Destruktivitet
Vet att de allra flesta, (för att inte säga alla), uppfattar mig som en person som ingen jävel sätter sig på. Som en som säger ifrån, sätter gränser, markerar med tyngd. Som en som inte är rädd för något/någon. Som är stark och bestämd helt enkelt. Och det är också sant. Men inte bara sant, tyvärr, för när det kommer till en viss sorts relationer/människor så låter jag mig trampas på hur mycket som helst. Säger i och för sig ifrån även då, men fullföljer det inte, utan låter sen ändå dessa människor göra som de vill med mig. Hemskt men sant.
Och trots att jag varit medveten om det här beteendet rätt länge nu, förstår varifrån det kommer och att det gör mig jävligt illa och upprätthåller stora delar av det som inom mig är grundskadat och skapat min fastetsade ångest, så fortsätter jag av bara farten att utsätta mig själv för det. Sjukt! Ja!
Hör ju lite ihop med det jag skrev om tidigare i kategorin - den fria viljan - och hur fri den egentligen är. Blir man någonsin fri från djupa tillitsrubbningar, svåra själsskador? Nä, tror inte det. Saken är ju också den att jag faktiskt inte uppfattar destruktiviteten, nedklampandet, som så "farligt" som det är. Fattar det inte på allvar förrän jag tar upp det med någon mindre skadad människa (terpauterna i första hand), och då kan se det ur ett "friskare" perspektiv. Tycker ju själv att jag är så jävla självmedveten, har enorm självinsikt och det HAR jag, jämfört med de allra flesta andra men ... de allra flesta andra besitter inte de grundskador jag besitter (tack och lov) så det är inte relevant att jämföra med dem. Jag måste på något sätt lära mig att ta bättre hand om mig själv och göra bättre livsval. Hur det nu ska gå till.
Och trots att jag varit medveten om det här beteendet rätt länge nu, förstår varifrån det kommer och att det gör mig jävligt illa och upprätthåller stora delar av det som inom mig är grundskadat och skapat min fastetsade ångest, så fortsätter jag av bara farten att utsätta mig själv för det. Sjukt! Ja!
Hör ju lite ihop med det jag skrev om tidigare i kategorin - den fria viljan - och hur fri den egentligen är. Blir man någonsin fri från djupa tillitsrubbningar, svåra själsskador? Nä, tror inte det. Saken är ju också den att jag faktiskt inte uppfattar destruktiviteten, nedklampandet, som så "farligt" som det är. Fattar det inte på allvar förrän jag tar upp det med någon mindre skadad människa (terpauterna i första hand), och då kan se det ur ett "friskare" perspektiv. Tycker ju själv att jag är så jävla självmedveten, har enorm självinsikt och det HAR jag, jämfört med de allra flesta andra men ... de allra flesta andra besitter inte de grundskador jag besitter (tack och lov) så det är inte relevant att jämföra med dem. Jag måste på något sätt lära mig att ta bättre hand om mig själv och göra bättre livsval. Hur det nu ska gå till.
Kommentarer
Trackback
