det inte vore nog så är jag så jävla besviken på vissa personer att hälften vore nog. Och känner mig därmed också så urbota superensam. Verkligen på djupet ensam! Har i och för sig känt mig ensam hela livet, (oavsett om jag haft massa folk omkring mig eller inte), men nu känns det mer påtagligt än vanligt. Förmodligen för att jag inte kan "kollra" bort tanken lika lätt som vanligt, när jag ju är så isolerad i mig själv som jag är. jaja ...
Sluta gnäll och börja jobba istället ...
Den meningen fick jag mig tillsänt ikväll, av samma person som för inte så länge sedan skrev; "Men ta livet av dig då, om det är så jobbigt", i ett annat sms. Känns underbart att ha kontakt med sådana varma, empatiska människor. Verkligen! :-/ Och det här handlar då ändå om en person som jag har anförtrott mitt allra innersta för. Som känner till allt ur mitt liv, i princip. Som vet varifrån den - mer och mer genom åren - handikappande ångesten jag burit runt på sedan barnsben kommer. En person som alltså borde kunna ha någon form av förståelse för mitt liv och mående.
Och blir jag sen sjuk "på riktigt", som nu, så borde väl den förståelsen vara ännu större för varför jag till slut - efter år av periodvisa sjukskrivningar - tvingades inse att nej, det funkar inte för mig att ha ett "normalt" jobb där det krävs att jag kan komma regelbundet och på schemalagda tider. Det är ju inte ett val man gör för skojs skull! Att sluta jobba och leva på nästan ingenting. Och beslutet togs i samråd med flertalet läkare som jag varit patient hos under många år, eller rättare sagt ... de mer eller mindre talade om för mig till slut att det här går inte. Ska du må som du gör och dessutom hela tiden känna stressen av att inte orka prestera, så blir det knappast bättre med den förlamande, skräckfyllda ångesten.
Allt det här vet "sms-personen" alltså och ändå finns ingen förståelse, inlevelseförmåga, tålamod för min situation. Och som alltid är jag usel på att välja umgänge som inte bryter ned mig ännu mer. Antagligen går det på rutin. Är så van vid att omge mig med folk som klampar och stampar runt på mig som de tycker, att jag inte reagerar förrän efter alltför lång tid. DET är ju det mest sorgliga av allt - att jag, trots intensiva terapier/självinsiktskurser på både härsan och tvärsan och i alla möjliga varianter - inte bryter mönstret av umgänge med destruktiva individer!?!? :-o Varför ska det vara så svårt att bara välja bort människor som inte verkar vilja mig något gott ändå? Varför fortsätter jag plåga mig själv så? ... :-(
Och blir jag sen sjuk "på riktigt", som nu, så borde väl den förståelsen vara ännu större för varför jag till slut - efter år av periodvisa sjukskrivningar - tvingades inse att nej, det funkar inte för mig att ha ett "normalt" jobb där det krävs att jag kan komma regelbundet och på schemalagda tider. Det är ju inte ett val man gör för skojs skull! Att sluta jobba och leva på nästan ingenting. Och beslutet togs i samråd med flertalet läkare som jag varit patient hos under många år, eller rättare sagt ... de mer eller mindre talade om för mig till slut att det här går inte. Ska du må som du gör och dessutom hela tiden känna stressen av att inte orka prestera, så blir det knappast bättre med den förlamande, skräckfyllda ångesten.
Allt det här vet "sms-personen" alltså och ändå finns ingen förståelse, inlevelseförmåga, tålamod för min situation. Och som alltid är jag usel på att välja umgänge som inte bryter ned mig ännu mer. Antagligen går det på rutin. Är så van vid att omge mig med folk som klampar och stampar runt på mig som de tycker, att jag inte reagerar förrän efter alltför lång tid. DET är ju det mest sorgliga av allt - att jag, trots intensiva terapier/självinsiktskurser på både härsan och tvärsan och i alla möjliga varianter - inte bryter mönstret av umgänge med destruktiva individer!?!? :-o Varför ska det vara så svårt att bara välja bort människor som inte verkar vilja mig något gott ändå? Varför fortsätter jag plåga mig själv så? ... :-(
Antidepressiv försökskanin
Ni vet de här "stötarna" jag från och till - och väääääldigt mycket TILL - haft nu under min nedtrappning av Cymbalta (antidepressiv medicin) och som jag även kände av (med MYCKET mindre kraft dock) när jag trappat ut Zoloft, som jag brukat från och till tidigare ... det finns tydligen ett namn på det - Brainzaps.
Min egen terapeut har hört talas om fenomenet, men inte att det skulle kunna uppstå i så hög omfattning som hos mig. Förutom honom hade INGEN medicinskt kunnig jag pratade med/träffade igår, (sjuksköterskor på sjukvårdsupplysningen, ambulanstransport-samordnare, ambulanspersonalen, akutvårdspersonalen, läkare) någonsin hört talas om dessa stötar/brain zaps. :-O Helt sanslöst!!
Eftersom jag haft EXREMT mycket brain zaps, varje gång jag rör ögonen minsta lilla - (speciellt sedan i söndags, då jag varit helt utan Cymbaltan) - och även precis haft min andra omgång av hjärnhinneinflammation, så ansåg diverse sjukvårdskunniga under gårdagen att jag var i behov av akut vård. Blev inskickad med ambulans till akuten, var jag nu spenderat ett halvt dygn med en hop sjukvårdspersonal som alltså varit totalt okunniga i att det ens existerar något som heter brainzaps. Man var alltså fokuserad på hjärnhinneinflammationens eventuella konsekvenser (eller ännu värre, en stroke!) och bortsåg till en början helt mina egna försöka att flika in att det kunde röra sig om utsättningssymptom.
Man tog såklart diverse prover på mig och visserligen hade jag en förhöjning av vita blodkroppar (och alldeles för högt blodtryck, vilket gjorde att de trycktestade mig en gång i timmen=12 gånger med andra ord), men de ansåg till slut ändå inte att de ville göra en ny lumbalpunktion så här snabbt efter att jag hade min andra konstaterade hjärnhinneinflammation på 1½ år så ... I princip satte jag min egen diagnos och blev till slut utsläppt med order om att kontakta infektionsläkaren under denna dag. Har ringt dit, men inte fått tag i henne. De skulle lämna ett meddelande hur som helst, så får vi se om hon ringer upp mig?!?
Är ändå snudd på chockerad av att man inom sjukvården inte har kunskap om det här, ändå relativt vanliga (även om det brukar vara i väldigt mycket mindre omfattning än hos mig) utsättningssymptomet!?! :-o Det är även svårt att hitta svenskskriven fakta kring det - däremot finns det en hel del beskrivningar av brainzaps i diverse patientforum (tack och lov, annars skulle man ju dö av skräck över dem!). Hur kommer det sig tro, att fenomenet inte blivit mer känt inom sjukvården? Obegripligt! Nog för att antidepressiv medicin är relativt nypåkommet (i alla fall de mer moderna, mer frekvent använda sådana), men ändå!? :-O
Känner mig helt klart som en försökskanin till dessa mediciner! Har brukat dem till och från sedan -92 och förutom den första, Anafranil, så stod inte ens symptom/biverkningar/utsättningssymptom som idag anses vanliga med i FASS. Som det här med viktökning t.ex. När jag började bruka Zoloft stod det att man skulle gå ned av dem. HAHAHA, säger jag bara! ;-) Har sett nu på senare år att man lagt till även viktökning som biverkning och det var ju bra åtminstone.
Tänker lägga en radda länkar (mest på engelska) om dessa brainzaps här, ifall någon är vidare nyfiken. Tänker även lägga en oerhört läskig länk jag hittat, angående min form av hjärnhinneinflammation. Har frågat även om detta bland de läkare jag mött på senare tid, men ingen av dem har hört talas om den här risken heller!?! Vadfan ... ska man verkligen behöva veta MER än experter? Känns ju otrooooligt tryggt ... :-/ :-(
Brainzap1, brainzap2, brainzap3, brainzap4, brainzap5, brainzap6.
Och den läskiga artikeln om återkommande hjärnhinneinflammationer: Dagens medicinartikel
Nu ska jag och mina brainzaps försöka ta det lugnt och förhoppningsvis mattas de av snart igen för ... jag håller fanimig på att bli gaaaalen av dem! Och förhoppningsvis ringer infektionsläkaren upp mig också, men ... jag tvivlar tyvärr. Har - som ni hör - rätt låg tro på människor. Den låga tron har jag fått av mina erfarenheter av demsamma, så det beror inte på någon orimlig cynism, om någon nu trodde det. Skulle vara glad OM det var så, att det "bara" var min egen negativitet som gjorde att jag har så låg tilltro!! :-/
En annan sak i sammanhanget som jag hört klinga i skallen senaste dygnet är meningen "I nöden prövas vännen". Mm ... så sant så sant och även där måste jag ju sorgset konstatera att ... jag ÄR förbannat ensam, när allt kommer omkring. Men men ... det var ju ingen nyhet det heller, tyvärr ... Med ensam menar jag INTE att jag inte skulle ha en hop människor omkring mig som jag kan umgås med om jag vill, utan jag menar såklart nu på mer allvarligt plan. "På riktigt", när det gäller, så att säga.
Min egen terapeut har hört talas om fenomenet, men inte att det skulle kunna uppstå i så hög omfattning som hos mig. Förutom honom hade INGEN medicinskt kunnig jag pratade med/träffade igår, (sjuksköterskor på sjukvårdsupplysningen, ambulanstransport-samordnare, ambulanspersonalen, akutvårdspersonalen, läkare) någonsin hört talas om dessa stötar/brain zaps. :-O Helt sanslöst!!
Eftersom jag haft EXREMT mycket brain zaps, varje gång jag rör ögonen minsta lilla - (speciellt sedan i söndags, då jag varit helt utan Cymbaltan) - och även precis haft min andra omgång av hjärnhinneinflammation, så ansåg diverse sjukvårdskunniga under gårdagen att jag var i behov av akut vård. Blev inskickad med ambulans till akuten, var jag nu spenderat ett halvt dygn med en hop sjukvårdspersonal som alltså varit totalt okunniga i att det ens existerar något som heter brainzaps. Man var alltså fokuserad på hjärnhinneinflammationens eventuella konsekvenser (eller ännu värre, en stroke!) och bortsåg till en början helt mina egna försöka att flika in att det kunde röra sig om utsättningssymptom.
Man tog såklart diverse prover på mig och visserligen hade jag en förhöjning av vita blodkroppar (och alldeles för högt blodtryck, vilket gjorde att de trycktestade mig en gång i timmen=12 gånger med andra ord), men de ansåg till slut ändå inte att de ville göra en ny lumbalpunktion så här snabbt efter att jag hade min andra konstaterade hjärnhinneinflammation på 1½ år så ... I princip satte jag min egen diagnos och blev till slut utsläppt med order om att kontakta infektionsläkaren under denna dag. Har ringt dit, men inte fått tag i henne. De skulle lämna ett meddelande hur som helst, så får vi se om hon ringer upp mig?!?
Är ändå snudd på chockerad av att man inom sjukvården inte har kunskap om det här, ändå relativt vanliga (även om det brukar vara i väldigt mycket mindre omfattning än hos mig) utsättningssymptomet!?! :-o Det är även svårt att hitta svenskskriven fakta kring det - däremot finns det en hel del beskrivningar av brainzaps i diverse patientforum (tack och lov, annars skulle man ju dö av skräck över dem!). Hur kommer det sig tro, att fenomenet inte blivit mer känt inom sjukvården? Obegripligt! Nog för att antidepressiv medicin är relativt nypåkommet (i alla fall de mer moderna, mer frekvent använda sådana), men ändå!? :-O
Känner mig helt klart som en försökskanin till dessa mediciner! Har brukat dem till och från sedan -92 och förutom den första, Anafranil, så stod inte ens symptom/biverkningar/utsättningssymptom som idag anses vanliga med i FASS. Som det här med viktökning t.ex. När jag började bruka Zoloft stod det att man skulle gå ned av dem. HAHAHA, säger jag bara! ;-) Har sett nu på senare år att man lagt till även viktökning som biverkning och det var ju bra åtminstone.
Tänker lägga en radda länkar (mest på engelska) om dessa brainzaps här, ifall någon är vidare nyfiken. Tänker även lägga en oerhört läskig länk jag hittat, angående min form av hjärnhinneinflammation. Har frågat även om detta bland de läkare jag mött på senare tid, men ingen av dem har hört talas om den här risken heller!?! Vadfan ... ska man verkligen behöva veta MER än experter? Känns ju otrooooligt tryggt ... :-/ :-(
Brainzap1, brainzap2, brainzap3, brainzap4, brainzap5, brainzap6.
Och den läskiga artikeln om återkommande hjärnhinneinflammationer: Dagens medicinartikel
Nu ska jag och mina brainzaps försöka ta det lugnt och förhoppningsvis mattas de av snart igen för ... jag håller fanimig på att bli gaaaalen av dem! Och förhoppningsvis ringer infektionsläkaren upp mig också, men ... jag tvivlar tyvärr. Har - som ni hör - rätt låg tro på människor. Den låga tron har jag fått av mina erfarenheter av demsamma, så det beror inte på någon orimlig cynism, om någon nu trodde det. Skulle vara glad OM det var så, att det "bara" var min egen negativitet som gjorde att jag har så låg tilltro!! :-/
En annan sak i sammanhanget som jag hört klinga i skallen senaste dygnet är meningen "I nöden prövas vännen". Mm ... så sant så sant och även där måste jag ju sorgset konstatera att ... jag ÄR förbannat ensam, när allt kommer omkring. Men men ... det var ju ingen nyhet det heller, tyvärr ... Med ensam menar jag INTE att jag inte skulle ha en hop människor omkring mig som jag kan umgås med om jag vill, utan jag menar såklart nu på mer allvarligt plan. "På riktigt", när det gäller, så att säga.
Utsättningssymptom
Hugaligen, håller som bäst på att trappa ned den antidepressiva jag ätit i knappt ett år nu. Under det året har jag gått upp 32 !!! kilo!! :-o Dvs. så var det senast jag vägde mig - vilket är ett tag sen nu och med tanke på hur jävla otymplig jag känner mig och det faktum att jag inte kan ha mina kläder längre, så antar jag att det har blivit ännu fler kilon sedan dess. :-( Enerverande!!
Har i perioder, sedan -92, brukat antidepressiva och gått upp MASSOR av samtliga sorter. Något med/i dem gör tydligen att min ämnesomsättning fullständigt stagnerar?!? Kanske är det bara så "enkelt" som att kroppen är så van att gå på panikattacks-högvarv jämt och ständigt, att det lugn som medicinen för med sig helt enkelt då ger mig övervikten?
Cymbalta heter medicinen jag trappar ned nu och den fick jag börja med för att INTE gå upp i vikt, hahaha. Skrattretande ju! :-o ;-) Nu har i alla fall både psykläkaren och den hjärtläkare jag träffade förra veckan talat om för mig att jag måste gå ned i vikt och då finns inget annat alternativ än att plocka bort medicinen. Men ...
Eftersom jag inte alls fungerar utan medicin (har panikattacker DYGNET RUNT utan!) så måste jag hålla kvar en tredjedel av Cymbaltan och till den ska jag få testa ÄNNU EN variant antidepressiv (som inte ska ge viktökning ... men det skulle inte Cymbaltan som sagt heller ... hm). HATAR mediciner egentligen! Verkligen avskyr dem! Men vad fan ska jag göra då? ... :-/
Idag är det dag två med Cymbaltan på den lägre dosen jag sen ska ligga kvar på och OJ vad mysko jag känner mig! Ett av symptomen - det jobbigaste just nu - är att varje gång jag rör ögonen minsta lilla så blir det som en elektrisk stöt i huvudet, som liksom draaaar som någon slags "gupp" genom kroppen. Apkonstig känsla som inte liknar något annat. Det är som en liten, snabb kortslutning i skallen nästan. Otäckt! Hade likadant, minns jag, när jag trappade ut Zoloften. Minns dock inte att det var såååå jobbigt och svårt som den här gången, men det kanske det var.
Och till det så känner jag av försymptomet till panikattacker titt som tätt. En iiiisande känsla som får mig att känna mig svag, svimfärdig och overklig. Har man inte haft panikångest så förstår man inte den känslan, för den liknar inte heller något annat.
Meningen är att jag på fredag ska börja ta även den andra medicinen (Voxra) och förhoppningsvis ger den, tillsammans med den låga Cymbaltadosen, tillräckligt "skydd" mot ångesten och samtidigt viktminskning. Tvivlar ju, men jag har ju inget annat val än att försöka i alla fall. Fungerar inte det vet jag inte vad jag ska göra faktiskt?!? En positiv sak med Voxran är att den innehåller samma substans som anti-rök-pillret Zyban. Kanske det då kan föra med sig att jag äntligen förmår sluta röka och det utan att gå upp ännu mer av just det? Vore ju underbart!
Har i perioder, sedan -92, brukat antidepressiva och gått upp MASSOR av samtliga sorter. Något med/i dem gör tydligen att min ämnesomsättning fullständigt stagnerar?!? Kanske är det bara så "enkelt" som att kroppen är så van att gå på panikattacks-högvarv jämt och ständigt, att det lugn som medicinen för med sig helt enkelt då ger mig övervikten?
Cymbalta heter medicinen jag trappar ned nu och den fick jag börja med för att INTE gå upp i vikt, hahaha. Skrattretande ju! :-o ;-) Nu har i alla fall både psykläkaren och den hjärtläkare jag träffade förra veckan talat om för mig att jag måste gå ned i vikt och då finns inget annat alternativ än att plocka bort medicinen. Men ...
Eftersom jag inte alls fungerar utan medicin (har panikattacker DYGNET RUNT utan!) så måste jag hålla kvar en tredjedel av Cymbaltan och till den ska jag få testa ÄNNU EN variant antidepressiv (som inte ska ge viktökning ... men det skulle inte Cymbaltan som sagt heller ... hm). HATAR mediciner egentligen! Verkligen avskyr dem! Men vad fan ska jag göra då? ... :-/
Idag är det dag två med Cymbaltan på den lägre dosen jag sen ska ligga kvar på och OJ vad mysko jag känner mig! Ett av symptomen - det jobbigaste just nu - är att varje gång jag rör ögonen minsta lilla så blir det som en elektrisk stöt i huvudet, som liksom draaaar som någon slags "gupp" genom kroppen. Apkonstig känsla som inte liknar något annat. Det är som en liten, snabb kortslutning i skallen nästan. Otäckt! Hade likadant, minns jag, när jag trappade ut Zoloften. Minns dock inte att det var såååå jobbigt och svårt som den här gången, men det kanske det var.
Och till det så känner jag av försymptomet till panikattacker titt som tätt. En iiiisande känsla som får mig att känna mig svag, svimfärdig och overklig. Har man inte haft panikångest så förstår man inte den känslan, för den liknar inte heller något annat.
Meningen är att jag på fredag ska börja ta även den andra medicinen (Voxra) och förhoppningsvis ger den, tillsammans med den låga Cymbaltadosen, tillräckligt "skydd" mot ångesten och samtidigt viktminskning. Tvivlar ju, men jag har ju inget annat val än att försöka i alla fall. Fungerar inte det vet jag inte vad jag ska göra faktiskt?!? En positiv sak med Voxran är att den innehåller samma substans som anti-rök-pillret Zyban. Kanske det då kan föra med sig att jag äntligen förmår sluta röka och det utan att gå upp ännu mer av just det? Vore ju underbart!
Uppeppande ... inte! ...
Pratade idag med en person om mitt mående, efter att personen ifråga beklagat sig över att denne led så fruktansvärt av det. Och det förstår jag absolut att man gör, om man av någon anledning tvingas ta del av mig när jag är som värst, (som mest inåtvänd och fylld av skräck och uppgivenhet), men ändå ... Tycker att det ändå var lite väl magstarkt av personen att komma med tipset: "Men ta livet av dig då, om det är så jobbigt." ... :-/ Ibland förundras jag mer än vanligt över den brist på inlevelseförmåga/empati som alltför många ändå tycks gå runt med. Skrämmande rent utav. Godnatt!
Destruktivitet
Vet att de allra flesta, (för att inte säga alla), uppfattar mig som en person som ingen jävel sätter sig på. Som en som säger ifrån, sätter gränser, markerar med tyngd. Som en som inte är rädd för något/någon. Som är stark och bestämd helt enkelt. Och det är också sant. Men inte bara sant, tyvärr, för när det kommer till en viss sorts relationer/människor så låter jag mig trampas på hur mycket som helst. Säger i och för sig ifrån även då, men fullföljer det inte, utan låter sen ändå dessa människor göra som de vill med mig. Hemskt men sant.
Och trots att jag varit medveten om det här beteendet rätt länge nu, förstår varifrån det kommer och att det gör mig jävligt illa och upprätthåller stora delar av det som inom mig är grundskadat och skapat min fastetsade ångest, så fortsätter jag av bara farten att utsätta mig själv för det. Sjukt! Ja!
Hör ju lite ihop med det jag skrev om tidigare i kategorin - den fria viljan - och hur fri den egentligen är. Blir man någonsin fri från djupa tillitsrubbningar, svåra själsskador? Nä, tror inte det. Saken är ju också den att jag faktiskt inte uppfattar destruktiviteten, nedklampandet, som så "farligt" som det är. Fattar det inte på allvar förrän jag tar upp det med någon mindre skadad människa (terpauterna i första hand), och då kan se det ur ett "friskare" perspektiv. Tycker ju själv att jag är så jävla självmedveten, har enorm självinsikt och det HAR jag, jämfört med de allra flesta andra men ... de allra flesta andra besitter inte de grundskador jag besitter (tack och lov) så det är inte relevant att jämföra med dem. Jag måste på något sätt lära mig att ta bättre hand om mig själv och göra bättre livsval. Hur det nu ska gå till.
Och trots att jag varit medveten om det här beteendet rätt länge nu, förstår varifrån det kommer och att det gör mig jävligt illa och upprätthåller stora delar av det som inom mig är grundskadat och skapat min fastetsade ångest, så fortsätter jag av bara farten att utsätta mig själv för det. Sjukt! Ja!
Hör ju lite ihop med det jag skrev om tidigare i kategorin - den fria viljan - och hur fri den egentligen är. Blir man någonsin fri från djupa tillitsrubbningar, svåra själsskador? Nä, tror inte det. Saken är ju också den att jag faktiskt inte uppfattar destruktiviteten, nedklampandet, som så "farligt" som det är. Fattar det inte på allvar förrän jag tar upp det med någon mindre skadad människa (terpauterna i första hand), och då kan se det ur ett "friskare" perspektiv. Tycker ju själv att jag är så jävla självmedveten, har enorm självinsikt och det HAR jag, jämfört med de allra flesta andra men ... de allra flesta andra besitter inte de grundskador jag besitter (tack och lov) så det är inte relevant att jämföra med dem. Jag måste på något sätt lära mig att ta bättre hand om mig själv och göra bättre livsval. Hur det nu ska gå till.
Fan ...
Mitt oroliga hjärta är ovanligt skuttigt idag. :-/ Slår extraslag flera gånger i minuten, plus då den "vanliga" förhöjda pulsen jag så gott som alltid har, trots att jag medicinerar mot det sedan snart 20 år tillbaka. Extraslagen är relativt nytt för mig. Har "bara" haft så till och från under de senaste 3-4 åren. Obehagligt som FAN!! Trots att jag varit till hjärtspecialister flertalet gånger och fått veta att de är ofarliga, volterna. Känns INTE ofarligt!
Adrenalinnivån är det som styr takt och extraslag av min art, enligt de hjärtläkare jag mött. Får väl försöka tro på dem, även om det är svårt. Det märkliga är att jag snudd på aldrig känner mig stressad i skallen. Det är "bara" kroppen som får spel av påfrestningar av olika slag och det i sin tur får mig att bli rädd, ångestfylld och ännu mer stressad i kroppen. Vojne, vojne ... Nu har i alla fall en ny allmänläkare IGEN skickat en remiss åt mig till en ny hjärtspecialist och det känns ju inte så bra. Eller ja, det är väl bra att de tar en på allvar, men samtidigt ... hur många specialister ska jag behöva träffa? Ska man inte kunna tro på vad de säger, utan måste träffa fler och fler och fler? Det i sig skapar ju ännu mer ångest och rädsla, att jag ska behöva fortsätta utredas i all oändlighet. Vem ska man tro på, om någon? ... :-/
Nej lite True Talent nu, så kanske ångestkänslorna skingras/distraheras en stund?!
Adrenalinnivån är det som styr takt och extraslag av min art, enligt de hjärtläkare jag mött. Får väl försöka tro på dem, även om det är svårt. Det märkliga är att jag snudd på aldrig känner mig stressad i skallen. Det är "bara" kroppen som får spel av påfrestningar av olika slag och det i sin tur får mig att bli rädd, ångestfylld och ännu mer stressad i kroppen. Vojne, vojne ... Nu har i alla fall en ny allmänläkare IGEN skickat en remiss åt mig till en ny hjärtspecialist och det känns ju inte så bra. Eller ja, det är väl bra att de tar en på allvar, men samtidigt ... hur många specialister ska jag behöva träffa? Ska man inte kunna tro på vad de säger, utan måste träffa fler och fler och fler? Det i sig skapar ju ännu mer ångest och rädsla, att jag ska behöva fortsätta utredas i all oändlighet. Vem ska man tro på, om någon? ... :-/
Nej lite True Talent nu, så kanske ångestkänslorna skingras/distraheras en stund?!
