Nattrader
Jodå, jag - tillsammans med särbon, dottern min och äldsta barnbarnet - kom iväg för att lyssna på sonen med vän som skulle sjunga/spela på en lokal krog. Och det lät jättebra och jag kunde ta till mig det, trots alla jävla krämpor som tagit min kropp i besittning.
Särbon min. :-)
Trollpacka med särbo. ;-)
Sonen med vän på scen. Tio låtar sjöng/spelade de för oss och det lät kanon! :-)
Elvisungen var med och lyssnade på sin morbror. :-)
Uppträdandet spelades in, både genom mixerbordet (det var alltså sonens far som var ljudtekniker) och genom en kamera (för att få med bild också) och jag hoppas jag kan lägga vantarna på detta framöver och då kan lägga ut i alla fall ett klipp, så ni får höra hur de lät. :-)
**********--------------------------------------------**********
Tyvärr fick jag betala ett högt pris för att ha använt energi jag inte har och natten har varit fullständigt mardrömslik, med hysterisk hjärtklappning (värre än vanligt), som inte lät sig dämpas ett skit av extra betablockerare och med värk från hell. :-( Inte förrän mot morgontimmarna lugnade sig hjärtat så pass att jag kunde slappna av och somna en stund. Fan också! Blir så jävla TRÖTT på att ha det såhär! :-(
Eftersom Levaxinet jag äter sedan en dryg vecka tillbaka, kan ge just hjärtklappning som biverkning (om kroppen tycker att man tillför det för fort och ju längre man gått med obehandlad Hypotyreos, ju känsligare är man tydligen för tillsats av medicin), så hoppade jag över dagens piller och tänker ta dem varannan dag ett tag. Ska ju träffa specialistläkaren på onsdag och då får vi se vad han säger/tycker om min situation och om medicineringsdosen.
Det känns hur som helst jävligt tragiskt och nedstämt att känna hur måendet, värken, hjärtklappningen (plus viktuppgången ...) bara blir värre och värre för var dag som går. Fruktansvärt rent ut sagt! Står egentligen inte alls längre ut med detta, men jag har ju ändå en gnutta förhoppning kvar om att Levaxinet kanske ändå kan göra verkan inom en inte alltför avlägsen framtid. Och gör det inte det ... ja då vet jag inte vad som återstår ...
Har tagit reda på en hel del information om min diagnos Hypotyreos och även då förstått att om man inte blir symptomfri av Levaxinet, så kan det bero på att binjurarna är för sönderstressade och "slut". Och samma sak gäller där tydligen, att ju längre man gått med åkomman obehandlad, ju större är risken att binjurarna inte längre kan sköta sitt jobb och då kan kroppen inte tillgodogöra sig Levaxinet. 29 obehandlade år känns ju som rätt länge så ... :-/ Ska såklart ta upp även det med specialisten, om han inte gör det själv.
Imorgon bitti åker sonen min till London på en tredagarstripp. Blir jag pigg någon gång igen, så ska jag tusan också dit! Gå på pubrundor och lyssna på livemusiken som tydligen ska flöda där. Shoppa smycken och annat krafs och bara insupa miljön. Har länge velat åka dit, men min enorma flygrädsla har hittills stoppat mig, tyvärr.
Natti!
<----- Till min Hypotyreossida!
Särbon min. :-)
Trollpacka med särbo. ;-)
Sonen med vän på scen. Tio låtar sjöng/spelade de för oss och det lät kanon! :-)
Elvisungen var med och lyssnade på sin morbror. :-)
Uppträdandet spelades in, både genom mixerbordet (det var alltså sonens far som var ljudtekniker) och genom en kamera (för att få med bild också) och jag hoppas jag kan lägga vantarna på detta framöver och då kan lägga ut i alla fall ett klipp, så ni får höra hur de lät. :-)
**********--------------------------------------------**********
Tyvärr fick jag betala ett högt pris för att ha använt energi jag inte har och natten har varit fullständigt mardrömslik, med hysterisk hjärtklappning (värre än vanligt), som inte lät sig dämpas ett skit av extra betablockerare och med värk från hell. :-( Inte förrän mot morgontimmarna lugnade sig hjärtat så pass att jag kunde slappna av och somna en stund. Fan också! Blir så jävla TRÖTT på att ha det såhär! :-(
Eftersom Levaxinet jag äter sedan en dryg vecka tillbaka, kan ge just hjärtklappning som biverkning (om kroppen tycker att man tillför det för fort och ju längre man gått med obehandlad Hypotyreos, ju känsligare är man tydligen för tillsats av medicin), så hoppade jag över dagens piller och tänker ta dem varannan dag ett tag. Ska ju träffa specialistläkaren på onsdag och då får vi se vad han säger/tycker om min situation och om medicineringsdosen.
Det känns hur som helst jävligt tragiskt och nedstämt att känna hur måendet, värken, hjärtklappningen (plus viktuppgången ...) bara blir värre och värre för var dag som går. Fruktansvärt rent ut sagt! Står egentligen inte alls längre ut med detta, men jag har ju ändå en gnutta förhoppning kvar om att Levaxinet kanske ändå kan göra verkan inom en inte alltför avlägsen framtid. Och gör det inte det ... ja då vet jag inte vad som återstår ...
Har tagit reda på en hel del information om min diagnos Hypotyreos och även då förstått att om man inte blir symptomfri av Levaxinet, så kan det bero på att binjurarna är för sönderstressade och "slut". Och samma sak gäller där tydligen, att ju längre man gått med åkomman obehandlad, ju större är risken att binjurarna inte längre kan sköta sitt jobb och då kan kroppen inte tillgodogöra sig Levaxinet. 29 obehandlade år känns ju som rätt länge så ... :-/ Ska såklart ta upp även det med specialisten, om han inte gör det själv.
Imorgon bitti åker sonen min till London på en tredagarstripp. Blir jag pigg någon gång igen, så ska jag tusan också dit! Gå på pubrundor och lyssna på livemusiken som tydligen ska flöda där. Shoppa smycken och annat krafs och bara insupa miljön. Har länge velat åka dit, men min enorma flygrädsla har hittills stoppat mig, tyvärr.
Natti!
<----- Till min Hypotyreossida!
Foton på barnbarnen
Hälsan är bara piss och skit och eländes elände, så jag ger fan i att ge er några fler ord kring "jaget" och nöjer mig med att visa upp mina gosiga barnbarn som är på besök idag och även sover över.
:-)
Imorgon ska sonen min vara "förband" åt ett mer etablerat lokalt band och jag hoppas verkligen att jag förmår samla energi och självpepp nog för att kunna gå och lyssna på honom! Hans far är ställets ljudtekniker så ... OM jag nu inte skulle palla ta mig dit, har han ändå stöttning av en förälder. Skönt! Men jag VILL ju vara på plats, så jag ska göra mitt yttersta för att komma iväg.
Natti! Trevlig helg!
:-)
Imorgon ska sonen min vara "förband" åt ett mer etablerat lokalt band och jag hoppas verkligen att jag förmår samla energi och självpepp nog för att kunna gå och lyssna på honom! Hans far är ställets ljudtekniker så ... OM jag nu inte skulle palla ta mig dit, har han ändå stöttning av en förälder. Skönt! Men jag VILL ju vara på plats, så jag ska göra mitt yttersta för att komma iväg.
Natti! Trevlig helg!
Ythets
Har många gånger tidigare uttryckt min åsikt (genom diverse forum och samtal irl) angående den ytfixering som råder och som exploderat till absurdum. Efter att nu ha tittat på "Skönhetsbubblan" via Svt-play så blev ämnet kokande inom mig igen och jag kan bara åter konstatera att ... det faktum att diverse plastikoperationer och andra ytliga ingrepp idag är så pass lättillgängliga och dessutom blivit mer och mer vanliga, hjälper INTE människor att må bättre och få bättre självförtroende! Tvärtom - det hjälper till att skapa ÄNNU mer taskig självkänsla och fixering vid komplex!
Att man idag relativt enkelt KAN göra något åt diverse skavanker, sänker toleransnivån för demsamma maximalt. Pressen på individen att "fixa till sig" istället för att acceptera sig själv, blir orimlig och det där skitpratet om att "jag gör det för min egen skull" är rent trams. Klart som fan att man har komplex för att man betraktar sig själv ur utomståendes ögon. Skulle man befinna sig utanför räckvidden av medial påverkan och andra människors tyckanden, så är jag övertygad om att man inte skulle bry sig ett skit om hängbröst, rynkor, graviditetsslitage, extrakilon själv heller. Sen får folk säga vad fan de vill i sina "försvarstal"!
Det värsta är att ju fler som hoppar på denna ytkarusell, ju fler ringar på vattnet skapas. Det är långt ifrån ett problem på individnivå, så jo - jag har all rätt i världen att bli bestört. Det är ett STORT problem i mycket större perspektiv, eftersom idealeftersträvan är extremt smittsamt! Det är SJUKT att helt normalt livsslitage, helt "normala" komplex som de flesta faktiskt har, numera ses som så svåra att hantera att man till och med är villig att lägga sig under kniven för att försöka behålla ungdom och "felfri" yta till varje pris! Och kanske värst av allt är ju att det dessutom är så många unga, ännu icke ens "slitna" människor som låter sig korrigeras om kirurgiskt! Skrämmande!
Gillar inte Bingo Rimer särdeles normalt, men det han säger i programmet jag länkat till i stycke ett ovan, håller jag med om. Bl.a säger han att om ens barn har så dålig självkänsla att de tror att de ska bli lyckligare om de bara opererar om sig, så får man nog som förälder se det som ett misslyckande ...
Sen är det såklart mediaflödet och vad som pumpas ut där, som är den största boven i damat ändå. (Men fortfarande - vi, alla vuxna, tillåter att det fortgår. Ingen, eller inte tillräckligt många i alla fall, stampar foten i backen för att försöka stoppa den förödande utseendefixerade press framför allt unga människor utsätts för dagligen genom media!) Man måste ju vara både blind och döv för att INTE påverkas. Även som vuxen.
Och naturligtvis pratar jag nu enbart om rent kosmetiska ingrepp. Lika bra att tillägga det.
Att man idag relativt enkelt KAN göra något åt diverse skavanker, sänker toleransnivån för demsamma maximalt. Pressen på individen att "fixa till sig" istället för att acceptera sig själv, blir orimlig och det där skitpratet om att "jag gör det för min egen skull" är rent trams. Klart som fan att man har komplex för att man betraktar sig själv ur utomståendes ögon. Skulle man befinna sig utanför räckvidden av medial påverkan och andra människors tyckanden, så är jag övertygad om att man inte skulle bry sig ett skit om hängbröst, rynkor, graviditetsslitage, extrakilon själv heller. Sen får folk säga vad fan de vill i sina "försvarstal"!
Det värsta är att ju fler som hoppar på denna ytkarusell, ju fler ringar på vattnet skapas. Det är långt ifrån ett problem på individnivå, så jo - jag har all rätt i världen att bli bestört. Det är ett STORT problem i mycket större perspektiv, eftersom idealeftersträvan är extremt smittsamt! Det är SJUKT att helt normalt livsslitage, helt "normala" komplex som de flesta faktiskt har, numera ses som så svåra att hantera att man till och med är villig att lägga sig under kniven för att försöka behålla ungdom och "felfri" yta till varje pris! Och kanske värst av allt är ju att det dessutom är så många unga, ännu icke ens "slitna" människor som låter sig korrigeras om kirurgiskt! Skrämmande!
Gillar inte Bingo Rimer särdeles normalt, men det han säger i programmet jag länkat till i stycke ett ovan, håller jag med om. Bl.a säger han att om ens barn har så dålig självkänsla att de tror att de ska bli lyckligare om de bara opererar om sig, så får man nog som förälder se det som ett misslyckande ...
Sen är det såklart mediaflödet och vad som pumpas ut där, som är den största boven i damat ändå. (Men fortfarande - vi, alla vuxna, tillåter att det fortgår. Ingen, eller inte tillräckligt många i alla fall, stampar foten i backen för att försöka stoppa den förödande utseendefixerade press framför allt unga människor utsätts för dagligen genom media!) Man måste ju vara både blind och döv för att INTE påverkas. Även som vuxen.
Och naturligtvis pratar jag nu enbart om rent kosmetiska ingrepp. Lika bra att tillägga det.
Fredagsrapport
I skrivande stund har jag dunderhjärtklappning. Men det har jag ju dagligen och måste därför pula i mig ett antal betablockerare per dygn. Hur som helst har jag imorse intagit Levaxinpiller nummer ett. Gode Gud, låt dem hjälpa mig. Eftersom den i stort sett enda biverkning man kan få av Levaxin är just hjärtklappning, så känns det lite smått olustigt, men å andra sidan är hjärtklappning även ett av symptomen man kan få på Hypotyreos, som jag nu diagnostiserats med och då borde jag, enligt läkaren, tvärtom få MINDRE rusningar med medicinens hjälp. Jag hoppas han har rätt!
Idag har jag särbon hemma, vilket händer alltför sällan (men även det blir det förhoppningsvis bättring med framöver). Han står just nu och lagar middagen (lövbiff, ugnspotatis och sallad) åt oss - alltså åt honom själv, mig, mina barn och yngsta barnbarnet. Han både gillar och är duktig på matlagning (till skillnad från mig, hehe) så när han är hemma står det nästan alltid något delikat på spisen och sprider dofter i hela huset. :-)
Ikväll blir det såklart Let´s dance-tittande och mys och gos med mina älsklingar!
Trevlig helg, gott folk!
<----- Till min Hypotyreossida!
Idag har jag särbon hemma, vilket händer alltför sällan (men även det blir det förhoppningsvis bättring med framöver). Han står just nu och lagar middagen (lövbiff, ugnspotatis och sallad) åt oss - alltså åt honom själv, mig, mina barn och yngsta barnbarnet. Han både gillar och är duktig på matlagning (till skillnad från mig, hehe) så när han är hemma står det nästan alltid något delikat på spisen och sprider dofter i hela huset. :-)
Ikväll blir det såklart Let´s dance-tittande och mys och gos med mina älsklingar!
Trevlig helg, gott folk!
<----- Till min Hypotyreossida!
Åhhh, kanske äntligen hjälp i sikte?! ...
Blev precis kontaktad av den specialistläkare jag har tid hos den 2 maj. Han ringde för att underrätta mig om svaren på de prover som togs för två veckor sedan och för att upplysa mig om att han omgående kommer att skicka mig ett recept på Levaxin, så att jag kan påbörja behandling direkt, mot den Hypotyreos jag tydligen lider av (och förmodligen gjort sedan 29 år tillbaka, minst ... :-/).
Jippie, tänkte jag säga ... eehhh, eller nja ... eller joo, jippie för att jag ÄNTLIGEN kanske, kanske kan få någon form av adekvat behandling (och inte bara bli skickad på olika psykiska terapiformer ...) mot mina plågor! Men njaa .... om jag betänker att OM det nu är så lätt som att man kan bli behandlad med medicin ... varför, varför, varför har jag då fått plågas 29 år helt i onödan? Och under de åren sakta men säkert tappat mer och mer av allt vad livskvalité och kroppslig funktion heter?!?
Känner att jag nog kommer ha en period av stark bitterhet mot alla ooootaliga klåpare till läkare jag fått träffa sedan jag som 18-åring först började söka hjälp för mina symptom, men jag hoppas att jag framför allt kommer att få må bättre nu sakta mak igen och då kan glädjas!!?! HOPPAS att medicinen nu faktiskt funkar och att jag kan få komma ur det mardrömslika, värkande, isolerande, ångestfyllda ickeliv jag idag befinner mig i! Hoppas! ...
Just NU är jag i alla fall lite glad över att läkaren - utan överenskommelse ens - ringde upp mig och tänker sätta in behandling innan vi ens träffats! Det finns eldsjälar bland läkare också tydligen, vilket jag är tacksam över idag! Men är dessvärre också liiiite oroad över att min hjärtklappning ska bli ännu värre av medicinen, eftersom hjärtklappning i princip är den enda biverkning man kan få och ja ... har man redan, som mig, svår daglig hjärtklappning som måste medicineras för att hållas någotsånär i schack, så känns det ju lite läbbans att utsätta sig för något som kanske förvärrar skiten. MEN ... jag får hålla modet uppe en stund och inte ta ut eventuella eländen i förskott. (om det går ... ;-))
<----- Till min Hypotyreossida!
Jippie, tänkte jag säga ... eehhh, eller nja ... eller joo, jippie för att jag ÄNTLIGEN kanske, kanske kan få någon form av adekvat behandling (och inte bara bli skickad på olika psykiska terapiformer ...) mot mina plågor! Men njaa .... om jag betänker att OM det nu är så lätt som att man kan bli behandlad med medicin ... varför, varför, varför har jag då fått plågas 29 år helt i onödan? Och under de åren sakta men säkert tappat mer och mer av allt vad livskvalité och kroppslig funktion heter?!?
Känner att jag nog kommer ha en period av stark bitterhet mot alla ooootaliga klåpare till läkare jag fått träffa sedan jag som 18-åring först började söka hjälp för mina symptom, men jag hoppas att jag framför allt kommer att få må bättre nu sakta mak igen och då kan glädjas!!?! HOPPAS att medicinen nu faktiskt funkar och att jag kan få komma ur det mardrömslika, värkande, isolerande, ångestfyllda ickeliv jag idag befinner mig i! Hoppas! ...
Just NU är jag i alla fall lite glad över att läkaren - utan överenskommelse ens - ringde upp mig och tänker sätta in behandling innan vi ens träffats! Det finns eldsjälar bland läkare också tydligen, vilket jag är tacksam över idag! Men är dessvärre också liiiite oroad över att min hjärtklappning ska bli ännu värre av medicinen, eftersom hjärtklappning i princip är den enda biverkning man kan få och ja ... har man redan, som mig, svår daglig hjärtklappning som måste medicineras för att hållas någotsånär i schack, så känns det ju lite läbbans att utsätta sig för något som kanske förvärrar skiten. MEN ... jag får hålla modet uppe en stund och inte ta ut eventuella eländen i förskott. (om det går ... ;-))
<----- Till min Hypotyreossida!
Snabbrapport igen
Som om inte alla andra jävla krämpor jag har vore nog, så har jag nu även fått ryggskottet från hell. :-( Ser ut som Ringaren i Notre Dame då jag ihopvikt som en fällkniv tar mig fram i rummen, med stöd av möblemanget. Har inte sovit en blund inatt pga. värken och piller hjälper inte ett skit ens.
Nåja, ryggskott brukar ju gå över inom en vecka, som tur är. Värre är det med allt annat jag plågas av. Den övriga molande värken i varenda jävla cell av min kropp och hjärtklappningen, dubbelslagen, vätskan i händer/fötter/vader, etc. Begriper inte hur jag ska stå ut tills jag den 2 maj har tid hos läkaren?!? Och vad är det sen som säger att jag faktiskt har den åkomma han eftersökt i de prover jag var iväg och tog för snart två veckor sedan?!? Hoppas kan man ju alltid, så det finns något att göra åt plågorna, men i mitt nuvarande totalsvarta tillstånd, har jag lite svårt att vara hoppfull, tyvärr. :-/
Har i alla fall även den senaste veckan berikats med besök av barn och barnbarn. Dottern och barnbarnen passade en solig dag på att dekorera muren på min bakgård med kritkonst.
Och sonen min var igår iväg till Stockholm för att medverka i Jonas Gardells filmatisering av hans nya bok, "Torka aldrig tårar utan handskar". Den handlar om när aids bröt ut i Sverige under 80-talet. Kommer som serie i tre avsnitt på Svt till jul. Sonen kommer att vara med i två av avsnitten. Spännande! :-)
Såhär såg sonen ut igår, då han var stylad inför sin medverkan i Jonas Gardells verk.
Tycker han klär bra i 80-talsstuk! ;-)
Måste lite fräckt även slänga in ett gammalt foto (taget -92) på sonens far (min exmake alltså), där han har ungefär samma styling som sonen ovan, hehe. Visst kan man se likheter mellan dem?!
Nåja, ryggskott brukar ju gå över inom en vecka, som tur är. Värre är det med allt annat jag plågas av. Den övriga molande värken i varenda jävla cell av min kropp och hjärtklappningen, dubbelslagen, vätskan i händer/fötter/vader, etc. Begriper inte hur jag ska stå ut tills jag den 2 maj har tid hos läkaren?!? Och vad är det sen som säger att jag faktiskt har den åkomma han eftersökt i de prover jag var iväg och tog för snart två veckor sedan?!? Hoppas kan man ju alltid, så det finns något att göra åt plågorna, men i mitt nuvarande totalsvarta tillstånd, har jag lite svårt att vara hoppfull, tyvärr. :-/
Har i alla fall även den senaste veckan berikats med besök av barn och barnbarn. Dottern och barnbarnen passade en solig dag på att dekorera muren på min bakgård med kritkonst.
Och sonen min var igår iväg till Stockholm för att medverka i Jonas Gardells filmatisering av hans nya bok, "Torka aldrig tårar utan handskar". Den handlar om när aids bröt ut i Sverige under 80-talet. Kommer som serie i tre avsnitt på Svt till jul. Sonen kommer att vara med i två av avsnitten. Spännande! :-)
Såhär såg sonen ut igår, då han var stylad inför sin medverkan i Jonas Gardells verk.
Tycker han klär bra i 80-talsstuk! ;-)
Måste lite fräckt även slänga in ett gammalt foto (taget -92) på sonens far (min exmake alltså), där han har ungefär samma styling som sonen ovan, hehe. Visst kan man se likheter mellan dem?!
Några foton ...
... är allt jag tänker bjuda på. Mår sämre och sämre, får mer och mer värk och andra symptom, så jag har verkligen ingen lust att ens försöka skriva något vettigt här nu. :-( Så ... tre foton är vad ni får så länge.
Först ett på mitt yngsta barnbarn, stylad och klar för en dag på dagis, denna skärtorsdag!
Sen två foton min son tagit med sin IPhone - först på honom själv med yngsta barnbarnet mitt.
Och slutligen ett foto han tog på sin syster, min dotter alltså och hennes dotter i sin tur, yngsta barnbarnet mitt alltså. :-)
Glad Påsk, gott folk!
Först ett på mitt yngsta barnbarn, stylad och klar för en dag på dagis, denna skärtorsdag!
Sen två foton min son tagit med sin IPhone - först på honom själv med yngsta barnbarnet mitt.
Och slutligen ett foto han tog på sin syster, min dotter alltså och hennes dotter i sin tur, yngsta barnbarnet mitt alltså. :-)
Glad Påsk, gott folk!
