TetteMerio -> Kommit bakvägen? Gå genast till -> www.tettemerio.se

 

... nja, kanske inte högsta toppen, men trots att senaste tiden varit TOTALT KAOTISK, FULLSTÄNDIGT CHOCKARTAD och VIDRIG på många sätt, så känner jag mig just nu ganska tillfreds och oväntat harmonisk! Märkligt! Kanske behövdes än rejäl känslomässig katastrof för att vissa delar i mitt liv skulle vara möjliga att pussla ihop igen? Eller så är jag bara i chocktillstånd fortfarande och fattar inte att jag borde känna allt annat än just harmoni?!? :-o ;-) Jaja ... tiden får utvisa hur saker och ting utvecklar sig. Orkar inte lägga någon grubbelenergi på det ändå!

 

Jobbar kvar hos bror min två dagar i veckan och de dagarna blir rejält långa! Går då upp 05.15 och strax efter 06.30 kör jag (med firmabil) mig och min syster Tita till vår brors Fastighetsförvaltning Borg & Merio på Söder i Stockholm. (Syrran jobbar alltså där på heltid, och såklart även brorsan, om någon missat det.)

 Tre veckor har nu gått sedan jag började där och det blir roligare och roligare ju mer jag lär mig och i onsdags fick jag till och med ett eget litet rum på kontoret att husera i! :-) Kommer sedan inte hem igen förrän framåt dryga 18-tiden de dagarna. Långa dagar, som sagt, men det är helt okej. :-)

 

Vet ju ännu inte om jag faktiskt kommer stanna i långa loppet, men funkar det bra - för mig och mina syskon - så kan det ju eventuellt bli så kanske. Just NU känns det som sagt hur som helst kul, även om det tar på krafterna att lära sig ett helt nytt yrke OCH plötsligt gå upp tidigt som f_n, köra bil i värsta rusningstrafiken och samtidigt fortsatt ha alla jäkla krämpor jag ju ändå ständigt har, MEN ... har upptäckt att de i alla fall inte verkar bli så mycket värre av dessa dagar, så då kör jag på tills kropp/själ eventuellt säger något annat!

Alltså ... när det kommer till vissa ting - känslomässiga sådana speciellt - så kan jag vara hur jäkla velig som helst och känner att jag varken vet ut eller in med vad jag vill, vad jag känner, vad jag vågar, vad jag orkar, vad jag egentligen borde, HUR FAN JAG SKA GÖRA helt enkelt! Vidrigt jobbigt och tärande! :-(

 

Så är det just nu och nej, jag kan inte bara låta det vara heller, för tusen tankar, frågor, känslor snurrar runt, runt, runt i mitt huvud och påverkar då såklart även mina fysiska symptom - ökar på min redan höga inre stressnivå. Och när jag emellanåt tror att NU ... NU vet jag hur jag ska/måste/vill göra ... då tar det inte lång tid alls förrän hela den säkerheten kastas omkull (av olika orsaker) och jag står på ruta ett igen. Blir gaaaalen!

 

Men utöver det är jag rätt nöjd med vad jag ändå utför numera, trots mitt konstanta skitmående och mentala/fysiska plågor i alla möjliga former! Fortsätter mina tre träningspass i veckan, min veckoterapi (KPT) och mitt testjobbande två dagar i veckan, på min brors fastighetsförvaltning i Stockholm. Börjar få åtminstone liiiite bättre koll på vad den branschen innefattar och vem vet - en vacker dag kanske jag kan göra lite nytta där också, hahaha. ;-) Än så länge är det mest bara att ta in allehanda info/kunskaper i korvstoppningsformat, men som sagt ... det börjar klarna en smula i alla fall. :-)

 

Har ju även en syster där på arbetsplatsen och hittills är det enbart hon som varit min informatör/läromästare, men från nästa vecka kommer även min bror vara på plats (han har haft semester sedan jag startade testandet) och då blir det väl korvstoppning från två håll, antar jag för ... de gör inte alls samma saker, bror och syster, där på kontoret. Jaja ... vi får se hur det går helt enkelt och om vi känner att det kan komma något ömsesidigt gott ut av att jag finns där vissa dagar?!

 

Kör ju en firmabil fram och tillbaka - mitt i västa rusningstrafiken, båda vägarna och trots att jag älskar att köra (allt som går att köra), så måste jag erkänna att jag i mitt redan (inre) stressade tillstånd, tycker att det är lite småjobbigt under de sträckor av vägen där det är som mest trafikkaos. Får lite cellskräckskänsla av att ligga intryckt i trippel/fyrfilade, stoppfulla motorvägar. Har aldrig varit förtjust i just motorvägar förövrigt. Föredrar alla gånger små, kurviga landsvägar! DÄR känner jag mig lugn! ;-) Men det är nog också mycket en vanesak, skulle jag tro. Det hoppas jag på i alla fall! ;-)

Utöver att träna, terapisera och arbeta har jag igen varit på övernattningsturné några dagar. ;-) Först till min vän Catrin, (som jag bodde ihop med en period då jag var blott 17 år gammal). Hon var även basist i gruppen Smile som jag sjöng i som 15-16-åring. Utöver det var det Catrin som "pusslade ihop" mig med min dotters far, så hon har på alla möjliga vis spelat (och gör så ännu) en viktig roll i mitt liv, helt klart! ;-)

 

Hann sen inte mer än hem och kastade in gitarren, förrän jag stack iväg till övernattningsplats nummer två på två dygn - en vacker skärgårdsö jag tidigare tillbringat rätt mycket tid på. Ja, det är lika bra att passa på att flänga runt, medan jag har lite låga uppe. ;-)

Nu ska jag dock däremot sova en stund, tänkte jag. Natti natt, gott folk!

 

Familjen  - dvs. barn och barnbarn:

 

Barn och barnbarn mår bra!

Sonen tog ju som sagt studenten i början av sommaren och är således färdig frisör. Han hyr, sedan några veckor tillbaka, stol på MariaSalongen här i Nynäshamn. Han trivs superbra med både yrkesvalet och arbetsplatsen! :-)

 

Dottern har efter fem års singelliv träffat en otroligt trevlig, omtänksam man, vilket gläder mig. Barnbarnen är även de överförtjusta i honom. Suveränt! :-)

 

Har umgåtts ganska flitigt med barn och barnbarn hela sommaren. De är utan tvekan mina största juveler i livet!

 

 

Orkar knappt snudda vid ämnet. Har mått SKIT hela sommaren och Levaxinet (som jag fick mot min hypotyreos) har jag fått ge upp igen efter dryga tre månaders brukande, eftersom hjärtat blev så jävla speedat av det och eftersom jag redan har stora problem med hjärtklappning/allmänt förhöjd puls, så gick det bara inte att pressa det ännu mer. Går alltså fortsatt då obehandlad mot hypon och så får det vara tills jag eventuellt orkar ta en ny "strid" med diverse läkare. Den orken finns INTE i dagsläget, kan jag säga!

 

Har sedan en vecka återupptagit min fysiska träning och ska nu tre gånger per vecka träna kondition och styrka hos en sjukgymnast (samma som jag gick hos tidigare) som är specialiserad på psykosomatiska tillstånd. Jag hoppas jag får lite mer kraft och ork därigenom. Har dock avsagt mig den terapeutiska delen vi tidigare hade med och även den massage/avslappning vi avslutade varje tidigare pass med. Känner att det är tillräckligt med terapi genom "min vanliga" KPT-terapeut, som jag fortfarande går till en gång per vecka.

 

Och avslappningen ... har utformat en egen variant av avslappningsövningar som faktiskt är det enda av den arten som hittills gett någon som helst effekt på min ständigt överstressade själ/kropp. Har mixat ihop sådant jag lärt mig genom åren, från de Yoga, Meditation och Mindfulness-kurser jag gått. Gör dessa övningar flera gånger per dag och det tänker jag fortsätta med!

 

 

Hm ... någon sådan finns inte i nuläget, tyvärr och jag kan heller inte se/känna att det någonsin ska infinna sig någon kärlek i mitt liv igen. (Menar såklart nu kärlek till/från en man - för kärlek till/från barn och barnbarn har jag ju, tack och lov!)

 

I princip har det väl varit ganska kärlekslöst i mitt liv ända sedan i julas, men sedan en dryg månad har det varit HELT stiltje på den fronten och ... det ÄR ju för jävla sorgligt! Och tråkigt! (Särskilt med tanke på hur jäkla mycket kraft/tålamod/hopp jag lagt på föregående relation och ja ... till vilken nytta då - ingen - visade det sig ....) Och jag saknar och längtar efter en varm, trygg manskropp att ligga nära intill, men jag har varken ork eller tilltro nog för att ens försöka hitta någon sådan, så det får vara helt enkelt.

 

Och som sagt ... har svårt att se att jag någonsin igen ska återfå ork och tilltro till män, så jag är inställd på att leva utan någon, kort och gott. :-( Och nä, är inte intresserad av "bara" fysisk närhet (sex), vilket heller inte skulle vara någon som helst konst att få om jag vill/behöver, utan jag saknar KÄRLEK! Respektfull, varm, innerlig, lojal, ärlig, passionerad, nyfiken, KÄRLEK!!

-----------------------------------------------------------------------------------

har jag dock gjort ganska mycket, för att vara mig. (Tror jag kastades in i någon slags chocktillstånd, som gav mig lite extraskjutts iväg, utanför hemmet ? ...) Har återupptagit tätt umgänge med två gamla väninnor, med vilka (fast med var och en för sig) jag haft låååånga köksbordssamtal och varit ute och festat (fast jag ÄR helnykterist, så inte festa på det viset ;-)) och lyssnat på livemusik med.

 

Har även tillbringat lite tid i skärgården, sovit över på Söder/Stockholm och utöver det har jag alltså börjat träna tre dagar i veckan OCH testjobbar två dagar i veckan på min brors fastighetsförvaltning (även min syster jobbar där) i Stockholm. Har fått låna en av brorsans firmabilar för att ta mig fram/tillbaka dit med, men får även ha den de övriga dagarna just nu, vilket är jäkligt nice! Bara känslan av att jag då lätt KAN ta mig någonstans utan krångel, känns gott! :-)

 

Försöker alltså att helt trotsa min kropps otaliga symptom (hjärtklappning, yrsel, värk överallt, mjölksyra överallt, andfåddhet, panikkänslor, invärtes stress konstant, mm, mm ...) och bara försöka göra saker ändå och fungera så gott det går, så länge det går. Försöker också på så sätt såklart hålla sorg, kärlekslöshet, känslan av svek (ända från barnsben till dags dato ...) stången. Orkar inte sitta inlåst till kropp och själ en dag till nämligen.

 

Nej, dags att börja förbereda mig för dagens mentala och fysiska terapier! Må väl gott folk!