Skitdag med mycket sömnflykt
En riktig skitdag har det här varit. Är hyperstressad invärtes, hjärtat slår som besatt konstant, vill bara vara ifred, orkar inte med socialt umgänge överhuvudtaget och för att slippa det har jag sovit bort delar av dygnet i olika omgångar. :-( Vilket i sin tur får mig att känna mig som ett svin - mitt undvikande av att umgås - och det i sin tur gör mig såklart ÄNNU MER stressad. Skit också!
Skulle behöva ett litet hus (eller ett rum åtminstone!) helt för mig själv, där ingen led av att jag kröp ihop i mig själv. Där jag slapp förklara och försvara mig, för tyvärr måste jag det när jag vistas bland folk. Även om det är människor som känner mig. Inte ens de inser riktigt att när jag säger att JAG ORKAR INTE, så menar jag det! Speciellt som jag hittills i livet ändå tvingat mig att orka sådant jag inte orkar. Men jag kan inte det längre. Jag går totalt åt, vrids ut och in av att pressa mig mer än jag klarar numera. Jag har kommit till mitt max och MÅSTE få tyst och lugn och ro när jag säger att jag behöver det.
Vet inte hur jag ska lösa detta dilemma, för jag vill ju såklart inte behöva klippa av all kontakt bara för att det inte går att förstå och respektera det jag säger att jag behöver för att orka existera. Varför kan jag inte bara få vara ifred, när jag ber om det? Begriper inte varför det ska vara så svårt?!?
Eller nja, det beror väl som sagt på att jag tidigare ändå pressat mig vidare. Och på att jag även alltid varit en dominant person som tagit över så gott som allt ansvar från alla omkring mig. Varit en sådan som slåss för andra, hjälper dem som behöver mig så ... jag antar att jag bara fortsätter betraktas som en sådan "stålmänniska", oavsett vad jag säger med ord?!? Måste ju vara så.
Det värsta med allt är att jag som sagt får dåligt samvete över att jag inte orkar och över att jag kräver mer egenspace (än andra har lust att ge mig ...). Och dessutom blir jag otålig, vresig och rent bitter i min attityd, när jag tycker att jag vänligt förklarar och ändå inte blir tagen på allvar. Blir fan fientlig av att det ska bli sådant motstånd jämt och alla dessa känslor förvärrar såklart ALLT jag redan innan känner av matthet. Ond cirkel! Japp!
Just nu är jag i sådan brist på lust att det är rent skrämmande. Har inte lust till något. Nada! Samtidigt som kroppen alltså går på fullständigt högvarv och jag nästan exploderar inifrån. Uppgiven, blassé och förbannad i en salig röra. Inte bra för blodtrycket (som ju varit alldeles för högt senaste halvåret). Men av någon helt mysko anledning så var det NÄSTAN normal igår, när jag var till KPT-terapeuten och fick trycket taget där!?! :-o Skumt!
Var helt säker på att det skulle vara ännu högre, med tanke på hur jag känner mig, men tydligen inte. Så kanske, kanske är det som jag misstänkt angående trycket, att jag fick högt tryck som en biverkning på Cymbaltan (det är en av de kända biverkningarna nämligen) och att jag nu, några månader efter medicinavslutning, börjar få ned det igen automatiskt? Man kan ju hoppas på det åtminstone!
Skulle behöva ett litet hus (eller ett rum åtminstone!) helt för mig själv, där ingen led av att jag kröp ihop i mig själv. Där jag slapp förklara och försvara mig, för tyvärr måste jag det när jag vistas bland folk. Även om det är människor som känner mig. Inte ens de inser riktigt att när jag säger att JAG ORKAR INTE, så menar jag det! Speciellt som jag hittills i livet ändå tvingat mig att orka sådant jag inte orkar. Men jag kan inte det längre. Jag går totalt åt, vrids ut och in av att pressa mig mer än jag klarar numera. Jag har kommit till mitt max och MÅSTE få tyst och lugn och ro när jag säger att jag behöver det.
Vet inte hur jag ska lösa detta dilemma, för jag vill ju såklart inte behöva klippa av all kontakt bara för att det inte går att förstå och respektera det jag säger att jag behöver för att orka existera. Varför kan jag inte bara få vara ifred, när jag ber om det? Begriper inte varför det ska vara så svårt?!?
Eller nja, det beror väl som sagt på att jag tidigare ändå pressat mig vidare. Och på att jag även alltid varit en dominant person som tagit över så gott som allt ansvar från alla omkring mig. Varit en sådan som slåss för andra, hjälper dem som behöver mig så ... jag antar att jag bara fortsätter betraktas som en sådan "stålmänniska", oavsett vad jag säger med ord?!? Måste ju vara så.
Det värsta med allt är att jag som sagt får dåligt samvete över att jag inte orkar och över att jag kräver mer egenspace (än andra har lust att ge mig ...). Och dessutom blir jag otålig, vresig och rent bitter i min attityd, när jag tycker att jag vänligt förklarar och ändå inte blir tagen på allvar. Blir fan fientlig av att det ska bli sådant motstånd jämt och alla dessa känslor förvärrar såklart ALLT jag redan innan känner av matthet. Ond cirkel! Japp!
Just nu är jag i sådan brist på lust att det är rent skrämmande. Har inte lust till något. Nada! Samtidigt som kroppen alltså går på fullständigt högvarv och jag nästan exploderar inifrån. Uppgiven, blassé och förbannad i en salig röra. Inte bra för blodtrycket (som ju varit alldeles för högt senaste halvåret). Men av någon helt mysko anledning så var det NÄSTAN normal igår, när jag var till KPT-terapeuten och fick trycket taget där!?! :-o Skumt!
Var helt säker på att det skulle vara ännu högre, med tanke på hur jag känner mig, men tydligen inte. Så kanske, kanske är det som jag misstänkt angående trycket, att jag fick högt tryck som en biverkning på Cymbaltan (det är en av de kända biverkningarna nämligen) och att jag nu, några månader efter medicinavslutning, börjar få ned det igen automatiskt? Man kan ju hoppas på det åtminstone!
Kommentarer
Postat av: Lena
Hej Tette!
Vi är löjligt lika märker jag. Att inte orka och att ha svårt att säga (få omgivningen att förstå) det. Att vara stålkvinna bara för att man alltid tvingat sig att orka. Att inte kunna krypa ihop i ett tyst hörn eftersom alla förväntar sig att man står där och gör/är/finns!
Kram!
Postat av: Tette - svarsinlägg
Usch då, tråkigt att du känner igen även det, Lena. :-(
Kombinationen av att INTE ORKA och den inbyggda, förväntade "stålkvinnan" som inte tillräckligt tydligt (tydligen) kan säga ifrån och/eller tillåter att man bara faktiskt skärmar av sig för återhämtning ... den suger musten ur en totalt.
Och som sagt ... känner mig till och med emellanåt både ledsen och arg över att andra tycks så dåliga på att läsa av och ta in det jag säger.
Kram tillbaka!/Tette.
Trackback
