Allt går kanske inte att "hela"
Vet inte om det beror på att jag slutat ta antidepressiva, eller att jag mår apskit och är sjuk, eller på att allt i och omkring mig känns mer eller mindre som ett kaos där jag inte hittar någon väg framåt, utan bara summerar det som varit, eller att jag pluggat Psykologi B hela hösten och därmed kommit i kontakt med känslorna igen, men ....
Jag känner plötsligt ett enormt behov av att få berätta, få uttrycka mitt innersta kring delar av min barndom/bakgrund - delar som är högst påtagliga hos mig än idag - genom den aldrig sinande ångest jag bär omkring på. Delar som till största del stått som mall för hur jag agerat i specifika situationer under mitt liv. Ageranden som varit destruktiva, både för mig själv och andra.
Men jag tycker inte att jag kan - eller att jag får rättare sagt. Eftersom det skulle innebära ett utlämnande av även andra personer. Så jag låter blir. Möjligen skriver jag om det för mig själv bara. För att få det ur mig, även om ingen "tar emot" orden? Och visst kan och har jag berättat för de terapeuter jag mött genom åren, men det är ändå inte riktigt samma sak. Inom de väggarna förblir ändå min berättelse en slags kompakt och plågsam tystnad, som jag måste behålla och skydda omvärlden från.
Samtidigt känner jag mig ännu mer ensam och undanskuffad av det faktum att jag håller tillbaka mina egna behov och känslor till förmån för andra. Jag låter tystnaden bara fortgå och går därmed indirekt med på att min historia och plågorna av den, inte är viktiga. Att jag inte är värd någon lättnad. Men jag gör det för att slippa spä på min redan höga känsla av att vara otacksam och bara vara till besvär. Helt enkelt.
Inbillar mig nu och då att jag är "färdigbearbetad". Försöker intala mig själv det i alla fall. Men jag blir nog aldrig det, när allt kommer omkring. Vissa sår läker aldrig - hur mycket man än vill och försöker ... Jag bara "stänger ned" känslorna emellanåt. De psykosomatiska plågorna stänger dock aldrig ned sig - kroppen lurar man inte så lätt. :-/ Och faktum är att bara tanken på det som i grunden plågar mig, får hjärtat att börja hoppa oregelbundet, hårt och snabbt och skallen att svindla. Kroppen minns allt som det vore igår.
Herre Gud
Men Herre Gud
Jag var ju där
Jag vet ju vad som hände
Förnedringen
Jag ännu bär
Av händerna som brände
Men vore det
blott bara händer
Då kanske jag stod ut
Ty minnena
till kroppen sänder
Plågor utan slut
/Tette Merio -93
För att mätta mitt behov en liten, liten smula, försöker jag nu, via hemsidor, radio/tv-program, ta del av andras berättelser i ämnet. För att på så vis känna mig lite mindre ensam. Och få bort lite av känslan av att jag är en otacksam gnällspik som nog överdriver kring mitt mående. För att få se att även andra byggts upp med ett hårt skal, med en känsla av urbota ensamhet, med extremt låg tillit till andra människor. Det tröstar mig en smula att få förstå att jag inte är ensam på den punkten i alla fall.
Har tidigare genom åren gjort tvärtom - hållit mig borta från den typen av sidor/program/berättelser. Har mått ännu sämre av att ta del av dem. Har därför inte orkat. Men som sagt - nu känner jag plötsligt ett stort behov av att återuppta självmedvetandeheten kring den biten av mitt liv. Det som var/blivit/är jag. Känner också plötsligt att det är rent av viktigt för mig att inte stänga ned för att jag inte orkar. Viktigt för mina möjligheter att kunna se framåt och inte sitta fast i mina plågor mer än nödvändigt.
Jag tror jag förstår vad du gått igenom, och lite hur du mår och påverkas...Destruktivt leverne känner jag igen,,,man kanske vill straffa sig själv, eller så tycker man att man inte är värd nå bättre..
Terapi hjälper det? Har själv ingen erfarenhet,,har du provat reiki healing?? för mig var det förlösande,har provat en gång och det räckte!
Allvarligt jag tycker du ska sätta igång och skriva en bok,,på det sättet får du ur dig allt och kan lämna det bakom dig
♥Du har så mycket humor och massor av värme inom dig,
Det känner jag med det du skriver.
Många kramar //Maggan
Tack Maggan! Känns värmande med dina ord! :-)
Nej, har inte provat Reiki healing, (men förmodligen i stort sett allt annat man kan tänkas prova - och det sedan jag var 14 år gammal ...). Kanske ska göra det då, när/om jag kan uppbringa lite ork igen. Tack för tipset!
Och ja, började på en bok i ämnet, för snart 20 år sedan. Den har arbetsnamnet "Från tystnad till tystnad". Men jag kände ju även där att jag inte har "lov" att berätta utan att behöva ta en massa hänsyn till andra människor och då känns vitsen rätt liten. Och skriva anonymt känns också meningslöst. Jag vill öppet kunna vara jag, med allt vad det innebär. Allt annat skulle kännas som en fortsättning på det "tassande" jag redan pysslat med hela livet.
Och faktiskt så har jag numera fått lov av en av dem som ingick i min värld från start att skriva en bok. Har till och med blivit rådd från personen ATT göra så men ... känner ändå inte att det känns ok. Än så länge i alla fall. :-/
Det låter på ditt inlägg som att du kanske har egna liknande erfarenheter. :-( Och angående destruktivt beteende så tror jag det är en blandning av att man "kör på" av gammal vana och att man inte värderar sig själv så högt. Fast allt detta på ett omedvetet plan förstås för ... jag ÄR extremt självmedveten kring den här saken. Har ältat "orsak och verkan" till förbannelse! Men får ändå inte kropp och själ att lugna ned sig, tyvärr.
Jaja ....
Varma kramar tillbaka!/Tette.
Vill bara sända dig en kram i natten.
Tack Nina och godnattkram tillbaka!/Tette.
