Första rökfria dygnet ...
Det finns ju inget positivt att drömma tillbaka till - eftersom den enda orsaken till att man känner lite sinnesro av att röka, är för att man just då stillar sitt nikotinberoende! Utan nikotinberoendet vore man inte röksugen och hade man inte behov av att få någon "klåda" stillad!
Det var ju inte så att när man tog sin första cigg i livet, så upplevde man en lugn, skön, harmonisk känsla som dessutom smakade ljuuuuvligt ... Ehhh .. nä, precis raka motsatsen snarare. :-o Rökning ger INTE lugn, eller glädje, eller tröst, eller något annat heller som rökare hävdar att det ger av positiv art! Man röker alltså enbart för att man ÄR nikotinist! Punkt slut! För det smakar skit och det ger ingenting (mer än ett stillande av nikotinbegäret!) Så ÄR det ...!
Såhär har jag i princip gått dagarna i ända (där/då det varit möjligt!) sedan tonåren, med en cigg hängande från mungipan. Har alltså oftast inte ens brytt mig om att ta en paus i det jag sysslat med, utan bara rökt ändå, utan händernas inblandning!
Det jag upplevt hittills är alltså en slags sorg över att jag rökt 33 år, flera paket per dag! och att allt jag hävdat under de åren (de första närmare 30 i alla fall ...) om att jag tycker om att röka, att det har en lugnande effekt, etc, egentligen bara varit ett enda långt missbruksunderhåll - ett nikotinstillande. Känner en sorg i att jag nu inte bara skulle kunna ångra mig ens och ta en cigg, för det skulle inte ge mig något alls nu, när jag faktiskt och glasklart ser faktum! Det skulle bara stilla nikotinbehovet en sekund, men till vilken nytta, när det ändå börjar "klia" igen strax efter?
Rent fysiskt så har jag tappat matlusten helt. Känner ingen hunger alls! Känner mig ungefär som när man varit magsjuk ett dygn ... man har slutat må illa men man är inte hungrig, utan pinar i sig lite föda försiktigt för att ändå få i sig någonting igen. Håglös och lustlös alltså, men absolut inte sugen på att röka i alla fall.
Känner mig även yr, lite svimfärdig, men det gör jag i och för sig ofta även annars. Det kanske är rent av tur för mig ATT jag har så jävla mycket skumma och jobbiga symptom alltid, för det kanske gör att jag inte uppfattar och/eller upplever just nikotinabstinens-symptomen som så jobbiga?!? ;-)
Har extremt mycket spänningar - i mellangärdet (känns som jag sitter fast i en situp) - och huvud/nacke/axlar. Lite så som jag brukar ha till och från, men i mycket starkare variant. Har faktiskt sovit bort en del timmar av dagen, för att försöka få kroppen mer avslappnad. Och det kanske är någon slags flykt undan rastlöshet också, men igen - känner inte att en cigg skulle vara lösningen. Inte mot någonting alls! Tvärtom! Så min beslutsamhet känns intakt sedan igår -->
Jag tänder aldrig mer en cigg! Nix!
Nu ska jag sätta mig i soffan och först se "Så ska det låta" och efter det den ny serien "Äkta människor", på samma kanal. :-)
Du är så duktig, jag är jätteimponerad att du har tagit det här beslutet, och att du har bestämmt dig =)
Massor av kramar!
Tack snälla Kajsa! :-)
Kram!/Tette.
Jag hejar på dig!!!!! Vilken insikt, jag är super imponerad. :-)
Tack Marie! :-)
Ja det är konstigt ändå hur hårt man försvarar sitt missbruk, för egentligen VET man ju som rökare (eller vad det nu är man missbrukar, går ju att applicera till de flesta missbruk! ...) allt detta redan. :-o Men plötsligt så händer det, tydligen och man ser det så klart att det bara skulle bli fånigt att fortsätta - "magin" är liksom bruten.
Må gott!/Tette
MEN du ska inte känna sorg över att du rökt i 33 år, utan nu ska du känna glädje över att du är och kommer förbli rökfri..
En spark i röven och en klapp på axeln får du från mig, fy fan va du är BRA!!!
Åsså en kram :)
Hehe, Ska och ska, Nina .... jag berättar bara HUR och VAD jag känner - oavsett nyttan med känslan! ;-)
Men SÅKLART är det ju även FRID och GLÄDJE i att inte behöva röka mer! Och jag antar att det sistnämnda blir mer och mer påtagligt ju längre tiden går! Tack för ditt pepp! :-)
Kram tillbaka!/Tette.
