Hypotyreosrapport
Sedan exakt två veckor tillbaka medicinerar jag med 25 mg Levaxin. (Ju längre man haft sjukdomen obehandlad, ju mer försiktigt måste man trappa upp medicindosen, för att inte få för mycket biverkningar.)
Första veckan märkte jag ingen skillnad alls. Andra veckan blev värken i kroppen något lättare, MEN hjärtklappningen ÄNNU VÄRRE. Skrämmande som fan och jag är redan förlamad av både den matthet ständig hjärtklappning ger och den ångest det för med sig, men eftersom jag inte känner att jag har något alternativ än att fortsätta medicineringen, så har jag gjort det.
I onsdags fick jag så äntligen träffa endokrinologen (hormonläkare) och enligt honom kommer hjärtat lugna ned sig varteftersom. För att vara på den säkra sidan om att kroppen faktiskt kan ta till sig Levaxinet, fick jag lämna ännu ett blodprov. Denna gång för att kolla binjurarnas funktion och då mäta halten av kortisol. Skulle det visa sig att binjurarna blivit utmattade av min långvariga sjukdomstid utan behandling, så måste först de medicineras piggare, innan Levaxinet kan ha någon effekt. Visar det sig däremot (vilket jag hoppas) att binjurarna är ok, då ska jag om två veckor börja upptrappningen mot nästa dossteg, 50 mg.
Har gjort en ny delsida i hemsidan i stort, som heter just Hypotyreos och där har jag skrivit ned mer ingående information både om sjukdomen i sig och min personliga symptom/sjukdomshistorik. Om mina 29 år av ooootaliga besök och undersökningar hos både läkare och inom psykiatrin. Alla dessa sjukvårdskunniga jag träffat genom dessa år, utan att en endaste en (förrän nu) kunnat lägga ihop två och två och klura ut vad tusan det är som orskat mitt långvariga lidande. SJUKT!
Är otroligt sorgsen och bitter kring det och den känslan lär inte lägga sig i första taget. Om jag faktiskt blir piggare så småningom så kommer jag försöka lägga energi på att dels informera andra om sjukdomen och engagera mig i att trycka på "högre upp" för att läkarna generellt ska få större kunskap om den och kunna hjälpa människor i rimlig tid! Men jag säger ännu OM jag blir piggare, för jag är fortsatt otroligt uppgiven och nedstämd dessvärre. :-(
"Du måste försöka ha tålamod, även om jag förstår att det är svårt", sa läkaren till mig i onsdags, då jag beskrev min plågsamma tillvaro och mina känslor. Det tar nämligen lite tid att både dosera upp medicinen och sen hitta den optimala slutdosen. Och ja ... jag har väl inte något större val förstås, än att försöka vara tålmodig och försöka våga tro på ATT det ska bli bättre.
Jag tänker dock inte försöka lägga band på sorg och bitterhet för tillfället. Tycker fanimig att jag har RÄTT att både få känna och utrycka det! Tycker rent av att ALLA som under dessa 29 år (både inom vården och annat folk) som haft med mig att göra, ska be om ursäkt för all förnedring jag fått utstå - (utöver mitt mående) - genom att ha blivit betraktad som en hypokondrisk, nervös, gnällig, lat, arbetsskygg surpuppa.
Alla som inte lyssnat på mig, trott på mig i det jag berättat, alla som fnyst bakom min rygg åt min "klenhet", över att jag inte orkat sådant som andra orkar, över att jag blivit fetare och fetare med åren (trots att jag INTE äter varken onyttigt eller mycket och ALDRIG har gjort så!!). Skulle verkligen vilja ha upprättelse för att jag inte blivit tagen på allvar kring mitt mående/mina otaliga symptom, som gjort mig mer och mer handikappad!! Är det konstigt och/eller orimligt att känna så? JAG tycker inte det! ...
Jaja ... orkar inte lägga mer energi på en endaste tanke mer just nu dock, men bli inte förvånade om jag spyr ur mig här kring detta fler gånger. :-O ;-)
Tror och hoppas dock att OM jag blir piggare framöver så ska glädjen över det så småningom bli så mycket större än sorgen över alla år och allt av liv jag missat under dessa 29 obehandlade år, att bitterheten krymper till hanterbar storlek! ...
Dagsfärsk bild - som ni ser så försööööker jag ändå le liiiite, mitt i eländet! ;-)
Jag har ju tyvärr med mig i bagaget barn/uppväxtupplevelser som förmodligen gjort att jag lättare avfärdats som en psykosomatisk patient av läkarkåren och att man därför inte lagt ned så mycket kraft i att söka efter orsaker till mina otaliga och långvariga plågor utanför mitt bagage?!? Så KAN det ju vara?!? Men i vilket fall som helst så började jag överhuvudtaget inte prata med någon inom vården (varken den somatiska eller den psykiatriska) om min bakgrund förrän jag var 27 år gammal och då hade jag ju redan ooootaliga gånger sökt hjälp för - framför allt den kroniska hjärtklappningen - under åtta års tid. ...
Och även inom psyk, där jag alltså gått i de flesta terapiformer som existerar, har man nog ansett att jag har "giltig orsak" att ha så fruktansvärt mycket plågor som jag har just genom mitt bagage, att man inte heller där reflekterat i större perspektiv över mina symptom?!? Fast det ÄR ju nu ändå just min nuvarande terapeut som till slut HAR förmedlat kontakten åt mig med den läkare som nu gett mig diagnosen Hypotyreos så ... jo, det FINNS engagerade, vidsynta, intresserade människor inom vården också uppenbarligen. Synd bara att de är så jävla få att jag fått vänta 29 år på att riktas åt RÄTT håll. :-(
Måste ändå avslutningsvis säga att mycket av den terapi jag gått (framför allt den terapi jag gick under dryga tio år - 1993-2003 - för att bearbeta just specifika upplevelser) ändå varit livsnödvändig för mig! Min mentala hälsa har absolut behövt den! Dock har det inte hjälpt mot mina fysiska symptom ett smack. Och såklart har det inte det - psykoterapi hjälper inte mot sköldskörtelsjukdom ....
Trevlig helg gott folk!
Kram till dig min vän!
Tack Kajsa och kram tillbaka!/Tette.
Lyssnar på Anastacia (hög volym).. vilket får mig att börja tänka på dig :-)
Puss o kram
Det vankas party....
Hahaha, synd att inte JAG associerar mig till Anastaciamusik. ;-) Hoppas partyt blev kul!
Puss och kram tillbaka!/Tette.
Kram till lillasyster!
:-) Tack kära syster och Kram tillbaka!/Tette.
Nu har jag läst igenom allt du har skrivit i ämnet, och hmm man kan stark misstänka att jag kan ha det också, är så fruktansvärt många symtom som stämmer in på mig med...
Exepelvis just det här med att tappa den yttre delen av ögonbrynen... Ingen av de jag har pratat med har haft nåt svar på varför jag gör så.
Måste ta upp detta med min läkare nästa gång.
Kram igen
Ja gör det!! Om ditt TSH-värde är högre än 2,5 så ÄR det för högt, oavsett vad det står för normalreferens på labbsvaret!!
Det är på så vis jag inte fått behandling tidigare, för att man gått efter högre "normal"-referensvärden fram till 2009 och även efter så verkar inte labben/läkarkåren (utanför hormonspecialisterna) ha fattat ATT det är nya referensvärden som gäller! Helt galet sjukt!!
Så be om att få veta dina värden och/eller få en utskrift på dem, så du inte får gå med sjukdomen obehandlad ändå, helt i onödan.
Kram igen tillbaka!/Tette.
Härligt att se dig le!!! :-)) Synd att du fått lida i onödan. Hoppas att det blir bättre o bättre för varje dag nu. Känns som att man måste vara lite läkare själv nu för tiden. En säger si o en säger så. Det gäller att hitta rätt i djungeln. Hm.
Tack Marie och ja, man måste dels strida som en soldat, dels ha massa kunskaper själv och dels råka ha turen att träffa "rätt" läkare, om man ska bli hjälpt. Tydligen. I alla fall om man lider av något som kräver lite mer tankepusslande och intresse från läkarnas sida ... :-( jaja ...
Må väl!/Tette.
