Utmattad
Det behövs inte så mycket extra för att jag ska bli totalt utmattad - inifrån och ut. Eller nja ... egentligen utstår jag så gott som dagligen mer stress (inifrån) än de flesta andra, även om det inte syns och märks utanpå, men ändå ... kommer det något litet extra - vare sig det är av negativ eller positiv art - så får jag sen betala det genom total energilöshet, förstärkta fysiska/psykosomatiska symptom och ångest. Så är det bara, tydligen.
Efter kalaset hos syster igår (vilket normalt skulle varit bara positiv!) var jag som överkörd av en ångvält och jag har inte återhämtat mig ännu. Bara att vistas i ett rum fullt av människor som pratar är mer än jag klarar av numera. :-o Blir helt hyperstressad, känner mig som i ett vaccum, som inlindad i bomull, utanför själva livet på något mystiskt vis. Någon som förstår den beskrivningen? :-o ;-) Och kroppen beter sig ännu skummare än vanligt när jag får minsta stresspåslag. Domnar av, känner mig som jag skulle vara förfrusen i alla leder, blir superstel och får värk överallt i princip. Hjärtat bultar konstant vrålsnabbt, jag blir andfådd och skakig.
Men mest obehagligt är det ändå med den overklighetskänsla och fysiska matthet som uppstår. Orkar knappt andas i de stunderna. KAN knappt andas ens och visserligen röker jag ju som en borstbindare men det gör jag ju varje dag och jag har inte lika svårt att andas varje dag! Förövrigt var det ju inte alls länge sedan jag genomgick en grundlig spirometriundersökning (en sådan där gigantisk, som tar över en timme att uföra!) så därför VET jag ju (än så länge i alla fall ...) att jag inte lider av KOL eller har några andra andningssjukdomar. Förutsätter därför att det mesta av andnöden ändå måste vara psykiskt betingad?!
Det är hur som helst såååå jääääävla tröööööstlööööst att vara ett sådant här vrak och inte orka ett skit. Speciellt när jag ju VILL göra en massa och orka en massa!! Det är alltså inte ett depressivt, apatiskt tillstånd jag befinner mig i, utan saknar bara fysisk ork och förmåga. :-(
Skulle ha börjat träna igen den här veckan, men min "coach" har varit hemma och wabbat, så det blev inställt. Men på tisdag har jag en ny tid och DÅ hoppas jag det blir av, så jag kommer igång lite igen. Och på fredag börjar min "vanliga" (KPT) terapi igen, efter helguppehållen. Ska nog be om lite mer mindfulnessövningar där. Känns verkligen som att jag måste lära mig att få ned min ständigt höga adrenalinnivå på något jävla vis! Känner ju, såhär ett par månader efter avslutat intag av de senaste antidepressiva (Cymbalta) att stressnivån blir högre och högre igen och det autonoma systemet kutar iväg på högvarv som aldrig förr.
Helt klart hjälper den typen av mediciner min kropp att lugna ned sig, men ... tyvärr blir jag ju för fet av dem. Till och med för fet rent medicinskt sett alltså, inte enbart ur mitt eget tycke. Än har jag förresten inte gått ned ett gram ens, av de nästan 40 kilo jag lagt på mig under året med medicinen. Får se OM jag gör det eller om jag får förbli såhär nu. :-/ Jaja ... orkar inte bekymra mig om det just nu faktiskt. Och om inte 40 kilos snabb viktuppgång (när man inte ens är direkt smal från start) ens känns som ens huvudbekymmer ... då fattar ni själva va?!? hahaha ;-)
Hej! Nog känner jag igen mycket av det du skriver. En anledning till min eremittillvaro är förutom att jag trivs att vara ensam att jag inte klarar minsta lilla stresspåslag. Och det är hur trist som helst, det är bl.a därför julen är så jobbig, man vill träffa alla och mysa, och mår dåligt flera veckor i förväg av stressen inför att ses...
Jag tycker det låter lite som en sorts panikångest med de symptom du beskriver. Det är flera år sedan jag drabbades riktigt ordentligt av dem, men däremot får jag hjärtrusningar lite nu och då, mycket obehagligt.
Jag lider med dig syster och önskar jag kunde komma med goda råd, tyvärr känns det inte som att jag har något att komma med mer än medkänsla!
Varma kramar
Tack syster för medkänslan och ja, jag vet ju att du tidigare i alla fall också haft ångest (panikångest?) och kan tänka mig att du har samma låga stresstolerans som jag har, eftersom du är ungefär lika eremitisk som mig (eller till och med ännu mer, hehe ;-)).
Just panikångest har jag haft sedan jag var 10 år gammal - då menar jag panikattacker med jämna och ojämna mellanrum. Och eftersom jag levde med det i hela 17 år innan jag fick någon som helst hjälp överhuvudtaget, så hade jag såklart redan hunnit utveckla det som kallas "förväntansångest" och GAD och nu på senare år har jag till det fått regelrätt depression och tror fan det - när man går runt med skyhög andrenalinnivå och panik/ångest år ut och år in och ändå bara rusar på (vilket jag ju gjorde innan jag blev sjukpensionär).
Det är nu som att hela kroppen är som en enda adrenalinspruta - jag KÄNNER verkligen hur det strömmar stresshormoner runt runt, med alla besvär det för med sig. Stressnivån har så att säga blivit ett kroniskt tillstånd. Det har sedan länge satt sig på det autonoma systemet, (det som styr allt man normalt inte styr med vilje), och det hela kan bara dämpas med antidepressiva. Men det går ju inte heller längre, eftersom jag blir smällfet av dem. :-o ;-) Återstår nog bara pannskott! ...
Du har väl besökt min gamla ångestsida någongång?
http://www.tettemerio.se/panik.htm
Den är från -05, men jag har faktiskt gjort en del uppdateringar i den också, framför allt kring medicin/terapi-delarna.
Och hjärtrusningar ... har jag dagligen och utöver det alltid förhöjd puls - ALLTID! Det är ju också därför jag äter betablockerare sedan 20 år tillbaka, men det är inte alltid de hjälper något nämnvärt och då får jag pula i mig extrapiller av samma slag, men som är mer snabbverkande. Suck och pust och stön, Inget kul alls! :-(
Jaja ... nog om det nu!
Tack för omtanken! Kramar!!/Lillasyster.
Känner igen...ja, du läste ju att t.o.m en sån enkel sak som att handla kör slut på mig fullständigt, både psykiskt och fysiskt. Umgås med flera stycken, på en och samma gång, gör jag inte längre. Inte ens de jag tycker om...funkar bara inte!
Sympatikramar
Tack Cordelia och detsamma - Sympatikramar tillbaka! :-)/Tette.
