Terapi och låtskriveri
Just hemkommen från min "vanliga" fredagsterapi och påföljande träning (kondition och styrka). Handlade efteråt, gick till apoteket för uthämtande av mediciner och ringde några samtal också på vägen hem.
Eftersom den här bloggen är helt färsk så ska jag kanske förtälja, för den som inte vet, att jag varje onsdag går hos en psykosomatiskt utbildad sjukgymnast. Börjar då med att köra ett fyspass som tar knappt 45 minuter, sedan samtalar vi en stund och så avslutas det hela med antingen massage, mindfulnessövningar eller akupunktur. Och varje fredag gör jag det som stod i första meningen i inlägget, men då sker själva terapidelen (KPT - KognitivPsykoterapi) hos en annan terapeut. Detta har jag gjort varje vecka i över ett års tid nu.
Började våren -09 på KBT (KognitivBeteendeterapi) men avslutade det igen efter ett tag, eftersom det inte fungerar att vara enbart så i nuet kring terapin, som KBT kräver. Jag har alltför inrotade men från det förflutna för att det ska gå att bortse från dem, helt enkelt. Jag styrs än idag mycket av hur det förgångna sett ut, tyvärr. Vissa "skador" verkar inte läkbara, precis lika lite som ett amputerat ben växer ut igen. Oavsett hur positiv man försöker vara och hur stor viljan är, så går det bara inte.
Men jag behöver ändå terapistunderna för att kunna (och orka) fungera. Bara att få diskutera tankar och känslor med någon som åtminstone rent kunskapsmässigt förstår ungefär hur man menar, är givande. Och jag ser också till att inte helt stangera i egna tankar (och konsekvenserna av dem) genom att gå i terapin, som jag ser det. Så det är inte onödigt att fortsätta terapisera - även om det inte är helt läkbart, så att säga.
Jag vet inte hur djupt jag ska gå i terapiprat här i bloggen, men eftersom ångest tyvärr är en stor del av mitt liv, så kan jag inte helt hoppa över det heller. Kan inte och vill inte. Det är väl en stor orsak till att jag helt slutade skriva dagbok på nätet för drygt tre år sedan (efter dryga tio års dagligt skrivande) ... just det att jag kände att jag inte ville delge min ångest (som förvärrades gravt igen just vid den tidpunkten) och att det då kändes krystat, tillgjort att skriva ändå, bara om annat.
Hur som helst har jag ändå mina egna gränser för hur närgången jag tänker bli. Som jag också skrivit på indexsidan - oavsett om du som läser här känner att jag blir "för" personlig, blottar mig "osunt" mycket, så följer jag min egen gräns för vad detta "för" är för något. Vad som är för personligt för dig, behöver inte vara det för mig - och tvärtom. Jag har förövrigt en äldre, särskild sida som handlar om enbart ångest. Om någon vill läsa den så finns den här.
Joo, måste ju berätta att när jag idag stod på löpbandet i träningslokalen så ploppade en bra låttext fram i skallen. Både vers och refräng! Var tvungen att ropa åt en av coacherna att hämta papper och penna och stod så och skrev ned texten, fortfarande på löpbandet, hahaha. Får se om jag kan tyda mina egna löpbands-kråkfötter och skriva klart låten framöver?! Äh, det går nog och förhoppningsvis blir låten bra också! Klart den blir! ;-)
Ha en skön fredagkväll!
Eftersom den här bloggen är helt färsk så ska jag kanske förtälja, för den som inte vet, att jag varje onsdag går hos en psykosomatiskt utbildad sjukgymnast. Börjar då med att köra ett fyspass som tar knappt 45 minuter, sedan samtalar vi en stund och så avslutas det hela med antingen massage, mindfulnessövningar eller akupunktur. Och varje fredag gör jag det som stod i första meningen i inlägget, men då sker själva terapidelen (KPT - KognitivPsykoterapi) hos en annan terapeut. Detta har jag gjort varje vecka i över ett års tid nu.
Började våren -09 på KBT (KognitivBeteendeterapi) men avslutade det igen efter ett tag, eftersom det inte fungerar att vara enbart så i nuet kring terapin, som KBT kräver. Jag har alltför inrotade men från det förflutna för att det ska gå att bortse från dem, helt enkelt. Jag styrs än idag mycket av hur det förgångna sett ut, tyvärr. Vissa "skador" verkar inte läkbara, precis lika lite som ett amputerat ben växer ut igen. Oavsett hur positiv man försöker vara och hur stor viljan är, så går det bara inte.
Men jag behöver ändå terapistunderna för att kunna (och orka) fungera. Bara att få diskutera tankar och känslor med någon som åtminstone rent kunskapsmässigt förstår ungefär hur man menar, är givande. Och jag ser också till att inte helt stangera i egna tankar (och konsekvenserna av dem) genom att gå i terapin, som jag ser det. Så det är inte onödigt att fortsätta terapisera - även om det inte är helt läkbart, så att säga.
Jag vet inte hur djupt jag ska gå i terapiprat här i bloggen, men eftersom ångest tyvärr är en stor del av mitt liv, så kan jag inte helt hoppa över det heller. Kan inte och vill inte. Det är väl en stor orsak till att jag helt slutade skriva dagbok på nätet för drygt tre år sedan (efter dryga tio års dagligt skrivande) ... just det att jag kände att jag inte ville delge min ångest (som förvärrades gravt igen just vid den tidpunkten) och att det då kändes krystat, tillgjort att skriva ändå, bara om annat.
Hur som helst har jag ändå mina egna gränser för hur närgången jag tänker bli. Som jag också skrivit på indexsidan - oavsett om du som läser här känner att jag blir "för" personlig, blottar mig "osunt" mycket, så följer jag min egen gräns för vad detta "för" är för något. Vad som är för personligt för dig, behöver inte vara det för mig - och tvärtom. Jag har förövrigt en äldre, särskild sida som handlar om enbart ångest. Om någon vill läsa den så finns den här.
Joo, måste ju berätta att när jag idag stod på löpbandet i träningslokalen så ploppade en bra låttext fram i skallen. Både vers och refräng! Var tvungen att ropa åt en av coacherna att hämta papper och penna och stod så och skrev ned texten, fortfarande på löpbandet, hahaha. Får se om jag kan tyda mina egna löpbands-kråkfötter och skriva klart låten framöver?! Äh, det går nog och förhoppningsvis blir låten bra också! Klart den blir! ;-)
Ha en skön fredagkväll!
