Uppfostran
Läste idag hos Lady Dahmer om barnuppfostran.
Hur regelfast bör man som förälder vara egentligen?
Jag har själv vuxit upp med "fri uppfostran" (det var modernt på den tiden ...) och tycker inte det var någon bra metod alls. Förutom att man som barn/ungdom omöjligt kan ta ansvar för sin egen fostran, så kände jag det personligen som att ingen egentligen var intresserad av mig och/eller vad jag gjorde och när.
För mig - med mina egna (nu vuxna) barn - har det varit extremt viktigt ATT ha tydliga gränser/regler och att vara konsekvent - i sådant jag ansett varit viktigt. Är helt övertygad om att varje barn mår bra av det. Att försöka kommunicera sig fram till vilka dessa gränserna är, med en 3-4-åring (och ännu yngre barn) är inte rimligt. Det är för mig att lägga tyngd på barnens axlar som de omöjligt kan bära upp. De vet inte vad som är bäst och inte - förhoppningsvis vet föräldern det bättre.
Jag med mina barn i olika åldrar.
Jag ser det som ett stort problem att föräldrar inte har dessa regler/gränser för sina barn. Att inte ge barnen den trygghet det ger att slippa ta ansvar för sin egen fostran och känna ett tydligt ledarskap från föräldern, tror jag är förödande för barnets utveckling.
Nu pratar jag såklart inte om skitsaker, som slängda strumpor på golvet, kladdiga lekar där det är ok att man kladdar, etc. utan om grundläggande "rätt/fel"-aspekter och/eller beslutsfattande. Barn ska inte behöva vara med och ta beslut gällande deras fostran. Det är inte kompromissbart, i mitt tycke.
Däremot har jag dagligen pratat väldigt mycket med mina barn. Om allt mellan himmel och jord och framför allt om hur de tänker/känner/tycker i stort och smått. Varit intresserad av dem som individer, helt enkelt.
Mina idag vuxna barn.
Vi har ärligt talat inte haft dessa "normalkonflikter" under mina barns uppväxt. Det har inte varit en massa tjafs vid matbordet, de har inte fått hysteriska utbrott i affärer för att de velat ha saker, de har inte slagits, retats eller på andra vis varit otrevliga mot sina medmänniskor. Vi har sluppit enormt mycket av sådant jag ser dagligen hos andra familjer - "vardagsslitage". Och det tror, eller vet jag, berott på just det att jag haft tydliga regler/gränser och varit konsekvent.
Lady Dahmer skriver bl.a att hon avskyr ordet auktoritär. Jag är nog precis sådan, auktoritär, till hela mitt väsen. Tror mig veta att jag är sådan just för att jag fått klara mig själv så pass mycket. Klara mig själv då det kommit till mitt varande, menar jag. Mina intressen, mitt tänkande, tyckande, kännande. Känner inte att jag kunnat förlita mig på andra i egentlig mening och/eller att någon (vuxen) varit intresserad av mig som individ. Tvärtom, har alltid haft väldigt svårt ATT lita på människor. Teorier kring hur det kommer sig, tänker jag ta i ett eget inlägg så småningom dock. Det ingår i anknytningsteorin, vilket jag även precis studerat i Psykologi B-kursen.
Jag på lydnadskurs med forna jycken Tilly. Bilden får symbolisera ordet "auktoritär". ;-)
Skulle kunna skriva hur mycket som helst gällande barnuppfostran, men jag ger mig här för den här gången.
Hur som helst tror jag att det viktigaste för varje unge är att bli sedd och hörd och få känna sig viktig och delaktig. OCH att få tydliga regler att förhålla sig till under uppväxten. Det betyder inte att man personlighets-styr dem och inte låter barnen utvecklas utifrån dem själva. Lyhördhet men ledarskap med fast hand - det anser jag är att ta ansvar som förälder.
