Lite försök till positivitet då ...
Väldigt nykära- augusti-08.
Särbon och jag har precis haft ett par dagar då vi varit sådär unikt supernära och skönt avväpnade. Vi ÄR båda dominanta och vana att folk gör som vi säger. Vi ÄR båda hetlevrade och känslostyrda till max. Vi ÄR båda av sådan sort som tar plats i sociala sammanhang (på gott och ont). Och vi ÄR också båda känsliga och lättstötta. Med andra ord - vi ÄR i mångt och mycket väldigt lika, men på andra vis varandras totala motsatser. I vilket fall som helst är det väldigt sällan vi är särdeles neutrala och nollställda. Och det i sig ÄR ju jävligt energikrävande, men ger också väldigt mycket i de stunder vi gnistrar. Blixtrar vi så är det å andra sidan helt åt fanders "för mycket", helt enkelt ...
Även här i aug -08.
Om någon missat det, så inledde vi vår relation med att gräla. Verkligen gräla! Vi var hos mig, på efterfest och vi grälade så brutalt att han till slut reste sig och gick. Vi grälade om politik. Såklart, vad annat kan mana fram så heta känslor?!? ;-) Minns att jag tänkte att, "jaha, det var ju synd, men jaja ... var ju dömt att misslyckas ändå." Fortsatte sedan den politiska diskussionen med kvarvarande, fast väldigt mycket lugnare, eftersom våra åsikter var lite mer likartade. Någon timme senare ringer det plötsligt på dörren och där står han igen och efter bara en fråga, följer jag med honom till "världens ände", "the place of hell" (ett ställe jag bott på och aaaavskydde). :-o Vi hade alltså aldrig setts innan den här kvällen, grälat som FAN i någon timme och sen följer jag med karln hem, utan att blinka ens, hahaha.
Ja, så har vår relation i stort sett sedan fortsatt. Ömsom himmel, ömsom något som i alla fall emellanåt liknar ... ett helvete. :-O Upp och ned, ned och upp, om och om igen och vi har försökt göra slut på plågan ett par gånger, men uppenbarligen kan vi inte slita oss isär ändå, när allt kommer omkring. Och faktum är, (hur svårt det än kan tänkas må vara för en utomstående att förstå) så är de här dagarna av unik närhet, samhörighet så otroligt sköna och positivitetsintensiva, att de alltså hittills uppvägt för de "andra dagarna". Ingen kan säga annat än att vi verkligen KÄNNER för varann i alla fall! ;-)
Så, igen, Särbon och jag har precis haft ett par dagar då vi varit sådär unikt supernära och skönt avväpnade. :-)
Och även om ni nu grälar så är ni ett jävligt vackert par.
Hehe, jamen det var ju bra - Tack Nina! ;-)/Tette.
Kärlek på er ♥♥♥
Säkert jobbigt för er båda, men säkert värt det trots allt :))
Har en nära i familjen som verkar uppleva samma sak som ni...och jag kan säga att det är jobbigt för anhöriga,,också!!
Ha det bäst kramar//Maggan
Tack Maggan och ja, jo, jag vet också att det kan fresta på även de anhöriga, som ibland då varken vet ut eller in angående relationen. :-o ;-)
Kramar tillbaka!/Tette.
Först vill jag tacka för det du skrev hos mig om homosexualitet. Det gör mig så glad att du berättar och ger din syn. All kärlek till dig.
Sen måste jag ju säga att kärleken i sig är svår och oberäknelig och det visar väl det du berättar om ditt eget förhållande. Fast när det funkar för er så verkar det ju helt underbart!
Tack själv Jerry, för att du är du! :-)
Och ja, kärleken ÄR ibland svår och kan vara oberäknelig. Man har inga garantier där och är man en känslomänniska, kantstött sedan tidigare dessutom, så gör det ju inte saken lättare precis.
Men ett liv utan kärlek är ju inget alternativ heller, (några längre stunder i alla fall), så man får försöka våga hoppa ändå bara. ;-)
All kärlek tillbaka!/Tette.
Ni är jättesöta ihop, och han ser så himmelens snäll ut på ögonen! Kan han ens ha ihjäl en mygga?
Här hemma bor det två konflikträdda personer som hatar gräl och bråk! Men så förekommer det inte just något sånt heller, även om vi fått höra av psykologer att det inte är naturligt om man inte grälar. Men jag har varit i så många såna relationer i mitt liv så det räcker och blir över. Jag söker numera harmoni och balans och tycker mig ha funnit en bra dos av detta.
Men eremit blir jag mer och mer för varje år..haha
Ja familjen den växer, haha, vad säger man? Hur gammal var pappa när han blev morfar, har för mig att han var väldigt ung för Anneli är ju fyra år äldre än mig och hon fick väl barn tidigt? Känner inga andra som fått barnbarnsbarn vid 57, men det finns säkert...lilla Benjamin, han är ju så go och så himla barnslig
Kramen
Kära syster - skenet bedrar kan jag förtälja. Johan har ett temperament som är som en extremöverdriven parodi på mitt, så då kan du ju tänka dig själv. Men visst är han snäll, också och oftast! :-O ;-)
Alltså ... när jag träffade Annelie första gången var jag sju år gammal och då var hennes äldsta barn i min ålder så ... hon borde alltså bara varit 15-16 år när hon blev mamma och pappa var ju 16 så ... han var med andra ord 31-32 när han blev morfar. :-O
Har inte en susning om ifall han hade barnbarnsbarn innan Saija fick Simon och Tanja Filip. (Vem av dem är äldst egentligen? Filip? Han blev 17 nu i september.) Beror väl på om Annelies ungar gått i hennes fotspår gällande tidig barndebut.
Ja, inte kan det vara många i alla fall som får barnbarnsbarn som 57-åringar! hahaha Ja jisses, som du säger ... lilla Benjamin! Men man växer ju oftast med de uppgifter man får här i livet, så det går nog bra det här också. :-)
Kramar!/Lillasyster.
