Känslomässigt "störd" ?!? ...
Jag inser att jag inte är lätt att leva med. Absolut! Å andra sidan tycker jag ju själv att jag är så pass rak, ärlig, öppen och oförställd i mitt sätt att vara att det inte borde vara så svårt. Egentligen. Och faktum är ju att samma egenskaper hos mig som gjort att männen ifråga fastnat för mig ... samma egenskaper är det sen som driver relationen till sitt fördärv. Men främst är det nog den obegripliga mixen hos mig av enorm styrka/intensitet och den grundskadat sköra bit i mig som ser till att jag lever med kronisk ångest - vilken yttrar sig på lite olika sätt - som inte går att hantera för andra.
Det går liksom inte ihop i "folks" försök att få en bild av mig. Att jag å ena sidan ÄR så viljestark, har så mycket åsikter, har lätt för att prata för mig, inte verkar vika undan om jag tycker något är fel, vågar ställa mig på scener och sjunga/spela etc ... och å andra sidan får återkommande, vanvettiga panikattacker (som periodvis varit så svåra att jag behövt läkarvård), inte orkar med umgänge, vissa dagar inte ens klarar att gå från rum till rum utan att tro att jag ska dö på kuppen, har konstanta psykosomatiska problem, är extremt känslig för stämningar, lider av snudd på obefinlig tilltro till människor, etc. Den mixen blir helt enkelt för svår att förstå för de allra flesta. Och skapar konflikter och känslomässiga berg-å-dalbanor. För mig och för dem jag har en kärleksrelation till. Tyvärr.
Jag med vänner som alltid är lojala och aldrig gör mig besviken.
Jag har nog extremt höga lojalitetsförväntningar på dem jag tar till mig. Förmodligen för höga för någon att kunna leva upp till. Men jag ÄR också extremt lojal mot dem jag älskar! Vidare har jag ett enormt behov av att vara ifred. Jag har inget stort behov alls av en social samvaro. Oavsett hur jag mår för tillfället menar jag. Att jag ändå varit rätt rejält social genom livet beror ju på att jag haft hobbyn och ett yrke som automatiskt fört med sig kontakt med andra människor. Och likadant genom barnen då de var små - genom deras vänner, skolan, föräldraföreningar jag var aktiv i, osv. blev jag ju socialt involverad.
Att jag sedan oftast lyckats träffa män som inte heller är helt ... känslostabila ... gör ju inte saken lättare precis, hahaha. ;-) Dramatiskt är väl det bästa ord jag kan komma på för att beskriva hur en relation med mig förmodligen ter sig. Och är man då inte rotstabil själv så blir det ju svårt att härda ut, såklart. :-/
Jag och min forna jycke Tilly, i en skog någonstans.
Jag har ofta tänkt på det ... om det hade hängt på mig hade jag förmodligen aldrig haft vare sig vänner, kärleksrelationer eller barn. :-O Jag har inte varit aktivt drivande till några relationer what so ever som jag haft genom livet. Aldrig. Jag hade förmodligen suttit på någon stubbe i skogen, eller på en klippa vid havet, med en gitarr i famnen, katter och hundar omkring mig och inte träffat en endaste människa någonsin, hehe. Ja, det är ju rätt tragiskt att tänka på, men komiskt samtidigt - därför garvar jag. ;-)
Igen - djur har jag däremot alltid haft ett okomplicerat förhållande till. De förstår mig - och jag dem.
Tankar kring om det är såhär jag är, har ju också figurerat i skallen. Jag menar ... om det är mitt personlighetsdrag bara, eller om jag varit på annat vis om jag inte haft den bakgrund jag haft, från tidig barndom? Det lär jag ju aldrig få svar på, men tanken kommer ibland ändå. ÄR jag såhär svårmodig och snudd på människofientlig eller har jag blivit sådan?
Jag har förresten återupptagit den självbiografiska bok jag började skriva på för snart 20 år sedan. "Från tystnad till tystnad", är arbetsnamnet. Anledningen till att jag slutade skriva på den då för länge sedan, var att jag kände mig så extremt hämmad av den hänsyn jag tyckte mig vara tvungen att ta till människor som berördes (om än indirekt) av händelserna jag skrev om. Känner ju så till dels även idag, men en smula mindre i alla fall. Och jag har kommit fram till att det är på tiden att JAG tar hänsyn till mig själv på allvar också! Jag skriver alltså på den som en gåva från mig själv - till mig själv! Och jag hoppas att jag slutför den denna gång!
Vet inte vad jag ska skriva som kommentar, det finns liksom inga ord hos mig just nu som känns rätt, så det får bli att jag skickar dig en kram istället!
Tackar för kramen, Kajsa - den kändes bra! :-)
Det kanske var en lite för självutlämnande text och svår att ha någon kommentar till - jag vet inte - men jag orkar inte bry mig riktigt längre om vad andra kan tänkas tänka om den levnadsångest jag haft som följeslagare sedan barndomen och/eller orsaken till att den fastnade där. Det är som det är helt enkelt.
Kram tillbaka!/Tette.
Men ja vad ska man säga...det svårmodiga kommer säkert från det finska arvet,,tror du skulle passa här uppe i Norrland bland stora starka svårmodiga män ;) och palt gillar du ju såå,,haha. Sorgligt att det ska vara som du beskriver och jobbigt för den delen.
Kärleksrelationer är aldrig lätta,,humorn är a och o tycker jag..Du har säkert träffat för dominanta män, som inte kan mötas på halva vägen,,
Men jättekul att du tagit upp skrivandet igen :)
Massa kramar //Maggan
Btw. har du vägarna förbi så bjuder jag på den godaste hemlagade palt någonsin!!!
Jo du har rätt i att svårmod är lite "typiskt finskt", men för min del är det dessutom väldigt påverkat av yttre omständigheter, vilket gör svårmodet än svartare. Men igen - som sagt - vem vet hur man skulle varit om saker och ting omkring hade varit annorlunda?!? Det kan man ju bara spekulera i förstås.
Hahaha, Har du någon stor, stark, svårmodig man till övers som skulle passa mig tror du? ;-D
Har nog mest träffat icke-dominanta män faktiskt, men även haft mer dominanta varianter och ja ... vad ska man säga om det ... verkar inte som att det har så stor betydelse vilken sort det tillhör. JAG finns ju fortfarande med. :-O ;-)
Och jatack - har jag vägarna förbi så smakar jag gärna palt igen! :-D
Kramar tillbaka!/Tette.
Hej lillasyster, du beskriver dina känslor så bra, det kan inte jag. Kan det bero på att jag inte ägnat mig så mycket åt att analysera mig själv och mitt känsloliv? Men vet du, jag har blivit mycket mer introvert med åren, o vi skulle nog kunna sitta på var sin stubbe i skogen, fast jag skippar gitarren! Mina förhållanden var oftast väldigt stormiga, jag gjorde nog det mesta för att fånga de karlar jag ville ha, men sen liksom dog intresset. Och männen, dom hade inte självkänsla nog för att leva med en stolt finska.
Men ge inte upp, nästa år har jag känt Hasse i 20 år, kan du begripa? Visst har förälskelsen lagt sig, men, istället har man kommit till ro med en livskamrat som man trivs med, dag ut och dag in och det är inte det sämsta! Vi har stötts och blötts när ekonomin o våra företag gått åt skogen, och det har blivit "vi mot övriga världen".
Tycker det är jättebra att du fortsätter skriva på din bok, jag lär nog aldrig komma till skott.
Kram på dej!
Tack syster för kommentaren och jo, jag vet att vi är lika på många plan, du och jag. Men å andra sidan - jämför man sen oss med min "huset-brevid"-syster så kan man ju inte påstå att hon verkar lida av något finskt svårmod precis, hehe. Hur social och människovänlig som helst ju! :-o ;-)
Och angående män så har jag nog tvärtom gjort allt för att inte fånga dem. Har ALDRIG aktivt "försökt att få" någon! Tvärtom! Och förmodligen är det just därför DE velat ha mig? hahaha Äh, jag vet inte?! ...
Du känner ju till en del av de män jag haft och i sanningens namn är ju en annan gemensam nämnare (förutom hos ett par stycken) missbruk. :-/ Så säkert härrör mycket av dramatiken i mina relationer därifrån också, skulle jag tro.
Jag har nog främst gett upp mig själv, kära syster. Och med det allt annat också såklart. Jag är 47 år - 37 av dem har jag levt med olika grad handikappande ångest av olika slag. Och de första tio åren, ja ... de låter jag vara onämnda just nu. Min erfarenhet av livet säger mig alltså att det inte kommer bli bättre, tvärtom blir det tyngre, svartare och sämre ju äldre jag blir (i takt med att kroppen blir tröttare). :-(
Men jag är oerhört glad för din skull, för din och Hasses! Fantastiskt att ni matchar så bra och håller ihop år efter år efter år! :-)
20 år alltså?! Ja herregud vad åren går. Minns väldigt tydligt första gången du presenterade honom - ni hade bara varit ett par en kort tid och ja ... situationen var ju inte sådär helt smidig för er då. Men det löste sig ju och blev kanon! :-)
Ja, vi får se hur det går med min "bok". Fick ju en liten nytändning plötsligt. Hoppas den håller i sig bara. ;-)
Kramar tillbaka!/Lillasyster.
Lite har detta med läggning att göra. Jag är av naturen en obotlig optimist och genuint tacksam över mitt liv såsom jag nu ser det i backspegeln, trots alla jobbiga situationer. Du är mer av en pessimist eller varför inte realist, du ser kanske tillvaron i svart och vitt och jag ser den i färger! Ha det så jättebra därborta på Ornö och hälsa!
Kramen
Kramar i massor.
Du, man kan lägga in nåt plugin tror jag, så man som kommenterare kan klicka i att man vill få ett mail om det man kommenterat får ett svar. Hade varit najs.
:)) bloggar är ju så bra vettu! ;)
Massa kramar Milo
Kramar i massor.
Du, man kan lägga in nåt plugin tror jag, så man som kommenterare kan klicka i att man vill få ett mail om det man kommenterat får ett svar. Hade varit najs.
:)) bloggar är ju så bra vettu! ;)
Massa kramar Milo
Systeryster - Mm, det är ju nu inte så lätt att vara optimist när man erfarenhetsmässigt fått så jävla mycket negativt med sig. ;-)
När det kommer till min ångestproblematiken så handlar det heller inte så mycket om hur jag ser på saken, utan att kroppen lever sitt eget liv, baserat på mönster som tryckts in från tidig ålder i det autonoma systemet.
Adrenalinnivån jag från start fått med mig, styr jag helt enkelt inte tankemässigt över. Det rusar på inom mig, hur lugnande, positivt, logiskt jag än tänker och hur många avslappnings/terapeutiska kurser jag än går. Det har fastnat i kroppens minne.
Kram tillbaka!/Lillasyster.
Milo - Eftersom jag inte använder bloggen i sin helhet utan bara delvis (och då i allra enklaste variant), vilken jag monterat in i den "vanliga" hemsidan, så använder jag heller inga som helst av bloggens eventuella plug-ins. Jag har ju alltså inte wordpress (tycker WP är alldeles för segt ...) som ni andra. ;-) Men jag ska kolla om det går att göra några inställningar ändå, som kan vara användbara. :-)
Kramar!/Tette.
