Mina manliga förebilder
Tänker dock inte gå in djupare på den saken här och nu, utan istället bara bitterljuvt minnas dem en stund extra. Har av båda två alltid känt mig älskad, vilket inte är en lätt uppgift för mig att göra i övrigt. Tyvärr är de ju båda döda idag, men minnena finns ju kvar.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Min far, Pertti Merio. Född 1933, död 1998.
Pappa var brandman, senare brandchef, men det han verkligen brann för var musiken. Han spelade främst trumpet och kornett, men kunde även hantera piano och gitarr. Han var utbildad på finska akademiska musikhögskolan. Den "vanliga" skolan gick han inom det militära och även därifrån fick han musikalisk utbildning och spelade med i militärens orkester.
Pappa fick sitt första barn, Annelie, som blott 16-åring (med en betydligt äldre kvinna). Han var knappt 32 när han blev morfar första gången. :-o Jag vet inte hur länge han var gift med Annelies mor (de fick dispens att gifta sig, eftersom han var minderårig), men inte så många år senare gifte han om sig och fick ännu en dotter, Paula.
Mamma och pappa, innan jag var född.
1957 träffade han så mor min och tillsammans fick de tre barn, varav jag är den yngsta. Mamma var gift med honom under 12 års tid, tills hon tog oss barn med sig och flyttade till Sverige.
Min syster Tita, jag och min bror Tomas 1965.
Pappa ansökte faktiskt om vårdnaden över mig, men dök aldrig sen upp i Helsingfors tingsrätt, när förhandlingarna skulle påbörjas. Förmodligen pga att han insåg att han inte skulle ha en chans, både med tanke på hans arbetstider och hans ökända humör/alkoholberoende. Har ju undrat lite ibland över hur min tillvaro, mitt liv, skulle sett ut om han faktiskt fått vårdnaden om mig och jag bott kvar i Finland med honom. Tror dock att det var bra att det inte blev så.
Pappa och jag hade kontakt, främst genom brevväxling, fram till hans plötsliga död -98. Han är utan tvekan den person i mitt liv som gjort starkast intryck på mig. Som präglat mig mest. Såväl positivt som negativt. Vi var/är väldigt lika på många sätt. Och även han bar på den inre "trasighet", skörhet som jag innehar. Han upplevde även liknande saker som de jag upplevt så jag kan ändå inte urskilja hur mycket av våra likheter som beror på arv och miljö. Hur som helst älskade jag honom högt och det gör jag ännu!
------------------------------------------------------------------------------------------------------
------------------------------------------------------------------------------------------------------
1971 kom jag till Sverige. Mamma och mina helsyskon hade flyttat över tidigare, för att installera sig och skaffa bohag, innan jag kom. Började skolan, första klass, ganska omgående och inte långt senare träffade mamma min styvfar Lennart (som kom att fungera som en far för mig från jag var sju år tills han dog, då jag var 36).
Min styvfar Lennart Carlsson. Född 1929, död 2000.
Lennart var snickare/timmerman, vars största intresse var fotboll. Han spelade i AIK på elitnivå (centerback) åren 1947-59 och var även uttagen till Svenska Landslaget en säsong. Lennart är en av de AIK-spelare genom alla tider som spelat flest matcher för laget!
AIK laguppställning 1950
Övre raden-från vänster:
Bertil Bäckwall, Lennart Pettersson, Börje Leander, Bror Mellberg, Ivan Bodin, Gösta "Pröjsarn" Nilsson
Nedre raden- från vänster:
Göte Almqvist, *Lennart Carlsson (Styvfar!)*, Åke Sandberg, Olle Claesson, Lennart "Nacka" Skoglund
Ovanstående lagfoto, med samtligas autografer, har jag i min privata ägo.
Jag, mamma och Lennarts biologiska son Paul.
Lennart var en tystlåten person som inte var lätt att komma nära, men han var samtidigt trygg och pålitlig och jag betvivlade aldrig att han verkligen älskade mig, som sitt eget barn. Det sa han också ganska ofta.
Jag fick en halvlillebror på köpet också. Lennarts biologiska son kom att stå mig nära, då han även flyttade hem till oss när han var barn. Då vi var (är) nästan jämngamla (Paul är knappt två år yngre) umgicks vi väldigt tätt under uppväxten.
Lennart var även en väldigt omtänksam och aktiv morfar till mina barn. Han (tillsammans med mamma, men även på egen hand) ägnade mycket tid åt dem. Tog med dem på fisketurer, lärde dem snickra och bara fanns där för dem, kort och gott. Precis som för mig. Vi saknar honom mycket, barnen och jag!
------------------------------------------------------------------------------------------------------
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Utöver dessa två män så har även min morfar varit en viktig mansförebild i mitt liv. Jag tillbringade varje sommar (och även andra tider på året) under hela uppväxten i Hangö, Finland, hos mormor och honom.
Även min storebror Tomas har ju såklart betytt en del som mansförebild. Dock flyttade han hemifrån när jag bara var tio år gammal, så han var tyvärr inte så involverad i, närvarande, under min uppväxt.
Men det får jag avhandla en annan dag. :-)
Så fint blogginlägg,,fina gamla bilder...Din far var en riktig "Hunk" haha grop i hakan charmigt tycker jag!
Skämt åsido, intressant att få veta lite mer om dig och din barndom..
Kram kram//Maggan
:-) Tack Maggan!
Hehe, ja gropen i hakan ... den har jag också, och båda mina barn. Min bror har en också, men inte mina systrar.
Tack för att du uppskattade mitt nostalgiska inlägg. :-)
Kramar tillbaka!/Tette.
Väldigt intressant att läsa om ditt liv och dina förebilder. Ja, du har ju onekligen fått musiken i arv från far din. :) Det är ganska intressant eg att något sådant ofta går i arv, och då menar jag inte ATT man gör som sina föräldrar, för det är ju inte så underligt. Men just det faktum att KUNNA spela och att faktiskt ha rösten och det som krävs för att inte sjunga falskt tex.
Jag kan ju verkligen inte sjunga, ej heller spela något instrument. Hade jag fått en önskan så skulle jag nog önska att jag kunde sjunga. Det hade varit helt underbart roligt och givande. Jag älskar att sjunga, men har noll koll på att hålla toner osv.
Kram Milo
Förresten, får du mycket SPAM i dina kommentarer? Tänker på den där rutan med ord man måste fylla i för varje kommentar. :) Gött jobbig ju. Haha
Tack Milo! :-)
Ja, musikalitet är ju ärftligt, precis som matematiskt sinne eller vad tusan som helst. Och jag är oerhört tacksam för att jag fått en del av den varan, eftersom musicerandet hjälpt mig enormt genom livet. Och gett mig positivitet såklart!
Tycker ju nu inte själv att jag sjunger särdeles bra (och inte blir det bättre med åren, när man är storrökare :-o) men jag är i alla fall tonsäker och teoretiskt sätt väldigt musikalisk. hehe ;-)
Och är skitglad över att sonen min också ärft det musikaliska sinnet. Mest för att jag ju vet hur mycket det ger en, att sjunga/spela/komponera. :-)
Ehh ... har inte ens kollat efter om man kan välja bort spamskyddet, men kan man det så ska jag göra det och se vad som händer. ;-)
Som jag skrev som svar i förra inlägget så använder jag bara bloggdelen i sin allra enklaste variant och har inte egentligen gjort några som helst checkar om inställningar. Men jag ska göra det, som sagt! :-)
Kramar!/Tette.
