Sluta gnäll och börja jobba istället ...
Den meningen fick jag mig tillsänt ikväll, av samma person som för inte så länge sedan skrev; "Men ta livet av dig då, om det är så jobbigt", i ett annat sms. Känns underbart att ha kontakt med sådana varma, empatiska människor. Verkligen! :-/ Och det här handlar då ändå om en person som jag har anförtrott mitt allra innersta för. Som känner till allt ur mitt liv, i princip. Som vet varifrån den - mer och mer genom åren - handikappande ångesten jag burit runt på sedan barnsben kommer. En person som alltså borde kunna ha någon form av förståelse för mitt liv och mående.
Och blir jag sen sjuk "på riktigt", som nu, så borde väl den förståelsen vara ännu större för varför jag till slut - efter år av periodvisa sjukskrivningar - tvingades inse att nej, det funkar inte för mig att ha ett "normalt" jobb där det krävs att jag kan komma regelbundet och på schemalagda tider. Det är ju inte ett val man gör för skojs skull! Att sluta jobba och leva på nästan ingenting. Och beslutet togs i samråd med flertalet läkare som jag varit patient hos under många år, eller rättare sagt ... de mer eller mindre talade om för mig till slut att det här går inte. Ska du må som du gör och dessutom hela tiden känna stressen av att inte orka prestera, så blir det knappast bättre med den förlamande, skräckfyllda ångesten.
Allt det här vet "sms-personen" alltså och ändå finns ingen förståelse, inlevelseförmåga, tålamod för min situation. Och som alltid är jag usel på att välja umgänge som inte bryter ned mig ännu mer. Antagligen går det på rutin. Är så van vid att omge mig med folk som klampar och stampar runt på mig som de tycker, att jag inte reagerar förrän efter alltför lång tid. DET är ju det mest sorgliga av allt - att jag, trots intensiva terapier/självinsiktskurser på både härsan och tvärsan och i alla möjliga varianter - inte bryter mönstret av umgänge med destruktiva individer!?!? :-o Varför ska det vara så svårt att bara välja bort människor som inte verkar vilja mig något gott ändå? Varför fortsätter jag plåga mig själv så? ... :-(
Och blir jag sen sjuk "på riktigt", som nu, så borde väl den förståelsen vara ännu större för varför jag till slut - efter år av periodvisa sjukskrivningar - tvingades inse att nej, det funkar inte för mig att ha ett "normalt" jobb där det krävs att jag kan komma regelbundet och på schemalagda tider. Det är ju inte ett val man gör för skojs skull! Att sluta jobba och leva på nästan ingenting. Och beslutet togs i samråd med flertalet läkare som jag varit patient hos under många år, eller rättare sagt ... de mer eller mindre talade om för mig till slut att det här går inte. Ska du må som du gör och dessutom hela tiden känna stressen av att inte orka prestera, så blir det knappast bättre med den förlamande, skräckfyllda ångesten.
Allt det här vet "sms-personen" alltså och ändå finns ingen förståelse, inlevelseförmåga, tålamod för min situation. Och som alltid är jag usel på att välja umgänge som inte bryter ned mig ännu mer. Antagligen går det på rutin. Är så van vid att omge mig med folk som klampar och stampar runt på mig som de tycker, att jag inte reagerar förrän efter alltför lång tid. DET är ju det mest sorgliga av allt - att jag, trots intensiva terapier/självinsiktskurser på både härsan och tvärsan och i alla möjliga varianter - inte bryter mönstret av umgänge med destruktiva individer!?!? :-o Varför ska det vara så svårt att bara välja bort människor som inte verkar vilja mig något gott ändå? Varför fortsätter jag plåga mig själv så? ... :-(
Kommentarer
Postat av: Nina
Att det finns sådana illasinnade människor är svårt att tro ända till man träffar på en, först då fattar man att dom faktiskt finns.
Postat av: Tette - svarsinlägg
Jag är så van vid dem att jag knappt märker att de ÄR så illasinnade. :-o Inte förrän det gått lång tid i alla fall. Jag vet inte om det är jag som dras till dem, eller dem till mig, men som sagt ... människor som verkligen gör sitt bästa för att trycka ned mig har jag alltför mycket erfarenhet av, tyvärr. :-/
/Tette.
Trackback
