Överdos av negativitet (läses på egen risk ...)
Nåja, samlade ändå ihop med såpass att jag kunde göra klart den sista inlämningsuppgiften till Psykologi B-kursen (vilket tog flera timmar). Dammsög sedan av hemmet. Jycken Lilla My har varit här några dagar och hårat något grönjävligt. Såg ut som en svart ryamatta över hela golven. Men mest störde det min andning, att det var så mycket hundhår överallt. Den ÄR redan ansträngd, av stillasittande och tokbolmande.
Efter det gick jag in i duschen, med planen att sen bege mig till onsdagsträningen (som jag inte gått på senaste månaden drygt, eftersom jag varit för sjuk för det), med efterföljande terapiträff men ... Plötsligt bara sa det stopp i själ och kropp. Kunde knappt förmå mig att torka av duschvattnet, än mindre klä på mig. :-o
Illustration lånad av David Olgarsson.
Drabbades av sådant enormt självförakt att jag knappt kunde andas. Förakt över allt som är jag! Har ju fanimig känt mig till besvär så långt tillbaka i tiden jag överhuvudtaget kan minnas och jag ÄR ju det, kom jag brutalt på ... konstant till besvär. För i stort sett alla! I alla fall alla som behöver ha med mig att göra på ett närmare plan.
Nu är jag - förutom bakgrundsbitter, konstant ångestfylld och negativ pga det - även fet som fan och ful som stryk. Förbannar mig själv för att jag lät mig övertalas till att prova antidepressiv medicin igen. Hade jag stått på mig så hade jag åtminstone inte nu vägt 40 kilo mer än för bara drygt ett år sedan! Jag hade dessutom sluppit få alla jävla utsättningssymptom jag nu genomlider och som inte verkar vilja släppa taget om mig! ALLT har blivit sämre och värre för jag var så "klen" att jag trodde på dem som menade att jag skulle återfå ett liv, om jag bara kapitulerade och började medicinera igen. FAN också!
Förutom att jag känner mig otymplig som en boll och inte har ett enda plagg som inte stramar så att blodet stockar sig, så innebär en så här stor viktökning så snabbt även att OM jag nu skulle gå ned skiten igen så är kroppens yta ändå för alltid totalförstörd av de kilon den tvingats släpa runt på plötsligt. Jag har faktiskt haft en relativt god relation till min kropps yta tidigare. Vissa delar har jag till och med tyckt riktigt mycket om. Allt det är ett minne blott och jag avskyr hela mig, helt enkelt.
Föraktar även mig själv för att ytan alls har betydelse för mig. Jag som så ofta klagar på den ytfixering som råder och starkt ogillar att fler och fler människor tar till drastiska metoder för att "fixa till" sina lekamen. Vill verkligen inte bry mig så mycket, men det är svårt att värja sig även för en medelålders kärring som mig. Ytnojan tränger sig på, vare sig jag vill eller inte.
Jag bestämde mig alltså för att skita i träning och terapi. Kunde bara inte förmå mig att gå dit. Skulle så koppla ihop datorn igen (hade "städat" även den nämligen) men fick inte skärmen/grafikkortet att fungera. :-o Fick snudd på panik och ägnade säkert en timme åt datorpulande, innan jag till slut - TACK OCH LOV - lyckades mickla ihop allt så att det fungerade igen. Var fysiskt helt slut efteråt. Har alltså inte ens energi till något så fysiskt enkelt som det, utan att känna mig som jag sprungit maraton. Hemskt!! :-o
Känner mig även jävligt bitter på människor som uttalar sig typ: "det är bara att tänka positivt, det gör jag när jag känner mig deppig och det funkar så bra såååå". Eeehhh - det finns kanske en gradskillnad på "deppig" och "deppig", till att börja med. Eller är det verkligen någon som tror att man skulle gå runt ett helt liv med vrålångest om det fanns en valmöjlighet?? Det finns fanimig inte något jag inte provat för att må bättre (eller nja, hypnos möjligen)!
Jag har verkligen inte suttit och rullat tummar och väntat på att ett under ska ske, som får min ångest - och framför allt då den psykosomatiska delen av ångesten, det som satt sig i det autonoma systemet, det som gör att min kropp tror att den måste vara i FULL BEREDSKAP för fara dygnet runt - att bli lite lättare att bära! Jag har testat det mesta - både genom psyk och på eget bevåg! Jag har även under många år provat att sticka huvudet i sanden och "låtsas" att jag mår bra och det fungerade väl någotsånär när jag var yngre och ännu inte lika märkt av ångestårens påslag på kroppen.
Jag har inte testat droger, alkohol och lugnande medel dock. Av den enkla anledningen att jag avskyr allt som får mig att känna mig "lullig" i skallen. Får bara ännu mer ångest av den kontrollöshet det skapar, nämligen.
Sex har jag testat att missbruka däremot. Och förälskelse. Fungerade faktiskt rätt bra! Problemet var ju bara att jag trampade ned andra på kuppen, eftersom jag var så ivrig i att få dämpa ångesten att jag inte kunde vara trogen. Så kom inte och kasta några "positivt tänkande"-fnöskler på mig, tack! Jag känner mig redan oduglig som det är! ... :-/
Allvarligt ... det är fan helt sjukt åt det hur uppgiven och "down" jag känner mig. Orkar, kan och vill ingenting. INGENTING! Inifrån och ut är jag bara ett vrak, en spillra, ett otympligt monster som inte ens har vett att hålla käften, låtsas som det regnar och bespara andra mitt trasiga väsen och negativa sinne.
Förresten finns det ju vetenskapliga studier i genetik som säger att man ärver förmågan att känna lycka (och då alltså även motsatsen). Den säger att positiva, lyckliga människor inte alls har sig själva, sina beteenden, sitt tänkande att tacka för det, utan sina gener. Kanske är det så, vad vet jag. Jag VET hur som helst att jag verkligen, verkligen kämpat hela mitt liv med att inte låta mig ätas upp av faktiska händelser (som slagit benen av mig) och/eller låta ångesten ta så stor plats. Men jag lyckas inte, tvärtom, det har bara blivit värre med åren.
Jag skickar en massa varma tankar till dig och en jättekram (även om du är en sån som jag som inte vill ha kroppskontakt när jag är så)
Monica
Jag gillar dig och tycker du är en fin människa, av vad jag läst mig till om dig!
Snygg är du också :)
Tänker på dig och skickar massor med kraft och styrka och ett gäng med KRAMAR!!!!
Vet eg inte vad jag ska skriva, men läser ju och vill väl bara att du ska veta att jag läst och känner med dig...önskar att du fick må bra!!!! Har själv lagt på mig 25kg detta år vilket gjort mig folkskygg; hatar att gå omkring i en kropp som inte är min! Anledningen är i mitt fall inte tabletter, jag dövar ångest med "kolhydrater" och detta år har varit "the year of anxiety" för mig, så munnen (& magen)har inte varit utan innehåll många minuter...jag är livrädd för piller, min mamma tog sitt liv när jag var 8 efter år av depp & starka piller, men har testat zoloft men blev "speedad" så la tvärt av...nä, "kolisar" (kolhydrater)e min jävla drog och det syns...återigen; känner med dig och hoppas verkligen att du får må bättre snart! Kram/annie
Tack Monica, Maggan och Annie för era fina inlägg!
Mer än så orkar jag inte säga för tillfället.
Kramar x3!/Tette.
Men då, va trist att läsa om din stora hopplöshet. Inget kan jag göra för att mildra heller. Men, jag undrar om detta med gener stämmer, för syskon är ju också helt olika funtade. Även ni tre som är helsyskon är ju rätt så olika i er läggning. Min mamma var allt annat än positiv, pappa var väl ingen lustigkurre han heller. Jag är nog av naturen positiv men jag har rejäla dippar ibland, dock alltmer sällan.
Jag skulle kunna missbruka allt, tabletter, droger och alkohol, jag älskar att känna mig lullig!
Hoppas du klättrar uppåt igen, styrkekramen
Kära syster, om det stämmer eller inte vet jag inte, men jag vet att det gjorts forskning som kommit fram till ATT det finns en ärftlig gen som avgör förmågan att känna lycka/olycka.
Man ärver ju heller inte exakt samma uppsättning gener, även om man har samma föräldrar. Då skulle ju alla syskon var som enäggstvillingar genetiskt sett och det är man ju inte!
Gener kommer ju även från andra släktningar, bakåt i leden så det gäller ju att lyckas få "rätt" mix! ;-)
Men alltså ... det där med "positiv till naturen" ... den meningen stör mig lite faktiskt, (förutsatt att det nu inte ÄR så att jag fått en fullpottsknippe med negativa gener), för det låter så förenklat. Som om man bara föds positiv eller negativ. JAG tror helt klart att man främst blir det man blir lärd till att bli - baserat på de livserfarenheter man får med sig.
En annan sak som det finns MASSOR av forskning på är ju att den första delen av ens liv - barndomen alltså - lägger grunden för det övriga, för själva utvecklingen. Om man från start blivit jävligt "felprogrammerad" och det fortgår från alla håll och kanter till vuxen ålder, så är det ju inte så lätt att vara/bli positiv. Man utgår ju såklart från det man känner till och det man känner inför sig själv och den känslan/synen har man ju fått någonstans ifrån!
Sen att varje individ, som följd av sin historia, blir olika mycket "drabbad" av ångest och depression är ju en annan historia. Men får man inte svår ångest så är det istället lätt hänt att man får svåra "men" på andra vis. T.ex genom att bli missbrukare eller på annat vis bruka självsvåld.
Faktum är - vilket jag fick lära mig när jag gick i en form av gruppterapi för länge sedan, med människor med nästan exakt samma erfarenheter som mig i bagaget - att över 90% av oss blir just missbrukare, prostituerade, gravt psykiskt sjuka (så pass att man inte klarar att leva ett liv utanför sjukhusväggar) och/eller lever starkt destruktivt på annat sätt. Enligt de läkare jag träffade där är det alltså högst ovanligt att man alls kan fungera någotsånär "normalt" om man berövats grundläggande tillitskänsla från start. Eller berövats förresten ... som om det någonsin funnits ens ....
Enligt samma läkare och många andra efter det, är jag alltså ovanligt "frisk" med tanke på vad jag erfarit och lärts in om mig själv och andra omkring mig. Det du! ;-)
Vet inte hur detaljerat du känner till upplevelser från mina första 12 år i livet, men du får helt enkelt tro mig när jag säger att det inte är lätt att utvecklas till en positiv människa med de förutsättningarna. Ja, ÄR fanimig bitter, precis som det låter. Att det sen inte hjälper ett smack förändrar inte min känsla, tyvärr.
Jag tycker att det är förbannat orättvist och sorgligt att jag år ut och år in ska behöva leva med den form av psykosomatiska besvär och förlamande skräckkänslor i hela mitt väsen som jag lever med - som en direkt konsekvens av andras ageranden!
Och igen - jag kan försäkra dig och alla andra om att det nog inte finns många varianter kvar av självhjälp för mig att prova, om ens någon, så det återstår väl då att supa/knarka ner mig, så jag slipper känna verkligheten som den är ... :-o ;-)
Kramar tillbaka!/Lillasyster.
Usch jag blir alldeles förtvivlad när jag läser dina ord Tette. Självklart vet jag bara lite om din barndom, men det jag vet är att bitterhet förgiftar livet och sinnet och gör det oerhört svårt att leva. Min mamma var bitter och arg, och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag slapp hennes mentalitet. För, nog hade väl hon problem liksom alla andra, men hon ältade ihjäl alla sina misslyckanden, alla känslor, alla karlar, jobbet, ja allt var någon annas fel att det blev som det blev. Jag fullkomligt flydde hemifrån så snart jag fått ett jobb, kunde inte tänka mig att fortsätta plugga och bo hemma! Du har ju gjort så många djupdykningar ner i ditt eget inre som jag inte gjort, men i ärlighetens namn har jag inget större behov av det idag. Däremot har jag nog känt ångest i stora lass i mitt liv och är innerligt glad att jag slipper de känslorna idag. Men visst ligger dom under ytan, och kan poppa upp när man minst anara det.
Kram från storasyster
Systeryster - Vet inte om bitterhet är en "mentalitet" i och för sig, men jag känner att jag lägger ned vidare samtal om min känsla, eftersom jag inte har lust att försvara/förklara mig och jag känner att jag behöver det (för min egen skull främst) när jag släpper in andra i min svärta så ... det är som det är och förhoppningsvis känner inte mina barn så som du beskriver att du kände inför din mamma.
Jag tror inte de gör de, för dels har jag inte pratat med dem om min ångest, (och jag "ältar" inte vare sig min bakgrund eller misslyckade relationer med någon annan än möjligen mina terapeuter och nu då i min blogg ... ;-)), förrän nu på senare år när de är vuxna och dels är de båda mammagrisar som ofta och gärna är hos och med mig, så det får jag ju se som ett tecken på att de trivs med mig. :-)
Jag kommer förmodligen ha fortsatt behov av att nu och då (kanske till och med ofta) få skriva i bloggen (eller någonannanstans) hur jag känner och tillåta mig själv att få känna bitterhet också (även om det är en icke-ädel-känsla att erkänna öppet ;-)). Har ingen lust att lägga band på mig själv och det som plågar mig mer än jag måste, helt enkelt. Jag har gjort det tillräckligt!
Om det jag skriver plågar andra (vilket jag på ett sätt kanske kan förstå att det gör för vissa) så är det enklaste nog helt krasst att låta bli att läsa i min sida.
Kramar!/Lillasyster.
Jag hoppas verkligen att du inte förstod det som att jag ger dig kritik för att du skriver det du känner! Så är det verkligen inte, jag försöker bara se sammanhang och ge respons på det du skriver utifrån mina egna förutsättningar. Jag är säker på att inte dina barn eller andra i familjen upplever dig som negativ. Jag kanske hade kunnat reda ut mitt förhållande till min mamma om vi hade fått mer tid, men hon gick ju bort så tidigt o de sista åren när jag flyttat till Sverige umgicks vi inte så mycket.
Ha en fortsatt mysig helg, jag har fått tillbaks gubben som varit o festat i Stockholm, så ikväll ska vi mysa
Kramen
Syster - Nja, kritik och kritik, men jag måste ju tillstå att jag tar åt mig en del av uttalanden som jag tycker antyder att jag bara skulle vara negativ/bitter/ångestfylld för att jag ÄR sådan som person, eftersom jag inte tror att det är sant helt enkelt. Jag tror inte att man föds på det viset. Något gör en sådan i så fall.
När det kommer till mina upplevelser från barn/ungdomen så ÄR jag väldigt känslig, ja. Men det tycker jag nu inte är så underligt heller, om man vet och förstår saker och tings sammanhang. Jag har hållit allt som plågat mig för mig själv (förutom vid några trevande försök i barndomen, vilka inte togs notis om ...) under större delen av mitt liv, främst för att skona andra. Klart som fan att det sätter sina spår på alla möjliga vis.
Och jag HAR en ingrodd känsla av att jag tycks måsta förklara och försvara mig ständigt, över mitt mående, vilket jag inte klarar av att hantera längre. Är pisstrött på att få min form av kronisk ångest jämförd med helt jävla "normal" vardagsångest/dippar av olika slag, som hör det "normala" livet till och som alla känner nu och då. Och/eller att bli kallad negativ och "onödigt ältande".
(Menar inte specifikt dig nu!!, utan det är en känsla jag upplevt MÅNGA gånger i livet, när jag fått för mig att berätta om mig själv på lite djupare plan.)
Så jag kan väl säga som så här att ... min känslighet i just den här frågan gör nog min ribba för vad som kan slinka in under "misstolkningar" ganska låg, tyärr. Jag tar åt mig.
Syftet med att jag alls skriver om det är nog mer bara att få det ur mig och det synligt. (Har ju skrivit alla år för mig själv, men det upprätthåller bara min känsla av att jag måste ta hänsyn till omgivningen i första hand och att jag ÄR helt ensam - därför ger det mig inte så mycket ...) Jag tror inte jag egentligen varken förväntar mig eller ens vill ha respons/kommentarer på just den delen?!? Jag vet inte?
Och jag tar fortsatt ändå en jävla massa hänsyn till alla - för jag skriver ju inte några detaljer om grunden till ångesten, utan mest bara om hur den ter sig idag. Precis därför känner jag också behov av att skriva ned det i bokform (mor min har puschat mig på senare år och det gör såklart min hemlighetsmakeri-börda lite lättare att bära). Vi får väl se om jag skriver klart den.
Strunt samma med allt det här nu! Jag vet att du inte vill mig annat än väl, så det är lugnt. :-)
Kramar! Hälsa Hasse! Hoppas er fortsatta helg blir myspys! /Lillasyster.
Kram till dig min kära goa barn och ungdomsvän....jag blir så arg o ledsen över allt detta... och när man var barn kunde man inte fatta detta om du hade sagt ngt om det.. inte på den tiden. Nu som vuxen förstår man, men finns inga ord hur man kan hjälpa dig att må bra. Finns inga tips om hur du ska göra. Detta är något som fastnat i din kropp och själ och det gör mig innerligt förbannad. För detta ska inte få ske. Ingen föds bitter, ångestladdad... alla som föds borde ha lika förutsättnigar inför livet. Nu menar jag inte att du är bitter...förstå mina ord på rätt sätt. Har även diskuterat detta med hur man föds med andra... som tror att vissa barn föds elaka...??!! Jag skickar dig tusen tankar o kramar...från mig.. Jag har alltid tyckt om dig, du har alltid varit mig nära... och jag önskar att jag hade förstått. Men kan även undra hur jag hade kunnat förstå..
Jag bara nickar instämmande. Känner igen mig så mycket att det är skrämmande.
Varmaste kramen!
Gitte - Tack för dina insiktsfulla ord och nej, det var ju såklart inte lätt för dig att veta hur det låg till. Jag var inte ens medveten själv på den tiden om att jag skulle farit illa på något sätt av mina upplevelser. :-o Jag hade alltså inte förträngt händelserna, men stängt av känslan för dess innebörd.
Minns ju däremot att du ifrågasatte mitt beteende ganska många gånger. Främst då när det kom till mitt avverkande av pojkvänner och sex. Så du var nog mer observant och inkännande än du tror, även om du inte hade kunskaper nog att kunna sätta fingret på vad det var för fel. Som sagt, man pratade ju inte om sådana saker på den tiden heller.
Hur som helst är jag glad över att du fanns i mitt liv, Gitte, för jag kan inte komma ihåg att vi någonsin var osams eller att du på något vis svek mig och att ha tillgång till en sådan vän var nog livsviktigt för mig - kan jag se såhär i backspegeln. Så du HAR hjälpt mig, utan att du vet om det själv! ;-)
Är helt övertygad om att du är superviktig även för de barn du har ansvar för genom ditt jobb. Om du hade förmåga att notera avvikande beteende redan som ung så lär du ju vara en guldklimp för "trasiga" barn idag!
Tänk ... du är faktiskt den utanför min familj som känt mig längst av alla jag har kontakt med idag. Ganska häftigt! :-) Tack igen Gitte!
Kramar!/Tette.
Cordelia - Sorgligt att du känner igen dig i det jag skriver, men det känns ändå skönt på något vis att nu och då bli påmind om att jag inte är ensam om upplevelser och känslor för ... det känns ju ganska ofta så annars. :-/
Varma kramar tillbaka!/Tette
Ps. Såg du att jag frågade i ett svarsinlägg tidigare om det är ok att länka till din sida från min "vanliga" länksida?
Tack..... men jag tänker tillbaka... o då när jag påpeka att du avverkade killar ..så var det nog egentligen just då att jag själv kände mig fruktansvärt barnslig o omogen o blyg. Och inte kunde tänka mig att närma mig ens... killar. Förstod nog inte hur du var så mogen o tuff. Men vilket sen slår emot mig med en kraft, att det var ju så du visste man visade sin kärlek?.. men jag kände mig istället mesig.
Jag undrar om jag kan känna igen just dom trasiga barnen... ibland är det sååå svårt att veta vad det är som är felet. Mer att man ska gå på sin magkänsla. Och det finns så många trasiga barn... o jag har nog den förmågen som du skriver, att se dom , hjälpa dom... För mig föds ingen elak eller dum. Alla föds till detta liv med olika förutsättningar, så jäkla orättvist. Mestadels jobbar jag ju med barn med neuropsykiatriska diagnoser...men ack så många andra troll..det finns i min omgivning som man ibland skulle kunna ta med sig hem. Jag känner att du o jag skulle nog kunna tillbringa många timmar, dagar vid ditt köksbord.. o prata om livet!! Får kanske ta mig en egen helg så småningom o bara umgås du o jag...kram på dig o ha en go jul. Själv är jag kass o förkyld o ska nu vila en stund för att orka ta tag i packning,,,vi åker imorgon till öland..kram igen gITTE
Gitte - Tror inte jag uppfattade "avverkandet" av killar och sex som kärlek. Tvärtom har jag inte förrän som vuxen kunnat/orkat koppla ihop de två sakerna - sex/kärlek. Det har varit två separata saker, helt enkelt. Och vad jag framför allt minns att du ifrågasatte var just hur jag kunde ha sex utan att vara kär. Minns du de frågorna? Förmodligen inte, förmodligen var de "större" för mig än de var för dig?!?
Men jag känner ändå inte att jag någonsin (på egen hand alltså) haft sex mot min vilja. Har aldrig känt att någon utnyttjat min lust till det. Det var nog snarare jag som utnyttjade andra, i så fall. Har konstigt nog aldrig blivit kallad vad andra "sexuellt uttåtriktade" unga tjejer kallades (och kallas väl än idag, bland ungdomarna). Tror att det har att göra med just det, att jag inte låtit killar/män "använda" mig, utan jag har varit den drivande som "använt" dem. :-o Låter ju hemskt, men det är tyvärr så det varit. (fram till bara de sista tio åren dessutom :-o). Jaja ... nog om det nu.
Och nej, jag tror absolut inte heller att någon föds elak och negativ. Man föds som ett oskrivet blad som fylls på av den miljö man befinner sig i. Oavsett genetiska anlag. Menar att även om man är född med extra känslighet för t.ex ångest, så ska det något till för att "trigga" den. Annars ligger den bara latent och gör inget större väsen av sig.
Ungefär som vid musikaliska anlag - stimulerar man dem inte, aldrig tar i ett instrument eller ger sig in i den musikaliska världen - så är det bara ett anlag i vila, som man inte märker mycket av.
Förstår att "dina" barn på jobbet kräver än mer specialkunskaper och igen - är säker på att du gör ett superbra jobb! Du har som sagt (och har alltid haft) "näsa för" stämningar, beteenden och du är inte rädd för att med öppna ögon bli lite mer närgången i din lust att förstå bättre. Skulle du börjat jobba med något annat än människor så hade det varit ett stort slöseri på resurser. För det räcker ju inte med att "bara" vara empatisk - man måste ha mod också, att närma sig sådant som sliter tag i ens hjärta. Långt ifrån alla har det.
Jaaa, vore otroligt mysigt att få träffas på tu-man-hand! Vi får väl se om det kan bli verklighet, nu när småbarnsåren är slut och det kanske finns lite mer tid åt annat än "bara" familjeliv. ;-)
Men alltså ... dina förkylningar (eller är det samma hela tiden ? :-o) ... ska de aldrig försvinna?? Jobbigt att vara krasslig ständigt! Stackare! :-( Hoppas du piggnar till lite under Ölandstrippen, när du förhoppningsvis får slappa lite!
Kramar och God Jul tillbaka!/Tette.
