Negativ pessimist
Tittade igår kväll på sista avsnittet av "En andra chans" och får såklart dåligt samvete över hur jävla otacksam jag ändå är, som inte bara kan vara glad och ångestfri, när jag ju åtminstone kan gå och andas för egen maskin. Det dåliga samvetet gör knappast gott för en sådan som mig, tvärtom blir jag ännu mer ångestfylld av det och än mer uppgiven. Såklart. :-/
Vet inte om jag någonsin varit mer lättsam. Generellt menar jag, för visst kan ju även jag vara "tjohoppsan" nu och då (om än jävligt sällan). Kan inte minnas mig själv som annat än allvarlig i alla fall. Har ju hela livet fått höra att jag skrattar/ler för lite/sällan. Hade jag känt att saker och ting var så roliga ATT jag velat skratta och le så hade jag väl gjort det, men uppenbarligen tycker jag inte det?!? Har känt mig som 104 år från födseln faktiskt. Aldrig sådär barnsligt spontan och lekande fånig, utan alltid grunnande och just allvarlig.
Jag som 2-3-åring.
Vet inte om mitt allvarliga sinne har att göra med bristen på anknytning till "omsorgsperson"
som baby/barn?!? Ska man tro på den psykologiska Anknytningsteorin så är det ju inte helt omöjligt. Har ju tänkt skriva mer om psykologiska aspekter - rent generellt, men även ur personlig synvinkel - här i bloggen, men jag har inte riktigt ork till det just nu, känner jag. Det får bli en annan dag helt enkelt.
Har idag i alla fall städat och fått hjälp med en del av det av dottern min. Tack för det! Och även av särbon, som tvättar sängkläder som bäst. Ska snart iväg till min fredagsterapi (KPT-Kognitiv psykoterapi), men den efterföljande fysträningen hoppar jag över idag. Känner mig inte tillräckligt pigg från hjärnhinneinflammationen ännu, för att ge mig i kast med sådana ansträngningar.
Trevlig fredag gott folk!
Ojsan där hörde jag för första gången ordet anknytningsteori....
Jag var nog rätt allvarlig jag också som barn, ganska hämmad med en mor som dominerade totalt...tills jag växte o fick nog.
Kinamat vet jag inte när jag senast åt, men idag smaskade vi i oss fläskfile som jag marinerat i kaffepulver och soja! Såsen gjordes på rödvin o honung, ja det var ovanliga smaker kan jag säga. Men helt okej att äta, det viktiga är variationen, tröttnar jättefort på likadan mat...
Ha nu en skön vecka, så kul att åter ha dej här!
Puss från storasyster
Hehe, Kära syster - allvarligt talat hade jag aldrig heller hört ordet "Anknytningsteori" innan jag började plugga Psykologi B nu nyligen. Tycker det är ett under att ordet inte dykt upp tidigare, med tanke på hur många år jag faktiskt gått i terapi av alla möjliga och omöjliga slag?!? :-o Uppenbarligen ÄR ju den teorin rätt rejält befäst också, så helt nonsens kan man ju inte se det som.
DÄR är en punkt vi verkligen skiljer oss åt på, du och jag - intresset för matlagning/matupplevelser.
Har NOLL intresse av all tillreda föda och är inte heller särdeles kinkig med vad jag äter. Eller jo - äter faktiskt ovanligt sunt och det har jag alltid gjort (mest pga att jag haft så mycket matallergier tidigare) - men jag bryr mig inte så mycket om ifall jag äter samma sak fem dagar i veckan eller inte. Lägger heller inte pengar på restaurangbesök, eftersom det inte ÄR en sådan höjdarupplevelse för min del, men såklart tackar jag ändå ja om jag blir bjuden och tycker att det är lite småmysigt som omväxling då, i de stunderna. ;-)
Tack själv för att du läser/kommenterar här! :-)
Puss tillbaka!/Lillasyster
