TetteMerio -> Kommit bakvägen? Gå genast till -> www.tettemerio.se

Orkar inte skriva om något mer seriöst ikväll ändå, trots att jag "lovade" det.
Dottern min och äldsta barnbarnet, Elvisgubben, sover över inatt och tillsammans har vi tittat på Idol. Såklart. Lägger in ett klipp av min absoluta Idolfavorit Molly! Wow, vilken röst, vilken tjej!

Måste lägga in den här bilden, som jag hittade på FB igår. Så talande. Så vidrigt, brutalt sorglig. Så manande till eftertanke. Vidare beskrivning känns överflödig.


Bilden tillhör Kim Harkins.

Återkommer senare idag. Nu har jag först terapi, mindfulness och fysisk träning att ta tag i.

Efter träningen hade Johan lagat middag och dottern och mina barnbarn åt med oss. Även sonen min dök upp efter sitt arbete, så hela min familj var samlad en stund, mysigt. :-)

Fick brev från mamsen idag också, med bifogade pappersfoton. Hon är väl den enda kvar i världen som enbart äger en gammal ickedigital kamera, hehe. Men det är som med "riktiga" brev numera, riktigt roligt att få! :-)


Mamsen när hon var hit från Finland, nu nyligen.



Mammas karl och min särbo Johan.



Mormors (min alltså!) älsklingsElvis.



Sonen min såg så mysko ut på fotot, att jag filtrerade honom lite. ;-)



Samma sak med mig - fast jag SER nog mysko ut - alltid, hahaha.

Nej, blir inget mer skrivet här idag. Eller jo förresten, måste ju berätta att jag igår gick med i en poesisida. Skriver ju dikter från och till och tänkte att det kanske kunde vara kul att dela dem med andra diktskrivare. Än så länge har jag bara råkat på trevligt folk därinne i alla fall. Ha en bra kväll! ;-)

När jag vaknade imorse (eller förmiddags, heter det nog ... satt uppe till 05 och pluggade) och kom ut i köket så möttes jag av denna syn.


Dottern med hennes RoddyTheDog och vår LillaMy (den svarta).

Dottern var här med sin RoddyTheDog och hon var just i färd med att bjuda jyckarna på något gott. Därav deras fina sittande framför henne. :-) Tänk att dottern skulle "bli" med hund ändå. Nog för att vi haft hundar under hennes uppväxt, så hon är van vid det, men hon har aldrig intresserat sig särdeles för dem. Inte för katterna vi haft heller. Inga djur egentligen, när jag tänker efter.

Men just RoddyTheDog blev hon förälskad i första gången de sågs, på Ornö i somras. Roddy bodde då hos Johans (min särbo) kusin, men eftersom hans familjeförhållanden ändrats till det sämre för Roddy, så behövde hunden omplaceras - som tur var för dottern, som alltså fick överta honom. Och jag kan förtälja att det är kärlek på hög nivå mellan dem - dottern och Roddy! Så härligt att se! Mina barnbarn och Roddy gillar också varann skarpt, förövrigt. Perfekt matchning alltså. :-)


Mina barnbarn med deras RoddyTheDog.

Nu ska jag ta en snabbdusch - sen iväg och storhandla (får passa på när Johan är här med bil och jag då slipper släpa allt över hela stan). Efter det hinner jag förhoppningsvis träffa barnbarnen en snabbis innan jag ska bege mig till min onsdags-fysträning, med efterföljande mindfulnessövning - alternativt massage. Vi får se vad coachen har i beredskap för mig. ;-)

Ojdå ... gjorde klart kapitlet om sömn i kursarbetet, sen - innan jag hann börja med nästa kapitel - kom sonen (som egentligen är hos sin far den här veckan) och ville låna datorn en liten stund och då somnade jag visst. Oups. Sov djuuuupt som fan i nästan tre timmar, innan jag tvärvaknade igen. Missade ju både True talent och Idol. :-o Tur det finns webtv. ;-)

Lär dock inte bli lätt att somna till natten, efter en så lång kvällslur. Vojne, vojne. Och ont i magen har jag också. :-( Eländes, elände. Nä, ska sluta ömka mig själv nu. (för idag!) Offentligt i alla fall. ;-);-)

Har precis titta på första avsnittet av "Barn till varje pris" och känner mig lite kluven till vissa saker som togs upp. T.ex om det verkligen ska klassas som en sjukdom att vara ofrivilligt barnlös? Och om det ska ses som en rättighet att få barn. Sådär på rak arm, utan djupare eftertanke, så tycker jag inte det. Men det är ju å andra sidan lätt för mig att säga, som blivit gravid snabbt som ögat när jag velat det (och även när jag inte velat det ...).

Grundfrågan i ovanstående stycke är alltså - ska samhället betala för diverse fertilitetsbehandlingar och i så fall - hur länge/många gånger då? Svår fråga. Vad tycker/känner du? Jag måste nog fundera ordentligt på saken innan jag tycker vidare kring det. Godnatt.;-)

Är ju väldigt svag för musikprogram, så naturligtvis kollar jag på båda programmen i rubriken och lär säkerligen även börja titta på The Voice, när det startar. ;-)
Kan ju tycka att det är lite trist dock i Idol i år, att medelåldern är så extremt låg, men men ... det är som det är med den saken.

Generellt känner jag att röstkapaciteterna är högre i Idol än i True talent. Och då ska ändå det sistnämnda vara ett program som BARA går efter rösten. Hm ... nja, för att det skulle kunnat fungera så pass "ädelt" så skulle det ju ha krävts att vi tittare (som är de som röstar) inte skulle fått se deltagarna alls innan en vinnare korats!

 
 

Mina True talent-favoriter är i alla fall lilla Sofia, Fred, Dimitri och Sara (i den ordningen!). Jacob har i mitt tycke inget som helst i tävlingen att göra. Han hör hemma i ett singer/songwriter-program. Någon röst (utan de egna låtarna och personligheten han ändå har) att tala om har han ju inte och det ska ju som sagt föreställa en RÖST-tävling.

Har inte skaffat mig någon Idol-favorit ännu. Dagens program - första kvalfinalen - var sisådär, enligt mig. Bäst var i alla fall nummer ett och nummer tre (Robin och Jaffi - eller ? hette de så ? :-o).



Nu ska jag kolla på Ensam mamma söker, (som ju gick samtidigt som Idol), på webTV. :-) Jag som egentligen inte är något TV-fan alls, har helt plötsligt en hel hop program att följa, hehe. Så kan det gå. :-);-)

Blir så sjukt frustrerad av att inte få till saker så som jag vill ha dem! :-( Har nu i dagar försökt lägga in en rss-kod i min vanliga html och jag tror att det SKA gå att få till, men jag får ändå inte till det, vilken jävla metod jag än använder. :-/
Det finns ju en rss-länk från min blogg, men jag vill att den ska finnas i själva helheten av sidan, så att det är DET folk eventuellt vill prenumerera på. Inte BARA bloggdelen! Den ser ju inte klok ut, utan hemsidans omgärdande skal!

Jaja ... får pula vidare, eller så skiter jag i det och ger upp?!? ... :-o ;-)

Igår när jag tittade/lyssnade på Lars Winnerbäck i programmet "Tack för musiken", så konstaterade jag att jag inte direkt kategoriserar hans musikskapande som låtar. (Har inte lyssnat särdeles mycket på honom förut) Tycker mer att han skriver berättelser som han sen, likt en mässande präst, framför. Det är extremt monotont, i de flesta fall saknas byggsatserna vers/refräng/stick och innehåller bara verser - och det många - för att kunna berätta det han vill säga. Säger inte att jag inte tycker om Winnerbäck. Säger bara att jag inte kallar det låtskriveri. Mer betraktelsetexter, berättade till musik.

En annan sjungande poet är ju Peter LeMarc. Älskar de flesta av hans texter. Förstår dem så precis och därför går de rakt in i mig. Lägger ett par LeMarc klipp här. Lyssna för Guds skull på texterna! ;-)





Andra LeMarc-låtar jag verkligen älskar och förstår är "Mellan Dig och Mig" och "Mellan Månen och Mitt Fönster", leta gärna upp dem och lyssna på underbar poesi!

Jag har skrivit låtar sedan jag var i yngre tonåren. De första åren mest på svenska. Sen bytte jag till engelska och har skitsvårt för att tänka mig att skriva på svenska igen. Språket låter för banalt att sjunga, helt enkelt. För mig menar jag. Hittar inte de rätta orden. Å andra sidan har jag faktiskt inte ens försökt på typ ... 30 år, hahaha. Men av någon anledning blev jag sugen på att försöka, igår när jag lyssnade på Winnerbäck. Jag skriver ju nu dock låtar i traditionell vers/refräng/stick - uppbyggnad så några berättelser blir det inte. Vi får se om jag kommer till skott! :-)
 

Vet att de allra flesta, (för att inte säga alla), uppfattar mig som en person som ingen jävel sätter sig på. Som en som säger ifrån, sätter gränser, markerar med tyngd. Som en som inte är rädd för något/någon. Som är stark och bestämd helt enkelt. Och det är också sant. Men inte bara sant, tyvärr, för när det kommer till en viss sorts relationer/människor så låter jag mig trampas på hur mycket som helst. Säger i och för sig ifrån även då, men fullföljer det inte, utan låter sen ändå dessa människor göra som de vill med mig. Hemskt men sant.
Och trots att jag varit medveten om det här beteendet rätt länge nu, förstår varifrån det kommer och att det gör mig jävligt illa och upprätthåller stora delar av det som inom mig är grundskadat och skapat min fastetsade ångest, så fortsätter jag av bara farten att utsätta mig själv för det. Sjukt! Ja!

Hör ju lite ihop med det jag skrev om tidigare i kategorin - den fria viljan - och hur fri den egentligen är. Blir man någonsin fri från djupa tillitsrubbningar, svåra själsskador? Nä, tror inte det. Saken är ju också den att jag faktiskt inte uppfattar destruktiviteten, nedklampandet, som så "farligt" som det är. Fattar det inte på allvar förrän jag tar upp det med någon mindre skadad människa (terpauterna i första hand), och då kan se det ur ett "friskare" perspektiv. Tycker ju själv att jag är så jävla självmedveten, har enorm självinsikt och det HAR jag, jämfört med de allra flesta andra men ... de allra flesta andra besitter inte de grundskador jag besitter (tack och lov) så det är inte relevant att jämföra med dem. Jag måste på något sätt lära mig att ta bättre hand om mig själv och göra bättre livsval. Hur det nu ska gå till.

Mitt oroliga hjärta är ovanligt skuttigt idag. :-/ Slår extraslag flera gånger i minuten, plus då den "vanliga" förhöjda pulsen jag så gott som alltid har, trots att jag medicinerar mot det sedan snart 20 år tillbaka. Extraslagen är relativt nytt för mig. Har "bara" haft så till och från under de senaste 3-4 åren. Obehagligt som FAN!! Trots att jag varit till hjärtspecialister flertalet gånger och fått veta att de är ofarliga, volterna. Känns INTE ofarligt!

Adrenalinnivån är det som styr takt och extraslag av min art, enligt de hjärtläkare jag mött. Får väl försöka tro på dem, även om det är svårt. Det märkliga är att jag snudd på aldrig känner mig stressad i skallen. Det är "bara" kroppen som får spel av påfrestningar av olika slag och det i sin tur får mig att bli rädd, ångestfylld och ännu mer stressad i kroppen. Vojne, vojne ... Nu har i alla fall en ny allmänläkare IGEN skickat en remiss åt mig till en ny hjärtspecialist och det känns ju inte så bra. Eller ja, det är väl bra att de tar en på allvar, men samtidigt ... hur många specialister ska jag behöva träffa? Ska man inte kunna tro på vad de säger, utan måste träffa fler och fler och fler? Det i sig skapar ju ännu mer ångest och rädsla, att jag ska behöva fortsätta utredas i all oändlighet. Vem ska man tro på, om någon? ... :-/

Nej lite True Talent nu, så kanske ångestkänslorna skingras/distraheras en stund?!
 

Har skrivit om det här förut, i min Tankar-sida, men tar det igen här nu, eftersom det aktualiserades för mig, genom - i mitt tycke - naiva, korkade inlägg i ett forum jag brukar besöka.

Ämnena där var prostitution och feminism. (Två separata ämnen alltså, som ni kanske förstår ;-)) Trådskaparen (samma till båda) ville i stora drag mena att prostitution under "ordnade former" (lagliga bordeller) inte alls var skadligt för någon. Tvärtom, horor som frivilligt ägnar sig åt prostitution är ju för tusan glada horor. :-o Ehhh ...

Det här med fria viljan då ja ... hur fri är den egentligen. Tänk efter lite ... om du vuxit upp i ett hem präglat av övergrepp, missbruk, våld, då har också dina gränser för vad som är "normalt" rubbats enormt. Din känsla av trygghet, tillit och egenvärde likaså. Tror man att man inte påverkas av sin uppväxt så är man korkad! Klart som fan man gör det! Och även om man senare i livet faktiskt reflekterar på ALLVAR, så finns spåren kvar, det är jag övertygad om. Att förstå en sak logiskt/praktiskt är inte detsamma som att man automatiskt också KÄNNER och lever utifrån den förståelsen. Långt ifrån. Det är jag själv ett levande exempel på.

Om man berövats känslan av att min kropp är min, så är man inte heller förmögen att sätta gränser för vad andra får och kan göra mot och med just den kroppen. Säger sig självt, tycker jag. Med andra ord ... den fria viljan är beroende av vad vi lärt oss är "normalt" och ok.



Det andra ämnet - feminism. Trådskaparen menade att det inte existerar någon ickejämlikhet. Feminister är bara en hop bittra, missunnsamma idioter och dessutom är minsann män de som är förtryckta i samhället idag, enligt TS. hahaha säger jag bara. Ska man skratta eller gråta? Feminism-motståndare vill ALLTID påpeka att vi feminister vill att alla ska VARA lika, att inga skillnader ska få finnas mellan könen, utan alla ska göra samma sak och se likadana ut. För helvete ... Nej! 
Feminism har inte ett smack att göra med att vi skulle sträva efter att få alla att VARA lika, utan att i alla sammanhang bli exakt likvärdigt värderade!! Och så är det dessvärre inte idag!

Nicklas Strömstedt - "Är det svårare att skriva om lyckliga saker"?
Lars Winnerbäck - "Om man var sådär jävla glad skulle man väl inte hålla på och skriva låtar..."
Citerat från programmet "Tack för musiken" i svt.
---------------------------------------------------------
Mm, ligger mycket i det. För egen del så måste jag vara i en alldeles speciell feeling för att kunna skriva låtar. Inte för glad/ledsen/uppgiven/arg utan sådär alldeles lagom "deppig med klös i", som jag kallar det. Får ingen som helst låtskrivarlust annars och ÄR jag i den där rätta feelingen så MÅSTE jag skriva musik. Eller dikter, men mest och oftast musik.

Låtarna/dikterna invaderar min tankeverksamhet totalt under de stunderna. Jag tänker i rim, i vers och refräng, i melodislingor och det går sen runt runt runt, om och om igen i skallen på mig, tills jag sätter det på pränt. Så har det alltid varit för mig, eller sedan jag var i yngre tonåren åtminstone. Har skrivit ned texter/dikter på alla former av papper som går att uppbringa, för att få det ur mig just DÄR och DÅ. Dasspapper, kvitton, tidningar, etc etc. Ja, ni fattar. :-)

Den första egenskrivna låt jag spelad in "skrev" jag under en promenad mellan mitt barndomshem och min storasyster. En promenad på max 1½ km. Minns det väldigt väl - låten bara tog plats i skallen, verser, refräng och till och med insticks-yeah-anden. Hade varken penna eller papper på mig och fick lite panik över att få ned det på pränt så jag småsprang sista biten, hela tiden tyst sjungandes låten, om och om igen. Väl framme hos syrran slet jag fram hennes dotters lilla barnbandspelare och spelade snabbt in alltihop, a´capella (sång utan musik alltså).
Här är låten, om ni vill höra den. Inspelad då jag var 16 år gammal. Friday - Text/musik - Tette Merio - 1981. ;-)

För den som inte läst under Musiken-länken i övriga hemsidan, vill jag berätta att jag med just den här låten var väldigt nära att faktiskt lanseras. Dåvarande skivbolaget SOS var nämligen väldigt intresserade av den/mig, men ville vänta ett halvår med lansering, eftersom de just var på väg att lansera en annan ung tjej, (Carola Häggqvist ;-)), men ... de musiker jag hade omkring mig då var för ivriga och ville inte vänta, så jag blev satt på ett annat, mindre bolag, där jag under ett par veckors tid fick spela in tre egna och en annans låt helt gratis.



Ovan, jag i sena tonåren.

Det var ett otroligt "hallå". Stimpengspapper fick fyllas i, en utomlandslansering var också inplanerad, så det var två engelsktalande män på plats i studion för att hjälpa mig med uttalen, etc etc men PANG så gick bolaget i konkurs, innan skivan hann släppas och så var det med den saken. :-O

Om jag ska vara ärlig har jag aldrig själv besuttit drömmar om att "bli något" musikaliskt. Faktiskt inte. För mig har själva musicerandet/skrivandet i sig varit det viktiga, inte i vilken omfattning och/eller var det skett. Men andra, äldre musiker omkring mig försökte pusha mig framåt som yngre. För att DE tyckte att jag skulle, borda vilja, antar jag. Och jag led ju inte av deras pushande, men blev heller inte särdeles besviken över att allt föll pladask den gången, vilket ju var skönt.

På tal om Nicklas Strömstedt förresten, så har jag faktiskt spelat in en cover av hans exfru Eva Attlings "Två av oss". Den är inspelad -82 (var alltså ... 17 år) och det mysigaste med den här inspelningen är att min dotters far och en gemensam vän till honom och mig, står för körandet. Dotterns far dog redan -02, så att då ändå ha det här röstminnet kvar av honom känns bra.

Eftersom jag jobbat som frisör under 24 års tid så tänkte jag att det kanske kunde finnas ett intresse av att använda er av de kunskaper i ämnet jag har och öppnar därför en lådfråge-kategori bara för er läsares skull. ;-)

Är idag inte aktiv i yrket så jag kan därför dock dessvärre inte svara på nyaste produktfrågorna. Det får ni ta med någon annan frisör. Min son går i och för sig sitt tredje och sista år på frisörsutbildningen så om ni har tur kanske han kan assistera mig i just produktämnen?! :-)


Jag, en dag på jobbet på 90-talet.

Har en hårfrågelåda på nätet redan, faktiskt. I Betapets forum. Men jag tänkte att det kanske finns läsare utanför Betapet som också har hårfrågor. Det brukar de flesta ha, har jag märkt. ;-) Så välkomna att fråga mig om råd, så ska jag göra mitt bästa för att besvara era frågor! :-)

Har precis gått ur min längst fasthållna "Ring" - 100-liste-ringen. Såg också att "Dagbok på nätet" upphört att existera så ... känns som att den gamla eran av nätliv dött helt då. :-(

I FB ingår jag i en grupp som heter som rubriken säger "Bloggdinosaurierna". Den består av medlemmar som alla haft hemsidor/dagböcker på den gamla hederliga tiden, då man knackade html-koder och socialiserade sig via just Ringar av olika slag. Måste ju lite skrytsamt berätta att jag var en av de första att skriva dagbok offentligt nätledes! ;-) Våren -97 startade jag med det (och höll sen på dagligen i över tio års tid!) och vi var ungefär 50 stycken som skrev nätdagbok då. I hela Sveriga alltså!!! Liiiite skillnad mot dagens bloggbombande alltså. ;-)

Namnet på FB-gruppen är ju egentligen felaktig, eftersom det inte ens fanns något som hette blogg på den tiden. Dagbok skrev man - punkt slut! :-) Och det gick i princip inte att ha en hemsida/dagbok om man inte hade åtminstone lite kunskaper i html/webdesign. Med andra ord var varje hemsida extremt personlig och många timmars slit var lagd bakom varje designande. Det var tider det!

Gillar ju än idag inte bloggsystemet alls. Tycker de flesta bloggar ser likvärdiga ut, opersonliga och rent av fula, om jag ska vara ärlig. Tycker inte om när hela startsidan kryllar av text och widgets på härsan och tvärsan överallt. Nix - tilltalar mig inte alls. Därför envisas jag ju också med att hålla kvar grundutseendet på min sida, även om jag nu försökt moderniserat mig genom att bygga in bloggdelen i sidan (och det av rent praktiska skäl, vill kunna uppdatera den från vilken dator/plats som helst). Det får räcka så länge.

Jaha ja .... som vanligt sitter jag och nattugglar. Har alltid varit en nattuggla, även på den tiden jag jobbade hårt, verkar vara den modellen på mig helt enkelt. ;-) Har suttit i soffan och glott på TV tre timmar i rad. Jag som normalt knappt aldrig kollar TV. :-o Men jag följer gärna "Idol", "True Talent" och lär även följa "The Voice", när det startar. Tittar även på "True Blood" och danska "Lykke", men utöver dessa så är TV inget jag är intresserad av. (Eller nja, ska erkänna att det händer att jag kollar på "Ensam mamma söker" och "Bonde söker fru" också, men det sker främst via web-tv. Sjukt förövrigt att fortsätta kalla programmet "Ensam mamma", när det nu även är en ensam pappa med.

Lite "Jag träffade Lassie" förresten ... Olle som är med i Idol är kompis till min nätvän LinsFias (som jag även träffat live ett antal gånger!) yngsta dotter. :-) Och om någon följer "En andra chans" (har sett lite av serien av en ren slump) så bor en av deltagarna (Charlotte) i samma stad som mig. Konstigt nog har jag dock aldrig sett henne, trots att jag tycker man sett "alla" här. :-o Känner däremot hennes mor lite, eftersom hon är min sons gamla dagisfröken. Sådär ja ... hahaha. ;-)



Nu kommer gnället. Jag mår illa. Gör det rätt ofta om kvällarna, så jag tror inte att jag är magsjuk. Det är nog "bara" mina franska nerver som sätter fart på magen också?!? Irriterande hur som helst! Urk! Blir väl rätt mycket värre av att jag fortfarande röker som en borstbindare förstås och öser i mig kaffe. :-/

Och på tal om det var jag nyligen iväg på en ny spiometriundersökning, eftersom jag upplever det som att jag har andnöd och blir andfådd lätt rätt ofta och med tanke på rökintaget så vore det ju inte så konstigt om jag åsamkat mig själv KOL eller liknande. Men ... hör och häpna ... lungläkaren som meddelade mig svaret började med att säga: "Det är rent oförskämt att ha så här bra lungkapacitet när man röker som du gör - dina värden ligger ÖVER förväntat för ickerökande kvinnor i din ålder." Oups ... jamen jag ber så mycket om ursäkt då. :-o ;-)

Frågade läkaren om mina bättre värden kunde ha att göra med att jag spelat blåsinstrument som ung och sjungit hela mitt liv. Tänkte att det kanske är så då att man liksom stöter ut giftiga partiklar bättre och därför inte blir så påverkad i lungorna men nää, det trodde hon inte på. Enligt henne så finns det bara en sak som kan ge så goda lungor som jag har och det är helt enkelt genetiskt betingat. "Vissa föds med sådan lungkapacitet helt enkelt", sa hon. Jaha, tack för det då, vem jag nu än fått de generna av. :-)



Hennes förklaring till mina andningssymptom är det faktum att jag har ett 4 cm stort magmunsbråck. Att jag dessutom sjunger och då alltså belastar magmunnen (diafragman) än mer, gör besvären större. Ok, skönt ändå att det inte var lungorna som pajat! Men det där med magmunnen ... äter ju sedan åratal tillbaka en magmedicin dagligen för att dämpa besvären, men det tycks inte hjälpa så värst mycket.

Har ytterst sällan sura uppstötningar, så det är inte det jag lider av, utan just det att magsyreångorna irriterar luftrören OCH stämbanden. Fick ju i samband med upptäckten av magmunsbråcket (via gastroskopi, vilket jag ALDRIG gör om, fy fan vilken undersökning!!) även gå med en slang från näsan till magen under ett helt dygn, för att se om det var någon mening med att försöka operera bråcket. Man kom dock fram till chansen att jag skulle bli bättre var så ytterst liten att den inte övervägde de risker en sådan operation medför så ... deras tips åt mig var att sluta sjunga och ge fan i att lyfta tungt, så skulle jag nog reda mig. Hm ... jomenvisst ... Bra tips. Inte!! :-/

När jag ändå är i gnälltagen kan jag ju ta upp lite mer krämpor, hehe.
Mitt nervösa hjärta ... har ju snudd på daglig hjärtklappning sedan snart 30 år tillbaka och medicinerar mot det. Har på senare år även fått extremt mycket extraslag, vilket är ytterligare obehagligt. Har blivit utredd av flera hjärtspecialister och de har sagt att de inte hittar något organiskt fel och att symptomen härrör från stora adrenalinpåslag som härjar i min kropp. Men oavsett vad det beror på är det OTROLIGT störande och gör mig stundom livrädd.

Nästa "krämpa" - > Senaste året har min mens varit oregelbunden och jag svettas som en tok mest hela tiden så jag antar att jag är på väg in i övergångsåldern. Kul, kul. Har läst att man kan befinna sig i klimateriet under tio års tid, om man har otur. :-O Herregud, ska man ha det såhär så länge så kreverar man ju!! Förstår verkligen att kvinnor, som dessutom arbetar, väljer att äta horomoner för att slippa skiten. Vidrigt är vad det är. Ska träffa en gynekolog i början av oktober för att få mina hormonhalter mätta, bl.a. Har alltid varit väldigt lättpåverkad av hormonförändringar i kroppen, så risken är nog stor att ett eventuellt intågande i klimateriet förhöjt min ångestnivå också.

 << -- Sonen.

Nu kom sonen hem (nattsuddare han också tydligen ;-)). Ska prata lite med honom innan han somnar. Avslutar med att lägga in en musikvideo med min nyaste favorit - Jace Evelett.



Natti!

Just hemkommen från min "vanliga" fredagsterapi och påföljande träning (kondition och styrka). Handlade efteråt, gick till apoteket för uthämtande av mediciner och ringde några samtal också på vägen hem.

Eftersom den här bloggen är helt färsk så ska jag kanske förtälja, för den som inte vet, att jag varje onsdag går hos en psykosomatiskt utbildad sjukgymnast. Börjar då med att köra ett fyspass som tar knappt 45 minuter, sedan samtalar vi en stund och så avslutas det hela med antingen massage, mindfulnessövningar eller akupunktur. Och varje fredag gör jag det som stod i första meningen i inlägget, men då sker själva terapidelen (KPT - KognitivPsykoterapi) hos en annan terapeut. Detta har jag gjort varje vecka i över ett års tid nu.



Började våren -09 på KBT (KognitivBeteendeterapi) men avslutade det igen efter ett tag, eftersom det inte fungerar att vara enbart så i nuet kring terapin, som KBT kräver. Jag har alltför inrotade men från det förflutna för att det ska gå att bortse från dem, helt enkelt. Jag styrs än idag mycket av hur det förgångna sett ut, tyvärr. Vissa "skador" verkar inte läkbara, precis lika lite som ett amputerat ben växer ut igen. Oavsett hur positiv man försöker vara och hur stor viljan är, så går det bara inte.

Men jag behöver ändå terapistunderna för att kunna (och orka) fungera. Bara att få diskutera tankar och känslor med någon som åtminstone rent kunskapsmässigt förstår ungefär hur man menar, är givande. Och jag ser också till att inte helt stangera i egna tankar (och konsekvenserna av dem) genom att gå i terapin, som jag ser det. Så det är inte onödigt att fortsätta terapisera - även om det inte är helt läkbart, så att säga.

Jag vet inte hur djupt jag ska gå i terapiprat här i bloggen, men eftersom ångest tyvärr är en stor del av mitt liv, så kan jag inte helt hoppa över det heller. Kan inte och vill inte. Det är väl en stor orsak till att jag helt slutade skriva dagbok på nätet för drygt tre år sedan (efter dryga tio års dagligt skrivande) ... just det att jag kände att jag inte ville delge min ångest (som förvärrades gravt igen just vid den tidpunkten) och att det då kändes krystat, tillgjort att skriva ändå, bara om annat.



Hur som helst har jag ändå mina egna gränser för hur närgången jag tänker bli. Som jag också skrivit på indexsidan - oavsett om du som läser här känner att jag blir "för" personlig, blottar mig "osunt" mycket, så följer jag min egen gräns för vad detta "för" är för något. Vad som är för personligt för dig, behöver inte vara det för mig - och tvärtom. Jag har förövrigt en äldre, särskild sida som handlar om enbart ångest. Om någon vill läsa den så finns den här.

Joo, måste ju berätta att när jag idag stod på löpbandet i träningslokalen så ploppade en bra låttext fram i skallen. Både vers och refräng! Var tvungen att ropa åt en av coacherna att hämta papper och penna och stod så och skrev ned texten, fortfarande på löpbandet, hahaha. Får se om jag kan tyda mina egna löpbands-kråkfötter och skriva klart låten framöver?! Äh, det går nog och förhoppningsvis blir låten bra också! Klart den blir! ;-)

Ha en skön fredagkväll!

Nä, nu ger jag mig angående kodande/bildskapande för ett tag. Har ändrat layout på hemsidan och byggt in bloggen och känner att det räcker med pyssel av det slaget nu. Har jordens skallvärk också, har haft det från och till under flera veckor och inte blir det ju bättre av ett intensivt datorstirrande precis. :-o ;-) Skallvärk hade jag förövrigt ytterst sällan innan jag fick hjärnhinneinflammationen våren -09. Efter det får jag lätt ont i huvudet, vilket är störande såklart. Jaja.

Utöver det så känner jag mig känslomässigt avstängd för tillfället. Orkar inte tänka/känna hela tiden. ÄR en känslomänniska, styrs otroligt mycket av just känslan, men blir det fööör rörigt och mycket så kan jag också stänga av en stund. Var som yngre ofta i den avstängda sfären. Helt ofrivilligt, det bara blev så. Förmodligen (eller absolut!) ett uppbyggt överlevnadssystem från tidiga år. Numera har jag istället svårt för att "stänga". Tar in allt alldeles för mycket, tills det känns som att jag skulle behöva flytta in i en isoleringscell för att inte känslo-explodera. :-o Energikrävande!

Är inte - och har aldrig varit - bra på att leva på ett sätt som är bra för mig. Har även alltid dragits till ganska "trasiga" människor (eller om det är de som dras till mig kanske?...) som behöver mycket stöttning och hjälp men som inte förmår stötta tillbaka. Tvärtom dras jag med i den destruktiva stämning sådana människor för med sig och mår sedan ännu sämre än jag redan gjorde. Jag vet och förstår grundorsaken till varför jag gör så, men kan ändå inte begripa varför det aldrig upphör?? Varför fortsätter jag att utsätta mig för belastning när jag inte orkar med det? Varför? Självplågeri? Eller är jag så inkörd i att bli behandlad som en påse nötter att jag inte reflekterar tillräckligt snabbt över vad som sker? Jag vet inte - vet bara att det är jävligt tröttsamt och sorgligt. :-/

Nej, ska spela ett parti Betapet nu och sen försöka komma isäng. Har suttit uppe till 04 om morgnarna senaste veckan och sover ju såklart sen då till halva förmiddagen. Och egentligen spelar det väl ingen större roll, eftersom jag ändå inte måste upp någon särskild tid, men ändå ... Känns väl som att man behöver liiiite dagsljus också. ;-)

En av orsakerna till att jag inte står ut med t.ex WP design/bloggar i stort, är att det inte går att ändra scrollerns utseende. (Eller det kanske det gör, bara att jag inte fattar hur?? ÄR det så så skicka mig gärna ett meddelande om HUR man går tillväga för att koda det, tack!). Avskyr när inte saker och ting matchar! I mitt tycke matchar alltså! Inte säkert att en estetvetare (om det nu finns sådana, haha) skulle tycka att det matchade, förstås. ;-)

Tänkte lägga in ett litet urval av miniatyrbilder på hur min sida sett ut genom åren - bara för att. :-) Sidan har haft ooootaliga fler skepnader än såhär, sedan jag första gången publicerade den, våren -97, men tyvärr har jag inte bilder kvar på fler än dessa längre.

  

  

 

Hur som helst - orsaken till att jag ändå väljer att försöka vänja mig vid (det fulare) bloggutseendet till åtminstone den här delsidan i min totala hemsida, beror på att det ju är så mycket smidigare att kunna uppdatera dagboken då. Är jag hemma vid min egen dator spelar det i och för sig ingen roll, men är jag inte det så går det ju då ändå att skicka upp inlägg från vilken dator som helst, varifrån som helst och DET tilltalar mig. Så därför försöker jag nu att vänja mig och stå ut med den fula scrollern. hehe ;-)

Måste ju testa att lägga in ett YouTubeklipp (eller två förresten) här också, så jag vet att det funkar. ;-)
Det första från en månad tillbaka ungefär, då jag tillsammans med en musikervän trubadurade på en uteservering och sonen min kom upp och gästsjöng lite. En tjejkompis till honom har spelat in detta med sin mobil.



Och det andra har sonen spelat in med sin mobil, när jag är mitt uppe i ett låtskrivande. Kan alltså inte ens låten själv här ännu (vilket ni hör på slutet, hehe).