Ythets
Att man idag relativt enkelt KAN göra något åt diverse skavanker, sänker toleransnivån för demsamma maximalt. Pressen på individen att "fixa till sig" istället för att acceptera sig själv, blir orimlig och det där skitpratet om att "jag gör det för min egen skull" är rent trams. Klart som fan att man har komplex för att man betraktar sig själv ur utomståendes ögon. Skulle man befinna sig utanför räckvidden av medial påverkan och andra människors tyckanden, så är jag övertygad om att man inte skulle bry sig ett skit om hängbröst, rynkor, graviditetsslitage, extrakilon själv heller. Sen får folk säga vad fan de vill i sina "försvarstal"!
Det värsta är att ju fler som hoppar på denna ytkarusell, ju fler ringar på vattnet skapas. Det är långt ifrån ett problem på individnivå, så jo - jag har all rätt i världen att bli bestört. Det är ett STORT problem i mycket större perspektiv, eftersom idealeftersträvan är extremt smittsamt! Det är SJUKT att helt normalt livsslitage, helt "normala" komplex som de flesta faktiskt har, numera ses som så svåra att hantera att man till och med är villig att lägga sig under kniven för att försöka behålla ungdom och "felfri" yta till varje pris! Och kanske värst av allt är ju att det dessutom är så många unga, ännu icke ens "slitna" människor som låter sig korrigeras om kirurgiskt! Skrämmande!
Gillar inte Bingo Rimer särdeles normalt, men det han säger i programmet jag länkat till i stycke ett ovan, håller jag med om. Bl.a säger han att om ens barn har så dålig självkänsla att de tror att de ska bli lyckligare om de bara opererar om sig, så får man nog som förälder se det som ett misslyckande ...
Sen är det såklart mediaflödet och vad som pumpas ut där, som är den största boven i damat ändå. (Men fortfarande - vi, alla vuxna, tillåter att det fortgår. Ingen, eller inte tillräckligt många i alla fall, stampar foten i backen för att försöka stoppa den förödande utseendefixerade press framför allt unga människor utsätts för dagligen genom media!) Man måste ju vara både blind och döv för att INTE påverkas. Även som vuxen.
Och naturligtvis pratar jag nu enbart om rent kosmetiska ingrepp. Lika bra att tillägga det.
Hej! Jag har för länge sedan konstaterat att skulle jag vara miljonär och ge mig in i skönhetsoperationsbranchen, ja då skulle knivarna få slipas...ofta! Det fungerar ju så att om du fixar till t.ex tuttarna så blir du nöjd med dom men ännu mer missnöjd med magen, så då fixar du magen, men då är ju rumpan hänging, så då fixar vi den. Likadant är det om man gör en ansiktslyftning, strax är det något annat ställe som inte håller måttet. Nä jag tycker synd om alla som inte kan åldras med värdighet, men mest synd tycker jag om de unga som ger sig in i karusellen för att dom inte begriper bättre! Har du sett hur en botoxbrud försöker le efter x antal injektioner och en ålder på sextio? Ansiktsuttrycken har försvunnit för länge sedan och hon ser ständigt lite lagom förvånad ut istället. Nej fy bubblan
Natti på dej systeryster, hoppas du börjar känna dig bättre snart
Kramiz
Hej! Håller med dig fullständigt. Skrämmande program. Det är en sak till som är skrämmande, och det är att du fått ta kontakt med en specialist för att få ta ett sköldkörtelprov. Det är rutinprover på vårdcentralerna, speciellt på kvinnor, där det är vanligast förekommande. :-\ Ja,ja huvudsaken är att du börjar må bättre. :-)
Systeryster - Jag tror också att det lätt blir så att fokus bara läggs på ett nytt komplex, när föregående åtgärdats, tyvärr.
Och ja - att åldras med värdighet och ha förmåga att inte lägga så stor vikt vid ytperfektion är något långt högre att beundra än en kirurgiskt omskulputerad kropp. Tycker jag!
Usch ja - tycker att alla dessa botoxade, "fillda", åstramadade fejs är rent läskiga! Blir rädd av att se dem. Begriper inte hur någon kan tycka att det är snyggt?!? :-o
Kramar tillbaka!/Lillasyster.
Marie - Tack för omtanken!
Dock är det så att man HAR tagit sköldkörtelprover (alltså de tre största, TSH, T3, T4) på mig på "vanliga" VC, många gånger sedan 29 år tillbaka. Problemet är att jag, enligt de gamla referensvärdena, legat "normalt". Enligt de nya däremot (man ändrade 2009, men det tycks inte blodlabben jag varit till fått upplysning om?!? ...) har jag förhöjda värden.
Utöver det är just sköldkörtelsjukdomar inte alltid mätbara i blodet, utan man måste gå efter patientens symptombild. Rättare sagt, vad som är "normala" värden är extremt individuellt när det handlar om hormoner, så en i blodproven knappt märkbar höjning kan för vissa individer ge enorma symptom, medan en större höjning för andra kan vara icke märkbart i måendet.
Den specialist jag alltså nu går hos är en av få riktigt framstående (läkare och forskare Bo Wikland) som finns i landet och han tar dessutom otaliga fler "underprover" och nöjer sig inte med "bra" TSH, T3, T4.
Med andra ord ... hade referensvärdena sett annorlunda ut tidigare och/eller hade jag bara råkat träffa på i alla fall en enda (av alla ooootaliga) läkare under alla år, som varit lite mer insatt och intresserad i sköldkörtelsjukdomar, så hade jag kanske sluppit plågas i onödan för länge sedan.
Det faktum att mitt huvudsymptom från start varit hjärtklappning, har också tydligen försvårat diagnostiseringen för mig. Hjärtklappning ses - av alla läkare jag träffat innan Bo Wikland - som tecken på överproduktion, medan alla mina övriga symptom visat på underproduktion. Därför har man avfärdat sköldkörtelfel helt och istället hänvisat till att mina problem måste vara psykiskt betingade ...
Enligt Wikland är det dock lika vanligt ATT man får även hjärtklappning av underproduktion, som att man får långsam puls av det!
Bristande kunskaper och engagemang i ämnet, hos läkarkåren generellt, är alltså orsaken till att jag inte fått rätt diagnos tidigare. :-/
Må gott!/Tette.
