Snabbrapport och videoklipp
Jodå, jag har börjat om med Levaxinet (medicin mot Hypotyreos) och genomgår nu en låååångsam intrappning där jag bara intar medicinen (i lägsta dos) tre dagar per vecka (börjar på vecka två imorgon). MEN ... vet inte hur jag ska stå ut med mina hjärtrusningar/allmänt höga puls?!? Trycker ju i mig extradoser av betablockeraren dagligen, men det hjälper inte alltid och jag vaknar ofta om nätterna dessutom och måste ta ett extrapiller för att alls kunna sova. :-( Tröstlöst! ...
Vissa dagar senaste veckorna, har dock hjärtat stundom slagit mycket långsammare. Men alltid lika stenhårt, oavsett takt och det är just det där hårda i slagen som gör mig så matt och som gör att jag inte kan bortse med det. Hjärtat känns ALLTID extremt ansträngt och jag är mer eller mindre stillasittande och kollar mest på TV:n eller läser dagarna i ända, eftersom minsta rörelse får det att slå ännu hårdare, snabbare och ofta även med extraslag. Vilket är skittrist och gör mig deppig(are) och även rädd. JAG VILL HA ETT LIV! Jag vill ORKA NÅGOT!
Har egenhändigt klippt av en bra bit på hårlängderna och klippt en fånig "barn"lugg.
Däremot är både värken i kroppen och den värsta mjölksyran lindrigare när jag tar Levaxinet. Så jag har ändå fått någon liten gnutta positiv effekt. Jag hoppas innerligt att hjärtat snart vänjer sig (till nästa doshöjning, hahaha) vid en högre hormonnivå än jag vanligtvis har/haft, så jag kan börja leva igen. OCH ... jag vill bli av med de enormt många extrakilon min kropp lagt på sig - UTAN att jag äter ett skit onyttigt och/eller mycket. Tvärtom, äter som en mus, eftersom matintag gör hjärtklappningen värre ändå. Känns INTE rättvist att jag ska behöva vara fet dessutom. :-( Jaja ... I förhållande till hur jag mår så är ändå fettet mitt minsta bekymmer just nu.
Idag har jag trotsat både hjärtat, luftrören, stämbanden och orken och tvingat mig själv till att sjunga/spela lite. Spelade in en - för mig - ny cover. Rätt in i mobilen, så kvalitén är därefter som vanligt. Men här är det hur som helst, om någon vill lyssna. Green Day:s "Walk alone" är det jag gett mig på den här gången. :-)
Ljud/bild ser lite osynkade ut. Blev så när jag skulle försöka sudda mig själv lite, hahaha. ;-) Ser helt mysko ut i klippet, i det närmaste vanskapt, men det får ni stå ut med. ;-D
Må gott!
Vissa dagar senaste veckorna, har dock hjärtat stundom slagit mycket långsammare. Men alltid lika stenhårt, oavsett takt och det är just det där hårda i slagen som gör mig så matt och som gör att jag inte kan bortse med det. Hjärtat känns ALLTID extremt ansträngt och jag är mer eller mindre stillasittande och kollar mest på TV:n eller läser dagarna i ända, eftersom minsta rörelse får det att slå ännu hårdare, snabbare och ofta även med extraslag. Vilket är skittrist och gör mig deppig(are) och även rädd. JAG VILL HA ETT LIV! Jag vill ORKA NÅGOT!
Har egenhändigt klippt av en bra bit på hårlängderna och klippt en fånig "barn"lugg.
Däremot är både värken i kroppen och den värsta mjölksyran lindrigare när jag tar Levaxinet. Så jag har ändå fått någon liten gnutta positiv effekt. Jag hoppas innerligt att hjärtat snart vänjer sig (till nästa doshöjning, hahaha) vid en högre hormonnivå än jag vanligtvis har/haft, så jag kan börja leva igen. OCH ... jag vill bli av med de enormt många extrakilon min kropp lagt på sig - UTAN att jag äter ett skit onyttigt och/eller mycket. Tvärtom, äter som en mus, eftersom matintag gör hjärtklappningen värre ändå. Känns INTE rättvist att jag ska behöva vara fet dessutom. :-( Jaja ... I förhållande till hur jag mår så är ändå fettet mitt minsta bekymmer just nu.
Idag har jag trotsat både hjärtat, luftrören, stämbanden och orken och tvingat mig själv till att sjunga/spela lite. Spelade in en - för mig - ny cover. Rätt in i mobilen, så kvalitén är därefter som vanligt. Men här är det hur som helst, om någon vill lyssna. Green Day:s "Walk alone" är det jag gett mig på den här gången. :-)
Ljud/bild ser lite osynkade ut. Blev så när jag skulle försöka sudda mig själv lite, hahaha. ;-) Ser helt mysko ut i klippet, i det närmaste vanskapt, men det får ni stå ut med. ;-D
Må gott!
Näe, orkar inte ...
Har precis pratat med "min" doktor och han sa åt mig att ta en paus i Levaxinbehandlingen, eftersom min redan hysteriska hjärtklappning blivit ännu värre sedan jag startade medicineringen för knappt fyra veckor sedan. :-( ORKAR INTE MER NU!! Jag hade ju lagt hela mitt hopp till Levaxinet! Och nu måste jag alltså avbryta upptrappningen och istället vara helt utan medicinen under två veckor, till att börja med. FAN FAN FAN FAN FAN!!! :-(
När jag var till honom för två veckor sedan trodde han ju att hjärtklappningen skulle ge med sig snart, men eftersom den tvärtom bara blivit värre och värre (har KONSTANT vrålpuls - ÄVEN nattetid och det TROTS att jag fördubblat min dos av betablockerare, som alltså ska sänka pulsen!?! :-o ...), så måste jag alltså pausa ett tag.
Har inte en susning om vad som händer härnäst, efter dessa två veckors paus? Ska jag inte kunna medicinera alls och hur ska jag i så fall kunna bli friskare? NÄE, min ork, mitt tålamod är slut! Det har det varit länge, men nu, när jag alltså inte ens verkar kunna medicinera, så gick luften ur mig helt. Är helt slut, har ont överallt (vilket dock blivit något lindrigare med Levaxinet), får mjölksyra av minsta rörelse, hjärtat slår som besatt - oavsett vad jag gör - gråter dygnet runt och vill/orkar inte mer helt enkelt ... :-(
När jag var till honom för två veckor sedan trodde han ju att hjärtklappningen skulle ge med sig snart, men eftersom den tvärtom bara blivit värre och värre (har KONSTANT vrålpuls - ÄVEN nattetid och det TROTS att jag fördubblat min dos av betablockerare, som alltså ska sänka pulsen!?! :-o ...), så måste jag alltså pausa ett tag.
Har inte en susning om vad som händer härnäst, efter dessa två veckors paus? Ska jag inte kunna medicinera alls och hur ska jag i så fall kunna bli friskare? NÄE, min ork, mitt tålamod är slut! Det har det varit länge, men nu, när jag alltså inte ens verkar kunna medicinera, så gick luften ur mig helt. Är helt slut, har ont överallt (vilket dock blivit något lindrigare med Levaxinet), får mjölksyra av minsta rörelse, hjärtat slår som besatt - oavsett vad jag gör - gråter dygnet runt och vill/orkar inte mer helt enkelt ... :-(
Hypotyreosrapport
För den som missat det, fick jag i mitten av april diagnosen Hypotyreos. Och det efter 29 !!! års sökande efter hjälp för mina alltmer livsnedbrytande symptom! ...
Sedan exakt två veckor tillbaka medicinerar jag med 25 mg Levaxin. (Ju längre man haft sjukdomen obehandlad, ju mer försiktigt måste man trappa upp medicindosen, för att inte få för mycket biverkningar.)
Första veckan märkte jag ingen skillnad alls. Andra veckan blev värken i kroppen något lättare, MEN hjärtklappningen ÄNNU VÄRRE. Skrämmande som fan och jag är redan förlamad av både den matthet ständig hjärtklappning ger och den ångest det för med sig, men eftersom jag inte känner att jag har något alternativ än att fortsätta medicineringen, så har jag gjort det.
I onsdags fick jag så äntligen träffa endokrinologen (hormonläkare) och enligt honom kommer hjärtat lugna ned sig varteftersom. För att vara på den säkra sidan om att kroppen faktiskt kan ta till sig Levaxinet, fick jag lämna ännu ett blodprov. Denna gång för att kolla binjurarnas funktion och då mäta halten av kortisol. Skulle det visa sig att binjurarna blivit utmattade av min långvariga sjukdomstid utan behandling, så måste först de medicineras piggare, innan Levaxinet kan ha någon effekt. Visar det sig däremot (vilket jag hoppas) att binjurarna är ok, då ska jag om två veckor börja upptrappningen mot nästa dossteg, 50 mg.
Har gjort en ny delsida i hemsidan i stort, som heter just Hypotyreos och där har jag skrivit ned mer ingående information både om sjukdomen i sig och min personliga symptom/sjukdomshistorik. Om mina 29 år av ooootaliga besök och undersökningar hos både läkare och inom psykiatrin. Alla dessa sjukvårdskunniga jag träffat genom dessa år, utan att en endaste en (förrän nu) kunnat lägga ihop två och två och klura ut vad tusan det är som orskat mitt långvariga lidande. SJUKT!
Är otroligt sorgsen och bitter kring det och den känslan lär inte lägga sig i första taget. Om jag faktiskt blir piggare så småningom så kommer jag försöka lägga energi på att dels informera andra om sjukdomen och engagera mig i att trycka på "högre upp" för att läkarna generellt ska få större kunskap om den och kunna hjälpa människor i rimlig tid! Men jag säger ännu OM jag blir piggare, för jag är fortsatt otroligt uppgiven och nedstämd dessvärre. :-(
"Du måste försöka ha tålamod, även om jag förstår att det är svårt", sa läkaren till mig i onsdags, då jag beskrev min plågsamma tillvaro och mina känslor. Det tar nämligen lite tid att både dosera upp medicinen och sen hitta den optimala slutdosen. Och ja ... jag har väl inte något större val förstås, än att försöka vara tålmodig och försöka våga tro på ATT det ska bli bättre.
Jag tänker dock inte försöka lägga band på sorg och bitterhet för tillfället. Tycker fanimig att jag har RÄTT att både få känna och utrycka det! Tycker rent av att ALLA som under dessa 29 år (både inom vården och annat folk) som haft med mig att göra, ska be om ursäkt för all förnedring jag fått utstå - (utöver mitt mående) - genom att ha blivit betraktad som en hypokondrisk, nervös, gnällig, lat, arbetsskygg surpuppa.
Alla som inte lyssnat på mig, trott på mig i det jag berättat, alla som fnyst bakom min rygg åt min "klenhet", över att jag inte orkat sådant som andra orkar, över att jag blivit fetare och fetare med åren (trots att jag INTE äter varken onyttigt eller mycket och ALDRIG har gjort så!!). Skulle verkligen vilja ha upprättelse för att jag inte blivit tagen på allvar kring mitt mående/mina otaliga symptom, som gjort mig mer och mer handikappad!! Är det konstigt och/eller orimligt att känna så? JAG tycker inte det! ...
Jaja ... orkar inte lägga mer energi på en endaste tanke mer just nu dock, men bli inte förvånade om jag spyr ur mig här kring detta fler gånger. :-O ;-)
Tror och hoppas dock att OM jag blir piggare framöver så ska glädjen över det så småningom bli så mycket större än sorgen över alla år och allt av liv jag missat under dessa 29 obehandlade år, att bitterheten krymper till hanterbar storlek! ...
Dagsfärsk bild - som ni ser så försööööker jag ändå le liiiite, mitt i eländet! ;-)
Jag har ju tyvärr med mig i bagaget barn/uppväxtupplevelser som förmodligen gjort att jag lättare avfärdats som en psykosomatisk patient av läkarkåren och att man därför inte lagt ned så mycket kraft i att söka efter orsaker till mina otaliga och långvariga plågor utanför mitt bagage?!? Så KAN det ju vara?!? Men i vilket fall som helst så började jag överhuvudtaget inte prata med någon inom vården (varken den somatiska eller den psykiatriska) om min bakgrund förrän jag var 27 år gammal och då hade jag ju redan ooootaliga gånger sökt hjälp för - framför allt den kroniska hjärtklappningen - under åtta års tid. ...
Och även inom psyk, där jag alltså gått i de flesta terapiformer som existerar, har man nog ansett att jag har "giltig orsak" att ha så fruktansvärt mycket plågor som jag har just genom mitt bagage, att man inte heller där reflekterat i större perspektiv över mina symptom?!? Fast det ÄR ju nu ändå just min nuvarande terapeut som till slut HAR förmedlat kontakten åt mig med den läkare som nu gett mig diagnosen Hypotyreos så ... jo, det FINNS engagerade, vidsynta, intresserade människor inom vården också uppenbarligen. Synd bara att de är så jävla få att jag fått vänta 29 år på att riktas åt RÄTT håll. :-(
Måste ändå avslutningsvis säga att mycket av den terapi jag gått (framför allt den terapi jag gick under dryga tio år - 1993-2003 - för att bearbeta just specifika upplevelser) ändå varit livsnödvändig för mig! Min mentala hälsa har absolut behövt den! Dock har det inte hjälpt mot mina fysiska symptom ett smack. Och såklart har det inte det - psykoterapi hjälper inte mot sköldskörtelsjukdom ....
Trevlig helg gott folk!
Sedan exakt två veckor tillbaka medicinerar jag med 25 mg Levaxin. (Ju längre man haft sjukdomen obehandlad, ju mer försiktigt måste man trappa upp medicindosen, för att inte få för mycket biverkningar.)
Första veckan märkte jag ingen skillnad alls. Andra veckan blev värken i kroppen något lättare, MEN hjärtklappningen ÄNNU VÄRRE. Skrämmande som fan och jag är redan förlamad av både den matthet ständig hjärtklappning ger och den ångest det för med sig, men eftersom jag inte känner att jag har något alternativ än att fortsätta medicineringen, så har jag gjort det.
I onsdags fick jag så äntligen träffa endokrinologen (hormonläkare) och enligt honom kommer hjärtat lugna ned sig varteftersom. För att vara på den säkra sidan om att kroppen faktiskt kan ta till sig Levaxinet, fick jag lämna ännu ett blodprov. Denna gång för att kolla binjurarnas funktion och då mäta halten av kortisol. Skulle det visa sig att binjurarna blivit utmattade av min långvariga sjukdomstid utan behandling, så måste först de medicineras piggare, innan Levaxinet kan ha någon effekt. Visar det sig däremot (vilket jag hoppas) att binjurarna är ok, då ska jag om två veckor börja upptrappningen mot nästa dossteg, 50 mg.
Har gjort en ny delsida i hemsidan i stort, som heter just Hypotyreos och där har jag skrivit ned mer ingående information både om sjukdomen i sig och min personliga symptom/sjukdomshistorik. Om mina 29 år av ooootaliga besök och undersökningar hos både läkare och inom psykiatrin. Alla dessa sjukvårdskunniga jag träffat genom dessa år, utan att en endaste en (förrän nu) kunnat lägga ihop två och två och klura ut vad tusan det är som orskat mitt långvariga lidande. SJUKT!
Är otroligt sorgsen och bitter kring det och den känslan lär inte lägga sig i första taget. Om jag faktiskt blir piggare så småningom så kommer jag försöka lägga energi på att dels informera andra om sjukdomen och engagera mig i att trycka på "högre upp" för att läkarna generellt ska få större kunskap om den och kunna hjälpa människor i rimlig tid! Men jag säger ännu OM jag blir piggare, för jag är fortsatt otroligt uppgiven och nedstämd dessvärre. :-(
"Du måste försöka ha tålamod, även om jag förstår att det är svårt", sa läkaren till mig i onsdags, då jag beskrev min plågsamma tillvaro och mina känslor. Det tar nämligen lite tid att både dosera upp medicinen och sen hitta den optimala slutdosen. Och ja ... jag har väl inte något större val förstås, än att försöka vara tålmodig och försöka våga tro på ATT det ska bli bättre.
Jag tänker dock inte försöka lägga band på sorg och bitterhet för tillfället. Tycker fanimig att jag har RÄTT att både få känna och utrycka det! Tycker rent av att ALLA som under dessa 29 år (både inom vården och annat folk) som haft med mig att göra, ska be om ursäkt för all förnedring jag fått utstå - (utöver mitt mående) - genom att ha blivit betraktad som en hypokondrisk, nervös, gnällig, lat, arbetsskygg surpuppa.
Alla som inte lyssnat på mig, trott på mig i det jag berättat, alla som fnyst bakom min rygg åt min "klenhet", över att jag inte orkat sådant som andra orkar, över att jag blivit fetare och fetare med åren (trots att jag INTE äter varken onyttigt eller mycket och ALDRIG har gjort så!!). Skulle verkligen vilja ha upprättelse för att jag inte blivit tagen på allvar kring mitt mående/mina otaliga symptom, som gjort mig mer och mer handikappad!! Är det konstigt och/eller orimligt att känna så? JAG tycker inte det! ...
Jaja ... orkar inte lägga mer energi på en endaste tanke mer just nu dock, men bli inte förvånade om jag spyr ur mig här kring detta fler gånger. :-O ;-)
Tror och hoppas dock att OM jag blir piggare framöver så ska glädjen över det så småningom bli så mycket större än sorgen över alla år och allt av liv jag missat under dessa 29 obehandlade år, att bitterheten krymper till hanterbar storlek! ...
Dagsfärsk bild - som ni ser så försööööker jag ändå le liiiite, mitt i eländet! ;-)
Jag har ju tyvärr med mig i bagaget barn/uppväxtupplevelser som förmodligen gjort att jag lättare avfärdats som en psykosomatisk patient av läkarkåren och att man därför inte lagt ned så mycket kraft i att söka efter orsaker till mina otaliga och långvariga plågor utanför mitt bagage?!? Så KAN det ju vara?!? Men i vilket fall som helst så började jag överhuvudtaget inte prata med någon inom vården (varken den somatiska eller den psykiatriska) om min bakgrund förrän jag var 27 år gammal och då hade jag ju redan ooootaliga gånger sökt hjälp för - framför allt den kroniska hjärtklappningen - under åtta års tid. ...
Och även inom psyk, där jag alltså gått i de flesta terapiformer som existerar, har man nog ansett att jag har "giltig orsak" att ha så fruktansvärt mycket plågor som jag har just genom mitt bagage, att man inte heller där reflekterat i större perspektiv över mina symptom?!? Fast det ÄR ju nu ändå just min nuvarande terapeut som till slut HAR förmedlat kontakten åt mig med den läkare som nu gett mig diagnosen Hypotyreos så ... jo, det FINNS engagerade, vidsynta, intresserade människor inom vården också uppenbarligen. Synd bara att de är så jävla få att jag fått vänta 29 år på att riktas åt RÄTT håll. :-(
Måste ändå avslutningsvis säga att mycket av den terapi jag gått (framför allt den terapi jag gick under dryga tio år - 1993-2003 - för att bearbeta just specifika upplevelser) ändå varit livsnödvändig för mig! Min mentala hälsa har absolut behövt den! Dock har det inte hjälpt mot mina fysiska symptom ett smack. Och såklart har det inte det - psykoterapi hjälper inte mot sköldskörtelsjukdom ....
Trevlig helg gott folk!
Nattrader
Jodå, jag - tillsammans med särbon, dottern min och äldsta barnbarnet - kom iväg för att lyssna på sonen med vän som skulle sjunga/spela på en lokal krog. Och det lät jättebra och jag kunde ta till mig det, trots alla jävla krämpor som tagit min kropp i besittning.
Särbon min. :-)
Trollpacka med särbo. ;-)
Sonen med vän på scen. Tio låtar sjöng/spelade de för oss och det lät kanon! :-)
Elvisungen var med och lyssnade på sin morbror. :-)
Uppträdandet spelades in, både genom mixerbordet (det var alltså sonens far som var ljudtekniker) och genom en kamera (för att få med bild också) och jag hoppas jag kan lägga vantarna på detta framöver och då kan lägga ut i alla fall ett klipp, så ni får höra hur de lät. :-)
**********--------------------------------------------**********
Tyvärr fick jag betala ett högt pris för att ha använt energi jag inte har och natten har varit fullständigt mardrömslik, med hysterisk hjärtklappning (värre än vanligt), som inte lät sig dämpas ett skit av extra betablockerare och med värk från hell. :-( Inte förrän mot morgontimmarna lugnade sig hjärtat så pass att jag kunde slappna av och somna en stund. Fan också! Blir så jävla TRÖTT på att ha det såhär! :-(
Eftersom Levaxinet jag äter sedan en dryg vecka tillbaka, kan ge just hjärtklappning som biverkning (om kroppen tycker att man tillför det för fort och ju längre man gått med obehandlad Hypotyreos, ju känsligare är man tydligen för tillsats av medicin), så hoppade jag över dagens piller och tänker ta dem varannan dag ett tag. Ska ju träffa specialistläkaren på onsdag och då får vi se vad han säger/tycker om min situation och om medicineringsdosen.
Det känns hur som helst jävligt tragiskt och nedstämt att känna hur måendet, värken, hjärtklappningen (plus viktuppgången ...) bara blir värre och värre för var dag som går. Fruktansvärt rent ut sagt! Står egentligen inte alls längre ut med detta, men jag har ju ändå en gnutta förhoppning kvar om att Levaxinet kanske ändå kan göra verkan inom en inte alltför avlägsen framtid. Och gör det inte det ... ja då vet jag inte vad som återstår ...
Har tagit reda på en hel del information om min diagnos Hypotyreos och även då förstått att om man inte blir symptomfri av Levaxinet, så kan det bero på att binjurarna är för sönderstressade och "slut". Och samma sak gäller där tydligen, att ju längre man gått med åkomman obehandlad, ju större är risken att binjurarna inte längre kan sköta sitt jobb och då kan kroppen inte tillgodogöra sig Levaxinet. 29 obehandlade år känns ju som rätt länge så ... :-/ Ska såklart ta upp även det med specialisten, om han inte gör det själv.
Imorgon bitti åker sonen min till London på en tredagarstripp. Blir jag pigg någon gång igen, så ska jag tusan också dit! Gå på pubrundor och lyssna på livemusiken som tydligen ska flöda där. Shoppa smycken och annat krafs och bara insupa miljön. Har länge velat åka dit, men min enorma flygrädsla har hittills stoppat mig, tyvärr.
Natti!
<----- Till min Hypotyreossida!
Särbon min. :-)
Trollpacka med särbo. ;-)
Sonen med vän på scen. Tio låtar sjöng/spelade de för oss och det lät kanon! :-)
Elvisungen var med och lyssnade på sin morbror. :-)
Uppträdandet spelades in, både genom mixerbordet (det var alltså sonens far som var ljudtekniker) och genom en kamera (för att få med bild också) och jag hoppas jag kan lägga vantarna på detta framöver och då kan lägga ut i alla fall ett klipp, så ni får höra hur de lät. :-)
**********--------------------------------------------**********
Tyvärr fick jag betala ett högt pris för att ha använt energi jag inte har och natten har varit fullständigt mardrömslik, med hysterisk hjärtklappning (värre än vanligt), som inte lät sig dämpas ett skit av extra betablockerare och med värk från hell. :-( Inte förrän mot morgontimmarna lugnade sig hjärtat så pass att jag kunde slappna av och somna en stund. Fan också! Blir så jävla TRÖTT på att ha det såhär! :-(
Eftersom Levaxinet jag äter sedan en dryg vecka tillbaka, kan ge just hjärtklappning som biverkning (om kroppen tycker att man tillför det för fort och ju längre man gått med obehandlad Hypotyreos, ju känsligare är man tydligen för tillsats av medicin), så hoppade jag över dagens piller och tänker ta dem varannan dag ett tag. Ska ju träffa specialistläkaren på onsdag och då får vi se vad han säger/tycker om min situation och om medicineringsdosen.
Det känns hur som helst jävligt tragiskt och nedstämt att känna hur måendet, värken, hjärtklappningen (plus viktuppgången ...) bara blir värre och värre för var dag som går. Fruktansvärt rent ut sagt! Står egentligen inte alls längre ut med detta, men jag har ju ändå en gnutta förhoppning kvar om att Levaxinet kanske ändå kan göra verkan inom en inte alltför avlägsen framtid. Och gör det inte det ... ja då vet jag inte vad som återstår ...
Har tagit reda på en hel del information om min diagnos Hypotyreos och även då förstått att om man inte blir symptomfri av Levaxinet, så kan det bero på att binjurarna är för sönderstressade och "slut". Och samma sak gäller där tydligen, att ju längre man gått med åkomman obehandlad, ju större är risken att binjurarna inte längre kan sköta sitt jobb och då kan kroppen inte tillgodogöra sig Levaxinet. 29 obehandlade år känns ju som rätt länge så ... :-/ Ska såklart ta upp även det med specialisten, om han inte gör det själv.
Imorgon bitti åker sonen min till London på en tredagarstripp. Blir jag pigg någon gång igen, så ska jag tusan också dit! Gå på pubrundor och lyssna på livemusiken som tydligen ska flöda där. Shoppa smycken och annat krafs och bara insupa miljön. Har länge velat åka dit, men min enorma flygrädsla har hittills stoppat mig, tyvärr.
Natti!
<----- Till min Hypotyreossida!
Fredagsrapport
I skrivande stund har jag dunderhjärtklappning. Men det har jag ju dagligen och måste därför pula i mig ett antal betablockerare per dygn. Hur som helst har jag imorse intagit Levaxinpiller nummer ett. Gode Gud, låt dem hjälpa mig. Eftersom den i stort sett enda biverkning man kan få av Levaxin är just hjärtklappning, så känns det lite smått olustigt, men å andra sidan är hjärtklappning även ett av symptomen man kan få på Hypotyreos, som jag nu diagnostiserats med och då borde jag, enligt läkaren, tvärtom få MINDRE rusningar med medicinens hjälp. Jag hoppas han har rätt!
Idag har jag särbon hemma, vilket händer alltför sällan (men även det blir det förhoppningsvis bättring med framöver). Han står just nu och lagar middagen (lövbiff, ugnspotatis och sallad) åt oss - alltså åt honom själv, mig, mina barn och yngsta barnbarnet. Han både gillar och är duktig på matlagning (till skillnad från mig, hehe) så när han är hemma står det nästan alltid något delikat på spisen och sprider dofter i hela huset. :-)
Ikväll blir det såklart Let´s dance-tittande och mys och gos med mina älsklingar!
Trevlig helg, gott folk!
<----- Till min Hypotyreossida!
Idag har jag särbon hemma, vilket händer alltför sällan (men även det blir det förhoppningsvis bättring med framöver). Han står just nu och lagar middagen (lövbiff, ugnspotatis och sallad) åt oss - alltså åt honom själv, mig, mina barn och yngsta barnbarnet. Han både gillar och är duktig på matlagning (till skillnad från mig, hehe) så när han är hemma står det nästan alltid något delikat på spisen och sprider dofter i hela huset. :-)
Ikväll blir det såklart Let´s dance-tittande och mys och gos med mina älsklingar!
Trevlig helg, gott folk!
<----- Till min Hypotyreossida!
Åhhh, kanske äntligen hjälp i sikte?! ...
Blev precis kontaktad av den specialistläkare jag har tid hos den 2 maj. Han ringde för att underrätta mig om svaren på de prover som togs för två veckor sedan och för att upplysa mig om att han omgående kommer att skicka mig ett recept på Levaxin, så att jag kan påbörja behandling direkt, mot den Hypotyreos jag tydligen lider av (och förmodligen gjort sedan 29 år tillbaka, minst ... :-/).
Jippie, tänkte jag säga ... eehhh, eller nja ... eller joo, jippie för att jag ÄNTLIGEN kanske, kanske kan få någon form av adekvat behandling (och inte bara bli skickad på olika psykiska terapiformer ...) mot mina plågor! Men njaa .... om jag betänker att OM det nu är så lätt som att man kan bli behandlad med medicin ... varför, varför, varför har jag då fått plågas 29 år helt i onödan? Och under de åren sakta men säkert tappat mer och mer av allt vad livskvalité och kroppslig funktion heter?!?
Känner att jag nog kommer ha en period av stark bitterhet mot alla ooootaliga klåpare till läkare jag fått träffa sedan jag som 18-åring först började söka hjälp för mina symptom, men jag hoppas att jag framför allt kommer att få må bättre nu sakta mak igen och då kan glädjas!!?! HOPPAS att medicinen nu faktiskt funkar och att jag kan få komma ur det mardrömslika, värkande, isolerande, ångestfyllda ickeliv jag idag befinner mig i! Hoppas! ...
Just NU är jag i alla fall lite glad över att läkaren - utan överenskommelse ens - ringde upp mig och tänker sätta in behandling innan vi ens träffats! Det finns eldsjälar bland läkare också tydligen, vilket jag är tacksam över idag! Men är dessvärre också liiiite oroad över att min hjärtklappning ska bli ännu värre av medicinen, eftersom hjärtklappning i princip är den enda biverkning man kan få och ja ... har man redan, som mig, svår daglig hjärtklappning som måste medicineras för att hållas någotsånär i schack, så känns det ju lite läbbans att utsätta sig för något som kanske förvärrar skiten. MEN ... jag får hålla modet uppe en stund och inte ta ut eventuella eländen i förskott. (om det går ... ;-))
<----- Till min Hypotyreossida!
Jippie, tänkte jag säga ... eehhh, eller nja ... eller joo, jippie för att jag ÄNTLIGEN kanske, kanske kan få någon form av adekvat behandling (och inte bara bli skickad på olika psykiska terapiformer ...) mot mina plågor! Men njaa .... om jag betänker att OM det nu är så lätt som att man kan bli behandlad med medicin ... varför, varför, varför har jag då fått plågas 29 år helt i onödan? Och under de åren sakta men säkert tappat mer och mer av allt vad livskvalité och kroppslig funktion heter?!?
Känner att jag nog kommer ha en period av stark bitterhet mot alla ooootaliga klåpare till läkare jag fått träffa sedan jag som 18-åring först började söka hjälp för mina symptom, men jag hoppas att jag framför allt kommer att få må bättre nu sakta mak igen och då kan glädjas!!?! HOPPAS att medicinen nu faktiskt funkar och att jag kan få komma ur det mardrömslika, värkande, isolerande, ångestfyllda ickeliv jag idag befinner mig i! Hoppas! ...
Just NU är jag i alla fall lite glad över att läkaren - utan överenskommelse ens - ringde upp mig och tänker sätta in behandling innan vi ens träffats! Det finns eldsjälar bland läkare också tydligen, vilket jag är tacksam över idag! Men är dessvärre också liiiite oroad över att min hjärtklappning ska bli ännu värre av medicinen, eftersom hjärtklappning i princip är den enda biverkning man kan få och ja ... har man redan, som mig, svår daglig hjärtklappning som måste medicineras för att hållas någotsånär i schack, så känns det ju lite läbbans att utsätta sig för något som kanske förvärrar skiten. MEN ... jag får hålla modet uppe en stund och inte ta ut eventuella eländen i förskott. (om det går ... ;-))
<----- Till min Hypotyreossida!
