Försäkringskassan, terapi och systerträff
Ja, allt det har jag orkat (eller ... tvingat mig till att orka) med idag. (Eller igår rättare sagt, sitter ju och skriver mitt i natta ... :-o)
Försäkringskassan ja ... sedan några år tillbaka har de bara haft öppet EN dag i veckan i min håla. De berättade idag att de helt kommer att stänga igen kontoret här from januari. :-o Wow, ok?!?
Förstår mig inte på "tänket" i min kommun Nynäshamn. Allt av vikt skärs ned/stängs samtidigt som man precis byggt motorväg hit från Stockholm, öppnat nya butikskedjor och byggt ett fruktansvärt fult parkeringhus i centrum. Man planerar även ännu ett nytt köpcentra och bygger nya bostäder för fulla muggar och det är ju bra men ...
Det av vikt jag pratar om är framför allt vården. När mina barn var små fanns fortfarande en dygnet-runt-jourmottagning i kommunen. (Dagtid fanns även en barnspecialist-läkare.) Nattjänsten togs bort för ett antal år sedan, men man kunde fortfarande, tills rätt nyligen, besöka vårdcentralen fram till 21 på vardagar och till 17 under helgerna. Idag finns bara läkare här under vardagar och då på kontorstid. SKANDAL!!
Hela kommunen (innefattar en areal på 364,05 km², med befolkningsmängden 26 205, varav 13 510 bor i tätorten *sept 2011*) har EN ambulans och visserligen finns en ambulanshelikopter, men den enda har hela Stockholms län som sitt arbetsfält, så chansen att få hit den vid behov är väl sisådär. :-/
Inte nog med det, vi riskerar även att bli av med Nynäshamns geriatrikvård, eftersom Stockholms Landsting vill slå ihop det med Haninge/Tyresö, som ligger närmare Stockholm.
Skulle jag vara piggare (och yngre ...) hade jag slagits med gaddar och klor för att få en rimlig tillgång till sjukvård här dygnet runt. Det är väl i alla fall det minsta man kan begära av en kommun i Nynäshamns storlek!?!
(Fick ett energiryck under tiden jag skrev det här inlägget och skickade iväg ett låååångt mail till de styrande i kommunen. Ska bli spännande att se om jag får någon respons på det. ;-))
Ok, så ska alltså FK också stängas ned här. Det har väl kanske i och för sig inte kommunen någon direkt talan kring, men ändå. Mig personligen gör det väl inte sådär värst mycket, (mer än att berörda blanketter kommer att åka fram och tillbaka, eftersom man alltid tydligen har glömt något och måste göra om ... det är därför jag sedan några år går till kontoret och ser till att allt är rätt, enligt dem, direkt!), men för alla dem som inte är så vana vid att hantera dokument nätledes (som kanske inte ens har en dator!), hur blir det för dem?
Nåja ... var efter FK-besöket alltså iväg till terapin. Har inte orkat gå dit (eller på min andra terapi, som innefattar fysisk träning) på flera veckor, pga. utsättningssymptomen av Cymbaltan och hjärnhinnesymptomen, men jag hasade mig nu ändå dit och det kändes bra efteråt, även om jag var helt slut till kropp och själ av den ansträngningen.
Hem och åt middag och sen gick jag till syster min, som bor i huset bredvid, men som jag ändå träffar otroligt sällan. :-o Vår kära mor hade genom vår ena morbror som varit hit från Finland en snabbis, skickat dit två stora kassar med julklappar, som skulle fördelas till våra barn/barnbarn. Blev kvar ett par timmar. Vi har ju alltid lite "babbel" att ta igen, när vi inte kommer oss för att ses oftare än vi gör.
Min "huset-bredvid"syster och jag - för rätt länge sedan, minns inte årtalet. Men jag kan se att jag hade båt, med tanke på min solbränna, så det torde vara någongång runt ... slutet av 90-talet kanske.
Och även om det var mysigt att träffas en stund nu så kändes det som skallen skulle explodera när jag kom hem. Ont och tryck som FAN, plus att jag kände mig helt jävla speedad. Tankarna for fram och tillbaka. Klarade inte ens av att låta musiken som sonen hade på låg volym vara på. Ville bara ha TYST omkring mig. Med andra ord ... med tanke på hur kroppen/hjärnan reagerade på dagens aktiviteter så bör jag inte göra så många saker samtidigt igen på ett tag. Jag orkar helt enkelt inte med att ta in så mycket intryck i det skick jag är i. :-/
NU ska nattugglan isäng. Godnatt!
Försäkringskassan ja ... sedan några år tillbaka har de bara haft öppet EN dag i veckan i min håla. De berättade idag att de helt kommer att stänga igen kontoret här from januari. :-o Wow, ok?!?
Förstår mig inte på "tänket" i min kommun Nynäshamn. Allt av vikt skärs ned/stängs samtidigt som man precis byggt motorväg hit från Stockholm, öppnat nya butikskedjor och byggt ett fruktansvärt fult parkeringhus i centrum. Man planerar även ännu ett nytt köpcentra och bygger nya bostäder för fulla muggar och det är ju bra men ...
Det av vikt jag pratar om är framför allt vården. När mina barn var små fanns fortfarande en dygnet-runt-jourmottagning i kommunen. (Dagtid fanns även en barnspecialist-läkare.) Nattjänsten togs bort för ett antal år sedan, men man kunde fortfarande, tills rätt nyligen, besöka vårdcentralen fram till 21 på vardagar och till 17 under helgerna. Idag finns bara läkare här under vardagar och då på kontorstid. SKANDAL!!
Hela kommunen (innefattar en areal på 364,05 km², med befolkningsmängden 26 205, varav 13 510 bor i tätorten *sept 2011*) har EN ambulans och visserligen finns en ambulanshelikopter, men den enda har hela Stockholms län som sitt arbetsfält, så chansen att få hit den vid behov är väl sisådär. :-/
Inte nog med det, vi riskerar även att bli av med Nynäshamns geriatrikvård, eftersom Stockholms Landsting vill slå ihop det med Haninge/Tyresö, som ligger närmare Stockholm.
Skulle jag vara piggare (och yngre ...) hade jag slagits med gaddar och klor för att få en rimlig tillgång till sjukvård här dygnet runt. Det är väl i alla fall det minsta man kan begära av en kommun i Nynäshamns storlek!?!
(Fick ett energiryck under tiden jag skrev det här inlägget och skickade iväg ett låååångt mail till de styrande i kommunen. Ska bli spännande att se om jag får någon respons på det. ;-))
Ok, så ska alltså FK också stängas ned här. Det har väl kanske i och för sig inte kommunen någon direkt talan kring, men ändå. Mig personligen gör det väl inte sådär värst mycket, (mer än att berörda blanketter kommer att åka fram och tillbaka, eftersom man alltid tydligen har glömt något och måste göra om ... det är därför jag sedan några år går till kontoret och ser till att allt är rätt, enligt dem, direkt!), men för alla dem som inte är så vana vid att hantera dokument nätledes (som kanske inte ens har en dator!), hur blir det för dem?
Nåja ... var efter FK-besöket alltså iväg till terapin. Har inte orkat gå dit (eller på min andra terapi, som innefattar fysisk träning) på flera veckor, pga. utsättningssymptomen av Cymbaltan och hjärnhinnesymptomen, men jag hasade mig nu ändå dit och det kändes bra efteråt, även om jag var helt slut till kropp och själ av den ansträngningen.
Hem och åt middag och sen gick jag till syster min, som bor i huset bredvid, men som jag ändå träffar otroligt sällan. :-o Vår kära mor hade genom vår ena morbror som varit hit från Finland en snabbis, skickat dit två stora kassar med julklappar, som skulle fördelas till våra barn/barnbarn. Blev kvar ett par timmar. Vi har ju alltid lite "babbel" att ta igen, när vi inte kommer oss för att ses oftare än vi gör.
Min "huset-bredvid"syster och jag - för rätt länge sedan, minns inte årtalet. Men jag kan se att jag hade båt, med tanke på min solbränna, så det torde vara någongång runt ... slutet av 90-talet kanske.
Och även om det var mysigt att träffas en stund nu så kändes det som skallen skulle explodera när jag kom hem. Ont och tryck som FAN, plus att jag kände mig helt jävla speedad. Tankarna for fram och tillbaka. Klarade inte ens av att låta musiken som sonen hade på låg volym vara på. Ville bara ha TYST omkring mig. Med andra ord ... med tanke på hur kroppen/hjärnan reagerade på dagens aktiviteter så bör jag inte göra så många saker samtidigt igen på ett tag. Jag orkar helt enkelt inte med att ta in så mycket intryck i det skick jag är i. :-/
NU ska nattugglan isäng. Godnatt!
Tjej/killsnack - vecka 47
(Tjej/killsnack är en nätgrupp (administrerad av Milo Lilja). Varje vecka läggs nya frågor/svar in.)
Julförberedelser
1. Vad ska du göra/gjorde du på första advent?
Som jag skrev under mitt förra inlägg här i bloggen, så putsade, fejade, adventspyntade jag och mina "barn" (strax 20 och 28 år gamla). Utöver det så sjöng/spelade jag och sonen in "Stilla Natt" genom hans IPhone. Det klippet låg också inne i föregående inlägg förövrigt. ;-) Måste ju lägga in sonens och mitt klipp igen, ifall någon missade det igår. ;-)
2. Hur många tomtar/vilken sorts tomtar har du som du brukar pynta med?
Tomtarna kommer inte fram förrän dagen innan julafton och de består av en samling udda figurer. Sådana som jag antingen fått av mormor/mamma för länge sedan, eller som jag köpt själv för att de tilltalat mig på något vis. Gillar främst gamla, traditionella tomtar. Hur många jag har vet jag faktiskt inte och eftersom de ännu ligger i julkartongen så tänker jag inte räkna dem heller. ;-)
Mitt äldsta barnbarn Elvis som tomte när han var bara lite drygt ett år gammal. Så urgullig! :-)
Jag själv som tomta. Bodde ännu i Finland och var 4-5 år någonting här.
3. När ställer du in och klär granen?
Dagen innan julafton. I år kommer jag nog inte ha någon gran dock. Ska inte ha några barn omkring mig, så det känns bara onödigt. Har en vit minigran jag haft sådana år förut, som nog kommer användas i år istället. Eller gran och gran ... mer grenar faktiskt, hehe. Det går i alla fall att hänga lite pynt i den.
Här är den fula vita grangrenen, hahaha. Hade den tydligen som ställföreträdande "gran" -05 senast.
4. Tänder du ljus varje advent, vilken typ av ljusstake har du? Om inte, varför?
Ja det gör jag. Nu är ju jag en sådan typ som tänder stearinljus alla dagar, året om, så det i sig är inget speciellt alls i mitt hus, men jag har en (ful) grön traditionell adventsstake också. Vi brukar pynta den med mossa och svampar, (som man "ska), men i år sket jag i mossan och la dit pärlor istället - ihop med svampar och några kottar.
Ett av mina favorit-granpynt som alltid hänger i granen.
5. När brukar du äta första julskinkan/alternativ (vad)?
Brukar alltid fixa skinkan sent på kvällen innan julafton och då provsmakas den såklart också. Som pålägg på ett knäckebröd helst.
Avslutar med en bild på mina barn, tagen julen -92. Här ser man verkligen åldersskillnaden (8 år, sånär som på en vecka).
Äldre Tjej/killsnacksinlägg!
Trevlig första Advent
Trots att jag mår SKIT så har jag och mina goa barn lyckats med konststycket att putsa, feja och adventspynta. Vi åt sedan lasagn till middag och efter det kom sonen och jag på att vi skulle sjunga/spela Stilla Natt, för att få upp adventsstämningen lite extra. Vi passade på att spela in det på sonens IPhone så ... varsågoda! ;-)
Resten av kvällan har tillbringats i TV-soffan. Lite fler gryniga foton.
Sonen checkar om vi har någon video att kolla på.
Kolla in stilen på dotterns RoddyTheDog. Han har hittat en perfekt kudde. ;-) Dottern är inte sådär supersugen på att vara med på bild, som synes. (Hon som faktiskt jobbade som modell som barn!
:-o)
Det nyrensade akvariet. Har bara två stora scalaler kvar. Men det räcker till den relativt lilla yta de har.
Ena dörröppningen mot sonens rum har byggts igen med hyllor. Känns som det räcker med en dörr dit.
"Barnen" och jag
Har ju för ovanlighetens skull båda min "barn" hemma och det utan att andra finns med som pockar på uppmärksamhet och hittills har vi sjungit/spelar gitarr, rengjort akvariet ihop och nu är det som bäst matlagning på gång. Hur mysigt som helst. Hade dock varit ännu mysigare om jag inte varit så påverkad av huvud/nackvärk och alla jävla utsättningssymptom jag haft i två veckor nu. :-( Men ändå ... det är ju lättare att stå ut med "skit" om det även fylls på med något positivt vid sidan av.
Mina barn spelar/sjunger på en släktträff.
Angående sjunga/spela så har sonen och jag ett tag nu redan pratat om att försöka sätta ihop en gemensam repertuar och giga ihop. Har ju haft med honom som gästartist under mina spelningar de senaste typ 5-6 åren, men nu känns han mogen för att axla en större roll än så! Förutom att sjunga (och skriva låtar) så spelar han både gitarr och piano. Det här projektet repade vi lite på nu idag. Skrev ned de låtar vi kan tänkas kunna samköra och testade även en del stämsång. Sonen är inte så van att sjunga stämmor och jag minns själv att jag som yngre kunde tycka det var lite knepigt att hålla mig till min stämma och inte bli bortkollrad av övrigas, men det är ju mest bara en vanesak det handlar om, så det är bara att repa på. ;-)
Sonen, när han gästsjunger/spelar på en av mina spelningar.
Skulle vara riktigt kul att få göra spelningar bara han och jag. Och även dottern kunde vara med och stämsjunga lite, för hon gör det riktigt bra, när hon vill. Hon vill inte så ofta dock och det tror jag beror på att både jag och sonen sjunger så mycket mer, tar så mycket mer musikalisk plats, att hon blir en smula osäker. Har nämligen hört "på stan" att hon gärna sjunger offentligt på de lokala pubarnas karaokekvällar, när alltså varken jag eller hennes bror är med. :-o ;-) Vi får väl se om vi kan "lura med" henne, sonen och jag?! :-)
Jag, från samma spelning som sonen ovan.
Nej, behöver nog lägga mig ned en stund tror jag, för att stilla nackvärken. Det brukar kännas lite bättre en stund efteråt nämligen. Det är som att nackens muskler inte orkar hålla upp skallen. Och jordens tryck uppstår alltså i nacke/huvud när jag ändå måste balansera blyklumpen på mina axlar. Jobbigt som fan.
Jo, skrev ju häromdagen, i inlägget om Peter LeMarc, att jag brukar sjunga/spela en av hans låtar - "Mellan dig och mig" - och kom på sen att jag ju gjort en "slaskinspelning" (rakt in i datorn bara, utan vidare finess eller krav på ljudkvalité ;-)) på den, som ni kan få lyssna till om ni vill.
Här ligger den!
Ni kan även få höra en "slaskinspelning" sonen tidigare sjungit/spelat in på "Back to black" (Amy Winehouse), där han övar på stämmor genom att lägga dem på sig själv. Övning ger som sagt färdighet! ;-) Här ligger den!
Sonen har även gästsjungit med sin fars och bonusmors band på senare tid. (fadern är trummis)
Har ju skrivit hundratals låtar genom åren och satt idag och lyssnade på några av dem (alla i "slaskinspelningskvalité dock, tyvärr ;-)) och hittade bland annat denna. Den skrev jag till/om en person jag träffade för 3½ år sedan och hörde nu att texten är högst aktuell än idag ... Vissa människor går det bara inte att komma närmare inpå livet. Hur mycket man än försöker. Tragiskt men sant.
NU är maten klar, bara att duka och tända lite ljus då. Och SEN ska jag ligga ned en stund, innan "Så mycket bättre" står på schemat. :-) Ha en fortsatt skön lördag!
Avslutar här idag med att lägga in ett klipp (inspelat med mobil) från i somras då sonen gästsjöng under en spelning jag hade.
Mina barn spelar/sjunger på en släktträff.
Angående sjunga/spela så har sonen och jag ett tag nu redan pratat om att försöka sätta ihop en gemensam repertuar och giga ihop. Har ju haft med honom som gästartist under mina spelningar de senaste typ 5-6 åren, men nu känns han mogen för att axla en större roll än så! Förutom att sjunga (och skriva låtar) så spelar han både gitarr och piano. Det här projektet repade vi lite på nu idag. Skrev ned de låtar vi kan tänkas kunna samköra och testade även en del stämsång. Sonen är inte så van att sjunga stämmor och jag minns själv att jag som yngre kunde tycka det var lite knepigt att hålla mig till min stämma och inte bli bortkollrad av övrigas, men det är ju mest bara en vanesak det handlar om, så det är bara att repa på. ;-)
Sonen, när han gästsjunger/spelar på en av mina spelningar.
Skulle vara riktigt kul att få göra spelningar bara han och jag. Och även dottern kunde vara med och stämsjunga lite, för hon gör det riktigt bra, när hon vill. Hon vill inte så ofta dock och det tror jag beror på att både jag och sonen sjunger så mycket mer, tar så mycket mer musikalisk plats, att hon blir en smula osäker. Har nämligen hört "på stan" att hon gärna sjunger offentligt på de lokala pubarnas karaokekvällar, när alltså varken jag eller hennes bror är med. :-o ;-) Vi får väl se om vi kan "lura med" henne, sonen och jag?! :-)
Jag, från samma spelning som sonen ovan.
Nej, behöver nog lägga mig ned en stund tror jag, för att stilla nackvärken. Det brukar kännas lite bättre en stund efteråt nämligen. Det är som att nackens muskler inte orkar hålla upp skallen. Och jordens tryck uppstår alltså i nacke/huvud när jag ändå måste balansera blyklumpen på mina axlar. Jobbigt som fan.
Jo, skrev ju häromdagen, i inlägget om Peter LeMarc, att jag brukar sjunga/spela en av hans låtar - "Mellan dig och mig" - och kom på sen att jag ju gjort en "slaskinspelning" (rakt in i datorn bara, utan vidare finess eller krav på ljudkvalité ;-)) på den, som ni kan få lyssna till om ni vill.
Här ligger den!
Ni kan även få höra en "slaskinspelning" sonen tidigare sjungit/spelat in på "Back to black" (Amy Winehouse), där han övar på stämmor genom att lägga dem på sig själv. Övning ger som sagt färdighet! ;-) Här ligger den!
Sonen har även gästsjungit med sin fars och bonusmors band på senare tid. (fadern är trummis)
Har ju skrivit hundratals låtar genom åren och satt idag och lyssnade på några av dem (alla i "slaskinspelningskvalité dock, tyvärr ;-)) och hittade bland annat denna. Den skrev jag till/om en person jag träffade för 3½ år sedan och hörde nu att texten är högst aktuell än idag ... Vissa människor går det bara inte att komma närmare inpå livet. Hur mycket man än försöker. Tragiskt men sant.
NU är maten klar, bara att duka och tända lite ljus då. Och SEN ska jag ligga ned en stund, innan "Så mycket bättre" står på schemat. :-) Ha en fortsatt skön lördag!
Avslutar här idag med att lägga in ett klipp (inspelat med mobil) från i somras då sonen gästsjöng under en spelning jag hade.
Fredagsmys
Avskyr det ordet - Fredagsmys. Avskyr det därför att det är mediauppkommet och har som enda ursprungssyfte att sälja diverse ät/drickbart. Och folk (inklusive jag nu, då jag använder ordet i min blogg, hehe) anammar det direkt och man hör "fredagsmys" hit och "fredagsmys" dit. Blä. Jaja ...
Min fredag bestod hur som helst i att - (förutom att försöka uthärda alla jävla utsättnings/ångestsymptom och diverse annat som plågar mig som fan just nu) - idka mänskligt umgänge. Har i princip varit helt ensam senaste veckan, vilket jag dock inte lider ett dugg av. Att vara fysiskt ensam. Lider bara av den form av ensamhet jag känner djupt inom mig, men det är en annan sak och sort.
I eftermiddags kom dottern min och yngsta barnbarnet (och deras hund RoddyTheDog) och ringde på dörren. Vi pratade, hade virkningskurs (jag var lärarinnan) och kramades. Barnbarnet blev sedan hämtat av sin far för en pappahelg. Dottern bjöd mig på middag (tack <3) och vi satt sedan i TV-soffan och kollade på Idol och grät floder. Alltså ... jag har alltid varit en blödig typ och än värre är det just nu. Gråter ibland av rördhet åt reklamsnuttar till och med, så då kan ni föreställa er, hehe. Dottern min har ärvt mycket av den hyperempatiska ådran och även min son. Och även om det kan vara jobbigt att vara en sådan känslig sort så tycker jag ändå att det är ett BRA drag, att ha stor empatisk förmåga! Önskar att fler hade det.
Här kommer en radda EXTREMT gryniga foton, tagna under dagen. Androidens kamera inomhus är inte mycket att hänga i julgranen. Men men ... ni får stå ut!
Var tvungen att fota dotterns balla byxor och skor, även fast hon var motvillig och ser sur ut som bara den. Den ailienliknande till höger är Roddy. ;-)
Sko/byxdelen lite mer i fokus, men den usla bildkvalitén visar ändå inte hur snyggt det är på riktigt.
Gosiga yngsta barnbarnet och deras linslus RoddyTheDog.
"Hej då mormor Tette, nu ska jag till pappa." Hon säger aldrig bara mormor, utan mormor Tette. :-)
Här har jag fixat en liten aktiveringsrulle åt Roddy. Alltså tagit en tom toarulle som jag paketerat en köttbulle i. De blev lite pyssel att få upp paketet, men det gick till slut. Han är ett matvrak utan like.
Blev otroligt förvånad OCH förbannad över att Molly åkte ut idag!?! :-o I mina öron var hon den självklara vinnaren av hela tävlingen. Helt överlägsen de övriga! Helt klart känns resterande Idolprogram därför inte så intressanta för mig. Trist!
Har vräääkt i mig godis/chips hela kvällen. FAST jag inte ens tyckt det varit gott. :-o Har gjort det för att det är fredag och jag brukar ju vara sugen på godis på fredagar, punkt slut liksom. ;-) Tänk om man bara kunde upphöra med allt som görs per automatik?! Rökningen, fredagssnasket, ohälsosamma relationer till människor är bara en del av allt dumt jag då kunde sluta med. Men nejdå ... här ska vi fortsätta i samma gamla fotspår ... hm ...
Mina "barn" och dotterns RoddyTheDog. Bilden är tagen i september i år.
Dottern sover över här inatt och imorgon kommer min babypojke (blir 20 om en månad) hem för en mammavecka också. Så då kommer jag ha båda mina barn hos mig en stund. Säger en stund för jag antar att sonen inte lär bli långvarigt hemma en lördagkväll. ;-)
Nej, nu ska nattugglan försöka hasa sig isäng. Suss gott!
Min fredag bestod hur som helst i att - (förutom att försöka uthärda alla jävla utsättnings/ångestsymptom och diverse annat som plågar mig som fan just nu) - idka mänskligt umgänge. Har i princip varit helt ensam senaste veckan, vilket jag dock inte lider ett dugg av. Att vara fysiskt ensam. Lider bara av den form av ensamhet jag känner djupt inom mig, men det är en annan sak och sort.
I eftermiddags kom dottern min och yngsta barnbarnet (och deras hund RoddyTheDog) och ringde på dörren. Vi pratade, hade virkningskurs (jag var lärarinnan) och kramades. Barnbarnet blev sedan hämtat av sin far för en pappahelg. Dottern bjöd mig på middag (tack <3) och vi satt sedan i TV-soffan och kollade på Idol och grät floder. Alltså ... jag har alltid varit en blödig typ och än värre är det just nu. Gråter ibland av rördhet åt reklamsnuttar till och med, så då kan ni föreställa er, hehe. Dottern min har ärvt mycket av den hyperempatiska ådran och även min son. Och även om det kan vara jobbigt att vara en sådan känslig sort så tycker jag ändå att det är ett BRA drag, att ha stor empatisk förmåga! Önskar att fler hade det.
Här kommer en radda EXTREMT gryniga foton, tagna under dagen. Androidens kamera inomhus är inte mycket att hänga i julgranen. Men men ... ni får stå ut!
Var tvungen att fota dotterns balla byxor och skor, även fast hon var motvillig och ser sur ut som bara den. Den ailienliknande till höger är Roddy. ;-)
Sko/byxdelen lite mer i fokus, men den usla bildkvalitén visar ändå inte hur snyggt det är på riktigt.
Gosiga yngsta barnbarnet och deras linslus RoddyTheDog.
"Hej då mormor Tette, nu ska jag till pappa." Hon säger aldrig bara mormor, utan mormor Tette. :-)
Här har jag fixat en liten aktiveringsrulle åt Roddy. Alltså tagit en tom toarulle som jag paketerat en köttbulle i. De blev lite pyssel att få upp paketet, men det gick till slut. Han är ett matvrak utan like.
Blev otroligt förvånad OCH förbannad över att Molly åkte ut idag!?! :-o I mina öron var hon den självklara vinnaren av hela tävlingen. Helt överlägsen de övriga! Helt klart känns resterande Idolprogram därför inte så intressanta för mig. Trist!
Har vräääkt i mig godis/chips hela kvällen. FAST jag inte ens tyckt det varit gott. :-o Har gjort det för att det är fredag och jag brukar ju vara sugen på godis på fredagar, punkt slut liksom. ;-) Tänk om man bara kunde upphöra med allt som görs per automatik?! Rökningen, fredagssnasket, ohälsosamma relationer till människor är bara en del av allt dumt jag då kunde sluta med. Men nejdå ... här ska vi fortsätta i samma gamla fotspår ... hm ...
Mina "barn" och dotterns RoddyTheDog. Bilden är tagen i september i år.
Dottern sover över här inatt och imorgon kommer min babypojke (blir 20 om en månad) hem för en mammavecka också. Så då kommer jag ha båda mina barn hos mig en stund. Säger en stund för jag antar att sonen inte lär bli långvarigt hemma en lördagkväll. ;-)
Nej, nu ska nattugglan försöka hasa sig isäng. Suss gott!
En musikalisk poet
Peter LeMarc har MÅNGA GÅNGER tröstat mig med sina texter. Tröstat på så vis att jag ofta känner igen mig otroligt väl i hans ord. Har ju faktiskt också läst någonstans att han har ett bagage inte helt olikt mitt eget och att även han lidit svårt genom åren av ångest. Så jag förstår precis vad han säger och menar. Vad han känner i det han beskriver. Periodvis lyssnar jag på honom dagligen. Han känns som en själsfrände, trots att jag aldrig mött honom i verkliga livet.
Tänker lägga in en del låtar med honom här. En del av låtarna är måhända lite melodisega, men texterna är värda att ta sig tid till. Lägger texterna under varje låt också, ifall ni inte orkar lyssna på allt. ;-)
Mellan dej och mej (Välkommen Hem! -90) PeterLeMarc
Jag kan inte viska
Mycket högre än så här
Jag kan inte visa dej
Mera tydligt än så här
Så om du inte hör mej nu
Om du inte vill förstå
Får du aldrig nånsin höra
Alla ord som jag sparat
Tänkte viska i ditt öra
Bara tillfället dök upp
Mellan dej och mej
Bara dej och mej
Lägg ner dina vapen
Kom upp från din skyttegrav
Jag kommer till dej naken
Utan förbehåll och krav
Jag behöver kärlek
Lika desperat som du
Så se in i dessa ögon
Ser du barnet?
Ser du mannen?
Ser du molnet här i famnen?
Ett förtroende jag ger
Mellan dej och mej
Bara dej och mej
Jag är lika sårbar som du
Lika desperat som du
Så säg nåt till mej, älskling
Säg nåt till mej, älskling
Mellan dej och mej
Bara dej och mej
Säg nåt till mej, älskling
Så jag vet att jag finns till
(Ovanstående låt spelar/sjunger jag ofta själv förövrigt.)
Brev från en bakgård (Sjutton sånger - LeMarc sjunger LeMarc -05)
Jag har suttit på din bakgård hela natten
Bland en flock kannibaler, jag hör ännu skratten
Självlysande av Pepsi Cola
Du vet vad jag menar
Men det dom tror är äkta pärlor är egentligen stenar
Med hånet som språk och hänsynslösheten som religion
Inte ens blondinen var äkta
Hon som drack tequila ur skon
Jag sa till mej själv: "Blotta aldrig någonsin någonting
Låt dom inte få en upp på dej, då har du ingenting”
Allt det jag säger kan användas mot mej, om och om igen
Till slut vet jag inte ens om jag litar på mej själv
Inte en vän
Och bland cirkussällskapet i brokiga kläder
Satt du med tungan mot avtryckarn
Lätt som en fjäder
Vad har jag gjort, vad har jag gjort för att någonsin kunna reta dej så?
OK, jag la mitt hjärta på bordet och sa: "Varsågod ta det eller gå"
Och vi lever ju i ett fritt land
Det sa i alla fall din vän i pappas skjorta och slips
Därför ber jag dej lämna mej ifred
Se det inte som ett hot, se det som ett tips
Du borde verkligen åkt till Hanoi eller Saigon
Då när du visste så mycket, men jag lovar det hinner ifatt dej nån gång
För du älskar bara makten och allt som den kan ge
Så du går över lik när du borde falla ner på knä och be
Nej, du kan inte älska nån
Kanske knulla, men inte älska nån alls
Och visst är honungen söt och god men snart ska den fastna i din hals
Jag tror inte mänskor är något man samlar som tuggummikort
Du vet, ett liv utan beröring kan vissna väldigt fort
Men dansa du, om du tror det hjälper, dansa tills dom döda står upp
Som en hare i ett hårkors, som en flyende hund i galopp
Jag vill inte falla för cynismer och ta ord som hata i min mun
Men jag kan ärligt säga att jag hatar dej
Det du gjort och sagt, varenda stund
Så glöm bort mitt namn, ring aldrig mer och ha det så bra
Jag har några gamla drömmar kvar
Och jag skriver nya nästan varenda dag
Jag har suttit på din bakgård
Jag har hört skratten
Där fanns ingen tröst
Bara rus som räcker över natten
Jag har suttit på en bakgård hela natten
Suttit på en bakgård hela natten...
Ett troget hjärta (Välkommen Hem! -90) Peter LeMarc
Jag har beslutat mej
Jag har ställt in mej på
Jag har bestämt mej för att älska dej
Så tänk på vad du säger, älskling
Tänk efter vad du vill
Visst har jag hotat dej
Försökt att lämna dej
Men se igenom mina skådespel
Du som bar invid din hjärterot
Dom barn som sover härintill
Och kom ihåg vem som har älskat dej
Genom lycka sorg och smärta
Nånstans långt härinne klappar
Ett troget hjärta
Vad ska jag svara dej
När du nu frågar mej
Vad kan det vara som jag ser i dej
Det är kanske det som du ser i mej
Den du tror jag är
Men kom ihåg vem som har älskat dej...
Du vet att aldrig, aldrig, aldrig
Kommer ögonblick igen
Nej
Aldrig,aldrig,aldrig
Som dom var just då min vän
Men upp med hakan, Sorgsen
Vi lever än
Jag kan ta på mej allt
Du kan beskylla mej
Jag är så bra på att förgöra dej
Men du ska få min allra bästa lögn
Ett löfte jag vill ge
På nåt sätt ska jag alltid älska dej...
--------------------------------------------------------
Slutligen (för denna gång) den låt jag blir mest gripen av med honom. Tyvärr hittade jag inget bra klipp, men det får duga med den här:
Mellan månen och mitt fönster (Välkommen Hem! -90) Peter LeMarc
Jag vet hur det känns
För jag har varit där
Mellan månen och mitt fönster finns en bro
Kom och gå med mej
Fall ner som ett barn
Jag är skuggan som du jämt kan anförtro
Jag tänker inte stilla se dej gå isär
Jag tänker gå ett steg bakom dej, finnas där
Jag är ditt rakblad och din vän, vad du än tror
Och mellan månen och mitt fönster finns en bro
Varför spjärna emot?
Varför vandra vill?
Mellan månen och mitt fönster finns en bro
Låt natten ha sin gång
All den tid det tar
Det måste regna för att nåt ska kunna gro
Jag ville också glida bort och suddas ut
Jag ljög vackert för mej själv precis som du
Lika rädd för denna rädsla utan ro
Men mellan månen och mitt fönster finns en bro
Tänker lägga in en del låtar med honom här. En del av låtarna är måhända lite melodisega, men texterna är värda att ta sig tid till. Lägger texterna under varje låt också, ifall ni inte orkar lyssna på allt. ;-)
Från ett fönsterlöst rum (Det som håller oss vid liv -03) PeterLeMarc
Du som var säker på det mesta
Käftade emot natten
Du höll ditt huvud över ytan
Du kunde nästan gå på vatten
Nu har din stora vida värld
Krympt till ett rum
Ett rum som saknar utsikt
Det är ett fönsterlöst rum
Dina knogar är så vita
Ditt grepp om livet så hårt
Hjärtat slår med en knuten hand
Att bara andas är så svårt
Och du är rädd för att leva
Och lika rädd för att dö
Men mest rädd för att bli galen
Och sakta smälta bort som snö
Det som håller dej tillbaka
Bjöd du in med öppen famn
Du är din egen fångvakt
Fruktan stal ditt namn
Vägen ut leder inåt, igen
Vägen ut leder inåt min vän
Och detta måste få ett slut
Så kom följ mej vägen ut
Så här ligger du förstenad
Men det här är inte du
Det är din rädsla som har snärjt dej
Och haft dej inlåst så länge nu
Men nånstans långt inom dej
Finns en känsla du glömt bort
Som en trygg inre glädje
En tro av en sällsam sort
En frihet i ditt inre
Där du är den du vill vara
Där finns allt som du saknat
Där finns lugnet du vill ha
Och du vet ju var du är nu
Men inte vart du ska härnäst
Du måste gå rätt genom elden
Där det smärtar som allra mest
Vägen ut leder inåt, min vän
Vägen ut leder inåt igen
Och detta måste få ett slut
Så kom följ mej vägen ut
Du förtjänar att vara lycklig
Du har rätt att ha en dröm
Du förtjänar känna lust igen
Och ta dej ut ur detta rum
Blunda för alla andra
Låt dom se dej falla ner
Dom är säkert lika rädda
Fast dom inte tror nån ser
Så möt mej på din tröskel
Och våga titta ner
Det du ser som en bottenlös avgrund
Är en liten springa, inget mer
Så kom och räck mej handen
Släpp ditt krampaktiga tag
Kom och kasta dej helt handlöst
Och fall fritt ett litet slag
Vägen ut leder inåt, min vän
Vägen ut leder inåt igen
Och det är bara ditt beslut
Så kom följ mej vägen ut
Mellan dej och mej (Välkommen Hem! -90) PeterLeMarc
Jag kan inte viska
Mycket högre än så här
Jag kan inte visa dej
Mera tydligt än så här
Så om du inte hör mej nu
Om du inte vill förstå
Får du aldrig nånsin höra
Alla ord som jag sparat
Tänkte viska i ditt öra
Bara tillfället dök upp
Mellan dej och mej
Bara dej och mej
Lägg ner dina vapen
Kom upp från din skyttegrav
Jag kommer till dej naken
Utan förbehåll och krav
Jag behöver kärlek
Lika desperat som du
Så se in i dessa ögon
Ser du barnet?
Ser du mannen?
Ser du molnet här i famnen?
Ett förtroende jag ger
Mellan dej och mej
Bara dej och mej
Jag är lika sårbar som du
Lika desperat som du
Så säg nåt till mej, älskling
Säg nåt till mej, älskling
Mellan dej och mej
Bara dej och mej
Säg nåt till mej, älskling
Så jag vet att jag finns till
(Ovanstående låt spelar/sjunger jag ofta själv förövrigt.)
Brev från en bakgård (Sjutton sånger - LeMarc sjunger LeMarc -05)
Jag har suttit på din bakgård hela natten
Bland en flock kannibaler, jag hör ännu skratten
Självlysande av Pepsi Cola
Du vet vad jag menar
Men det dom tror är äkta pärlor är egentligen stenar
Med hånet som språk och hänsynslösheten som religion
Inte ens blondinen var äkta
Hon som drack tequila ur skon
Jag sa till mej själv: "Blotta aldrig någonsin någonting
Låt dom inte få en upp på dej, då har du ingenting”
Allt det jag säger kan användas mot mej, om och om igen
Till slut vet jag inte ens om jag litar på mej själv
Inte en vän
Och bland cirkussällskapet i brokiga kläder
Satt du med tungan mot avtryckarn
Lätt som en fjäder
Vad har jag gjort, vad har jag gjort för att någonsin kunna reta dej så?
OK, jag la mitt hjärta på bordet och sa: "Varsågod ta det eller gå"
Och vi lever ju i ett fritt land
Det sa i alla fall din vän i pappas skjorta och slips
Därför ber jag dej lämna mej ifred
Se det inte som ett hot, se det som ett tips
Du borde verkligen åkt till Hanoi eller Saigon
Då när du visste så mycket, men jag lovar det hinner ifatt dej nån gång
För du älskar bara makten och allt som den kan ge
Så du går över lik när du borde falla ner på knä och be
Nej, du kan inte älska nån
Kanske knulla, men inte älska nån alls
Och visst är honungen söt och god men snart ska den fastna i din hals
Jag tror inte mänskor är något man samlar som tuggummikort
Du vet, ett liv utan beröring kan vissna väldigt fort
Men dansa du, om du tror det hjälper, dansa tills dom döda står upp
Som en hare i ett hårkors, som en flyende hund i galopp
Jag vill inte falla för cynismer och ta ord som hata i min mun
Men jag kan ärligt säga att jag hatar dej
Det du gjort och sagt, varenda stund
Så glöm bort mitt namn, ring aldrig mer och ha det så bra
Jag har några gamla drömmar kvar
Och jag skriver nya nästan varenda dag
Jag har suttit på din bakgård
Jag har hört skratten
Där fanns ingen tröst
Bara rus som räcker över natten
Jag har suttit på en bakgård hela natten
Suttit på en bakgård hela natten...
Ett troget hjärta (Välkommen Hem! -90) Peter LeMarc
Jag har beslutat mej
Jag har ställt in mej på
Jag har bestämt mej för att älska dej
Så tänk på vad du säger, älskling
Tänk efter vad du vill
Visst har jag hotat dej
Försökt att lämna dej
Men se igenom mina skådespel
Du som bar invid din hjärterot
Dom barn som sover härintill
Och kom ihåg vem som har älskat dej
Genom lycka sorg och smärta
Nånstans långt härinne klappar
Ett troget hjärta
Vad ska jag svara dej
När du nu frågar mej
Vad kan det vara som jag ser i dej
Det är kanske det som du ser i mej
Den du tror jag är
Men kom ihåg vem som har älskat dej...
Du vet att aldrig, aldrig, aldrig
Kommer ögonblick igen
Nej
Aldrig,aldrig,aldrig
Som dom var just då min vän
Men upp med hakan, Sorgsen
Vi lever än
Jag kan ta på mej allt
Du kan beskylla mej
Jag är så bra på att förgöra dej
Men du ska få min allra bästa lögn
Ett löfte jag vill ge
På nåt sätt ska jag alltid älska dej...
--------------------------------------------------------
Slutligen (för denna gång) den låt jag blir mest gripen av med honom. Tyvärr hittade jag inget bra klipp, men det får duga med den här:
Mellan månen och mitt fönster (Välkommen Hem! -90) Peter LeMarc
Jag vet hur det känns
För jag har varit där
Mellan månen och mitt fönster finns en bro
Kom och gå med mej
Fall ner som ett barn
Jag är skuggan som du jämt kan anförtro
Jag tänker inte stilla se dej gå isär
Jag tänker gå ett steg bakom dej, finnas där
Jag är ditt rakblad och din vän, vad du än tror
Och mellan månen och mitt fönster finns en bro
Varför spjärna emot?
Varför vandra vill?
Mellan månen och mitt fönster finns en bro
Låt natten ha sin gång
All den tid det tar
Det måste regna för att nåt ska kunna gro
Jag ville också glida bort och suddas ut
Jag ljög vackert för mej själv precis som du
Lika rädd för denna rädsla utan ro
Men mellan månen och mitt fönster finns en bro
Allt går kanske inte att "hela"
Vet inte om det beror på att jag slutat ta antidepressiva, eller att jag mår apskit och är sjuk, eller på att allt i och omkring mig känns mer eller mindre som ett kaos där jag inte hittar någon väg framåt, utan bara summerar det som varit, eller att jag pluggat Psykologi B hela hösten och därmed kommit i kontakt med känslorna igen, men ....
Jag känner plötsligt ett enormt behov av att få berätta, få uttrycka mitt innersta kring delar av min barndom/bakgrund - delar som är högst påtagliga hos mig än idag - genom den aldrig sinande ångest jag bär omkring på. Delar som till största del stått som mall för hur jag agerat i specifika situationer under mitt liv. Ageranden som varit destruktiva, både för mig själv och andra.
Men jag tycker inte att jag kan - eller att jag får rättare sagt. Eftersom det skulle innebära ett utlämnande av även andra personer. Så jag låter blir. Möjligen skriver jag om det för mig själv bara. För att få det ur mig, även om ingen "tar emot" orden? Och visst kan och har jag berättat för de terapeuter jag mött genom åren, men det är ändå inte riktigt samma sak. Inom de väggarna förblir ändå min berättelse en slags kompakt och plågsam tystnad, som jag måste behålla och skydda omvärlden från.
Samtidigt känner jag mig ännu mer ensam och undanskuffad av det faktum att jag håller tillbaka mina egna behov och känslor till förmån för andra. Jag låter tystnaden bara fortgå och går därmed indirekt med på att min historia och plågorna av den, inte är viktiga. Att jag inte är värd någon lättnad. Men jag gör det för att slippa spä på min redan höga känsla av att vara otacksam och bara vara till besvär. Helt enkelt.
Inbillar mig nu och då att jag är "färdigbearbetad". Försöker intala mig själv det i alla fall. Men jag blir nog aldrig det, när allt kommer omkring. Vissa sår läker aldrig - hur mycket man än vill och försöker ... Jag bara "stänger ned" känslorna emellanåt. De psykosomatiska plågorna stänger dock aldrig ned sig - kroppen lurar man inte så lätt. :-/ Och faktum är att bara tanken på det som i grunden plågar mig, får hjärtat att börja hoppa oregelbundet, hårt och snabbt och skallen att svindla. Kroppen minns allt som det vore igår.
Herre Gud
Men Herre Gud
Jag var ju där
Jag vet ju vad som hände
Förnedringen
Jag ännu bär
Av händerna som brände
Men vore det
blott bara händer
Då kanske jag stod ut
Ty minnena
till kroppen sänder
Plågor utan slut
/Tette Merio -93
För att mätta mitt behov en liten, liten smula, försöker jag nu, via hemsidor, radio/tv-program, ta del av andras berättelser i ämnet. För att på så vis känna mig lite mindre ensam. Och få bort lite av känslan av att jag är en otacksam gnällspik som nog överdriver kring mitt mående. För att få se att även andra byggts upp med ett hårt skal, med en känsla av urbota ensamhet, med extremt låg tillit till andra människor. Det tröstar mig en smula att få förstå att jag inte är ensam på den punkten i alla fall.
Har tidigare genom åren gjort tvärtom - hållit mig borta från den typen av sidor/program/berättelser. Har mått ännu sämre av att ta del av dem. Har därför inte orkat. Men som sagt - nu känner jag plötsligt ett stort behov av att återuppta självmedvetandeheten kring den biten av mitt liv. Det som var/blivit/är jag. Känner också plötsligt att det är rent av viktigt för mig att inte stänga ned för att jag inte orkar. Viktigt för mina möjligheter att kunna se framåt och inte sitta fast i mina plågor mer än nödvändigt.
Mer kring brain zaps ...
Nämen allvarligt ... helt SJUKT hur man kan få så kraftiga utsättningssymptom - trots långsamt nedtrappande - av Cymbaltan. Och då framför allt med dessa förbannade brain zaps som gör mig gaaaalen snart! :-(
Det är olidligt när jag är hemma och inomhus, men försöker jag mig dessutom på att gå ut (är man rökare måste man ju till tobaksaffären nu och då ... hm) så blir det ju sju resor värre. Eller rättare sagt - det KÄNNS i alla fall sju resor värre. Förmodligen för att man med mer synintryck rör ögonen mer och "stötarna" är i direkt koppling till just ögonrörelserna.
Är fortfarande helt förundrad, förbryllad och förbannad faktiskt, över att vårdpersonal inte har bättre kunskap om det här helt sjukt vidriga tillståndet man kan hamna i, då man slutar med antidepressiv medicin!?! Hur fan kan det komma sig att den enda vägen att få adekvat information, är via diverse forum och/eller privata bloggar?!? VARFÖR står det inte klart och tydligt med i läkemedelsinformationen? VARFÖR har inte läkare/psykiatriskt kunnig personal mer kunskap om fenomenent?? :-o
Hade jag vetat att man kunde bli såhär sjuk av att sätta ut Cymbalta hade jag ALDRIG stoppat i mig skiten från start!! Andra symptom jag just nu genomlider är extrema gråtattacker!! Och då menar jag EXTREMA!! Trycket i huvudet förresten, som vårdpersonal trott haft med ännu en hjärnhinneinflammation att göra ... nä, jag tror det också beror på utsättningen. Sedan är det möjligen så att min skalle är extrakänslig för just värk och tryck, i och med de återkommande inflammationerna? ...
Som nog märks är jag ARG, rent av bitter på både läkarkåren och läkemedelsindustrin, för att man alls häver ut dylika piller! Jävla skit! Som jag skrev i ett tidigare inlägg - man är en antidepressiv-medicin-försökskanin! Helt klart! :-(
Efter att med stor möda och besvär tagit mig fram och tillbaka till tobaksaffären och haft så mycket brain zaps på den lilla promenaden att jag trodde jag skulle exlodera av elektrisk aktivitet i hjärna och kropp, så satte jag mig återigen och googlade. Ville någonstans se om någon nämnde hur länge man kan tänkas ha det såhär och ... HJÄLP vilken negativ info jag fann om den saken. :-o Visserligen om ett annat SSRI-preparat, men symptomet är ju detsamma och även jag kände ju av dessa zaps i miniformat när jag slutade med Zoloft för ett antal år sedan. Ja, ni kan ju läsa själva! Det ÄR med andra ord ett välkänt fenomen och likförbannat känner inte läkarna (eller annat förväntat vårdkunnigt folk) till det mer än de gör?!? HOW COME?? :-o
Så jävla tröstlöst det känns just nu!! Får avboka ALLT i livet för tillfället (vad jag hoppas är för tillfället i alla fall ...). Allt från terapier, träning, umgänge, etc. Kan inte ens ta mig till tvättstugan, utan sitter mest framför datorn, eftersom det känns liiiiite mer uthärdligt om jag fixerar blicken på ett litet område. Och till det känner jag mig allmänt sjuk, har mjölksyra överallt (av ingenting), svettas och fryser om vartannat, mår illa, känner mig fumlig i motoriken, osv. Listan kan göras hur lång som helst.
Och som om det inte vore nog så är jag så jävla besviken på vissa personer att hälften vore nog. Och känner mig därmed också så urbota superensam. Verkligen på djupet ensam! Har i och för sig känt mig ensam hela livet, (oavsett om jag haft massa folk omkring mig eller inte), men nu känns det mer påtagligt än vanligt. Förmodligen för att jag inte kan "kollra" bort tanken lika lätt som vanligt, när jag ju är så isolerad i mig själv som jag är. jaja ...
Det är olidligt när jag är hemma och inomhus, men försöker jag mig dessutom på att gå ut (är man rökare måste man ju till tobaksaffären nu och då ... hm) så blir det ju sju resor värre. Eller rättare sagt - det KÄNNS i alla fall sju resor värre. Förmodligen för att man med mer synintryck rör ögonen mer och "stötarna" är i direkt koppling till just ögonrörelserna.
Är fortfarande helt förundrad, förbryllad och förbannad faktiskt, över att vårdpersonal inte har bättre kunskap om det här helt sjukt vidriga tillståndet man kan hamna i, då man slutar med antidepressiv medicin!?! Hur fan kan det komma sig att den enda vägen att få adekvat information, är via diverse forum och/eller privata bloggar?!? VARFÖR står det inte klart och tydligt med i läkemedelsinformationen? VARFÖR har inte läkare/psykiatriskt kunnig personal mer kunskap om fenomenent?? :-o
Hade jag vetat att man kunde bli såhär sjuk av att sätta ut Cymbalta hade jag ALDRIG stoppat i mig skiten från start!! Andra symptom jag just nu genomlider är extrema gråtattacker!! Och då menar jag EXTREMA!! Trycket i huvudet förresten, som vårdpersonal trott haft med ännu en hjärnhinneinflammation att göra ... nä, jag tror det också beror på utsättningen. Sedan är det möjligen så att min skalle är extrakänslig för just värk och tryck, i och med de återkommande inflammationerna? ...
Som nog märks är jag ARG, rent av bitter på både läkarkåren och läkemedelsindustrin, för att man alls häver ut dylika piller! Jävla skit! Som jag skrev i ett tidigare inlägg - man är en antidepressiv-medicin-försökskanin! Helt klart! :-(
Efter att med stor möda och besvär tagit mig fram och tillbaka till tobaksaffären och haft så mycket brain zaps på den lilla promenaden att jag trodde jag skulle exlodera av elektrisk aktivitet i hjärna och kropp, så satte jag mig återigen och googlade. Ville någonstans se om någon nämnde hur länge man kan tänkas ha det såhär och ... HJÄLP vilken negativ info jag fann om den saken. :-o Visserligen om ett annat SSRI-preparat, men symptomet är ju detsamma och även jag kände ju av dessa zaps i miniformat när jag slutade med Zoloft för ett antal år sedan. Ja, ni kan ju läsa själva! Det ÄR med andra ord ett välkänt fenomen och likförbannat känner inte läkarna (eller annat förväntat vårdkunnigt folk) till det mer än de gör?!? HOW COME?? :-o
Så jävla tröstlöst det känns just nu!! Får avboka ALLT i livet för tillfället (vad jag hoppas är för tillfället i alla fall ...). Allt från terapier, träning, umgänge, etc. Kan inte ens ta mig till tvättstugan, utan sitter mest framför datorn, eftersom det känns liiiiite mer uthärdligt om jag fixerar blicken på ett litet område. Och till det känner jag mig allmänt sjuk, har mjölksyra överallt (av ingenting), svettas och fryser om vartannat, mår illa, känner mig fumlig i motoriken, osv. Listan kan göras hur lång som helst.
Och som om det inte vore nog så är jag så jävla besviken på vissa personer att hälften vore nog. Och känner mig därmed också så urbota superensam. Verkligen på djupet ensam! Har i och för sig känt mig ensam hela livet, (oavsett om jag haft massa folk omkring mig eller inte), men nu känns det mer påtagligt än vanligt. Förmodligen för att jag inte kan "kollra" bort tanken lika lätt som vanligt, när jag ju är så isolerad i mig själv som jag är. jaja ...
Unhate
Blev idag, genom Jerry, uppmärksammad på Unhate-kampanjen från United Colors of Benetton. Med de här bilderna KAN den ju inte gå obemärkt förbi precis! Underbart! ;-) Tydligen blev inte påven så glad dock, hahaha.
I backspegeln ...-->
--> ... ser jag en person med ett stort engagemang kring orättvisor. Jag ser upprördhet, drivkraftig jävlaranamma, jag hör många och långa politiska diskussioner, med genus i fokus. Jag ser ett osminkat ansikte och noll intresse för fåfänga. Jag minns en längtan efter att kunna göra skillnad - genom diskussioner, genom engagemang, genom att försöka tydliggöra det absurda i könsroller, i ekonomiska och etniska orättvisor.
Jag minns också mothugget från alla möjliga håll och kanter och jag minns att jag rent av njöt av att få möjlighet till ännu mer och djupare diskussioner genom det. Var (speciellt för min ålder) extremt medveten och insatt i det politiska spelen och vad som hindrade jämställdhet. (Enligt mig i alla fall) Jag bad aldrig om ursäkt för att jag tog plats, var osminkad, inte bar "rätt" kläder och var fräck nog att mäta mig och mitt värde med killarnas.
Såhär såg jag ut i tonåren. Målade mig ALDRIG, gick i "otjejiga" kläder, med händerna i byxfickorna (om de inte var på gitarren förstås. ;-)
Det tragikomiska är att jag aldrig kände att det var killarna som hade något emot mig och/eller mitt sätt att vara/agera. Tvärtom faktiskt. Andra tjejer däremot ... störde sig på att jag inte sminkade mig, att jag var oromantiskt sexuellt utagerande, att jag hördes och märktes överhuvudtaget. Andra tjejer/kvinnor har ofta haft väldigt svårt för mitt raka sätt att kommunicera och mitt behov av att säga vad jag tycker och tänker.
Det MEST tragiska är att den känslan sedan fortgått hela livet hittills. Känslan av att det som hindrar kvinnor från att få ta självklar plats, i stort och smått i alla samhällets vrår, är andra kvinnor. Det STÖR andra kvinnor enormt, uppenbarligen, om man som kvinna vågar skita i att försöka anpassa sig efter rådande normer och ideal. Och har man därtill mage att verka tycka om sig själv (trots att man är osminkad och småfet) - ja då slår det totalt bakut. "Hur KAN hon vara så kaxig och självsäker? Vem tror hon att hon är egentligen?" ....
Jag i slutet av min tonårstid.
Den här låten spelade/sjöng jag ofta som ung (fast i en mer rockig version) och det händer att jag gör det än idag faktiskt. Lyssna på texten, det är den som är det viktiga här! ;-)
Kvinnoförakt - Text/musik av Björn Afzelius
Min tjej kom hem från jobbet och var deppig en dag
Hon svor och fräste, ja hon var inte glad
Så jag sa: "Älskling, älskling hur är det fatt?"
Hon sa: "Nu har jag fått nog av detta satans kvinnoförakt!"
För i morse kom en typ och gav mej en check
Han ville göra en film om mina bröst och min häck
Men jag sa: "Polarn, du borde nog ta dej i akt
För du ska jävlar inte leva på att sprida nåt kvinnoförakt!"
Och på jobbet kom min chef och gav mej förslag
Han sa att frugan hans och ungarna var bortresta ett tag
Och när jag bad honom dra så blev jag löst ifrån mitt kontrakt
Men jag går hellre ner och stämplar än jag odlar hans kvinnoförakt!
För dom som tjänar på att folk berövas av drömmar
är ju kärleken ointressant
Sen får dom kalla det för frihet eller precis vad dom vill
Men att brudarna förnedras är fan ingen frihet
eller nåt dom själva har valt
Om deras chanser får bero på hur stora lökar dom har!
Och du själv blir lika lurad fast du inte vill tro't
För dina porrblaskor i din gitarr
är alla fyllda av atleter som tar ett nummer i timmen
Men om du drömmar om ett harem, så ger jag dej pengar
till att flyga ner till Qatar
Om du nu tror att du är kapabel att ligga i hela dan!
Men liberalerna är värst - dom tror att allting jämnas ut
om man för varje brud man visar också viker ut en kuk!
Men älskling kom då ihåg vad jag sagt:
Det enda man då uppnår är ett fullständigt människoförakt!
Jag minns också mothugget från alla möjliga håll och kanter och jag minns att jag rent av njöt av att få möjlighet till ännu mer och djupare diskussioner genom det. Var (speciellt för min ålder) extremt medveten och insatt i det politiska spelen och vad som hindrade jämställdhet. (Enligt mig i alla fall) Jag bad aldrig om ursäkt för att jag tog plats, var osminkad, inte bar "rätt" kläder och var fräck nog att mäta mig och mitt värde med killarnas.
Såhär såg jag ut i tonåren. Målade mig ALDRIG, gick i "otjejiga" kläder, med händerna i byxfickorna (om de inte var på gitarren förstås. ;-)
Det tragikomiska är att jag aldrig kände att det var killarna som hade något emot mig och/eller mitt sätt att vara/agera. Tvärtom faktiskt. Andra tjejer däremot ... störde sig på att jag inte sminkade mig, att jag var oromantiskt sexuellt utagerande, att jag hördes och märktes överhuvudtaget. Andra tjejer/kvinnor har ofta haft väldigt svårt för mitt raka sätt att kommunicera och mitt behov av att säga vad jag tycker och tänker.
Det MEST tragiska är att den känslan sedan fortgått hela livet hittills. Känslan av att det som hindrar kvinnor från att få ta självklar plats, i stort och smått i alla samhällets vrår, är andra kvinnor. Det STÖR andra kvinnor enormt, uppenbarligen, om man som kvinna vågar skita i att försöka anpassa sig efter rådande normer och ideal. Och har man därtill mage att verka tycka om sig själv (trots att man är osminkad och småfet) - ja då slår det totalt bakut. "Hur KAN hon vara så kaxig och självsäker? Vem tror hon att hon är egentligen?" ....
Jag i slutet av min tonårstid.
Den här låten spelade/sjöng jag ofta som ung (fast i en mer rockig version) och det händer att jag gör det än idag faktiskt. Lyssna på texten, det är den som är det viktiga här! ;-)
Kvinnoförakt - Text/musik av Björn Afzelius
Min tjej kom hem från jobbet och var deppig en dag
Hon svor och fräste, ja hon var inte glad
Så jag sa: "Älskling, älskling hur är det fatt?"
Hon sa: "Nu har jag fått nog av detta satans kvinnoförakt!"
För i morse kom en typ och gav mej en check
Han ville göra en film om mina bröst och min häck
Men jag sa: "Polarn, du borde nog ta dej i akt
För du ska jävlar inte leva på att sprida nåt kvinnoförakt!"
Och på jobbet kom min chef och gav mej förslag
Han sa att frugan hans och ungarna var bortresta ett tag
Och när jag bad honom dra så blev jag löst ifrån mitt kontrakt
Men jag går hellre ner och stämplar än jag odlar hans kvinnoförakt!
För dom som tjänar på att folk berövas av drömmar
är ju kärleken ointressant
Sen får dom kalla det för frihet eller precis vad dom vill
Men att brudarna förnedras är fan ingen frihet
eller nåt dom själva har valt
Om deras chanser får bero på hur stora lökar dom har!
Och du själv blir lika lurad fast du inte vill tro't
För dina porrblaskor i din gitarr
är alla fyllda av atleter som tar ett nummer i timmen
Men om du drömmar om ett harem, så ger jag dej pengar
till att flyga ner till Qatar
Om du nu tror att du är kapabel att ligga i hela dan!
Men liberalerna är värst - dom tror att allting jämnas ut
om man för varje brud man visar också viker ut en kuk!
Men älskling kom då ihåg vad jag sagt:
Det enda man då uppnår är ett fullständigt människoförakt!
Tjej/killsnack - vecka 46
(Tjej/killsnack är en nätgrupp (administrerad av Milo Lilja). Varje vecka läggs nya frågor/svar in.)
Ung & dum
1. Vad gjorde du för dumheter som ung & dum?
Dumheter? Det dummaste jag gjorde var väl att jag festade extremt mycket från 14-18 års ålder. I det festandet ingick många risktaganden och "farligheter" överhuvudtaget. Fyllekörning, haschtestande, liftande, umgänge med inte helt sansade och dessutom äldre människor, mm, mm. Har många gånger tänkt att det är ren och skär tur att jag överlevde.
Höll på att få oss vräkta också, pga. alla fester jag även höll hemma. Blev lämnad ensam väldigt mycket om helgerna och hade därför den möjligheten. Tyvärr tänkte jag inte längre än näsan (spriten) räckte på den tiden.
Blev gravid som 15-åring också, vilket slutade med en abort och även om jag aldrig ångrat det beslutet (gick ju fortfarande i grundskolan) så finns det ofödda barnet nu och då med i tankarna. Skolkade mycket från skolan sista terminen i nian, just pga. aborten och den deppighet den förde med sig.
Levde överhuvudtaget som tonåring helt efter mina egna villkor. Hade NOLL respekt för i stort sett alla människor och då framför allt vuxna sådana. Ansåg mig nog inte ha skäl till ATT ha respekt för någon (vilket härrörde från barndom/tidiga tonårsupplevelser, som jag inte tänker rabbla upp här.)
Åkte fast EN gång för skjutsning på moped, men annars har jag aldrig gjort några dumheter som krävt polisinsatser i alla fall, hehe.
Jag precis i början av min tonårstid.
2. Vilka dumheter ångrar du mest?
Kan inte säga att jag direkt ångrar några av dem. Jag levde som jag gjorde för att jag inte visste bättre, för att jag kunde (ingen hade kontroll över mig) och för att jag mådde jävligt dåligt helt enkelt.
3. Vilka av dumheterna känns även nu befogade att du gjorde?
Svara likadant som i föregående fråga.
4. Fick du något straff?
Inte mer än böter då jag blev skjutsad av min dåvarande pojkvän på moppe. Resten av "straffen" har varit mer genom ökad ångest möjligen.
5. Brukar du berätta om dina dumheter som anekdoter?
Det händer, ja. Mest som avskräckande exempel. :-o ;-)
Ps. Trodde först ämnet handlade om organisationen Ung & Dum, där min son är med som ambassadör. :-)
Äldre Tjej/killsnacksinlägg!
Kroppsfixering
Som jag sagt förut så besöker jag ofta LadyDahmers sida. Mest för att jag känner igen mig så mycket i hennes resonemang, främst angående "skönhets"industrin. De sanslösa, (onåbara utan plastkirurgi och annan självsvåld), ideal som "tvingar" sig på - främst tjejer/kvinnor - och konsekvenserna av dessa. Har genom åren varit väldigt aktiv i dessa diskussioner - via olika forum och/eller IRL. På senare år har jag tappat orken för detta, tyvärr och då är det skönt att se att det finns andra kvinnor, som LadyDahmer, som vågar ifrågasätta högt och öppet.
Såg ni Mia Skäringers show "Dyngkåt och hur helig som helst"? Om inte - se den! Här är inledningsnumret av den showen. Helt underbart! :-)
Såg ni Mia Skäringers show "Dyngkåt och hur helig som helst"? Om inte - se den! Här är inledningsnumret av den showen. Helt underbart! :-)
A fat rant ...
Såhär efter ett försök att medicinera med ännu en antidepressiv medicin och med närmare 40 kilo + som konsekvens på det, känns det rätt befriande att se klipp som detta. ;-)
Sluta gnäll och börja jobba istället ...
Den meningen fick jag mig tillsänt ikväll, av samma person som för inte så länge sedan skrev; "Men ta livet av dig då, om det är så jobbigt", i ett annat sms. Känns underbart att ha kontakt med sådana varma, empatiska människor. Verkligen! :-/ Och det här handlar då ändå om en person som jag har anförtrott mitt allra innersta för. Som känner till allt ur mitt liv, i princip. Som vet varifrån den - mer och mer genom åren - handikappande ångesten jag burit runt på sedan barnsben kommer. En person som alltså borde kunna ha någon form av förståelse för mitt liv och mående.
Och blir jag sen sjuk "på riktigt", som nu, så borde väl den förståelsen vara ännu större för varför jag till slut - efter år av periodvisa sjukskrivningar - tvingades inse att nej, det funkar inte för mig att ha ett "normalt" jobb där det krävs att jag kan komma regelbundet och på schemalagda tider. Det är ju inte ett val man gör för skojs skull! Att sluta jobba och leva på nästan ingenting. Och beslutet togs i samråd med flertalet läkare som jag varit patient hos under många år, eller rättare sagt ... de mer eller mindre talade om för mig till slut att det här går inte. Ska du må som du gör och dessutom hela tiden känna stressen av att inte orka prestera, så blir det knappast bättre med den förlamande, skräckfyllda ångesten.
Allt det här vet "sms-personen" alltså och ändå finns ingen förståelse, inlevelseförmåga, tålamod för min situation. Och som alltid är jag usel på att välja umgänge som inte bryter ned mig ännu mer. Antagligen går det på rutin. Är så van vid att omge mig med folk som klampar och stampar runt på mig som de tycker, att jag inte reagerar förrän efter alltför lång tid. DET är ju det mest sorgliga av allt - att jag, trots intensiva terapier/självinsiktskurser på både härsan och tvärsan och i alla möjliga varianter - inte bryter mönstret av umgänge med destruktiva individer!?!? :-o Varför ska det vara så svårt att bara välja bort människor som inte verkar vilja mig något gott ändå? Varför fortsätter jag plåga mig själv så? ... :-(
Och blir jag sen sjuk "på riktigt", som nu, så borde väl den förståelsen vara ännu större för varför jag till slut - efter år av periodvisa sjukskrivningar - tvingades inse att nej, det funkar inte för mig att ha ett "normalt" jobb där det krävs att jag kan komma regelbundet och på schemalagda tider. Det är ju inte ett val man gör för skojs skull! Att sluta jobba och leva på nästan ingenting. Och beslutet togs i samråd med flertalet läkare som jag varit patient hos under många år, eller rättare sagt ... de mer eller mindre talade om för mig till slut att det här går inte. Ska du må som du gör och dessutom hela tiden känna stressen av att inte orka prestera, så blir det knappast bättre med den förlamande, skräckfyllda ångesten.
Allt det här vet "sms-personen" alltså och ändå finns ingen förståelse, inlevelseförmåga, tålamod för min situation. Och som alltid är jag usel på att välja umgänge som inte bryter ned mig ännu mer. Antagligen går det på rutin. Är så van vid att omge mig med folk som klampar och stampar runt på mig som de tycker, att jag inte reagerar förrän efter alltför lång tid. DET är ju det mest sorgliga av allt - att jag, trots intensiva terapier/självinsiktskurser på både härsan och tvärsan och i alla möjliga varianter - inte bryter mönstret av umgänge med destruktiva individer!?!? :-o Varför ska det vara så svårt att bara välja bort människor som inte verkar vilja mig något gott ändå? Varför fortsätter jag plåga mig själv så? ... :-(
Nattuggleri och gnäll 1.2
Tänk att inte ens när jag mår fullständigt apskit, har sprängande huvudvärk, mår illa och så dessa brain zaps konstant ... inte ens då kan jag lägga mig i normal tid, utan nattugglar på bara. :-o
Är arg, ledsen, besviken och frustrerad till råga på allt. Förmodligen en delorsak till varför jag har så svårt att komma till ro och helst vill sitta och nörda med något spel som kan skingra tankarna och känslorna en smula. :-/ Såklart dyker ju även ökad ångest och svarttänkande upp nu också, när jag trappat ut de antidepressiva. Känner ju redan av det och jag har bara varit medicinfri sedan i söndags. Suck!
Mina favoritspel på FB.
Infektionsläkaren ringde i eftermiddags i alla fall, äntligen. Dock inte den jag träffade sist jag kom in till akuten med hjärnhinneinflammation (hon hade semester nu) utan den läkare jag träffade första omgången. Akutläkaren jag träffade nu i onsdags ville ju att infektionsläkaren skulle ta beslut om ett eventuellt nytt ryggmärgsprov och efter en hel del dividerande i telefon kom vi - eller han mest, men mycket utifrån vad jag beskrev såklart ;-) - fram till att vi skulle avvakta till på måndag och se om zapsen och huvud/nackvärken lugnat sig tills dess. Han ska alltså ringa mig då igen och är jag fortfarande likadan som nu, så ska jag in för provtagning. Jag hoppas jag slipper!
Se så lissen jag såg ut, där jag låg på SÖS-akuten i förrgår natt. Mol allena och eländig. Nej, har inte en prilla instoppad, utan putar ut underläppen så att överläppen försvinner, hehe. Allt för att se så ynklig ut som möjligt. :-o ;-)
Inte heller denna läkare hade förresten hört talas om brain zaps. Han googlade dock fram det under samtalets gång, hahaha. Ja herregud, tänk att man ska behöva undervisa läkarna om medicinska fenomen. :-o Känns otroligt tryggt. Hm ... Hur som helst kunde han ju svara på den primära frågan/oron, om dessa "stötar" kunde ha att göra med hjärnhinneinflammation på något vis och på den frågan svarade han nej. Får väl lita på det då! Inte för att JAG trott att de hade med det att göra heller, men det var ju vad andra medicinkunniga befarade och orsaken till varför jag blev inskickad till akuten från start. Nej, han trodde nog mer som mig, att det var utsättningssymptom.
Däremot kunde han ju såklart inte utesluta att jag har en ny meningit pågående också. Samtidigt. Som sagt - vi får se hur jag känner mig på måndag, helt enkelt.
NEJ, nu tusan MÅSTE jag försöka sova! Natti!
Är arg, ledsen, besviken och frustrerad till råga på allt. Förmodligen en delorsak till varför jag har så svårt att komma till ro och helst vill sitta och nörda med något spel som kan skingra tankarna och känslorna en smula. :-/ Såklart dyker ju även ökad ångest och svarttänkande upp nu också, när jag trappat ut de antidepressiva. Känner ju redan av det och jag har bara varit medicinfri sedan i söndags. Suck!
Mina favoritspel på FB.
Infektionsläkaren ringde i eftermiddags i alla fall, äntligen. Dock inte den jag träffade sist jag kom in till akuten med hjärnhinneinflammation (hon hade semester nu) utan den läkare jag träffade första omgången. Akutläkaren jag träffade nu i onsdags ville ju att infektionsläkaren skulle ta beslut om ett eventuellt nytt ryggmärgsprov och efter en hel del dividerande i telefon kom vi - eller han mest, men mycket utifrån vad jag beskrev såklart ;-) - fram till att vi skulle avvakta till på måndag och se om zapsen och huvud/nackvärken lugnat sig tills dess. Han ska alltså ringa mig då igen och är jag fortfarande likadan som nu, så ska jag in för provtagning. Jag hoppas jag slipper!
Se så lissen jag såg ut, där jag låg på SÖS-akuten i förrgår natt. Mol allena och eländig. Nej, har inte en prilla instoppad, utan putar ut underläppen så att överläppen försvinner, hehe. Allt för att se så ynklig ut som möjligt. :-o ;-)
Inte heller denna läkare hade förresten hört talas om brain zaps. Han googlade dock fram det under samtalets gång, hahaha. Ja herregud, tänk att man ska behöva undervisa läkarna om medicinska fenomen. :-o Känns otroligt tryggt. Hm ... Hur som helst kunde han ju svara på den primära frågan/oron, om dessa "stötar" kunde ha att göra med hjärnhinneinflammation på något vis och på den frågan svarade han nej. Får väl lita på det då! Inte för att JAG trott att de hade med det att göra heller, men det var ju vad andra medicinkunniga befarade och orsaken till varför jag blev inskickad till akuten från start. Nej, han trodde nog mer som mig, att det var utsättningssymptom.
Däremot kunde han ju såklart inte utesluta att jag har en ny meningit pågående också. Samtidigt. Som sagt - vi får se hur jag känner mig på måndag, helt enkelt.
NEJ, nu tusan MÅSTE jag försöka sova! Natti!
Alkohol
Gillar verkligen IQ-reklamsnuttarna. Talande och tragikomiska. Ett exempel här:
Gillar även Folkhälsoinstitutets reklamsnuttar på samma tema.
Jag har levt med missbrukare nära inpå mig så gott som hela mitt liv. Själv är jag snudd på nykterist (dricker typ en handfull öl per år). Verkligen, verkligen AVSKYR alkoholens negativa verkningar (och andra drogers också såklart). Så jävla mycket lidande som det för med sig, både för brukaren själv och för människor han/hon omger sig av. Helt galet att det numera dräller av alkoholreklam i all media och att det dessutom verkar anses som snudd på något fiiiint och sofistikerat att dricka vin var och varannan dag. :-o Redan efter ett par glas vin förändras man faktiskt, även om man inte själv anser sig vara berusad då. Barn speciellt märker av det extremt lätt och väl, tyvärr. Och barn tycker att det är obehagligt att notera dessa förändringar, det vet jag av egen erfarenhet.
När jag summerar allt negativt jag faktiskt behövt utstå genom livet, från alkoholberoende människor, så tycker jag så illa om drogen att jag snudd på föraktar människor som brukar det. Vet att det låter hemskt, alkohol är ju starkt beroendeframkallande och jag är rätt säker på att de flesta som har behov av det (om så än "bara" genom några glas vin per dag) mår rätt dåligt och därför använder drogen som ett avslappningsmedel (åtminstone till en början, innan drickandet övergått till även ett fysiskt beroende), men ändå ... snudd på föraktar det fega i att ta en sådan genväg förbi livets svårigheter, när de genvägarna medför stor risk för andras lidande.
Tycker till det att det är rent löjeväckande med den kampanj mot rökning som började på allvar ungefär i samma veva som man öppet började göra reklam för alkohol överallt. (Snart kan man förmodligen till och med få alkoholen hemlevererad, vad BRA! ... ehhh ... :-o). Som rökare försvarar jag förmodligen min "drog" förstås, men oavsett så ÄR det fanimig inte på långa vägar lika förödande för omgivningen att utsättas för nikotin-rök-puffar som det är att utsättas för halv/helpackade människor som tappar omdömet. Jag blir inte flummig, seg, snubblig, elak, personlighetförändrad överhuvudtaget av att bolma vanliga nikotincigg! Ändå är det rökarna som i första hand ska bespottas tydligen, medan alkoholen ska ses som något positivt. SJUKT!
Samhällsekonomiskt måste det alla gånger vara MYCKET dyrare med alkoholrelaterade biverkningar än nikotinrelaterade. Något annat tror jag inte på, helt enkelt. Ska man moralisera över nikotin så ska man fan göra det över alkohol i minst samma absurda utsträckning!! DÅ skulle jag inte klaga över att som rökare bli sedd som ett avskum. DÅ skulle det kännas helt ok och rimligt på ett helt annat sätt!
Avslutar med den här texten, som jag hade inne i ett tidigare inlägg. Den tål att läsas en gång till!
Gillar även Folkhälsoinstitutets reklamsnuttar på samma tema.
Jag har levt med missbrukare nära inpå mig så gott som hela mitt liv. Själv är jag snudd på nykterist (dricker typ en handfull öl per år). Verkligen, verkligen AVSKYR alkoholens negativa verkningar (och andra drogers också såklart). Så jävla mycket lidande som det för med sig, både för brukaren själv och för människor han/hon omger sig av. Helt galet att det numera dräller av alkoholreklam i all media och att det dessutom verkar anses som snudd på något fiiiint och sofistikerat att dricka vin var och varannan dag. :-o Redan efter ett par glas vin förändras man faktiskt, även om man inte själv anser sig vara berusad då. Barn speciellt märker av det extremt lätt och väl, tyvärr. Och barn tycker att det är obehagligt att notera dessa förändringar, det vet jag av egen erfarenhet.
När jag summerar allt negativt jag faktiskt behövt utstå genom livet, från alkoholberoende människor, så tycker jag så illa om drogen att jag snudd på föraktar människor som brukar det. Vet att det låter hemskt, alkohol är ju starkt beroendeframkallande och jag är rätt säker på att de flesta som har behov av det (om så än "bara" genom några glas vin per dag) mår rätt dåligt och därför använder drogen som ett avslappningsmedel (åtminstone till en början, innan drickandet övergått till även ett fysiskt beroende), men ändå ... snudd på föraktar det fega i att ta en sådan genväg förbi livets svårigheter, när de genvägarna medför stor risk för andras lidande.
Tycker till det att det är rent löjeväckande med den kampanj mot rökning som började på allvar ungefär i samma veva som man öppet började göra reklam för alkohol överallt. (Snart kan man förmodligen till och med få alkoholen hemlevererad, vad BRA! ... ehhh ... :-o). Som rökare försvarar jag förmodligen min "drog" förstås, men oavsett så ÄR det fanimig inte på långa vägar lika förödande för omgivningen att utsättas för nikotin-rök-puffar som det är att utsättas för halv/helpackade människor som tappar omdömet. Jag blir inte flummig, seg, snubblig, elak, personlighetförändrad överhuvudtaget av att bolma vanliga nikotincigg! Ändå är det rökarna som i första hand ska bespottas tydligen, medan alkoholen ska ses som något positivt. SJUKT!
Samhällsekonomiskt måste det alla gånger vara MYCKET dyrare med alkoholrelaterade biverkningar än nikotinrelaterade. Något annat tror jag inte på, helt enkelt. Ska man moralisera över nikotin så ska man fan göra det över alkohol i minst samma absurda utsträckning!! DÅ skulle jag inte klaga över att som rökare bli sedd som ett avskum. DÅ skulle det kännas helt ok och rimligt på ett helt annat sätt!
Avslutar med den här texten, som jag hade inne i ett tidigare inlägg. Den tål att läsas en gång till!
Idol, framför allt Molly
Trots brain zapsen var jag ju tvungen att kika på Idol även denna fredag. Och herregud alltså vad jag gillar Mollys röst! Helt otroligt duktig!! Och bara 16 år gammal dessutom! Hon måste ju bara vinna - allt annat vore ren skandal!
Idag tyckte jag att Amanda F var jävligt bra också, annars brukar jag tycka att hon är alltför teatralisk för min smak. Rätt person - Amanda P alltså - blev hemskickad, enligt mig. Hon har alltför svårt att hålla toner för att jag ska kunna gilla hennes röst i sin helhet.
Gästartisten Jessie J sjunger ju förbannat bra också. Har ofrivilligt lyssnat rätt mycket på henne, genom väggen till sonens rum, hehe. Även hon är lite väl teatralisk mellan varven men hennes röst är extremt säker och stark så jag är rätt tolerant med scenspråket ändå där. ;-)
Idag tyckte jag att Amanda F var jävligt bra också, annars brukar jag tycka att hon är alltför teatralisk för min smak. Rätt person - Amanda P alltså - blev hemskickad, enligt mig. Hon har alltför svårt att hålla toner för att jag ska kunna gilla hennes röst i sin helhet.
Gästartisten Jessie J sjunger ju förbannat bra också. Har ofrivilligt lyssnat rätt mycket på henne, genom väggen till sonens rum, hehe. Även hon är lite väl teatralisk mellan varven men hennes röst är extremt säker och stark så jag är rätt tolerant med scenspråket ändå där. ;-)
Antidepressiv försökskanin
Ni vet de här "stötarna" jag från och till - och väääääldigt mycket TILL - haft nu under min nedtrappning av Cymbalta (antidepressiv medicin) och som jag även kände av (med MYCKET mindre kraft dock) när jag trappat ut Zoloft, som jag brukat från och till tidigare ... det finns tydligen ett namn på det - Brainzaps.
Min egen terapeut har hört talas om fenomenet, men inte att det skulle kunna uppstå i så hög omfattning som hos mig. Förutom honom hade INGEN medicinskt kunnig jag pratade med/träffade igår, (sjuksköterskor på sjukvårdsupplysningen, ambulanstransport-samordnare, ambulanspersonalen, akutvårdspersonalen, läkare) någonsin hört talas om dessa stötar/brain zaps. :-O Helt sanslöst!!
Eftersom jag haft EXREMT mycket brain zaps, varje gång jag rör ögonen minsta lilla - (speciellt sedan i söndags, då jag varit helt utan Cymbaltan) - och även precis haft min andra omgång av hjärnhinneinflammation, så ansåg diverse sjukvårdskunniga under gårdagen att jag var i behov av akut vård. Blev inskickad med ambulans till akuten, var jag nu spenderat ett halvt dygn med en hop sjukvårdspersonal som alltså varit totalt okunniga i att det ens existerar något som heter brainzaps. Man var alltså fokuserad på hjärnhinneinflammationens eventuella konsekvenser (eller ännu värre, en stroke!) och bortsåg till en början helt mina egna försöka att flika in att det kunde röra sig om utsättningssymptom.
Man tog såklart diverse prover på mig och visserligen hade jag en förhöjning av vita blodkroppar (och alldeles för högt blodtryck, vilket gjorde att de trycktestade mig en gång i timmen=12 gånger med andra ord), men de ansåg till slut ändå inte att de ville göra en ny lumbalpunktion så här snabbt efter att jag hade min andra konstaterade hjärnhinneinflammation på 1½ år så ... I princip satte jag min egen diagnos och blev till slut utsläppt med order om att kontakta infektionsläkaren under denna dag. Har ringt dit, men inte fått tag i henne. De skulle lämna ett meddelande hur som helst, så får vi se om hon ringer upp mig?!?
Är ändå snudd på chockerad av att man inom sjukvården inte har kunskap om det här, ändå relativt vanliga (även om det brukar vara i väldigt mycket mindre omfattning än hos mig) utsättningssymptomet!?! :-o Det är även svårt att hitta svenskskriven fakta kring det - däremot finns det en hel del beskrivningar av brainzaps i diverse patientforum (tack och lov, annars skulle man ju dö av skräck över dem!). Hur kommer det sig tro, att fenomenet inte blivit mer känt inom sjukvården? Obegripligt! Nog för att antidepressiv medicin är relativt nypåkommet (i alla fall de mer moderna, mer frekvent använda sådana), men ändå!? :-O
Känner mig helt klart som en försökskanin till dessa mediciner! Har brukat dem till och från sedan -92 och förutom den första, Anafranil, så stod inte ens symptom/biverkningar/utsättningssymptom som idag anses vanliga med i FASS. Som det här med viktökning t.ex. När jag började bruka Zoloft stod det att man skulle gå ned av dem. HAHAHA, säger jag bara! ;-) Har sett nu på senare år att man lagt till även viktökning som biverkning och det var ju bra åtminstone.
Tänker lägga en radda länkar (mest på engelska) om dessa brainzaps här, ifall någon är vidare nyfiken. Tänker även lägga en oerhört läskig länk jag hittat, angående min form av hjärnhinneinflammation. Har frågat även om detta bland de läkare jag mött på senare tid, men ingen av dem har hört talas om den här risken heller!?! Vadfan ... ska man verkligen behöva veta MER än experter? Känns ju otrooooligt tryggt ... :-/ :-(
Brainzap1, brainzap2, brainzap3, brainzap4, brainzap5, brainzap6.
Och den läskiga artikeln om återkommande hjärnhinneinflammationer: Dagens medicinartikel
Nu ska jag och mina brainzaps försöka ta det lugnt och förhoppningsvis mattas de av snart igen för ... jag håller fanimig på att bli gaaaalen av dem! Och förhoppningsvis ringer infektionsläkaren upp mig också, men ... jag tvivlar tyvärr. Har - som ni hör - rätt låg tro på människor. Den låga tron har jag fått av mina erfarenheter av demsamma, så det beror inte på någon orimlig cynism, om någon nu trodde det. Skulle vara glad OM det var så, att det "bara" var min egen negativitet som gjorde att jag har så låg tilltro!! :-/
En annan sak i sammanhanget som jag hört klinga i skallen senaste dygnet är meningen "I nöden prövas vännen". Mm ... så sant så sant och även där måste jag ju sorgset konstatera att ... jag ÄR förbannat ensam, när allt kommer omkring. Men men ... det var ju ingen nyhet det heller, tyvärr ... Med ensam menar jag INTE att jag inte skulle ha en hop människor omkring mig som jag kan umgås med om jag vill, utan jag menar såklart nu på mer allvarligt plan. "På riktigt", när det gäller, så att säga.
Min egen terapeut har hört talas om fenomenet, men inte att det skulle kunna uppstå i så hög omfattning som hos mig. Förutom honom hade INGEN medicinskt kunnig jag pratade med/träffade igår, (sjuksköterskor på sjukvårdsupplysningen, ambulanstransport-samordnare, ambulanspersonalen, akutvårdspersonalen, läkare) någonsin hört talas om dessa stötar/brain zaps. :-O Helt sanslöst!!
Eftersom jag haft EXREMT mycket brain zaps, varje gång jag rör ögonen minsta lilla - (speciellt sedan i söndags, då jag varit helt utan Cymbaltan) - och även precis haft min andra omgång av hjärnhinneinflammation, så ansåg diverse sjukvårdskunniga under gårdagen att jag var i behov av akut vård. Blev inskickad med ambulans till akuten, var jag nu spenderat ett halvt dygn med en hop sjukvårdspersonal som alltså varit totalt okunniga i att det ens existerar något som heter brainzaps. Man var alltså fokuserad på hjärnhinneinflammationens eventuella konsekvenser (eller ännu värre, en stroke!) och bortsåg till en början helt mina egna försöka att flika in att det kunde röra sig om utsättningssymptom.
Man tog såklart diverse prover på mig och visserligen hade jag en förhöjning av vita blodkroppar (och alldeles för högt blodtryck, vilket gjorde att de trycktestade mig en gång i timmen=12 gånger med andra ord), men de ansåg till slut ändå inte att de ville göra en ny lumbalpunktion så här snabbt efter att jag hade min andra konstaterade hjärnhinneinflammation på 1½ år så ... I princip satte jag min egen diagnos och blev till slut utsläppt med order om att kontakta infektionsläkaren under denna dag. Har ringt dit, men inte fått tag i henne. De skulle lämna ett meddelande hur som helst, så får vi se om hon ringer upp mig?!?
Är ändå snudd på chockerad av att man inom sjukvården inte har kunskap om det här, ändå relativt vanliga (även om det brukar vara i väldigt mycket mindre omfattning än hos mig) utsättningssymptomet!?! :-o Det är även svårt att hitta svenskskriven fakta kring det - däremot finns det en hel del beskrivningar av brainzaps i diverse patientforum (tack och lov, annars skulle man ju dö av skräck över dem!). Hur kommer det sig tro, att fenomenet inte blivit mer känt inom sjukvården? Obegripligt! Nog för att antidepressiv medicin är relativt nypåkommet (i alla fall de mer moderna, mer frekvent använda sådana), men ändå!? :-O
Känner mig helt klart som en försökskanin till dessa mediciner! Har brukat dem till och från sedan -92 och förutom den första, Anafranil, så stod inte ens symptom/biverkningar/utsättningssymptom som idag anses vanliga med i FASS. Som det här med viktökning t.ex. När jag började bruka Zoloft stod det att man skulle gå ned av dem. HAHAHA, säger jag bara! ;-) Har sett nu på senare år att man lagt till även viktökning som biverkning och det var ju bra åtminstone.
Tänker lägga en radda länkar (mest på engelska) om dessa brainzaps här, ifall någon är vidare nyfiken. Tänker även lägga en oerhört läskig länk jag hittat, angående min form av hjärnhinneinflammation. Har frågat även om detta bland de läkare jag mött på senare tid, men ingen av dem har hört talas om den här risken heller!?! Vadfan ... ska man verkligen behöva veta MER än experter? Känns ju otrooooligt tryggt ... :-/ :-(
Brainzap1, brainzap2, brainzap3, brainzap4, brainzap5, brainzap6.
Och den läskiga artikeln om återkommande hjärnhinneinflammationer: Dagens medicinartikel
Nu ska jag och mina brainzaps försöka ta det lugnt och förhoppningsvis mattas de av snart igen för ... jag håller fanimig på att bli gaaaalen av dem! Och förhoppningsvis ringer infektionsläkaren upp mig också, men ... jag tvivlar tyvärr. Har - som ni hör - rätt låg tro på människor. Den låga tron har jag fått av mina erfarenheter av demsamma, så det beror inte på någon orimlig cynism, om någon nu trodde det. Skulle vara glad OM det var så, att det "bara" var min egen negativitet som gjorde att jag har så låg tilltro!! :-/
En annan sak i sammanhanget som jag hört klinga i skallen senaste dygnet är meningen "I nöden prövas vännen". Mm ... så sant så sant och även där måste jag ju sorgset konstatera att ... jag ÄR förbannat ensam, när allt kommer omkring. Men men ... det var ju ingen nyhet det heller, tyvärr ... Med ensam menar jag INTE att jag inte skulle ha en hop människor omkring mig som jag kan umgås med om jag vill, utan jag menar såklart nu på mer allvarligt plan. "På riktigt", när det gäller, så att säga.
The winner takes it all ...
Dimitris vinnarbidrag! Och trots att han sjunger småsurt här och var och trots att pianot spelar fel på (minst) ett ställe, så anser jag honom vara en helt klart värdig vinnare!
Och sen är han ju faktiskt finne också! Bara en sån sak! ;-)
Och sen är han ju faktiskt finne också! Bara en sån sak! ;-)
Tjej/killsnack - vecka 45
(Tjej/killsnack är en nätgrupp (administrerad av Milo Lilja). Varje vecka läggs nya frågor/svar in.)
Kläder
1. Hur många par skor äger du?
Oj, fler än jag kan räkna upp i skallen. :-O Är lite av en skomaniac faktiskt ...! Dock använder jag inte särdeles många av dem, utan har en del stående som prydnader på hyllor, hehe. Jooo, det är sant! ;-)
De jag använder mest är i alla fall:
* Mina ÄLSKADE, 8-håls DrMartenskängor!
Det här är mitt andra par och de är bara några år gamla. Köpte första paret för mer än 20 år sedan, så de är EXTREMT hållbara och passar till ALLT i klädväg! Tycker jag i alla fall! ;-)
* Ett par Vagabond promenadskor, även de runt 20 år gamla. De ser ut ungefär som låga DrMartens. I somras köpte jag mitt andra Vagabond-sko-par. Men då av feminin art och naturligtvis har jag inte haft dem på mig annat än vid festliga tillfällen.
Utöver de ovanstående har jag X antal andra kängor, mest grövre, i DrMartensstil, men även ett gäng varianter av "Mormorskängor". De äldsta, vadhöga, har jag ärvt av min mor och dem hade hon som ung.
Har ett par urcoola häxkängor också. Med låååång tådel. En stor del av skon är alltså tom, då tårna inte når ända fram. Allt för att få fram den äkta häxlooken, hehe. De är svåra att gå i. Den extra tålängden gör att man liksom snubblar till var och varannat steg. hahaha Här är ett par gryniga foton jag just tog på dem:
Har dem alltid stående på hallskåpet, tillsammans med ett par mer kvinnliga kilklacksskor med rem runt vristen. Dem har jag bara använt när jag stått på scen. Kan inte gå i högre skor nämligen, inte ens om det är kilklackar.
Stämmer gitarren inför ett stundande gig och som ni ser - lite kvinnligare skor plötsligt. ;-)
Har även ett till gäng andra lite mer feminina skor jag knappt använder någonsin, men som jag ändå inte kunnat motstå på affären, tydligen. :-o ;-) Som sagt - gillar skor - och köper dem gärna. Oavsett om jag sen går i dem eller inte...
2. Vad har du för jacka?
Har gått i samma jacka säkert 15 vintrar i sträck, om inte mer. En svart hippiejacka med röda detaljsömmar. Älskar den! Tyvärr har jag blivit så fet sista året att jag inte kan stänga den så ... jag har köpt mig en ny (tills jag gått ned lite igen, för det räknar jag med att göra ;-)). En svart kappa från Lindex.
Jag med "hippie"jackan jag älskar och brukat MÅNGA vintrar!
Ungefär såhär ser nya kappan ut, men ändå inte riktigt. Baktill blir det hur som helst lite som en "ankstjärt" under skärpet, vilket jag gillar.
3. Hur ofta rensar du i din garderob?
Inte tillräckligt ofta, men jag gjorde det faktiskt häromdagen bara. Av viktökningsorsak. Var tvungen att plocka bort allt jag inte kommer i för tillfället, för att slippa bli så frustrerad varje gång jag ska ta något plagg att sätta på mig. Normalt kanske jag rensar ett par gånger per år möjligen och det gör jag då framför allt för att det blivit så rörigt i garderoben att jag inte längre hittar något. Är man bohem så är man. ;-)
4. Hur viktigt är det med märkeskläder?
Inte ett dugg viktigt, förutom just med DrMartenskängorna. Jag köper det jag gillar när jag ser/provar det. Handlar relativt ofta på second hand också och kollar aldrig efter märken där heller.
5. Vad är ditt dyraste plagg, vad kostade det, var köpte du det?
Har två riktigt dyra plagg. En öppen skjort/cardigan i transparant material, blandat med en massa detaljer i sammet, paljett och spetsar. Köpte den för evigheter sedan på en liten butik jag råkade passera och där den hängde i skylten. Var bara tvungen att ha den, trots att den kostade tusentals kronor (DÅ!). Den var tydligen handgjord i Italien och hade bara gjorts i ett litet begränsat antal. Använder den aldrig längre, men jag HAR använt den flitigt tidigare!
Min svindyra Italienska skjorta. Bilden är tagen typ -92.
Det andra plagget är också ett handgjort sådant, en blus/tunika jag blev förälskad i när jag var till Finland senast. I ungefär samma prisklass som föregående plagg. Har bara haft på mig den två gånger, sedan blev jag för fet! haha
Den enda bild jag hittade där jag har på mig "dyra-plagget-nr2". Är inte helt nykter, som synes. :-o ;-) Och tunikan ser man ju bara översta delen på, tyvärr. Men ändå! Fotot togs sommaren -09.
----------------------------------------------------------------------------------------------------
Äldre Tjej/killsnacksinlägg!
Dimman vann!
True talent av avgjort och min favorit Dimitri vann!! :-)
Mer än så orkar jag inte säga idag. Har fortfarande SJUKT ont i skallen/nacken och nu ikväll har jag dessutom - FAN OCKSÅ - fått lite feber så ... risken ÄR ju då stor ATT jag faktiskt och otroooligt nog, återfått hjärnhinneinflammationen IGEN. Och såhär tätt inpå förra omgången?!? Blir gaaaalen! Och ledsen! Och trött som fan! Orkar inte!! :-(
Ingen bil har jag hemma heller, så jag kan inte ens ta mig till sjukhuset för provtagning (som infektionsläkaren beodrade mig att göra, om och när jag fick symptomen igen ...) Skit att bo så långt ifrån ett större sjukhus. :-/ Mår även illa, är yr och lite annat smått och gott, men eftersom jag även snart trappat ut den antidepressiva helt, så antar jag att vissa symptom härrör därifrån. Svårt att sortera ut vad som är vad. Jaja ...
Mer än så orkar jag inte säga idag. Har fortfarande SJUKT ont i skallen/nacken och nu ikväll har jag dessutom - FAN OCKSÅ - fått lite feber så ... risken ÄR ju då stor ATT jag faktiskt och otroooligt nog, återfått hjärnhinneinflammationen IGEN. Och såhär tätt inpå förra omgången?!? Blir gaaaalen! Och ledsen! Och trött som fan! Orkar inte!! :-(
Ingen bil har jag hemma heller, så jag kan inte ens ta mig till sjukhuset för provtagning (som infektionsläkaren beodrade mig att göra, om och när jag fick symptomen igen ...) Skit att bo så långt ifrån ett större sjukhus. :-/ Mår även illa, är yr och lite annat smått och gott, men eftersom jag även snart trappat ut den antidepressiva helt, så antar jag att vissa symptom härrör därifrån. Svårt att sortera ut vad som är vad. Jaja ...
Nattblogg igen då
Värken/trycket i skalle/nacke kvarstår, men ännu ingen feber så ... jag fortsätter att försöka intala mig själv att det INTE är hjärnhinneinflammation igen. Hoppas, hoppas, hoppas jag har rätt i det och att jag snart mår bättre igen, helt av mig självt. Även med illamående, magont, yrsel, stötarna i huvudet vid ögonrörelser (av medicinnedtrappningen), värk i övriga kroppen etc. etc. Känns ärligt talat som det inte finns en prick på/i min kropp ens, som INTE har något fel just nu. jaja ...
Har i alla fall varit på min fredagsterapi, trots allt. Hoppade dock över träningen jag brukar gå på efteråt. Vågar inte träna när jag känner mig såhär skruttig, helt enkelt. Åkte med darligen och storhandlade istället och det är ju snudd på träning det också, haha. ;-)
Väl hemma igen lagade älsklingen middag medan jag klippte sonen min. Som sagt tidigare ... är rätt stolt (och förundrad) över att han fortsätter be mig om hjälp med klippningar, när han ju själv går sitt sista år på frisörsutbildningen (varav tre dagar per vecka är på salong) och alltså har all möjllighet i världen att be någon mer "up-to-date"-frisör att fixa det åt honom.
Tog tyvärr ingen "före"-bild, men såhär blev det i alla fall och sonen var mycket nöjd. Bra! :-)
Kan ni gissa vem det här nedan är då?
Jo, det är också sonen min, som han såg ut då han gick på Hallooween-maskerad förra helgen.
Läste en kommentar i hans FB-sida där en tjej från festen hade skrivit: "Du var den snyggaste både tjejen och killen på festen". Hehe ;-)
Nej, nu ska jag nog göra min mansfigur sällskap i sängen. Han ska upp tidigt imorgon och åka iväg och jobba, så han sover nog gott redan. Det hoppas jag också på att få göra. Har sovit som en påse nötter senaste dagarna nämligen. Godnatt!
Har i alla fall varit på min fredagsterapi, trots allt. Hoppade dock över träningen jag brukar gå på efteråt. Vågar inte träna när jag känner mig såhär skruttig, helt enkelt. Åkte med darligen och storhandlade istället och det är ju snudd på träning det också, haha. ;-)
Väl hemma igen lagade älsklingen middag medan jag klippte sonen min. Som sagt tidigare ... är rätt stolt (och förundrad) över att han fortsätter be mig om hjälp med klippningar, när han ju själv går sitt sista år på frisörsutbildningen (varav tre dagar per vecka är på salong) och alltså har all möjllighet i världen att be någon mer "up-to-date"-frisör att fixa det åt honom.
Tog tyvärr ingen "före"-bild, men såhär blev det i alla fall och sonen var mycket nöjd. Bra! :-)
Kan ni gissa vem det här nedan är då?
Jo, det är också sonen min, som han såg ut då han gick på Hallooween-maskerad förra helgen.
Läste en kommentar i hans FB-sida där en tjej från festen hade skrivit: "Du var den snyggaste både tjejen och killen på festen". Hehe ;-)
Nej, nu ska jag nog göra min mansfigur sällskap i sängen. Han ska upp tidigt imorgon och åka iväg och jobba, så han sover nog gott redan. Det hoppas jag också på att få göra. Har sovit som en påse nötter senaste dagarna nämligen. Godnatt!
Huvudvärk och barnbarn
Alltså, de två orden i rubriken hör inte på något vis ihop. Barnbarnen är verkligen inte orsaken till huvudvärken! Tvärtom! Har hur som helst IGEN jordens jävla skall och nackvärk men det vore väl sjäva fan om jag IGEN så snabbt inpå skulle få en tredje omgång hjärnhinneinflammation?!? :-o Har än så länge ingen feber i alla fall, så jag försöker ännu intala mig själv att det inte är så. Men ... det är en alldeles speciell form av värk man får av just den här åkomman och tyvärr liknar det alltför mycket det jag känner nu, för att jag helt ska kunna känna lugn. :-/
En känsla som tillkommer just hjärnhinneinflammation är dels ett tryck som sitter både i skallen, nacken och inuti ryggraden (känns det som), plus att nacken känns som ett tanigt strå som försöker balansera upp en blyboll ungefär. Kan inte beskriva det bättre än så, men det kanske går att föreställa sig hur jag menar. Som sagt -- så länge jag är feberfri så tänker jag inte påbörja någon medicinering och/eller uppsöka läkare så ... bara att vänta och se hur det utvecklats tills imorgon bitti.
Var och tränade igår, trots att jag egentligen inte alls kände mig pigg nog. Inbillade mig att jag skulle bli piggare av DET, men kanske är det just för att jag tog ut mig som jag nu mår ännu sämre och fått huvudvärk igen? Fick massage efteråt också och har sedan en tid en muskellåsning på höger sida av övre delen av ryggen. Blev masserad extra intensivt just där, för att försöka släppa på låsningen och jag hoppas därför lite på att det är den massagen som resulterade i skall/nackvärken nu. Hoppas kan man ju alltid. ;-)
Idag har jag varit med dottern (och hennes Roddy TheDog) och först hämtat upp äldsta barnbarnet Elvis från skolan hans och sen traskade vi vidare till yngsta barnbarnet Isoldes dagis och hämtade henne. Därefter tog vi en shoppingrunda på apoteket, hahaha. Hämtade bl.a ut ett ton mediciner och så köpte jag tandvänliga tuggummin till mina goa barnbarn. På vägen hem till mig igen köpte jag lussebullar åt ungarna. Själv tycker jag inte om lussebullar, men ungarna blev glada.
Darlingen min kommer hem från Ornö sent ikväll, efter att ha varit där och jobbat sedan i tisdags morse. Ska bli mysigt att sova bredvid honom inatt och slippa ligga ensam med skallvärk och frysa. Jo, fryser alltid om natten när han inte är hemma. Han däremot är alltid som en kamin, vilket jag tackar för! ;-)
En känsla som tillkommer just hjärnhinneinflammation är dels ett tryck som sitter både i skallen, nacken och inuti ryggraden (känns det som), plus att nacken känns som ett tanigt strå som försöker balansera upp en blyboll ungefär. Kan inte beskriva det bättre än så, men det kanske går att föreställa sig hur jag menar. Som sagt -- så länge jag är feberfri så tänker jag inte påbörja någon medicinering och/eller uppsöka läkare så ... bara att vänta och se hur det utvecklats tills imorgon bitti.
Var och tränade igår, trots att jag egentligen inte alls kände mig pigg nog. Inbillade mig att jag skulle bli piggare av DET, men kanske är det just för att jag tog ut mig som jag nu mår ännu sämre och fått huvudvärk igen? Fick massage efteråt också och har sedan en tid en muskellåsning på höger sida av övre delen av ryggen. Blev masserad extra intensivt just där, för att försöka släppa på låsningen och jag hoppas därför lite på att det är den massagen som resulterade i skall/nackvärken nu. Hoppas kan man ju alltid. ;-)
Idag har jag varit med dottern (och hennes Roddy TheDog) och först hämtat upp äldsta barnbarnet Elvis från skolan hans och sen traskade vi vidare till yngsta barnbarnet Isoldes dagis och hämtade henne. Därefter tog vi en shoppingrunda på apoteket, hahaha. Hämtade bl.a ut ett ton mediciner och så köpte jag tandvänliga tuggummin till mina goa barnbarn. På vägen hem till mig igen köpte jag lussebullar åt ungarna. Själv tycker jag inte om lussebullar, men ungarna blev glada.
Darlingen min kommer hem från Ornö sent ikväll, efter att ha varit där och jobbat sedan i tisdags morse. Ska bli mysigt att sova bredvid honom inatt och slippa ligga ensam med skallvärk och frysa. Jo, fryser alltid om natten när han inte är hemma. Han däremot är alltid som en kamin, vilket jag tackar för! ;-)
Lite försök till positivitet då ...
Jag mår verkligen skit och känner mig på alla möjliga jävla sätt både trött, uppgiven, ledsen, förbannad, tom, sjuk, etc, etc, men för att inte helt föringa att det även funnits positiva stunder de senaste dagarna, så ... ->
Väldigt nykära- augusti-08.
Särbon och jag har precis haft ett par dagar då vi varit sådär unikt supernära och skönt avväpnade. Vi ÄR båda dominanta och vana att folk gör som vi säger. Vi ÄR båda hetlevrade och känslostyrda till max. Vi ÄR båda av sådan sort som tar plats i sociala sammanhang (på gott och ont). Och vi ÄR också båda känsliga och lättstötta. Med andra ord - vi ÄR i mångt och mycket väldigt lika, men på andra vis varandras totala motsatser. I vilket fall som helst är det väldigt sällan vi är särdeles neutrala och nollställda. Och det i sig ÄR ju jävligt energikrävande, men ger också väldigt mycket i de stunder vi gnistrar. Blixtrar vi så är det å andra sidan helt åt fanders "för mycket", helt enkelt ...
Även här i aug -08.
Om någon missat det, så inledde vi vår relation med att gräla. Verkligen gräla! Vi var hos mig, på efterfest och vi grälade så brutalt att han till slut reste sig och gick. Vi grälade om politik. Såklart, vad annat kan mana fram så heta känslor?!? ;-) Minns att jag tänkte att, "jaha, det var ju synd, men jaja ... var ju dömt att misslyckas ändå." Fortsatte sedan den politiska diskussionen med kvarvarande, fast väldigt mycket lugnare, eftersom våra åsikter var lite mer likartade. Någon timme senare ringer det plötsligt på dörren och där står han igen och efter bara en fråga, följer jag med honom till "världens ände", "the place of hell" (ett ställe jag bott på och aaaavskydde). :-o Vi hade alltså aldrig setts innan den här kvällen, grälat som FAN i någon timme och sen följer jag med karln hem, utan att blinka ens, hahaha.
Ja, så har vår relation i stort sett sedan fortsatt. Ömsom himmel, ömsom något som i alla fall emellanåt liknar ... ett helvete. :-O Upp och ned, ned och upp, om och om igen och vi har försökt göra slut på plågan ett par gånger, men uppenbarligen kan vi inte slita oss isär ändå, när allt kommer omkring. Och faktum är, (hur svårt det än kan tänkas må vara för en utomstående att förstå) så är de här dagarna av unik närhet, samhörighet så otroligt sköna och positivitetsintensiva, att de alltså hittills uppvägt för de "andra dagarna". Ingen kan säga annat än att vi verkligen KÄNNER för varann i alla fall! ;-)
Så, igen, Särbon och jag har precis haft ett par dagar då vi varit sådär unikt supernära och skönt avväpnade. :-)
Väldigt nykära- augusti-08.
Särbon och jag har precis haft ett par dagar då vi varit sådär unikt supernära och skönt avväpnade. Vi ÄR båda dominanta och vana att folk gör som vi säger. Vi ÄR båda hetlevrade och känslostyrda till max. Vi ÄR båda av sådan sort som tar plats i sociala sammanhang (på gott och ont). Och vi ÄR också båda känsliga och lättstötta. Med andra ord - vi ÄR i mångt och mycket väldigt lika, men på andra vis varandras totala motsatser. I vilket fall som helst är det väldigt sällan vi är särdeles neutrala och nollställda. Och det i sig ÄR ju jävligt energikrävande, men ger också väldigt mycket i de stunder vi gnistrar. Blixtrar vi så är det å andra sidan helt åt fanders "för mycket", helt enkelt ...
Även här i aug -08.
Om någon missat det, så inledde vi vår relation med att gräla. Verkligen gräla! Vi var hos mig, på efterfest och vi grälade så brutalt att han till slut reste sig och gick. Vi grälade om politik. Såklart, vad annat kan mana fram så heta känslor?!? ;-) Minns att jag tänkte att, "jaha, det var ju synd, men jaja ... var ju dömt att misslyckas ändå." Fortsatte sedan den politiska diskussionen med kvarvarande, fast väldigt mycket lugnare, eftersom våra åsikter var lite mer likartade. Någon timme senare ringer det plötsligt på dörren och där står han igen och efter bara en fråga, följer jag med honom till "världens ände", "the place of hell" (ett ställe jag bott på och aaaavskydde). :-o Vi hade alltså aldrig setts innan den här kvällen, grälat som FAN i någon timme och sen följer jag med karln hem, utan att blinka ens, hahaha.
Ja, så har vår relation i stort sett sedan fortsatt. Ömsom himmel, ömsom något som i alla fall emellanåt liknar ... ett helvete. :-O Upp och ned, ned och upp, om och om igen och vi har försökt göra slut på plågan ett par gånger, men uppenbarligen kan vi inte slita oss isär ändå, när allt kommer omkring. Och faktum är, (hur svårt det än kan tänkas må vara för en utomstående att förstå) så är de här dagarna av unik närhet, samhörighet så otroligt sköna och positivitetsintensiva, att de alltså hittills uppvägt för de "andra dagarna". Ingen kan säga annat än att vi verkligen KÄNNER för varann i alla fall! ;-)
Så, igen, Särbon och jag har precis haft ett par dagar då vi varit sådär unikt supernära och skönt avväpnade. :-)
Och dagarna de går ...
Har ingen inspiration till att skriva här just nu, vilket kanske märks? ... Det är lite (MYCKET) för mycket negativitet och irritation inom mig för att jag ska ha lust att delge något alls. Varken vill eller orkar ta upp det som stör mig, eller skriva om något helt annat, bara för skrivandets skull.
Så jag nöjer mig just nu med att lägga in en tragikomisk bild jag hittade i FB. Har ju ett uns av hypokondri i mitt väsen (vilket är lätt att få, när kroppens funktioner är så påverkade av ångest som de är hos mig! ...) och därför tycker jag denna bild passar mig bra! ;-)
Så jag nöjer mig just nu med att lägga in en tragikomisk bild jag hittade i FB. Har ju ett uns av hypokondri i mitt väsen (vilket är lätt att få, när kroppens funktioner är så påverkade av ångest som de är hos mig! ...) och därför tycker jag denna bild passar mig bra! ;-)
Moa Lignell och lite mig själv ...
Har hur mycket galla som helst inom mig som jag egentligen skulle vilja spy ut, men jag har samtidigt ingen energi till det, (tur för er som eventuellt läser här, va?! ;-)), så jag nöjer mig med att lägga in Idol-Moa, då hon framför sin egen låt "When I held ya":
Det var förövrigt svårt att hitta ett klipp av låten. Detta är vad man får upp vid en klickning på de allra flesta klippen av henne:
Videoklippet är inte längre tillgängligt på grund av ett upphovsrättsanspråk från TV4.
Uppdaterat!
Lägger texten till låten här, för den som eventuellt inte hör vad hon sjunger. ;-)
--------------------------------------------------------------------------------
When I held Ya/Moa Lignell
I can't afford this art
Still I am responsible If it will fall apart
Believe me, I don't want to go
You won't believe it's true
When I tell you 'bout my feelings, and what you're supposed to do
I'm sorry, but I don't want to go
But baby, I tell ya
My heart is freaking out when I held ya
Even in the best of days
Love will be hard and hearts will be faking
Baby, you're glistening
I see it in your eyes that you're listening
Do you even understand
I have to let go of your hand
I have to let go of your hand
And then you believe in me
Took me by my hand and told me that I made you free
I need you, I need you to know
As always I just can't cry
I don't know the answer, but I've always wondered why
today, I know, today
Couse baby, I tell ya
My heart is freaking out when I held ya
Even in the best of days
Love will be hard and hearts will be faking
Baby, you're glistening
I see it in your eyes that you're listening
Do you even understand
I have to let go of your hand
I have to let go
I would like to believe you were right
And if I told you, Would you go there tonight
Couse baby, I tell ya
My heart is freaking out when I held ya
Even in the best of days
Love will be hard and hearts will be faking
Baby, you're glistening
I see it in your eyes that you're listening
Do you even understand
I have to let go of your hand
Couse baby, I tell ya
My heart is freaking out when I held ya
Even in the best of days
Love will be hard and hearts will be faking
Baby, you're glistening
I see it in your eyes that you're listening
Do you even understand
I have to let go of your hand
I have to let go of your hand
I have to let go of your hand, yeah
I can't afford this art
Still I am responsible If it will fall apart
Believe me, I don't want to go
--------------------------------------------------------------------------------
När sonen och jag nyss lyssnade igenom låten IGEN, upptäckte vi båda att introt till Moas låt påminner mycket om introt till en av mina egna låtar - nämligen Wish. Om någon orkar lyssna på den, trots urusel ljudkvalité och inspelad på en tagning på en tvåkanalig kasettbandspelare (med andra ord inte så seriöst gjort...), så lägger jag den här som ljudfil. Skriven och inspelad av mig, hemma i vardagsrummet i slutet av 90-talet.
Wish/Tette Merio
Det var förövrigt svårt att hitta ett klipp av låten. Detta är vad man får upp vid en klickning på de allra flesta klippen av henne:
Videoklippet är inte längre tillgängligt på grund av ett upphovsrättsanspråk från TV4.
Uppdaterat!
Lägger texten till låten här, för den som eventuellt inte hör vad hon sjunger. ;-)
--------------------------------------------------------------------------------
When I held Ya/Moa Lignell
I can't afford this art
Still I am responsible If it will fall apart
Believe me, I don't want to go
You won't believe it's true
When I tell you 'bout my feelings, and what you're supposed to do
I'm sorry, but I don't want to go
But baby, I tell ya
My heart is freaking out when I held ya
Even in the best of days
Love will be hard and hearts will be faking
Baby, you're glistening
I see it in your eyes that you're listening
Do you even understand
I have to let go of your hand
I have to let go of your hand
And then you believe in me
Took me by my hand and told me that I made you free
I need you, I need you to know
As always I just can't cry
I don't know the answer, but I've always wondered why
today, I know, today
Couse baby, I tell ya
My heart is freaking out when I held ya
Even in the best of days
Love will be hard and hearts will be faking
Baby, you're glistening
I see it in your eyes that you're listening
Do you even understand
I have to let go of your hand
I have to let go
I would like to believe you were right
And if I told you, Would you go there tonight
Couse baby, I tell ya
My heart is freaking out when I held ya
Even in the best of days
Love will be hard and hearts will be faking
Baby, you're glistening
I see it in your eyes that you're listening
Do you even understand
I have to let go of your hand
Couse baby, I tell ya
My heart is freaking out when I held ya
Even in the best of days
Love will be hard and hearts will be faking
Baby, you're glistening
I see it in your eyes that you're listening
Do you even understand
I have to let go of your hand
I have to let go of your hand
I have to let go of your hand, yeah
I can't afford this art
Still I am responsible If it will fall apart
Believe me, I don't want to go
--------------------------------------------------------------------------------
När sonen och jag nyss lyssnade igenom låten IGEN, upptäckte vi båda att introt till Moas låt påminner mycket om introt till en av mina egna låtar - nämligen Wish. Om någon orkar lyssna på den, trots urusel ljudkvalité och inspelad på en tagning på en tvåkanalig kasettbandspelare (med andra ord inte så seriöst gjort...), så lägger jag den här som ljudfil. Skriven och inspelad av mig, hemma i vardagsrummet i slutet av 90-talet.
Wish/Tette Merio
Samtal med gyn och mens
Var uppe med tuppen idag (efter bara några timmars sömn, nattuggla som jag är ...), för att ta emot ett inbokat samtal från gynekologen jag nyligen besökte. Cellproverna var bra! Tack för det! Klimakterieproverna visade att jag "bara" är förklimakterisk. Likförbannat har jag inte haft mens sedan i augusti. :-o Trodde ju att jag fick den förra torsdagen, men det kom bara några droppar och sen försvann det igen.
Fick mens när jag var blott 10 år gammal. Minns det som igår. Det var på sommarlovet och familjen var i Hangö, Finland. Jag var i full färd med att spela vollyboll med min bror, min kompis och hennes bror. Plötsligt kändes det varmt i trosorna. Som om jag kissat på mig. Sprang till utedasset och fick då se att trosorna var fyllda med någon brunaktig sörja. Blev liiiivrädd - var säker på att jag fått någon sjukdom där jag inte kunde styra mitt bajsande. :-o
Ropade på min kompis, som sprang och hämtade mamma, som var och fikade hos grannarna. Hörde genom skogen hur hon skreeeek högt och tydligt - "Iris kom, Tette har bajsat på sig." HAHAHA, ja herregud. ;-) Mammas första ord, då hon kom och fick se det mörka blodet (det är väldigt mörkt när man först får sin mens) var "Stackare". Eftersom jag var så pass ung hade mor min ännu inte ens kommit in på samtalet mens. Därför förstod jag alltså ingenting och var inte ett smack förberedd.
Hur som helst - på den tiden var inte bindorna så platta och diskreta som de är numera. Tyckte inte jag kunde sätta ihop benen, med bindpaketet i trosorna. Kände mig som en cowboy, där jag gick med benen långt isär och i en bågform. Skämdes som en hund inför min bror, minns jag. Ville absolut INTE att någon skulle inse att jag hade fått detta hemska, som kallades mens. När jag kom hem efter sommarlovet däremot, sprang jag stolt till en av mina bästisar och berättade om mensen. Det lustiga var att hon hade fått det samtidigt. Vilken lycka.
Jag som kanske 12-åring. Checka in den ojämna klippningen. :-o Är det konstigt att jag bestämde mig för att bli frisör?? hahaha
Sedan min allra första mens har den kommit med exakt 25 dagars mellanrum - ALLTID! Även direkt efter mina förlossningar har mensen kommit exakt som den ska. Inga uppehåll överhuvudtaget. Har alltså kunnat pricka in i almanackan flera år framåt, vilka datum den skulle infinna sig. Helt otroligt regelbunden, med andra ord. Att jag nu senaste året kunnat ha två månaders mellanrum och/eller få mens två gånger per månad, har alltså varit hur skumt som helst för mig. Och nu som sagt - ingen mens sedan i augusti. Och ÄNDÅ säger blodproverna då att jag "bara" är förklimakterisk. :-o
Jag är verkligen inte en pryd människa på något vis, men just när det kommit till mensen, har jag alltid tyckt det varit pinsamt. Pinsamt att handla mensskydd, pinsamt att blöda igenom (vilket jag OFTA gjorde innan jag fick barn och mensen därmed lugnade sig något i både antal blödande dagar och mängd). Har rent av känt mig som den enda kvinnan på jorden som drabbats av detta gissel.
Jag vet inte om det kan ha att göra med min mors (och övriga omgivningen som visste om att jag fått mens så ung) första "stackare"-reaktion, men för säkerhet skull gjorde jag tvärtom när min egen dotter fick mens som 12-åring. Jag gratulerade henne och vi gick ut och åt på restaurang, för att fira hennes intågande i vuxen-kvinno-livet, gällande kroppens funktioner. Och jag vet inte om jag kan ta åt mig äran av det, men faktum är att min dotter aldrig haft samma problematiska syn på sin mens som jag haft, vilket ju är oerhört skönt, när man nu ska leva med skiten under så många år!
Nog om mens/klimakterieprat nu. ;-) Återkommer kanske med ett nytt inlägg lite senare under dagen.
Fick mens när jag var blott 10 år gammal. Minns det som igår. Det var på sommarlovet och familjen var i Hangö, Finland. Jag var i full färd med att spela vollyboll med min bror, min kompis och hennes bror. Plötsligt kändes det varmt i trosorna. Som om jag kissat på mig. Sprang till utedasset och fick då se att trosorna var fyllda med någon brunaktig sörja. Blev liiiivrädd - var säker på att jag fått någon sjukdom där jag inte kunde styra mitt bajsande. :-o
Ropade på min kompis, som sprang och hämtade mamma, som var och fikade hos grannarna. Hörde genom skogen hur hon skreeeek högt och tydligt - "Iris kom, Tette har bajsat på sig." HAHAHA, ja herregud. ;-) Mammas första ord, då hon kom och fick se det mörka blodet (det är väldigt mörkt när man först får sin mens) var "Stackare". Eftersom jag var så pass ung hade mor min ännu inte ens kommit in på samtalet mens. Därför förstod jag alltså ingenting och var inte ett smack förberedd.
Hur som helst - på den tiden var inte bindorna så platta och diskreta som de är numera. Tyckte inte jag kunde sätta ihop benen, med bindpaketet i trosorna. Kände mig som en cowboy, där jag gick med benen långt isär och i en bågform. Skämdes som en hund inför min bror, minns jag. Ville absolut INTE att någon skulle inse att jag hade fått detta hemska, som kallades mens. När jag kom hem efter sommarlovet däremot, sprang jag stolt till en av mina bästisar och berättade om mensen. Det lustiga var att hon hade fått det samtidigt. Vilken lycka.
Jag som kanske 12-åring. Checka in den ojämna klippningen. :-o Är det konstigt att jag bestämde mig för att bli frisör?? hahaha
Sedan min allra första mens har den kommit med exakt 25 dagars mellanrum - ALLTID! Även direkt efter mina förlossningar har mensen kommit exakt som den ska. Inga uppehåll överhuvudtaget. Har alltså kunnat pricka in i almanackan flera år framåt, vilka datum den skulle infinna sig. Helt otroligt regelbunden, med andra ord. Att jag nu senaste året kunnat ha två månaders mellanrum och/eller få mens två gånger per månad, har alltså varit hur skumt som helst för mig. Och nu som sagt - ingen mens sedan i augusti. Och ÄNDÅ säger blodproverna då att jag "bara" är förklimakterisk. :-o
Jag är verkligen inte en pryd människa på något vis, men just när det kommit till mensen, har jag alltid tyckt det varit pinsamt. Pinsamt att handla mensskydd, pinsamt att blöda igenom (vilket jag OFTA gjorde innan jag fick barn och mensen därmed lugnade sig något i både antal blödande dagar och mängd). Har rent av känt mig som den enda kvinnan på jorden som drabbats av detta gissel.
Jag vet inte om det kan ha att göra med min mors (och övriga omgivningen som visste om att jag fått mens så ung) första "stackare"-reaktion, men för säkerhet skull gjorde jag tvärtom när min egen dotter fick mens som 12-åring. Jag gratulerade henne och vi gick ut och åt på restaurang, för att fira hennes intågande i vuxen-kvinno-livet, gällande kroppens funktioner. Och jag vet inte om jag kan ta åt mig äran av det, men faktum är att min dotter aldrig haft samma problematiska syn på sin mens som jag haft, vilket ju är oerhört skönt, när man nu ska leva med skiten under så många år!
Nog om mens/klimakterieprat nu. ;-) Återkommer kanske med ett nytt inlägg lite senare under dagen.
Musik
Har hittat ännu en låt genom True Blood-serien, som jag gillar. Tyvärr hittade jag inget klipp som hade tillräckligt bra ljudkvalité med sångerskan till låten (Patty Griffin), så ni får hålla till godo med den här videon till.
TV-babbel
De elektriska stötarna i skallen fortsätter. Var tvungen att sätta mig i soffan och fixera blicken på TV:n ett par timmar, för att på så vis slippa dem en smula.
Jag är ingen TV-människa alls egentligen. Normalt sätter jag inte ens på TV:n, utan tittar bara någon enstaka gång, om någon annan satt på den. Skulle lugnt kunna leva utan den apparaten! Men när den nu finns så kan man ju nyttja den och det gör jag i höst mycket mer än vanligt.
Det jag ser så gott som varje avsnitt av är:
True talent
Går fem dagar i veckan. Min favorit är Dimitri, även om jag tycker att lilla Sofia har den bästa rösten. Två andra favoriter till mig var Sara och Fred, vilka båda blivit utröstade.
Varför Emelie är kvar i tävlingen övergår mitt förstånd. Hennes röst är i mina öron helt medioker. Ogillar dessutom starkt hennes genre - musikalmusik. Överhuvudtaget har jag jävligt svårt för skolade röster. De blir opersonliga, låter konstlade och besitter ingenting av det JAG vill ha av en röst.
Ensam mamma söker
(Som numera även innefattar en ensam pappa)
Vet inte riktigt varför jag tittar på skiten, men det är något absurt över det hela, som tilltalar mig. Dessutom är jag så fascinerad över speakerns röst. Det låter som hon storler när hon pratar. Nästan skrattar fram orden.
Tycker inte så mycket kring personerna som är med den här omgången, så jag hoppar över vidare kommentarer här.
Anno 1790
En kriminalstory med avslutande avsnitt. Tittar mest på den för att jag älskar "kostymserier/filmer". Älskar det rent bildmässigt alltså! Tycker dock att en hel del skådisar i den här serien låter som de läser innantill, vilket stör mig. På samma vis som skolade sångröster.
Downton Abbey
En släktkrönika och även det en "kostymserie" jag ser, främst för bildspråkets skull.
Bonde söker fru
Samma här som med Ensam mamma ... tittar mest för att det är lite absurt alltihop. ;-)
Bron
Svensk-dansk kriminalserie med fascinerande, spridda karaktärer.
True Blood
Vampyrserien som Alexander Skarsgård är med i. Älskar vuxensagor och jag ser det här som en sådan. Tilltalas av passionen som finns hos vampyrer, om man ska tro på sagorna. ;-)
Idol
Är inte riktigt lika intresserad av Idol den här säsongen. Beroende på att ALLA är barn och känslan därför lite blir som att bli inkastad i en ungdomsgård. Tycker dock att Molly är överlägset bäst. Skulle helt klart kunna tänka mig en skiva med henne! Jag hoppas innerligt att hon vinner, annars är det fanimig skandal!
Så mycket bättre
Nya säsongen har ju precis börjat, men jag kommer förmodligen att se varje avsnitt. Gillar konceptet mycket!
Program jag ser lite nu och då, när andan faller på. Oftast på webTV:
Merlin
Även det en "vuxensaga", som dessutom innefattar det bildmässigt vackra från "kostymfilms"genren.
Sommarpratarna
Intressant upplägg, där man kommer de medverkande lite mer in på djupet. Inbillar jag mig i alla fall. Hur som helst är det en väldigt avslappnad och okonstlad känsla i programmet, vilket jag gillar.
Skavlan
Tittar mest om det är någon extra intressant person med.
--------------------------------------------------------------------------------
Ja, det var nog i stort sett allt. I alla fall allt som är av återkommande art. Spännande va?!? Vad tittar ni på? :-)
Jag är ingen TV-människa alls egentligen. Normalt sätter jag inte ens på TV:n, utan tittar bara någon enstaka gång, om någon annan satt på den. Skulle lugnt kunna leva utan den apparaten! Men när den nu finns så kan man ju nyttja den och det gör jag i höst mycket mer än vanligt.
Det jag ser så gott som varje avsnitt av är:
True talent
Går fem dagar i veckan. Min favorit är Dimitri, även om jag tycker att lilla Sofia har den bästa rösten. Två andra favoriter till mig var Sara och Fred, vilka båda blivit utröstade.
Varför Emelie är kvar i tävlingen övergår mitt förstånd. Hennes röst är i mina öron helt medioker. Ogillar dessutom starkt hennes genre - musikalmusik. Överhuvudtaget har jag jävligt svårt för skolade röster. De blir opersonliga, låter konstlade och besitter ingenting av det JAG vill ha av en röst.
Ensam mamma söker
(Som numera även innefattar en ensam pappa)
Vet inte riktigt varför jag tittar på skiten, men det är något absurt över det hela, som tilltalar mig. Dessutom är jag så fascinerad över speakerns röst. Det låter som hon storler när hon pratar. Nästan skrattar fram orden.
Tycker inte så mycket kring personerna som är med den här omgången, så jag hoppar över vidare kommentarer här.
Anno 1790
En kriminalstory med avslutande avsnitt. Tittar mest på den för att jag älskar "kostymserier/filmer". Älskar det rent bildmässigt alltså! Tycker dock att en hel del skådisar i den här serien låter som de läser innantill, vilket stör mig. På samma vis som skolade sångröster.
Downton Abbey
En släktkrönika och även det en "kostymserie" jag ser, främst för bildspråkets skull.
Bonde söker fru
Samma här som med Ensam mamma ... tittar mest för att det är lite absurt alltihop. ;-)
Bron
Svensk-dansk kriminalserie med fascinerande, spridda karaktärer.
True Blood
Vampyrserien som Alexander Skarsgård är med i. Älskar vuxensagor och jag ser det här som en sådan. Tilltalas av passionen som finns hos vampyrer, om man ska tro på sagorna. ;-)
Idol
Är inte riktigt lika intresserad av Idol den här säsongen. Beroende på att ALLA är barn och känslan därför lite blir som att bli inkastad i en ungdomsgård. Tycker dock att Molly är överlägset bäst. Skulle helt klart kunna tänka mig en skiva med henne! Jag hoppas innerligt att hon vinner, annars är det fanimig skandal!
Så mycket bättre
Nya säsongen har ju precis börjat, men jag kommer förmodligen att se varje avsnitt. Gillar konceptet mycket!
Program jag ser lite nu och då, när andan faller på. Oftast på webTV:
Merlin
Även det en "vuxensaga", som dessutom innefattar det bildmässigt vackra från "kostymfilms"genren.
Sommarpratarna
Intressant upplägg, där man kommer de medverkande lite mer in på djupet. Inbillar jag mig i alla fall. Hur som helst är det en väldigt avslappnad och okonstlad känsla i programmet, vilket jag gillar.
Skavlan
Tittar mest om det är någon extra intressant person med.
--------------------------------------------------------------------------------
Ja, det var nog i stort sett allt. I alla fall allt som är av återkommande art. Spännande va?!? Vad tittar ni på? :-)
Utsättningssymptom
Hugaligen, håller som bäst på att trappa ned den antidepressiva jag ätit i knappt ett år nu. Under det året har jag gått upp 32 !!! kilo!! :-o Dvs. så var det senast jag vägde mig - vilket är ett tag sen nu och med tanke på hur jävla otymplig jag känner mig och det faktum att jag inte kan ha mina kläder längre, så antar jag att det har blivit ännu fler kilon sedan dess. :-( Enerverande!!
Har i perioder, sedan -92, brukat antidepressiva och gått upp MASSOR av samtliga sorter. Något med/i dem gör tydligen att min ämnesomsättning fullständigt stagnerar?!? Kanske är det bara så "enkelt" som att kroppen är så van att gå på panikattacks-högvarv jämt och ständigt, att det lugn som medicinen för med sig helt enkelt då ger mig övervikten?
Cymbalta heter medicinen jag trappar ned nu och den fick jag börja med för att INTE gå upp i vikt, hahaha. Skrattretande ju! :-o ;-) Nu har i alla fall både psykläkaren och den hjärtläkare jag träffade förra veckan talat om för mig att jag måste gå ned i vikt och då finns inget annat alternativ än att plocka bort medicinen. Men ...
Eftersom jag inte alls fungerar utan medicin (har panikattacker DYGNET RUNT utan!) så måste jag hålla kvar en tredjedel av Cymbaltan och till den ska jag få testa ÄNNU EN variant antidepressiv (som inte ska ge viktökning ... men det skulle inte Cymbaltan som sagt heller ... hm). HATAR mediciner egentligen! Verkligen avskyr dem! Men vad fan ska jag göra då? ... :-/
Idag är det dag två med Cymbaltan på den lägre dosen jag sen ska ligga kvar på och OJ vad mysko jag känner mig! Ett av symptomen - det jobbigaste just nu - är att varje gång jag rör ögonen minsta lilla så blir det som en elektrisk stöt i huvudet, som liksom draaaar som någon slags "gupp" genom kroppen. Apkonstig känsla som inte liknar något annat. Det är som en liten, snabb kortslutning i skallen nästan. Otäckt! Hade likadant, minns jag, när jag trappade ut Zoloften. Minns dock inte att det var såååå jobbigt och svårt som den här gången, men det kanske det var.
Och till det så känner jag av försymptomet till panikattacker titt som tätt. En iiiisande känsla som får mig att känna mig svag, svimfärdig och overklig. Har man inte haft panikångest så förstår man inte den känslan, för den liknar inte heller något annat.
Meningen är att jag på fredag ska börja ta även den andra medicinen (Voxra) och förhoppningsvis ger den, tillsammans med den låga Cymbaltadosen, tillräckligt "skydd" mot ångesten och samtidigt viktminskning. Tvivlar ju, men jag har ju inget annat val än att försöka i alla fall. Fungerar inte det vet jag inte vad jag ska göra faktiskt?!? En positiv sak med Voxran är att den innehåller samma substans som anti-rök-pillret Zyban. Kanske det då kan föra med sig att jag äntligen förmår sluta röka och det utan att gå upp ännu mer av just det? Vore ju underbart!
Har i perioder, sedan -92, brukat antidepressiva och gått upp MASSOR av samtliga sorter. Något med/i dem gör tydligen att min ämnesomsättning fullständigt stagnerar?!? Kanske är det bara så "enkelt" som att kroppen är så van att gå på panikattacks-högvarv jämt och ständigt, att det lugn som medicinen för med sig helt enkelt då ger mig övervikten?
Cymbalta heter medicinen jag trappar ned nu och den fick jag börja med för att INTE gå upp i vikt, hahaha. Skrattretande ju! :-o ;-) Nu har i alla fall både psykläkaren och den hjärtläkare jag träffade förra veckan talat om för mig att jag måste gå ned i vikt och då finns inget annat alternativ än att plocka bort medicinen. Men ...
Eftersom jag inte alls fungerar utan medicin (har panikattacker DYGNET RUNT utan!) så måste jag hålla kvar en tredjedel av Cymbaltan och till den ska jag få testa ÄNNU EN variant antidepressiv (som inte ska ge viktökning ... men det skulle inte Cymbaltan som sagt heller ... hm). HATAR mediciner egentligen! Verkligen avskyr dem! Men vad fan ska jag göra då? ... :-/
Idag är det dag två med Cymbaltan på den lägre dosen jag sen ska ligga kvar på och OJ vad mysko jag känner mig! Ett av symptomen - det jobbigaste just nu - är att varje gång jag rör ögonen minsta lilla så blir det som en elektrisk stöt i huvudet, som liksom draaaar som någon slags "gupp" genom kroppen. Apkonstig känsla som inte liknar något annat. Det är som en liten, snabb kortslutning i skallen nästan. Otäckt! Hade likadant, minns jag, när jag trappade ut Zoloften. Minns dock inte att det var såååå jobbigt och svårt som den här gången, men det kanske det var.
Och till det så känner jag av försymptomet till panikattacker titt som tätt. En iiiisande känsla som får mig att känna mig svag, svimfärdig och overklig. Har man inte haft panikångest så förstår man inte den känslan, för den liknar inte heller något annat.
Meningen är att jag på fredag ska börja ta även den andra medicinen (Voxra) och förhoppningsvis ger den, tillsammans med den låga Cymbaltadosen, tillräckligt "skydd" mot ångesten och samtidigt viktminskning. Tvivlar ju, men jag har ju inget annat val än att försöka i alla fall. Fungerar inte det vet jag inte vad jag ska göra faktiskt?!? En positiv sak med Voxran är att den innehåller samma substans som anti-rök-pillret Zyban. Kanske det då kan föra med sig att jag äntligen förmår sluta röka och det utan att gå upp ännu mer av just det? Vore ju underbart!
Utökar låtlistan lite
Trots att jag har jordens hosta och ont i halsen så kunde jag inte hålla mig nu från att slita fram gitarren och sjunga lite. Eventuellt ska jag trubadura med min gamla spelpartner Lena i slutet av november och jag börjar bli rätt trött på min vanliga reportuar, så jag försöker nu hitta nya låtar jag vill spela.
Förutom "Bad Things" som jag ju redan tog ut och lärde mig för ett litet tag sedan, så har jag nu även tagit ut två andra låtar. Lägger min version av "Bad Things" (Jace Everetts ledmotiv till serien True Blood) här en gång till förresten, ifall någon missade den sist. ;-) OBS! Inspelat i mitt kök via mobilen! ;-)
Den andra låten är "Gone gone gone", av/med Robert Plant/Alison Krauss:
Tror att den kan passa bra för mig och Lena att göra en duett av och naturligtvis får då jag vara mansrösten! ;-)
Tredje låten är även det en Jace Everettlåt. Nämligen "I gotta have it". Blir en bra utmaning åt Lena också, eftersom hon spelar munspel! :-) Hittade bara ett klipp av rätt usel kvalité med den låten, men lägger den här ändå. (OT måste jag ju säga att Jace är en riktig goding i mina ögon! Liiite väl ung kanske, men å andra sidan har jag faktiskt bott ihop med en man som bara är ett år äldre än honom. ;-))
När jag tar ut/repar in nya låtar så kör jag dem om och om igen i dagar, tills de sitter där de ska. Antar att grannarna spyr efter ett tag, för att inte tala om familjemedlemmarna. Fast ... bortsett från särbon, så är ju mina ungar vana vid det. Förövrigt gör sonen min likadant när han repar in nya låtar, så vi pinar så att säga varann, haha. ;-)
Men fyyy vad ont i halsen jag har nu, känner jag. Och i luftrören. Det var nog ingen bra idé ändå, att sätta igång och sjunga nu, men vad fan ... längtar ju efter det samtidigt. Har nog inte sjungit så lite i hela mitt liv, som jag gjort senaste typ tre åren. Finns lite olika orsaker till att jag låtit bli, men en av dessa är att jag helt enkelt inte känt att jag orkar/kan och då har jag heller inte haft så stor lust som jag brukar. Hoppas det blir ändring på det!
Förutom "Bad Things" som jag ju redan tog ut och lärde mig för ett litet tag sedan, så har jag nu även tagit ut två andra låtar. Lägger min version av "Bad Things" (Jace Everetts ledmotiv till serien True Blood) här en gång till förresten, ifall någon missade den sist. ;-) OBS! Inspelat i mitt kök via mobilen! ;-)
Den andra låten är "Gone gone gone", av/med Robert Plant/Alison Krauss:
Tror att den kan passa bra för mig och Lena att göra en duett av och naturligtvis får då jag vara mansrösten! ;-)
Tredje låten är även det en Jace Everettlåt. Nämligen "I gotta have it". Blir en bra utmaning åt Lena också, eftersom hon spelar munspel! :-) Hittade bara ett klipp av rätt usel kvalité med den låten, men lägger den här ändå. (OT måste jag ju säga att Jace är en riktig goding i mina ögon! Liiite väl ung kanske, men å andra sidan har jag faktiskt bott ihop med en man som bara är ett år äldre än honom. ;-))
När jag tar ut/repar in nya låtar så kör jag dem om och om igen i dagar, tills de sitter där de ska. Antar att grannarna spyr efter ett tag, för att inte tala om familjemedlemmarna. Fast ... bortsett från särbon, så är ju mina ungar vana vid det. Förövrigt gör sonen min likadant när han repar in nya låtar, så vi pinar så att säga varann, haha. ;-)
Men fyyy vad ont i halsen jag har nu, känner jag. Och i luftrören. Det var nog ingen bra idé ändå, att sätta igång och sjunga nu, men vad fan ... längtar ju efter det samtidigt. Har nog inte sjungit så lite i hela mitt liv, som jag gjort senaste typ tre åren. Finns lite olika orsaker till att jag låtit bli, men en av dessa är att jag helt enkelt inte känt att jag orkar/kan och då har jag heller inte haft så stor lust som jag brukar. Hoppas det blir ändring på det!
Ny design och Twittersnurr
Som ni kanske ser så har jag försökt fräscha upp sidan lite. Göra den en smuuuula ljusare. Helheten av hemsidan alltså! För er som eventuellt kommit in via min blogg och inte ser helheten, så rekommenderar jag er att ni genast går HIT!)
Och jadå, jag vet att jag är omodern som inte använder mig av en nutida bloggdesign, men jag tycker inte det är snyggt! Nix! Vill inte ha en scroller (som inte ens går att designa efter eget tycke och smak) längst till höger i sidan, där man ska behöva scrolla hela jävla alltet. Jag vill ha själva designen fixerad och som en ombonad ram runt delsidorna! Har testat ett antal gånger att uppgradera (fast jag ser det nog mer som NEDgradera, hehe) mig med en mer modern sida men näe - gillar dem inte - hur jag än försöker.
Tycker jag är duktig ändå, som numera bakat in en blogg i sidan! ;-) Det får räcka som modernisering för min del. Kanske ändrar jag mig någongång? Den som lever får se.
Har även registrerat mig hos Twitter, men om sanningen ska fram fattar jag inte riktigt vad twittern ska vara bra för? Egentligen? Har förmodligen missat någon viktig aspekt av användandets förträfflighet? Har sökt lite bland andra Twittrare och grupper för att på så vis få diskussionspartners men inte ens det lyckas jag riktigt med. :-o Jaja ... får väl försöka sätta mig in i det helt enkelt, innan jag dizzar det igen! ;-)
Sonen är hämtad från sin far och vi passade på att storhandla på vägen hem. Han gillar att följa med i mataffärer, så vi brukar storhandla ihop varje gång jag hämtar honom faktiskt. Rätt mysig liten ritual, där kommande veckas middagar samtidigt också planeras en smula på kuppen. Jag är inte så mycket för planerande, om jag ska vara ärlig. Får snudd på panik av att planera något överhuvudtaget. Det stressar mig som fan! Vill försöka ta dagarna som de kommer, i så stor utsträckning som är möjligt. Så har jag alltid varit.
Sonen, särbon och jycken sover redan. Kanske skulle försöka göra detsamma? ...
Och jadå, jag vet att jag är omodern som inte använder mig av en nutida bloggdesign, men jag tycker inte det är snyggt! Nix! Vill inte ha en scroller (som inte ens går att designa efter eget tycke och smak) längst till höger i sidan, där man ska behöva scrolla hela jävla alltet. Jag vill ha själva designen fixerad och som en ombonad ram runt delsidorna! Har testat ett antal gånger att uppgradera (fast jag ser det nog mer som NEDgradera, hehe) mig med en mer modern sida men näe - gillar dem inte - hur jag än försöker.
Tycker jag är duktig ändå, som numera bakat in en blogg i sidan! ;-) Det får räcka som modernisering för min del. Kanske ändrar jag mig någongång? Den som lever får se.
Har även registrerat mig hos Twitter, men om sanningen ska fram fattar jag inte riktigt vad twittern ska vara bra för? Egentligen? Har förmodligen missat någon viktig aspekt av användandets förträfflighet? Har sökt lite bland andra Twittrare och grupper för att på så vis få diskussionspartners men inte ens det lyckas jag riktigt med. :-o Jaja ... får väl försöka sätta mig in i det helt enkelt, innan jag dizzar det igen! ;-)
Sonen är hämtad från sin far och vi passade på att storhandla på vägen hem. Han gillar att följa med i mataffärer, så vi brukar storhandla ihop varje gång jag hämtar honom faktiskt. Rätt mysig liten ritual, där kommande veckas middagar samtidigt också planeras en smula på kuppen. Jag är inte så mycket för planerande, om jag ska vara ärlig. Får snudd på panik av att planera något överhuvudtaget. Det stressar mig som fan! Vill försöka ta dagarna som de kommer, i så stor utsträckning som är möjligt. Så har jag alltid varit.
Sonen, särbon och jycken sover redan. Kanske skulle försöka göra detsamma? ...
