Mina manliga förebilder
Efter de senaste dagarnas nygamla funderingar på mina svårigheter att hantera kärleksrelationer, kom jag att tänka på de två män som fungerat som fäder för mig och som alltså då torde vara mina främsta manliga förebilder. Och visst kan jag förstå, bara genom att se kopplingarna till dessa två, varför jag faller för den typ av män jag gjort/gör.
Tänker dock inte gå in djupare på den saken här och nu, utan istället bara bitterljuvt minnas dem en stund extra. Har av båda två alltid känt mig älskad, vilket inte är en lätt uppgift för mig att göra i övrigt. Tyvärr är de ju båda döda idag, men minnena finns ju kvar.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Min far, Pertti Merio. Född 1933, död 1998.
Pappa var brandman, senare brandchef, men det han verkligen brann för var musiken. Han spelade främst trumpet och kornett, men kunde även hantera piano och gitarr. Han var utbildad på finska akademiska musikhögskolan. Den "vanliga" skolan gick han inom det militära och även därifrån fick han musikalisk utbildning och spelade med i militärens orkester.
Pappa fick sitt första barn, Annelie, som blott 16-åring (med en betydligt äldre kvinna). Han var knappt 32 när han blev morfar första gången. :-o Jag vet inte hur länge han var gift med Annelies mor (de fick dispens att gifta sig, eftersom han var minderårig), men inte så många år senare gifte han om sig och fick ännu en dotter, Paula.
Mamma och pappa, innan jag var född.
1957 träffade han så mor min och tillsammans fick de tre barn, varav jag är den yngsta. Mamma var gift med honom under 12 års tid, tills hon tog oss barn med sig och flyttade till Sverige.
Min syster Tita, jag och min bror Tomas 1965.
Pappa ansökte faktiskt om vårdnaden över mig, men dök aldrig sen upp i Helsingfors tingsrätt, när förhandlingarna skulle påbörjas. Förmodligen pga att han insåg att han inte skulle ha en chans, både med tanke på hans arbetstider och hans ökända humör/alkoholberoende. Har ju undrat lite ibland över hur min tillvaro, mitt liv, skulle sett ut om han faktiskt fått vårdnaden om mig och jag bott kvar i Finland med honom. Tror dock att det var bra att det inte blev så.
Pappa och jag hade kontakt, främst genom brevväxling, fram till hans plötsliga död -98. Han är utan tvekan den person i mitt liv som gjort starkast intryck på mig. Som präglat mig mest. Såväl positivt som negativt. Vi var/är väldigt lika på många sätt. Och även han bar på den inre "trasighet", skörhet som jag innehar. Han upplevde även liknande saker som de jag upplevt så jag kan ändå inte urskilja hur mycket av våra likheter som beror på arv och miljö. Hur som helst älskade jag honom högt och det gör jag ännu!
------------------------------------------------------------------------------------------------------
------------------------------------------------------------------------------------------------------
1971 kom jag till Sverige. Mamma och mina helsyskon hade flyttat över tidigare, för att installera sig och skaffa bohag, innan jag kom. Började skolan, första klass, ganska omgående och inte långt senare träffade mamma min styvfar Lennart (som kom att fungera som en far för mig från jag var sju år tills han dog, då jag var 36).
Min styvfar Lennart Carlsson. Född 1929, död 2000.
Lennart var snickare/timmerman, vars största intresse var fotboll. Han spelade i AIK på elitnivå (centerback) åren 1947-59 och var även uttagen till Svenska Landslaget en säsong. Lennart är en av de AIK-spelare genom alla tider som spelat flest matcher för laget!
AIK laguppställning 1950
Övre raden-från vänster:
Bertil Bäckwall, Lennart Pettersson, Börje Leander, Bror Mellberg, Ivan Bodin, Gösta "Pröjsarn" Nilsson
Nedre raden- från vänster:
Göte Almqvist, *Lennart Carlsson (Styvfar!)*, Åke Sandberg, Olle Claesson, Lennart "Nacka" Skoglund
Ovanstående lagfoto, med samtligas autografer, har jag i min privata ägo.
Jag, mamma och Lennarts biologiska son Paul.
Lennart var en tystlåten person som inte var lätt att komma nära, men han var samtidigt trygg och pålitlig och jag betvivlade aldrig att han verkligen älskade mig, som sitt eget barn. Det sa han också ganska ofta.
Jag fick en halvlillebror på köpet också. Lennarts biologiska son kom att stå mig nära, då han även flyttade hem till oss när han var barn. Då vi var (är) nästan jämngamla (Paul är knappt två år yngre) umgicks vi väldigt tätt under uppväxten.
Lennart var även en väldigt omtänksam och aktiv morfar till mina barn. Han (tillsammans med mamma, men även på egen hand) ägnade mycket tid åt dem. Tog med dem på fisketurer, lärde dem snickra och bara fanns där för dem, kort och gott. Precis som för mig. Vi saknar honom mycket, barnen och jag!
------------------------------------------------------------------------------------------------------
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Utöver dessa två män så har även min morfar varit en viktig mansförebild i mitt liv. Jag tillbringade varje sommar (och även andra tider på året) under hela uppväxten i Hangö, Finland, hos mormor och honom.
Även min storebror Tomas har ju såklart betytt en del som mansförebild. Dock flyttade han hemifrån när jag bara var tio år gammal, så han var tyvärr inte så involverad i, närvarande, under min uppväxt.
Men det får jag avhandla en annan dag. :-)
Tänker dock inte gå in djupare på den saken här och nu, utan istället bara bitterljuvt minnas dem en stund extra. Har av båda två alltid känt mig älskad, vilket inte är en lätt uppgift för mig att göra i övrigt. Tyvärr är de ju båda döda idag, men minnena finns ju kvar.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Min far, Pertti Merio. Född 1933, död 1998.
Pappa var brandman, senare brandchef, men det han verkligen brann för var musiken. Han spelade främst trumpet och kornett, men kunde även hantera piano och gitarr. Han var utbildad på finska akademiska musikhögskolan. Den "vanliga" skolan gick han inom det militära och även därifrån fick han musikalisk utbildning och spelade med i militärens orkester.
Pappa fick sitt första barn, Annelie, som blott 16-åring (med en betydligt äldre kvinna). Han var knappt 32 när han blev morfar första gången. :-o Jag vet inte hur länge han var gift med Annelies mor (de fick dispens att gifta sig, eftersom han var minderårig), men inte så många år senare gifte han om sig och fick ännu en dotter, Paula.
Mamma och pappa, innan jag var född.
1957 träffade han så mor min och tillsammans fick de tre barn, varav jag är den yngsta. Mamma var gift med honom under 12 års tid, tills hon tog oss barn med sig och flyttade till Sverige.
Min syster Tita, jag och min bror Tomas 1965.
Pappa ansökte faktiskt om vårdnaden över mig, men dök aldrig sen upp i Helsingfors tingsrätt, när förhandlingarna skulle påbörjas. Förmodligen pga att han insåg att han inte skulle ha en chans, både med tanke på hans arbetstider och hans ökända humör/alkoholberoende. Har ju undrat lite ibland över hur min tillvaro, mitt liv, skulle sett ut om han faktiskt fått vårdnaden om mig och jag bott kvar i Finland med honom. Tror dock att det var bra att det inte blev så.
Pappa och jag hade kontakt, främst genom brevväxling, fram till hans plötsliga död -98. Han är utan tvekan den person i mitt liv som gjort starkast intryck på mig. Som präglat mig mest. Såväl positivt som negativt. Vi var/är väldigt lika på många sätt. Och även han bar på den inre "trasighet", skörhet som jag innehar. Han upplevde även liknande saker som de jag upplevt så jag kan ändå inte urskilja hur mycket av våra likheter som beror på arv och miljö. Hur som helst älskade jag honom högt och det gör jag ännu!
------------------------------------------------------------------------------------------------------
------------------------------------------------------------------------------------------------------
1971 kom jag till Sverige. Mamma och mina helsyskon hade flyttat över tidigare, för att installera sig och skaffa bohag, innan jag kom. Började skolan, första klass, ganska omgående och inte långt senare träffade mamma min styvfar Lennart (som kom att fungera som en far för mig från jag var sju år tills han dog, då jag var 36).
Min styvfar Lennart Carlsson. Född 1929, död 2000.
Lennart var snickare/timmerman, vars största intresse var fotboll. Han spelade i AIK på elitnivå (centerback) åren 1947-59 och var även uttagen till Svenska Landslaget en säsong. Lennart är en av de AIK-spelare genom alla tider som spelat flest matcher för laget!
AIK laguppställning 1950
Övre raden-från vänster:
Bertil Bäckwall, Lennart Pettersson, Börje Leander, Bror Mellberg, Ivan Bodin, Gösta "Pröjsarn" Nilsson
Nedre raden- från vänster:
Göte Almqvist, *Lennart Carlsson (Styvfar!)*, Åke Sandberg, Olle Claesson, Lennart "Nacka" Skoglund
Ovanstående lagfoto, med samtligas autografer, har jag i min privata ägo.
Jag, mamma och Lennarts biologiska son Paul.
Lennart var en tystlåten person som inte var lätt att komma nära, men han var samtidigt trygg och pålitlig och jag betvivlade aldrig att han verkligen älskade mig, som sitt eget barn. Det sa han också ganska ofta.
Jag fick en halvlillebror på köpet också. Lennarts biologiska son kom att stå mig nära, då han även flyttade hem till oss när han var barn. Då vi var (är) nästan jämngamla (Paul är knappt två år yngre) umgicks vi väldigt tätt under uppväxten.
Lennart var även en väldigt omtänksam och aktiv morfar till mina barn. Han (tillsammans med mamma, men även på egen hand) ägnade mycket tid åt dem. Tog med dem på fisketurer, lärde dem snickra och bara fanns där för dem, kort och gott. Precis som för mig. Vi saknar honom mycket, barnen och jag!
------------------------------------------------------------------------------------------------------
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Utöver dessa två män så har även min morfar varit en viktig mansförebild i mitt liv. Jag tillbringade varje sommar (och även andra tider på året) under hela uppväxten i Hangö, Finland, hos mormor och honom.
Även min storebror Tomas har ju såklart betytt en del som mansförebild. Dock flyttade han hemifrån när jag bara var tio år gammal, så han var tyvärr inte så involverad i, närvarande, under min uppväxt.
Men det får jag avhandla en annan dag. :-)
I backspegeln ...-->
--> ... ser jag en person med ett stort engagemang kring orättvisor. Jag ser upprördhet, drivkraftig jävlaranamma, jag hör många och långa politiska diskussioner, med genus i fokus. Jag ser ett osminkat ansikte och noll intresse för fåfänga. Jag minns en längtan efter att kunna göra skillnad - genom diskussioner, genom engagemang, genom att försöka tydliggöra det absurda i könsroller, i ekonomiska och etniska orättvisor.
Jag minns också mothugget från alla möjliga håll och kanter och jag minns att jag rent av njöt av att få möjlighet till ännu mer och djupare diskussioner genom det. Var (speciellt för min ålder) extremt medveten och insatt i det politiska spelen och vad som hindrade jämställdhet. (Enligt mig i alla fall) Jag bad aldrig om ursäkt för att jag tog plats, var osminkad, inte bar "rätt" kläder och var fräck nog att mäta mig och mitt värde med killarnas.
Såhär såg jag ut i tonåren. Målade mig ALDRIG, gick i "otjejiga" kläder, med händerna i byxfickorna (om de inte var på gitarren förstås. ;-)
Det tragikomiska är att jag aldrig kände att det var killarna som hade något emot mig och/eller mitt sätt att vara/agera. Tvärtom faktiskt. Andra tjejer däremot ... störde sig på att jag inte sminkade mig, att jag var oromantiskt sexuellt utagerande, att jag hördes och märktes överhuvudtaget. Andra tjejer/kvinnor har ofta haft väldigt svårt för mitt raka sätt att kommunicera och mitt behov av att säga vad jag tycker och tänker.
Det MEST tragiska är att den känslan sedan fortgått hela livet hittills. Känslan av att det som hindrar kvinnor från att få ta självklar plats, i stort och smått i alla samhällets vrår, är andra kvinnor. Det STÖR andra kvinnor enormt, uppenbarligen, om man som kvinna vågar skita i att försöka anpassa sig efter rådande normer och ideal. Och har man därtill mage att verka tycka om sig själv (trots att man är osminkad och småfet) - ja då slår det totalt bakut. "Hur KAN hon vara så kaxig och självsäker? Vem tror hon att hon är egentligen?" ....
Jag i slutet av min tonårstid.
Den här låten spelade/sjöng jag ofta som ung (fast i en mer rockig version) och det händer att jag gör det än idag faktiskt. Lyssna på texten, det är den som är det viktiga här! ;-)
Kvinnoförakt - Text/musik av Björn Afzelius
Min tjej kom hem från jobbet och var deppig en dag
Hon svor och fräste, ja hon var inte glad
Så jag sa: "Älskling, älskling hur är det fatt?"
Hon sa: "Nu har jag fått nog av detta satans kvinnoförakt!"
För i morse kom en typ och gav mej en check
Han ville göra en film om mina bröst och min häck
Men jag sa: "Polarn, du borde nog ta dej i akt
För du ska jävlar inte leva på att sprida nåt kvinnoförakt!"
Och på jobbet kom min chef och gav mej förslag
Han sa att frugan hans och ungarna var bortresta ett tag
Och när jag bad honom dra så blev jag löst ifrån mitt kontrakt
Men jag går hellre ner och stämplar än jag odlar hans kvinnoförakt!
För dom som tjänar på att folk berövas av drömmar
är ju kärleken ointressant
Sen får dom kalla det för frihet eller precis vad dom vill
Men att brudarna förnedras är fan ingen frihet
eller nåt dom själva har valt
Om deras chanser får bero på hur stora lökar dom har!
Och du själv blir lika lurad fast du inte vill tro't
För dina porrblaskor i din gitarr
är alla fyllda av atleter som tar ett nummer i timmen
Men om du drömmar om ett harem, så ger jag dej pengar
till att flyga ner till Qatar
Om du nu tror att du är kapabel att ligga i hela dan!
Men liberalerna är värst - dom tror att allting jämnas ut
om man för varje brud man visar också viker ut en kuk!
Men älskling kom då ihåg vad jag sagt:
Det enda man då uppnår är ett fullständigt människoförakt!
Jag minns också mothugget från alla möjliga håll och kanter och jag minns att jag rent av njöt av att få möjlighet till ännu mer och djupare diskussioner genom det. Var (speciellt för min ålder) extremt medveten och insatt i det politiska spelen och vad som hindrade jämställdhet. (Enligt mig i alla fall) Jag bad aldrig om ursäkt för att jag tog plats, var osminkad, inte bar "rätt" kläder och var fräck nog att mäta mig och mitt värde med killarnas.
Såhär såg jag ut i tonåren. Målade mig ALDRIG, gick i "otjejiga" kläder, med händerna i byxfickorna (om de inte var på gitarren förstås. ;-)
Det tragikomiska är att jag aldrig kände att det var killarna som hade något emot mig och/eller mitt sätt att vara/agera. Tvärtom faktiskt. Andra tjejer däremot ... störde sig på att jag inte sminkade mig, att jag var oromantiskt sexuellt utagerande, att jag hördes och märktes överhuvudtaget. Andra tjejer/kvinnor har ofta haft väldigt svårt för mitt raka sätt att kommunicera och mitt behov av att säga vad jag tycker och tänker.
Det MEST tragiska är att den känslan sedan fortgått hela livet hittills. Känslan av att det som hindrar kvinnor från att få ta självklar plats, i stort och smått i alla samhällets vrår, är andra kvinnor. Det STÖR andra kvinnor enormt, uppenbarligen, om man som kvinna vågar skita i att försöka anpassa sig efter rådande normer och ideal. Och har man därtill mage att verka tycka om sig själv (trots att man är osminkad och småfet) - ja då slår det totalt bakut. "Hur KAN hon vara så kaxig och självsäker? Vem tror hon att hon är egentligen?" ....
Jag i slutet av min tonårstid.
Den här låten spelade/sjöng jag ofta som ung (fast i en mer rockig version) och det händer att jag gör det än idag faktiskt. Lyssna på texten, det är den som är det viktiga här! ;-)
Kvinnoförakt - Text/musik av Björn Afzelius
Min tjej kom hem från jobbet och var deppig en dag
Hon svor och fräste, ja hon var inte glad
Så jag sa: "Älskling, älskling hur är det fatt?"
Hon sa: "Nu har jag fått nog av detta satans kvinnoförakt!"
För i morse kom en typ och gav mej en check
Han ville göra en film om mina bröst och min häck
Men jag sa: "Polarn, du borde nog ta dej i akt
För du ska jävlar inte leva på att sprida nåt kvinnoförakt!"
Och på jobbet kom min chef och gav mej förslag
Han sa att frugan hans och ungarna var bortresta ett tag
Och när jag bad honom dra så blev jag löst ifrån mitt kontrakt
Men jag går hellre ner och stämplar än jag odlar hans kvinnoförakt!
För dom som tjänar på att folk berövas av drömmar
är ju kärleken ointressant
Sen får dom kalla det för frihet eller precis vad dom vill
Men att brudarna förnedras är fan ingen frihet
eller nåt dom själva har valt
Om deras chanser får bero på hur stora lökar dom har!
Och du själv blir lika lurad fast du inte vill tro't
För dina porrblaskor i din gitarr
är alla fyllda av atleter som tar ett nummer i timmen
Men om du drömmar om ett harem, så ger jag dej pengar
till att flyga ner till Qatar
Om du nu tror att du är kapabel att ligga i hela dan!
Men liberalerna är värst - dom tror att allting jämnas ut
om man för varje brud man visar också viker ut en kuk!
Men älskling kom då ihåg vad jag sagt:
Det enda man då uppnår är ett fullständigt människoförakt!
De finska rötterna
Jag föddes i Helsingfors, Finland, den 26 oktober 1964. Mina första nästan sju år bodde jag på Igelkottsvägen (Siilitie)13 S, i ett område som heter Hertonäs (Herttoniemi).
Ovan. Min syster Tita, jag och min bror Tomas.
Herttoniemi är ett helt finsktalande område och mitt modersmål från start var alltså finska. Kunde dock även svenska eftersom min mor är finlandssvensk (från Hangö, där hon återigen bor). Jag gick på finskt lekis och så här lät Pippi Långstrump, så som jag lärde mig den. (Ps. Flickan som sjunger här bryter på svenska. Antar att ickefinnar inte hör det, men det låter rätt lustigt.)
Mamma var på den tiden undersköterska och arbetade på akuten i Helsingfors. Pappa min var brandman, rökdykare och senare kårchef. Pappa var även musiker, trumpet var hans huvudinstrument. Han var utbildad på finska akademiska musikhögskolan och medlem i försvarets musikkår. Älskade att lyssna på honom när han spelade. Både repetitionerna och de spelningar han hade. Utöver musikkåren var han också med i ett storband. I mitt minne av honom finns musiken med i allra högsta grad.
Ovan. Mina föräldrar Iris och Pertti -> th. Papi när han spelar trumpet.
En annan sång jag minns från barndomen i Helsingfors.
När jag var knappt sju år gammal skilde sig mina föräldrar och jag flyttade tillsammans med mamma, syster och bror till Sverige, Nynäshamn. Hade dock regelbunden kontakt med min far tills hans död (-98) och har tillbringat alla somrar under uppväxten hos/med mormor och morfar i Hangö, Finland. Så rötterna har fått sitt.
Ovan. Jag som tvååring på Plagen i Hangö. Th. mormor och morfar. (Båda tyvärr döda idag.)
Trots att jag bott större delen av mitt liv i Sverige är jag i hjärtat för alltid finne! Får OFTA nostalgitrippar (likt den här nu i bloggen ;-)) och tänker tillbaka på mina finska rötter. Språket behärskar jag tyvärr inte längre till fullo, men jag förstår det mesta och kan göra mig förstådd i alla fall.
Ovan. Min bror, jag och papi, under ett besök i Helsingfors, efter att jag och syskonen flyttat med mamma till Sverige.
Jag försöker åka till Finland åtminstone varje sommar. Mor min har ju som sagt flyttat "hem" igen och jag har även morbröder i Hangö, samt en halvsyster (pappas barn) och kusiner i Helsingfors. De sistnämnda har jag ingen direkt kontakt med (förutom en av kusinerna som jag har som FB-vän), men ändå - jag vet ju att de finns där. Har även en halvsyster i Sverige, Paula (också pappas barn), som jag känner mig väldigt besläktad med, trots at vi inte vuxit upp ihop och som jag har regelbunden kontakt med via nätet.
Avslutar den här nostalgitrippen med Egotrippi. Ett finskt, modernare band som jag gillar. Låten handlar om att "gilla läget", att försöka hålla kvar den man är i alla lägen.
Ovan. Min syster Tita, jag och min bror Tomas.
Herttoniemi är ett helt finsktalande område och mitt modersmål från start var alltså finska. Kunde dock även svenska eftersom min mor är finlandssvensk (från Hangö, där hon återigen bor). Jag gick på finskt lekis och så här lät Pippi Långstrump, så som jag lärde mig den. (Ps. Flickan som sjunger här bryter på svenska. Antar att ickefinnar inte hör det, men det låter rätt lustigt.)
Mamma var på den tiden undersköterska och arbetade på akuten i Helsingfors. Pappa min var brandman, rökdykare och senare kårchef. Pappa var även musiker, trumpet var hans huvudinstrument. Han var utbildad på finska akademiska musikhögskolan och medlem i försvarets musikkår. Älskade att lyssna på honom när han spelade. Både repetitionerna och de spelningar han hade. Utöver musikkåren var han också med i ett storband. I mitt minne av honom finns musiken med i allra högsta grad.
Ovan. Mina föräldrar Iris och Pertti -> th. Papi när han spelar trumpet.
En annan sång jag minns från barndomen i Helsingfors.
När jag var knappt sju år gammal skilde sig mina föräldrar och jag flyttade tillsammans med mamma, syster och bror till Sverige, Nynäshamn. Hade dock regelbunden kontakt med min far tills hans död (-98) och har tillbringat alla somrar under uppväxten hos/med mormor och morfar i Hangö, Finland. Så rötterna har fått sitt.
Ovan. Jag som tvååring på Plagen i Hangö. Th. mormor och morfar. (Båda tyvärr döda idag.)
Trots att jag bott större delen av mitt liv i Sverige är jag i hjärtat för alltid finne! Får OFTA nostalgitrippar (likt den här nu i bloggen ;-)) och tänker tillbaka på mina finska rötter. Språket behärskar jag tyvärr inte längre till fullo, men jag förstår det mesta och kan göra mig förstådd i alla fall.
Ovan. Min bror, jag och papi, under ett besök i Helsingfors, efter att jag och syskonen flyttat med mamma till Sverige.
Jag försöker åka till Finland åtminstone varje sommar. Mor min har ju som sagt flyttat "hem" igen och jag har även morbröder i Hangö, samt en halvsyster (pappas barn) och kusiner i Helsingfors. De sistnämnda har jag ingen direkt kontakt med (förutom en av kusinerna som jag har som FB-vän), men ändå - jag vet ju att de finns där. Har även en halvsyster i Sverige, Paula (också pappas barn), som jag känner mig väldigt besläktad med, trots at vi inte vuxit upp ihop och som jag har regelbunden kontakt med via nätet.
Avslutar den här nostalgitrippen med Egotrippi. Ett finskt, modernare band som jag gillar. Låten handlar om att "gilla läget", att försöka hålla kvar den man är i alla lägen.
