Advent och musiknostalgi
Nä, har ingen som helst lust att skriva eller göra något som helst annat heller egentligen, men jag har väl inte så mycket annat val än att försöka göra vad jag kan för att fungera så "normalt" som möjligt. Klart jag inte behöver skriva här, men samtidigt ingår det i mitt "normala" liv att skriva och då kan jag ju lika gärna göra det här (också). ;-)
Har så jävla mycket besvikelse inom mig att jag inte vet vart jag ska göra av det - mer än genom att fokusera på musiken. Men det kan jag ju inte göra dygnet runt, tyvärr och på något vis känner jag också att jag får skylla mig själv som valt att vara så otroligt korkad under så lång tid. Men men ... hjärtat gör inte alltid som hjärnan vill och summerat kan jag väl bara konstatera att:
Har spelat in ett antal fler låtar sedan sist, men jag vet inte vad som hänt för plötsligt skräller det som f_n i inspelningarna igen. :-o Tycker inte jag ändrat ett dugg sedan sist jag spelade in, men något har helt klart hänt och jag har suttit och försökt klura på det. Mixat om och ägnat timmar åt ljudteknik - trots att jag inte lägger ned mer än max en halvtimme per låt på själva inspelningarna, haha. Men alltså ... VARFÖR skräller det igen?? Fattar ingenting och då blir det så till slut att jag tröttnar på att klura vidare och det är väl lite det jag är rädd för ... att jag ska tröttna och därmed inte fortsätta att få mina egna alster inspelade. Och jag VILL ju ha dem dokumenterade!
Sonen och jag har ägnat oss åt adventsstädning under förra veckan. Igår, på själva första adventsdagen, höll vi ändå på i ett åtta timmar i sträck innan allt var städat och adventspyntet på plats. Pust. Dottern och barnbarnen kom och lagade middag åt oss mitt i allt. Tack för det. <3
Ovan - Hade "barnen" och barnbarnen som middagssällskap igår.
Nedan - Ett litet "hemma-hos"-pyntkollage.
Rätt tragikomiskt förresten ... Gör faktiskt ganska ofta "viktiga" inlägg i min FB-sida. Om kvinnomisshandel, övergrepp, rasism, homofobi, djurplågeri, politik och får knappt någon kommentar alls på dessa - av någon. Men när jag häromdagen skrev att jag tycker det är trist att folk blivit så hetsiga av sig att det börjar julpyntas redan i november - DÅ jäklar strömmade kommentarerna in i massor och jag blev intaggad i folks diverse julfoton (vilka jag inte godkände att läggas in på min tidslinje, men ändå). :-O
Märkligt vad människor väljer att lägga energi på och vad som engagerar och provocerar tillräckligt för att orka kommentera. :-o Synd tycker jag, att inte samma engagemang finns för viktigare saker. :-/
Får inte särdeles många reaktioner på alla låtar (mina egna alltså) jag lägger ut i FB heller. Och ibland (ofta till och med, tyvärr) tänker jag att låtarna nog då är usla. Att jag är en usel låtskrivare/musiker/sångerska. Att jag nog borde ta bort skiten igen och inte låta folk lyssna på det, eftersom det ändå inte duger. Men samtidigt vet jag att jag ÄR musikalisk i grunden. Är rent tekniskt/teoretiskt till och med väldigt musikalisk. (Musik var förövrigt det enda ämnet genom grundskolan jag alltid hade högsta betyg i.)
Ovan - Jag i sena tonåren, med en nylonsträngad gitarr. Spelar enbart på stålsträngar numera.
Menar tekniskt musikalisk, med sådant som är mätbart. Alltså gehör, not/takt/tonlära. Arrangemang, musikkompositioner i stort och jag kan åtminstone behjälpligt hantera diverse instrument. Jag har också faktiskt till och med varit gitarrlärare för vuxna på ABF och vikarierat som musiklärare på en musikinriktad skola (åk 4-9). Så jodå, jag VET att jag är musikalisk! Men det betyder ju såklart inte att jag för den skull faller folk i smaken då det kommer till låtskrivande och framförande. Naturligtvis.
Ovan - Från Ängsskolan i Sumpan, där jag vikarierade som musiklärare.
Har tänkt ganska mycket på det på sistone - hur jag önskar att jag haft någon under min uppväxt som pushat mig lite med musiken. Har ju skrivit musik sedan jag var 13 år gammal och musicerat sedan jag var blott åtta år. Klarinett de första fem åren och sedan övergick jag till gitarr, för att jag ville sjunga också. Har ägnat MASSOR av tid av mitt liv på att musicera och tillbringat otaliga timmar i replokaler, de perioder jag spelat ihop med andra. Men jag har ändå aldrig tagit mitt eget musicerande särdeles på allvar. Aldrig tänkt tanken att jag kanske skulle försökt satsa lite mer på det - seriöst. Tänker att jag kanske hade gjort det om jag fått lite mer push - en liten smula mer bekräftelse på att det jag gjorde dög. ?!?
Ovan - Första bandet jag spelade/sjöng med - SMILE. Var blott femton år när jag började där.
"Pojkflickan" nere till vänster är jag. ;-)
Har gamla kassettinspelningar från replokalen med SMILE - tänkte ni kunde få höra ett smakprov på hur det lät. Hahaha, håll i er och KOM IHÅG - jag alltså är femton år här!! ;-) "SMILE-cover - Paper plane"
(Vi har på inspelningen elgitarrhjälp, så ni inte tror att det är jag som spelar sådär schyssta solopartier, haha.)
På det viset är det synd att mina föräldrar skilde sig när jag var sju år gammal, för min far var ju musiker och en otroligt musikalisk och högutbildad sådan. Han gick på finska akademiska musikhögskolan och var en suverän trumpetist. Han spelade i diverse storband och även i mindre uppsättningar band. Plus att han en period var gamla finska president Kekkonens högtidsfanfarspelare. Det ni. ;-) Jämförbart alltså med de hovmusiker svenska kungafamiljen utsetts. Bara de på topp väljs ut till sådana uppdrag. :-)
Ovan - Far min med sin trumpet - här i militärens musikkår.
Minns att pappa dagligen satt och repade i vardagsrummet på sin trumpet. Han stängde in sig där och jag var den enda i familjen som hade lov att vistas därinne med honom då. Antagligen för att jag på riktigt tyckte om att lyssna på honom och därmed var tyst och koncentrerad. ;-)
Eftersom han efter skilsmässan bodde kvar i Finland, så bestod ju vår kontakt främst i brevväxling. Men jag skickade honom nu och då små inspelningar jag gjort av mig själv, musicerandes och han var mycket glad och stolt över att jag anammat hans eget intresse, musiken. Han har fem barn, varav jag är det yngsta. Ingen av de fyra äldre har haft intresse av att musicera.
Tänker ändå att OM vi bott närmare varandra, kanske hade jag då av honom fått den musikpush jag tror att jag hade behövt som barn/ung?!? Vem vet - men jag tror att det hade gjort skillnad.
Nåja - ingen mening att gräma sig vidare över det såklart. Är, precis som min far var över mig, glad att min egen son är lika intresserad av musik som jag själv är och HAN har ju all möjlighet i världen fortfarande att faktiskt på endera vis kunna använda musiken på ett mer seriöst vis än jag själv gjort. Om han vill.
Oups - för att inte vilja skriva, skrev jag väldigt mycket ser jag, haha. ;-)
Ha det gott till nästa gång, gott folk!
Trackback
