Samtal med gyn och mens
Fick mens när jag var blott 10 år gammal. Minns det som igår. Det var på sommarlovet och familjen var i Hangö, Finland. Jag var i full färd med att spela vollyboll med min bror, min kompis och hennes bror. Plötsligt kändes det varmt i trosorna. Som om jag kissat på mig. Sprang till utedasset och fick då se att trosorna var fyllda med någon brunaktig sörja. Blev liiiivrädd - var säker på att jag fått någon sjukdom där jag inte kunde styra mitt bajsande. :-o
Ropade på min kompis, som sprang och hämtade mamma, som var och fikade hos grannarna. Hörde genom skogen hur hon skreeeek högt och tydligt - "Iris kom, Tette har bajsat på sig." HAHAHA, ja herregud. ;-) Mammas första ord, då hon kom och fick se det mörka blodet (det är väldigt mörkt när man först får sin mens) var "Stackare". Eftersom jag var så pass ung hade mor min ännu inte ens kommit in på samtalet mens. Därför förstod jag alltså ingenting och var inte ett smack förberedd.
Hur som helst - på den tiden var inte bindorna så platta och diskreta som de är numera. Tyckte inte jag kunde sätta ihop benen, med bindpaketet i trosorna. Kände mig som en cowboy, där jag gick med benen långt isär och i en bågform. Skämdes som en hund inför min bror, minns jag. Ville absolut INTE att någon skulle inse att jag hade fått detta hemska, som kallades mens. När jag kom hem efter sommarlovet däremot, sprang jag stolt till en av mina bästisar och berättade om mensen. Det lustiga var att hon hade fått det samtidigt. Vilken lycka.
Jag som kanske 12-åring. Checka in den ojämna klippningen. :-o Är det konstigt att jag bestämde mig för att bli frisör?? hahaha
Sedan min allra första mens har den kommit med exakt 25 dagars mellanrum - ALLTID! Även direkt efter mina förlossningar har mensen kommit exakt som den ska. Inga uppehåll överhuvudtaget. Har alltså kunnat pricka in i almanackan flera år framåt, vilka datum den skulle infinna sig. Helt otroligt regelbunden, med andra ord. Att jag nu senaste året kunnat ha två månaders mellanrum och/eller få mens två gånger per månad, har alltså varit hur skumt som helst för mig. Och nu som sagt - ingen mens sedan i augusti. Och ÄNDÅ säger blodproverna då att jag "bara" är förklimakterisk. :-o
Jag är verkligen inte en pryd människa på något vis, men just när det kommit till mensen, har jag alltid tyckt det varit pinsamt. Pinsamt att handla mensskydd, pinsamt att blöda igenom (vilket jag OFTA gjorde innan jag fick barn och mensen därmed lugnade sig något i både antal blödande dagar och mängd). Har rent av känt mig som den enda kvinnan på jorden som drabbats av detta gissel.
Jag vet inte om det kan ha att göra med min mors (och övriga omgivningen som visste om att jag fått mens så ung) första "stackare"-reaktion, men för säkerhet skull gjorde jag tvärtom när min egen dotter fick mens som 12-åring. Jag gratulerade henne och vi gick ut och åt på restaurang, för att fira hennes intågande i vuxen-kvinno-livet, gällande kroppens funktioner. Och jag vet inte om jag kan ta åt mig äran av det, men faktum är att min dotter aldrig haft samma problematiska syn på sin mens som jag haft, vilket ju är oerhört skönt, när man nu ska leva med skiten under så många år!
Nog om mens/klimakterieprat nu. ;-) Återkommer kanske med ett nytt inlägg lite senare under dagen.
Ja, jag kommer också ihåg det som igår när jag fick mens... =/
Det var INGEN som hade pratat med mig heller om det, jag blev livrädd när jag fick mens första gången, jag trodde jag skulle dö.
Jag har också gjort det till nåt självklart här hemma, även för mina söner. Jag har aldrig hymlat eller smygit om det.
Men lik förbaskat har dotter problem med att gå och köpa bindor och tamponger. Hon tycker det är genant och pinsamt (då har hon ändå passerat 20 år).
Iofs tycker ju vissa att det är pinsamt att köpa toapapper också :O
Kram
Hej! usch ja den där mensen,,jobbigt!!
Tack för kommentaren! Ja inte går det göra sig till för djuren :)
Har du något husdjur nu?
Själv har jag alltid haft katter,,samt 4 schäfrar inte samtidigt dock, varav en långhårig. Idag inga hundar orken finns inte..Men oj vad jag saknar hundtiden!
För övrigt så kan jag bara tänka mig en hundras och det är just schäfer!!Därför bara katt nu då!
Ha nu en underbar helg och skäm bort dig och dina kära...Många kramar////Maggan
Kajsa - Oj, du var mer dramatisk än mig då, som trodde du skulle dö. Jag trodde ju bara jag bajsat på mig, hehe. ;-)
Toapapper har jag inga problem med däremot, men jag känner till en som köper hushållspapper och sen skär dem i två delar, för att slippa dasspappershandeln. :-o Verkar jobbigt.
Bra att du också försökt avdramatisera och normalisera det här med mens så gott du kunnat. Kanske hade din dotter tyckt det varit ännu värre om du inte gjort så?! ;-)
Kram!/Tette.
Maggan - Min särbo har hund, som jag då får ta del av. Hon är en schabrador som ser exakt ut som en svart schäfer. Även till lynnet är hon som en schäfer, känner igen mycket från min forna schäfertik i henne.
Min favoritras är också schäfer, (har även haft blandraser och en norfolkterrier), men tyvärr verkar det inte finnas så många fysiskt friska exemplar kvar. Oavsett om de har höftröntgas ua så verkar så gott som samtliga ändå få stora problem som äldre. Trist att de ska vara så sönderavlade.
Innan jag fick sonen, dvs fram till för 20 år sedan, hade jag alltid katter. Ansåg mig själv vara en kattmänniska och tyckte ärligt talat då inte ens om hundar. Sonen visade sig snabbt vara hyperallergisk mot katter, så jag fick, med stor sorg i hjärtat, omplacera dem jag hade. Min dåvarande man hade vuxit upp med hundar och eftersom sonen däremot tålde dem och jag inte kunde tänka mig ett liv utan djur, så skaffade vi alltså hund istället och det har jag haft sedan dess. Så numera har jag nog blivit mer hund än kattmänniska. ;-)
Kramar tillbaka!/Tette.
