Näe, orkar inte ...
Har precis pratat med "min" doktor och han sa åt mig att ta en paus i Levaxinbehandlingen, eftersom min redan hysteriska hjärtklappning blivit ännu värre sedan jag startade medicineringen för knappt fyra veckor sedan. :-( ORKAR INTE MER NU!! Jag hade ju lagt hela mitt hopp till Levaxinet! Och nu måste jag alltså avbryta upptrappningen och istället vara helt utan medicinen under två veckor, till att börja med. FAN FAN FAN FAN FAN!!! :-(
När jag var till honom för två veckor sedan trodde han ju att hjärtklappningen skulle ge med sig snart, men eftersom den tvärtom bara blivit värre och värre (har KONSTANT vrålpuls - ÄVEN nattetid och det TROTS att jag fördubblat min dos av betablockerare, som alltså ska sänka pulsen!?! :-o ...), så måste jag alltså pausa ett tag.
Har inte en susning om vad som händer härnäst, efter dessa två veckors paus? Ska jag inte kunna medicinera alls och hur ska jag i så fall kunna bli friskare? NÄE, min ork, mitt tålamod är slut! Det har det varit länge, men nu, när jag alltså inte ens verkar kunna medicinera, så gick luften ur mig helt. Är helt slut, har ont överallt (vilket dock blivit något lindrigare med Levaxinet), får mjölksyra av minsta rörelse, hjärtat slår som besatt - oavsett vad jag gör - gråter dygnet runt och vill/orkar inte mer helt enkelt ... :-(
När jag var till honom för två veckor sedan trodde han ju att hjärtklappningen skulle ge med sig snart, men eftersom den tvärtom bara blivit värre och värre (har KONSTANT vrålpuls - ÄVEN nattetid och det TROTS att jag fördubblat min dos av betablockerare, som alltså ska sänka pulsen!?! :-o ...), så måste jag alltså pausa ett tag.
Har inte en susning om vad som händer härnäst, efter dessa två veckors paus? Ska jag inte kunna medicinera alls och hur ska jag i så fall kunna bli friskare? NÄE, min ork, mitt tålamod är slut! Det har det varit länge, men nu, när jag alltså inte ens verkar kunna medicinera, så gick luften ur mig helt. Är helt slut, har ont överallt (vilket dock blivit något lindrigare med Levaxinet), får mjölksyra av minsta rörelse, hjärtat slår som besatt - oavsett vad jag gör - gråter dygnet runt och vill/orkar inte mer helt enkelt ... :-(
Snacket #12
(Snacket är en nätgrupp (administrerad av Milo Lilja). Varje vecka läggs nya frågor/svar in.)
Deklaration
1. Hur lämnar du in din deklaration?
Deklarerar över nätet sedan rätt många år tillbaka. Hur smidigt som helst.
2. Får du tillbaka pengar eller ska du betala enligt årets deklaration?
Får alltid tillbaka, men bara småpengar.
3. Deklarerar du så fort du får pappren eller väntar du in i det sista?
Jag gör det direkt när jag får arken i brevlådan.
4. Gör du några avdrag på något, vad?
Nix
5. Kontrollerar du dina siffror som är förtryckta i din deklaration?
Ja.
Äldre Tjej/killsnacksinlägg!
Snacket #9
(Snacket är en nätgrupp (administrerad av Milo Lilja). Varje vecka läggs nya frågor/svar in.)
Mat
1. Brukar du frysa in egna matlådor, all sorts mat eller något speciellt?
Nej det brukar jag inte. Under de år jag fortfarande arbetade (frisör), så åt jag alltid på restaurang på lunchen.
2. Köper du färdigmat i frysdisken, vad?
Nej det gör jag inte. Det enda "färdiga" jag ibland köper är grillad kyckling.
3. Vilken maträtt är din absoluta favorit?
Lax med valfritt tillbehör.
4. Vilken maträtt skulle du aldrig äta?
Gillar inte strömming (benen är för små för att rensas bort och känns som hårstrån i munnen - urk.) och inte ärtsoppa. Annars äter jag nog det mesta.
5. På en skala 0-10, hur roligt tycker du matlagning är, motivera gärna?
0 !! AVSKYR att laga mat! Har inget som helst intresse för det och intresset verkar dessutom bli än mindre ju äldre jag blir! Dock har jag ju lagat mat så gott som dagligen sedan jag var 17 år och flyttade hemifrån. Numera, OM särbon är hemma, så lagar han maten. Han tycker det är kul och är duktig på det, nämligen.
Äldre Tjej/killsnacksinlägg!
Mat
1. Brukar du frysa in egna matlådor, all sorts mat eller något speciellt?
Nej det brukar jag inte. Under de år jag fortfarande arbetade (frisör), så åt jag alltid på restaurang på lunchen.
2. Köper du färdigmat i frysdisken, vad?
Nej det gör jag inte. Det enda "färdiga" jag ibland köper är grillad kyckling.
3. Vilken maträtt är din absoluta favorit?
Lax med valfritt tillbehör.
4. Vilken maträtt skulle du aldrig äta?
Gillar inte strömming (benen är för små för att rensas bort och känns som hårstrån i munnen - urk.) och inte ärtsoppa. Annars äter jag nog det mesta.
5. På en skala 0-10, hur roligt tycker du matlagning är, motivera gärna?
0 !! AVSKYR att laga mat! Har inget som helst intresse för det och intresset verkar dessutom bli än mindre ju äldre jag blir! Dock har jag ju lagat mat så gott som dagligen sedan jag var 17 år och flyttade hemifrån. Numera, OM särbon är hemma, så lagar han maten. Han tycker det är kul och är duktig på det, nämligen.
Äldre Tjej/killsnacksinlägg!
Snacket #11
(Snacket är en nätgrupp (administrerad av Milo Lilja). Varje vecka läggs nya frågor/svar in.)
Foton
1. Hur ofta fotograferar du, vad?
Inte så ofta som jag brukat. Kanske någon/några gånger per vecka numera och främst fotograferar jag barnbarnen och alla de djur jag omges av.
2. Vad har du för typ av kamera/kameror?
Har en halvbra digitalkamera, men jag fotar ofta med mobilen (eftersom den alltid är med mig) - vilket ger ... inte så bra bildkvalité. ;-)
3. Framkallar du dina digitala foton eller hur förvarar du dem?
Nej det har jag aldrig gjort och jag förvarar dem i datorn (vilket ju är riskabelt ifall den kraschar ...), men de bästa lägger jag ut på nätet och har dem därmed lagrade även där.
4. Tar du oftare kort nu än du gjorde innan det kom digitala kameror?
Ja, fast jag fotade rätt mycket (främst mina barn) även med de gamla hederliga kamerorna. Har tonvis med fotoalbum.
5. Vad fotograferade du senast?
Grannens hund Chiquita och det var idag.
Äldre Tjej/killsnacksinlägg!
Foton
1. Hur ofta fotograferar du, vad?
Inte så ofta som jag brukat. Kanske någon/några gånger per vecka numera och främst fotograferar jag barnbarnen och alla de djur jag omges av.
2. Vad har du för typ av kamera/kameror?
Har en halvbra digitalkamera, men jag fotar ofta med mobilen (eftersom den alltid är med mig) - vilket ger ... inte så bra bildkvalité. ;-)
3. Framkallar du dina digitala foton eller hur förvarar du dem?
Nej det har jag aldrig gjort och jag förvarar dem i datorn (vilket ju är riskabelt ifall den kraschar ...), men de bästa lägger jag ut på nätet och har dem därmed lagrade även där.
4. Tar du oftare kort nu än du gjorde innan det kom digitala kameror?
Ja, fast jag fotade rätt mycket (främst mina barn) även med de gamla hederliga kamerorna. Har tonvis med fotoalbum.
5. Vad fotograferade du senast?
Grannens hund Chiquita och det var idag.
Äldre Tjej/killsnacksinlägg!
Snacket #10
(Snacket är en nätgrupp (administrerad av Milo Lilja). Varje vecka läggs nya frågor/svar in.)
Äcklad
1. Vad gör du om du hittar någon annans hårstrå i maten?
HATAR verkligen hår i maten!!! Vilket är lite komiskt, eftersom jag jobbat som frisör under 24 års tid och därmed ofta utsatts för just det ... :-o ;-) Och ja vad gör jag? Tar bort det och känner lite äckel. Typ.
2. Om du äter något och det plötsligt dyker upp ett djur i maten, larv, mask, fluga etc, vad gör du då?
DÅ äter jag inte mer av den maten, tack. Urk. Nog för att hår är äckligt, men insekter i maten är ju värre ändå!
3. Nämn tre saker som du tycker är riktigt äckligt? (ej samma som nr 1 & 2)
* Folk som ohämmat "släpper sig" i tid och otid. Vidrigt!
* Fötter! ALLA utom babyfötter, dem älskar jag!
* Fästingar! Vidriga parasitdjur som dessutom kan vara rent livsfarliga.
4. Nämn något som andra tycker är äckligt, men som inte bekommer dig?
Andedräkt av bakfylla och vitlök. (JAG tycker att det luktar rent gott och upphetsande! ;-))
5. Går du på offentliga toaletter?
Om jag måste, men då är jag rigoröst noga med att lägga tonvis med papper på ringen och inte röra något med händerna (JO, jag tvättar dem såklart NOGA, men ändå!). Inte ens dörrhandtaget - öppnar/stänger med armbågen.
Äldre Tjej/killsnacksinlägg!
Äcklad
1. Vad gör du om du hittar någon annans hårstrå i maten?
HATAR verkligen hår i maten!!! Vilket är lite komiskt, eftersom jag jobbat som frisör under 24 års tid och därmed ofta utsatts för just det ... :-o ;-) Och ja vad gör jag? Tar bort det och känner lite äckel. Typ.
2. Om du äter något och det plötsligt dyker upp ett djur i maten, larv, mask, fluga etc, vad gör du då?
DÅ äter jag inte mer av den maten, tack. Urk. Nog för att hår är äckligt, men insekter i maten är ju värre ändå!
3. Nämn tre saker som du tycker är riktigt äckligt? (ej samma som nr 1 & 2)
* Folk som ohämmat "släpper sig" i tid och otid. Vidrigt!
* Fötter! ALLA utom babyfötter, dem älskar jag!
* Fästingar! Vidriga parasitdjur som dessutom kan vara rent livsfarliga.
4. Nämn något som andra tycker är äckligt, men som inte bekommer dig?
Andedräkt av bakfylla och vitlök. (JAG tycker att det luktar rent gott och upphetsande! ;-))
5. Går du på offentliga toaletter?
Om jag måste, men då är jag rigoröst noga med att lägga tonvis med papper på ringen och inte röra något med händerna (JO, jag tvättar dem såklart NOGA, men ändå!). Inte ens dörrhandtaget - öppnar/stänger med armbågen.
Äldre Tjej/killsnacksinlägg!
Hypotyreosrapport
För den som missat det, fick jag i mitten av april diagnosen Hypotyreos. Och det efter 29 !!! års sökande efter hjälp för mina alltmer livsnedbrytande symptom! ...
Sedan exakt två veckor tillbaka medicinerar jag med 25 mg Levaxin. (Ju längre man haft sjukdomen obehandlad, ju mer försiktigt måste man trappa upp medicindosen, för att inte få för mycket biverkningar.)
Första veckan märkte jag ingen skillnad alls. Andra veckan blev värken i kroppen något lättare, MEN hjärtklappningen ÄNNU VÄRRE. Skrämmande som fan och jag är redan förlamad av både den matthet ständig hjärtklappning ger och den ångest det för med sig, men eftersom jag inte känner att jag har något alternativ än att fortsätta medicineringen, så har jag gjort det.
I onsdags fick jag så äntligen träffa endokrinologen (hormonläkare) och enligt honom kommer hjärtat lugna ned sig varteftersom. För att vara på den säkra sidan om att kroppen faktiskt kan ta till sig Levaxinet, fick jag lämna ännu ett blodprov. Denna gång för att kolla binjurarnas funktion och då mäta halten av kortisol. Skulle det visa sig att binjurarna blivit utmattade av min långvariga sjukdomstid utan behandling, så måste först de medicineras piggare, innan Levaxinet kan ha någon effekt. Visar det sig däremot (vilket jag hoppas) att binjurarna är ok, då ska jag om två veckor börja upptrappningen mot nästa dossteg, 50 mg.
Har gjort en ny delsida i hemsidan i stort, som heter just Hypotyreos och där har jag skrivit ned mer ingående information både om sjukdomen i sig och min personliga symptom/sjukdomshistorik. Om mina 29 år av ooootaliga besök och undersökningar hos både läkare och inom psykiatrin. Alla dessa sjukvårdskunniga jag träffat genom dessa år, utan att en endaste en (förrän nu) kunnat lägga ihop två och två och klura ut vad tusan det är som orskat mitt långvariga lidande. SJUKT!
Är otroligt sorgsen och bitter kring det och den känslan lär inte lägga sig i första taget. Om jag faktiskt blir piggare så småningom så kommer jag försöka lägga energi på att dels informera andra om sjukdomen och engagera mig i att trycka på "högre upp" för att läkarna generellt ska få större kunskap om den och kunna hjälpa människor i rimlig tid! Men jag säger ännu OM jag blir piggare, för jag är fortsatt otroligt uppgiven och nedstämd dessvärre. :-(
"Du måste försöka ha tålamod, även om jag förstår att det är svårt", sa läkaren till mig i onsdags, då jag beskrev min plågsamma tillvaro och mina känslor. Det tar nämligen lite tid att både dosera upp medicinen och sen hitta den optimala slutdosen. Och ja ... jag har väl inte något större val förstås, än att försöka vara tålmodig och försöka våga tro på ATT det ska bli bättre.
Jag tänker dock inte försöka lägga band på sorg och bitterhet för tillfället. Tycker fanimig att jag har RÄTT att både få känna och utrycka det! Tycker rent av att ALLA som under dessa 29 år (både inom vården och annat folk) som haft med mig att göra, ska be om ursäkt för all förnedring jag fått utstå - (utöver mitt mående) - genom att ha blivit betraktad som en hypokondrisk, nervös, gnällig, lat, arbetsskygg surpuppa.
Alla som inte lyssnat på mig, trott på mig i det jag berättat, alla som fnyst bakom min rygg åt min "klenhet", över att jag inte orkat sådant som andra orkar, över att jag blivit fetare och fetare med åren (trots att jag INTE äter varken onyttigt eller mycket och ALDRIG har gjort så!!). Skulle verkligen vilja ha upprättelse för att jag inte blivit tagen på allvar kring mitt mående/mina otaliga symptom, som gjort mig mer och mer handikappad!! Är det konstigt och/eller orimligt att känna så? JAG tycker inte det! ...
Jaja ... orkar inte lägga mer energi på en endaste tanke mer just nu dock, men bli inte förvånade om jag spyr ur mig här kring detta fler gånger. :-O ;-)
Tror och hoppas dock att OM jag blir piggare framöver så ska glädjen över det så småningom bli så mycket större än sorgen över alla år och allt av liv jag missat under dessa 29 obehandlade år, att bitterheten krymper till hanterbar storlek! ...
Dagsfärsk bild - som ni ser så försööööker jag ändå le liiiite, mitt i eländet! ;-)
Jag har ju tyvärr med mig i bagaget barn/uppväxtupplevelser som förmodligen gjort att jag lättare avfärdats som en psykosomatisk patient av läkarkåren och att man därför inte lagt ned så mycket kraft i att söka efter orsaker till mina otaliga och långvariga plågor utanför mitt bagage?!? Så KAN det ju vara?!? Men i vilket fall som helst så började jag överhuvudtaget inte prata med någon inom vården (varken den somatiska eller den psykiatriska) om min bakgrund förrän jag var 27 år gammal och då hade jag ju redan ooootaliga gånger sökt hjälp för - framför allt den kroniska hjärtklappningen - under åtta års tid. ...
Och även inom psyk, där jag alltså gått i de flesta terapiformer som existerar, har man nog ansett att jag har "giltig orsak" att ha så fruktansvärt mycket plågor som jag har just genom mitt bagage, att man inte heller där reflekterat i större perspektiv över mina symptom?!? Fast det ÄR ju nu ändå just min nuvarande terapeut som till slut HAR förmedlat kontakten åt mig med den läkare som nu gett mig diagnosen Hypotyreos så ... jo, det FINNS engagerade, vidsynta, intresserade människor inom vården också uppenbarligen. Synd bara att de är så jävla få att jag fått vänta 29 år på att riktas åt RÄTT håll. :-(
Måste ändå avslutningsvis säga att mycket av den terapi jag gått (framför allt den terapi jag gick under dryga tio år - 1993-2003 - för att bearbeta just specifika upplevelser) ändå varit livsnödvändig för mig! Min mentala hälsa har absolut behövt den! Dock har det inte hjälpt mot mina fysiska symptom ett smack. Och såklart har det inte det - psykoterapi hjälper inte mot sköldskörtelsjukdom ....
Trevlig helg gott folk!
Sedan exakt två veckor tillbaka medicinerar jag med 25 mg Levaxin. (Ju längre man haft sjukdomen obehandlad, ju mer försiktigt måste man trappa upp medicindosen, för att inte få för mycket biverkningar.)
Första veckan märkte jag ingen skillnad alls. Andra veckan blev värken i kroppen något lättare, MEN hjärtklappningen ÄNNU VÄRRE. Skrämmande som fan och jag är redan förlamad av både den matthet ständig hjärtklappning ger och den ångest det för med sig, men eftersom jag inte känner att jag har något alternativ än att fortsätta medicineringen, så har jag gjort det.
I onsdags fick jag så äntligen träffa endokrinologen (hormonläkare) och enligt honom kommer hjärtat lugna ned sig varteftersom. För att vara på den säkra sidan om att kroppen faktiskt kan ta till sig Levaxinet, fick jag lämna ännu ett blodprov. Denna gång för att kolla binjurarnas funktion och då mäta halten av kortisol. Skulle det visa sig att binjurarna blivit utmattade av min långvariga sjukdomstid utan behandling, så måste först de medicineras piggare, innan Levaxinet kan ha någon effekt. Visar det sig däremot (vilket jag hoppas) att binjurarna är ok, då ska jag om två veckor börja upptrappningen mot nästa dossteg, 50 mg.
Har gjort en ny delsida i hemsidan i stort, som heter just Hypotyreos och där har jag skrivit ned mer ingående information både om sjukdomen i sig och min personliga symptom/sjukdomshistorik. Om mina 29 år av ooootaliga besök och undersökningar hos både läkare och inom psykiatrin. Alla dessa sjukvårdskunniga jag träffat genom dessa år, utan att en endaste en (förrän nu) kunnat lägga ihop två och två och klura ut vad tusan det är som orskat mitt långvariga lidande. SJUKT!
Är otroligt sorgsen och bitter kring det och den känslan lär inte lägga sig i första taget. Om jag faktiskt blir piggare så småningom så kommer jag försöka lägga energi på att dels informera andra om sjukdomen och engagera mig i att trycka på "högre upp" för att läkarna generellt ska få större kunskap om den och kunna hjälpa människor i rimlig tid! Men jag säger ännu OM jag blir piggare, för jag är fortsatt otroligt uppgiven och nedstämd dessvärre. :-(
"Du måste försöka ha tålamod, även om jag förstår att det är svårt", sa läkaren till mig i onsdags, då jag beskrev min plågsamma tillvaro och mina känslor. Det tar nämligen lite tid att både dosera upp medicinen och sen hitta den optimala slutdosen. Och ja ... jag har väl inte något större val förstås, än att försöka vara tålmodig och försöka våga tro på ATT det ska bli bättre.
Jag tänker dock inte försöka lägga band på sorg och bitterhet för tillfället. Tycker fanimig att jag har RÄTT att både få känna och utrycka det! Tycker rent av att ALLA som under dessa 29 år (både inom vården och annat folk) som haft med mig att göra, ska be om ursäkt för all förnedring jag fått utstå - (utöver mitt mående) - genom att ha blivit betraktad som en hypokondrisk, nervös, gnällig, lat, arbetsskygg surpuppa.
Alla som inte lyssnat på mig, trott på mig i det jag berättat, alla som fnyst bakom min rygg åt min "klenhet", över att jag inte orkat sådant som andra orkar, över att jag blivit fetare och fetare med åren (trots att jag INTE äter varken onyttigt eller mycket och ALDRIG har gjort så!!). Skulle verkligen vilja ha upprättelse för att jag inte blivit tagen på allvar kring mitt mående/mina otaliga symptom, som gjort mig mer och mer handikappad!! Är det konstigt och/eller orimligt att känna så? JAG tycker inte det! ...
Jaja ... orkar inte lägga mer energi på en endaste tanke mer just nu dock, men bli inte förvånade om jag spyr ur mig här kring detta fler gånger. :-O ;-)
Tror och hoppas dock att OM jag blir piggare framöver så ska glädjen över det så småningom bli så mycket större än sorgen över alla år och allt av liv jag missat under dessa 29 obehandlade år, att bitterheten krymper till hanterbar storlek! ...
Dagsfärsk bild - som ni ser så försööööker jag ändå le liiiite, mitt i eländet! ;-)
Jag har ju tyvärr med mig i bagaget barn/uppväxtupplevelser som förmodligen gjort att jag lättare avfärdats som en psykosomatisk patient av läkarkåren och att man därför inte lagt ned så mycket kraft i att söka efter orsaker till mina otaliga och långvariga plågor utanför mitt bagage?!? Så KAN det ju vara?!? Men i vilket fall som helst så började jag överhuvudtaget inte prata med någon inom vården (varken den somatiska eller den psykiatriska) om min bakgrund förrän jag var 27 år gammal och då hade jag ju redan ooootaliga gånger sökt hjälp för - framför allt den kroniska hjärtklappningen - under åtta års tid. ...
Och även inom psyk, där jag alltså gått i de flesta terapiformer som existerar, har man nog ansett att jag har "giltig orsak" att ha så fruktansvärt mycket plågor som jag har just genom mitt bagage, att man inte heller där reflekterat i större perspektiv över mina symptom?!? Fast det ÄR ju nu ändå just min nuvarande terapeut som till slut HAR förmedlat kontakten åt mig med den läkare som nu gett mig diagnosen Hypotyreos så ... jo, det FINNS engagerade, vidsynta, intresserade människor inom vården också uppenbarligen. Synd bara att de är så jävla få att jag fått vänta 29 år på att riktas åt RÄTT håll. :-(
Måste ändå avslutningsvis säga att mycket av den terapi jag gått (framför allt den terapi jag gick under dryga tio år - 1993-2003 - för att bearbeta just specifika upplevelser) ändå varit livsnödvändig för mig! Min mentala hälsa har absolut behövt den! Dock har det inte hjälpt mot mina fysiska symptom ett smack. Och såklart har det inte det - psykoterapi hjälper inte mot sköldskörtelsjukdom ....
Trevlig helg gott folk!
